Harry Potter och franska band med gulddekor

Regnet vräker ner, nu behöver jag dock icke bekymra mig över våta dynor som vi glömt ta in från trädgårdsmöblemanget. Dessa står i vinterförvaring och jag hoppas på en ny vår även om det ser ganska så avlägset ut.

Bönderna har börjat söka kärleken och prästerna är mitt uppe i att välja och vraka ur högen av hugade äktenskapliga spekulanter. På bästa sändningstid. Linda och Mark övervakar det hela och hoppas på tur i kärlek.
Vår nyfikenhet blir stillad. Bönder och präster är som vanliga människor brukar vara. Vill få och ge av kärlekens dyrbara gåva.
Tar sig en tuting vid behov och lär sig bugga. Använder också mer kryddstarka ord som kan straffas med böter i form av en slant som stoppas i en glasburk där insamlade medel sedan skickas till väl behövande.
Även om det gamla ordspråket lyder; "Att svärja är bevis på bristande kultur och bildning" så kan tungan halka när upprörda känslor kommer i svallning oavsett skrå och tillhörighet.
Utseendet är av ringa betydelse bedyrar de medverkande och lägger de insända fotografierna i olika högar.

Jag fick min egen bonde utan inblandning och extra hjälp av någon utomstående. Det gick bra det också. Tur är väl det för jag tror inte att jag passar för speed dating. Antingen förblir jag tyst eller så pratar jag hysteriskt och utan hämningar. Båda tenderar till att skrämma iväg en eventuell friare för all framtid.

Det är en balansgång hur vi ska bemöta nya människor i ett samtal. Det gäller att först på något sätt ta reda på vad den andre är intresserad av. Är vi oliksinnade kan det vara nog så knepigt. Det finns dessutom så många genrer att välja på. Att hitta rätt gebit direkt är inte lätt, men det kanske går bra att blanda till en början i alla fall.

Litteratur tycker jag är svårast att spontant tala om. Mycket beror på att jag har så svårt att komma ihåg namn. Däremot minns jag vad boken handlar om men ska den avhandlas kan jag inte ens säga titel eller namnet på författaren.

När jag ändå är inne på litterärt område så läste jag i morse att den som tänker gå till bokhandeln för att köpa en Harry Potterbok kan bli överraskade över små meddelande någon eller några skrivit ner och låtit smyga in mellan bokens blad. Snälla meddelande om alla människors lika värde, att vi är unika och värdefulla.
Vilket trevligt initiativ! Näthatet och rasismens raka motsats. Det ger mig en förhoppning om att godheten finns kvar bland mänskligheten. I vilket fall som helst bland Harry Potterfansen.
Funderar skarpt på att själv skriva små meddelanden och uppsöka en bokhandel. Annan litteratur än just Harry Potter kan också ge läsaren små glada och snälla tillrop.
Har införskaffat mig en hel hög med färgglada post it block så resurser finns.

Nu för tiden är det lätt att sticka ner små lappar mellan olästa böckers blad. Värre var det när jag var ung. Då fick jag använda en brevsprätt för bladen satt ihop i vissa böcker. Låg jag nerbäddad i sängen för att läsa en bok innan jag försjönk i den nattliga sömnen fick jag mina sängkläder fulla av små vita pappersflagor. Känns som rena rama forntiden i dessa moderna tider då möjligheterna att läsa böcker utan böcker öppnats för den som är trakterad av det.
Nu går det även snabbt och enkelt att googla fram både bokens titel och vilken författare som ligger bakom verket. En möjlighet som inte var mig förunnad i min ungdom. Då fick jag slå upp det jag ville ta reda på i Bonniers uppslagsverk. Halvfranska band med gulddekor och två bindningar i ryggen.

Rysch, pysch och en kaka med smörkräm

Vissa dagar är mer aktivitetsfyllda än andra. Denna dag känns som en sådan. I centrum finns vi, alltid till reds när det behövs. Transportör av stortvillingarna till dagis där frukostgröten väntade, barnpassning åt småtvillingarna och deras febriga storasyster medan husets fader lämnade in sin bil på verkstaden. Samtidigt som maken lämnade in sin på samma verkstad för service. Det uppstod dock ett glapp mellan bilinlämningarna varpå morfar underhöll barnen medan pappan överlämnade sin bil i mekanikernas oljiga händer.
Ett stort kuvert låg kvar på vårt skrivbord. Jag hade lovat ta med det till småtvillingarna och deras storasysters mamma varpå jag fick ta svängen förbi vårt hus efter stadsresan och fiska upp det i villervallan kvarglömda kuvertet. En varm storasyster nerbäddad i soffan och i för dagen utstyrslade småsystrar i prinsessklänningar möte mig i dörren.

På tal om prinsessklänning. När jag var med stortvillingarna för höstekipering plockade gossebarnet fram en vacker turkos klänning för prinsessor. Han ansåg sig passa i dylik kreation och jag höll med. Dock verkade klänningen aningen sval för årstiden så köpet avstyrdes på dessa förnuftiga grunder.
Kanske till våren. Då kan pojken få en prinsessklänning om han fortfarande anser sig klä i turkos rysch och pysch.

Jag funderar över hur småbarnsfamiljer får sin vardag att gå ihop. Det finns inget givet inrutat när barn är inblandade. Hela tiden uppstår situationer som måste lösas. Alla har inte en mormor/farmor och morfar/farfar att tillgå inom räckhåll. Dessutom finns risken att den generationen fortfarande är arbetsföra och inte har möjlighet att ta ledigt från jobbet för att torka snoriga barnbarnsnäsor.

Känner mig priviligerad som kan vara behjälplig då det behövs. Ett av de trevliga uppdragen är när jag får åka med stortvillingflickan och bada på rehab. Där krävs en viss kroppsnärhet i vattnet. Vi tar på varandra hela tiden, simmar tätt ihop i det varma mjuka vattnet. Flickan är smidig och rörlig. Av de stela benen och fötterna som har så svårt att gå på landbacken märks inget. Hon ser inte in i framtiden på samma sätt som jag gör. Tänker inte på vika hinder hon har att bestiga med den växande åldern.

Vi fikar alltid när det är vår baddag. Går på konditori och hon får välja fritt ur det frestande utbudet. Hon väljer och vrakar. Bestämmer sig och ändrar på besluten. Jag väntar. Kön bakom oss väntar och den får vänta. Hon är kund hon också. Att välja en kaka eller bakelse måste få ta sin tid. Ty det gäller att välja rätt.

Precis som det gäller att välja rätt i livet. Ibland väljer vi fel och får ta lärdom av misstagen. Livet är som en monter fylld med goda bakverk. Vi smakar oss fram till det allra godaste.
Själv väljer jag till exempel aldrig en kaka med smörkräm. Det har jag tidigt lärt mig att inte tycka om.

Dryga böter och en yster tjur

Det finns modiga människor men det finns även dumdristighet. Tänkte jag när jag läste om Amina Axelsson från Linköping.
Amina är bosatt i Spanien, engagerad i en djurrättsorganisation och begav sig till Marbella för att bevittna en tjurfäktningsföreställning. Planen var att hon skulle stoppa de barbariska och plågsamma striderna.
Ett både modigt och dumdristigt beslut. Amina blev hals över huvud utkastad från arenan och tjuren gick det dystra öde till mötes som tjurar gör i detta hemska evangemang som får EU-stöd eftersom det räknas som kultur.
Amina överlevde men kommer få dryga böter att se fram emot. Men bättre det än att bli spetsad på hornen av en ilsken, sårad och förvirrad tjur.
Något stopp på galenskaperna med att plåga tjurar har nog inte Amina fått till, men hon har i alla fall på ett tydligt sätt förkunnat det majoriteten av befolkningen anser om tjurfäktning. Det var mycket modigt av henne!

Tjurar är inte att leka med. De kan se ack så snälla och fromma ut där de går bland sina frillor och betar ute på gröngräset. Dock kan de surna till och bli obehagliga helt omedvetna om sin styrka och tyngd.

När vi hade mjölkkor kom maken på att vi skulle använda oss av en tjur för att betäcka våra kvigor. Jag fick till uppgift att hålla kvigan i grimman ute på ladugårdsbacken medan maken var tjuren behjälplig med att hitta rätt. Tjuren blev yster och glad över det tilltänkta språnget, om det var okunskap från tjurens sida eller endast iver går inte att orda om men en cirkus utan dess like blev det i alla fall.
Livrädd stod jag och höll ordning på kvigan som travade runt och undrade vad som höll på att ske bakom rumpan. Tror till och med att jag grinade ty i ena ögat såg jag liemannen stå och flina medan jag såg tjurens ystra krumsprång i det andra.
Maken höll i tjuren med ett stadigt grepp om repet och lovade att om vi fortsättningsvis skulle betäcka kvigor på naturlig väg skulle tjuren få en nosring.
Huruvida tjuren fick till det eller inte kommer jag inte ihåg, däremot minns jag tydligt seminören som därefter tillkallades med sina rör fyllda med början till nya kalvar.
Det var en fridens man som endast röt åt mig en enda gång. Det var när jag av misstag råkade spola hett vatten rakt ner i hans ena gummistövel. Det är fullt begripligt och jag har stor förståelse över att han höjde rösten.

Tjuren slutade tragiskt sina dagar utan att få nya möjligheter till förlustelser då vår ladugård brann ner till grunden. Han blev till en förkolnad hög bredvid den lika förkolnade kvigan som tack vare seminören skulle till att kalva.

Nytillskott och extra värme

Veckans första dag och jag har lovat följa med in till staden för att vara behjälplig med  stortvillingarnas höstekipering.
Det är med en stigande oro jag drar iväg med den snart födande sonsambon. Det trycker på här och där låter hon deklamera när vi frågar om det inte snart är dags.

Varje dag frågar vi. Tjatar och gnatar. Hon ser trött ut där hon vankar fram med sin stora mage. Om det beror på våra spörsmål eller något annat går inte riktigt att utröna.

Ut och spring, hoppa runt på gräsmattan, uppmanar jag henne. Hon säger inget, bara stirrar på mig.
Jag vill endast hjälpa till, försvarar jag mig. Gör inte det, säger hennes blick.

Ge henne färdkäppen, säger jag till sonen. Hon är inte mottaglig för förslag, svarar han.
Så det blir bara till att vänta helt enkelt.

Det måste vara enerverande när människor runt en havande kvinna i slutskedet envist ger goda råd för att på så sätt få den blivande mamman till förlossningsavdelningen. Lika enerverande måste det vara att höra andra mammor berätta om sina förlossningar. Inga andra är så duktiga på att sätta fart på skrämselhickan som de färdigförlösta. Det måste vara ett kvinnligt privilegium att skrämma slag på förstföderskor. Undrar om män är lika begivna på att delge andra män hur deras prostata mår och vilka eventuella undersökningar de fått för att utröna den valnötsstora blåshalskörtelns hälsotillstånd?

Det är något visst med en havande kvinna. Ett glädjetillstånd där omgivningen oftast blandar sig i med lyckönskningar och leende munnar. Även jag finner det hela intressant men det gäller att vara säker på sin sak innan kommentarerna fälls. Jag har en gång för länge sedan fått glada tillrop över det väntande nytillskottet i familjen. Jag lät meddela var ett antagande på mycket lösa grunder vilket ledde till en pinsam situations uppkomst för gratulanten.

För fem år sedan gjorde även jag ett ordentligt övertramp. I min iver över att visa mitt glada deltagande i händelsen lade jag min hand på en blivande mammas mage. Vi kände varandra inte speciellt väl utan skulle endast ha en begravningsgudstjänst ihop. Hon kom mot mig och jag såg att det putade rejält under prästkappan. Hon blev överrumplad av mitt tilltag och jag drog snabbt åt mig handen.  Jag skämdes och skrev sedan ett mejl  och bad henne om ursäkt. Ursäkten godtogs där glädjen över det väntande barnet var insprängt mellan raderna. Jag för min del gladdes mest åt att hon verkligen hade ett barn i magen  innanför den prästerliga utstyrseln och inte en mage som svällt upp av för mycket smörgåstårta, kakor och bullar som bjuds efter sorgliga förrättningar.

Inget engagerar, berör och väcker så starka känslor som en havande kvinna. Skulle i så fall vara ett dödsfall. Men då är vi noga med att hålla oss undan. Visar respekt och deltagande på behörigt avstånd.
Två naturliga händelser med vitt skilda mottaganden. Där ingen av händelserna är viktigare än den andra, men där en av händelserna skulle behöva en extra dos av omgivningens värme.

Husmoderssemester och puckar på glid

Kalvstek, gräddsås och vinbärsgelé. Kokt potatis därtill. Idag har jag överträffat mig själv i kokkunskapens ädla kost och bjudit på en hederlig gammeldags söndagsmiddag. Som avslutning chokladmousse, hemmagjord från grunden. Naturligtvis. Inget hopkok av färdigblandat pulver.

Mamma var inbjuden. Hon berättade om den tiden då det fanns husmoderssemester. Utarbetade husmödrar fick åka iväg på egen hand. Hänga av sig förklädet, lämna hus och hem, make och ungar för att vila upp kropp och själ samt läka av diskvatten fnasiga händer. Gjorde säkert gott för husmödrarna.

Nu finns inga husmödrar längre. Husmoderssemestrarna är utbytta mot familjesemestrar med "all in inclusive". Fina och bekväma hotell med egen pool i ett soligt och varmt land. Karriärkvinnorna behöver också slappna av och ladda de kroppsliga batterierna.

Skulle jag behöva åka till just nu. Ett soligt och varmt land efter kvällens upplevelser i grannkommunen. Där fick jag en försmak av vad som komma skall. Vinter och kyla.
Iklädd tunn stickad tröja steg jag in i ishallen. Där slog kylan mot mig som ett piskrapp. Vad annat hade jag att vänta. I en ishall är det kallt. Kan vem som helst förutspå. Dock ej jag som sällan eller aldrig vistas i dylika miljöer.

I omklädningsrummet bytte ishockeyspelarna om. Benskydd, knäskydd, skydd av de ömtåligaste kroppsdelarna, huvudskydd och tandskydd. Enorma trunkar för transport av säkerhetsutrustning. Spelarna växte i omfång allt efter som trunkarna krympte.

Jag blev anmodad att värma upp mig med en kopp kaffe i cafeterian. En trappa upp. Genom de väldiga fönstren såg jag det kaffedrickande folket. Jag såg även trappan som ledde dit. Stelfrusen vandrade jag uppåt och hamnade i ett förråd där spelarutrusning trängdes på hyllorna. Det doftade inte spa med välgörande oljor och krämer. Det doftade svett, blod och något annat oidentifierbart. Jag fortsatte genom förrådet, ryckte upp en grå dörr och hamnade i ett slags maskinrum.
Tyst stängde jag dörren, vände om och och gick ner för den trappa jag nyss bestigit.
Genom de stora fönstren såg jag det kaffedrickande folket. Jag tyckte de stirrade på mig och log.
Jag gick och satte mig i utvisningsbåset.

Puckar på glid och hårda tacklingar mot sargen. Skridskor i hög fart och klubbor som smällde. Tvåhundranio bilder i min kamera. Ishockey är en snabb sport.

När jag var klar med mitt jobb åkte jag hem. Drog bilvärmen på full spruta. Övervägde att även sätta på stjärtvärmen men kände att det finns gränser. Bilen berättade att utomhustemperaturen visade plus 14 grader. Än är det ett tag kvar innan det är vinter. Jag har börjat sticka raggsockor åt barnbarnen. Tror det kan komma till nytta. Sen.