En dödsmask och ett glas rött

Nu plockas det svamp ute i skog och mark. Sociala medier svämmar över av tickor, soppar, trattisar, trumpeter och helt vanliga kantareller. Det finns ingen hejd på välfyllda svampkorgar.
Själv nöjer jag mig med att stundom ströva i vår närbelägna skog utan några som helst ambitioner att släpa med mig rensningsarbete hem.
En dag när jag var ute såg jag en svamp som fångade mitt intresse. Den växte bland mossan och liknade en slags dödsmask. Stirrade rakt ut med tomma ögonhålor,  såg allmänt tragisk och ensam ut. Vem vill plocka svamp som liknar ett spöke? Risken är att det blir vad som helst med den svampstuvningen.

Svampen blev som en påminnelse över allt som händer och sker i vår värld. Även under den fridfullaste skogspromenad blir jag påmind om död och omänskligt lidande. Jag undrar dagligen hur det ska sluta för alla människor på flykt.

Den stora tevegalan till förmån för människors lidande gick av stapeln igår kväll. Vi tittade en stund och jag sjönk allt djupare ner i melankolin. Artister med sorgliga sånger och stark innebörd i texterna. Till sist blev det för mycket.  Jag reste mig ur soffan, gjorde min kvällstoalett och gick till sängs. Flydde ner under täcket, omsvept av min egen trygghet och välfärd.

Gjorde en intervju med en politiker idag. När vi var klara satt vi kvar en stund och pratade om annat än vad som rörde intervjun. Om flyktingpolitiken och EU-migranter, vad som kan göras och vad som inte görs.
Politikern berättade att i Norrköping finns det enrumslägenheter som bebos av upp till tolv personer. Gamla, unga, män, kvinnor och barn. Ofattbart. Omänskligt. Ovärdigt.

Fri rörlighet råder inom EU. Men är det rätt och riktigt att det växer upp slumområden i våra svenska städer som liknar de förhållanden som människor flyr ifrån i sina hemländer?
Det måste upprätthållas lag och ordning. Människor få inte bo i parker och privata områden, säger vår statsminister.
Ändå förekommer det på många platser.
Vad händer med de EU-pengar som länder får för att ta hand om och ansvara för sina medborgare?
Varför måste människor sitta utanför våra butiker och förnedra sig genom att sträcka fram en pappersmugg?

Alla flyktingar som kommer från Syrien. Vad får de för levnadsvillkor i de länder de hamnar i? Om de tar sig fram med livet i behåll vill säga. Klarar sjukvården att ta hand om de människor som under flykten från krig fått svåra skador? Vart ska de bo, livnära sig av och klarar skolan att ta emot alla barn?

De allra flesta av oss håller nog med Hans Rosling. Det här kriget måste ta slut!

Och nu tänker Putin fälla bomber över Syrien. Samtidigt som Breivik hotar att svälta sig till döds. Han orkar inte med de stränga fängelseförhållanden som råder.

Det finns olika sorters problem i vår galna värld.

Det är snart helg. Ska vi ha rött eller vitt vin till maten?

Badrumsockupant och blåljus

Löven skiftar färg. Det går snabbt nu. Kyliga nätter och daggiga mornar. Mellan blåbärsriset på vår tomt har spindlarna spänt upp sina nät som glittrar i morgonsolen.

Vår badrumsspindel bemödar sig inte, minsann. Jag har talat med den om nyttan med frisk luft och naturliv men den vägrar att lyssna. Vänder bort blicken när jag tar upp frågan. Jag börjar misstänka att den inte har förmågan att väva vackra nät. Eller något nät över huvud taget för jag har inte sett till något i vårt badrum. Kanske skäms den över sin bristande kunskap och finner det bäst att hålla sig inomhus. Vem vet, kan hända finns det mobbare även i spindlarnas värld.
Tycker den börjar bli aningen överviktig. Det jag inte kan förstå är vad spindeln livnär sig av. Våra avlagda hudflagor, möjligtvis. Eller olika sorters kvalster som det måste krylla av i ett badrumsutrymme.

Nu har spindeln en gång för alla bestämt sig för att ha sin fasta adress hos oss och vi lär bli goda vänner med tiden. Vad annat har vi för val? Ett alternativ är förstås att helt sonika slå ihjäl spindeln om vi ska eliminera den ur våra liv. Ett drastiskt förslag som vi först måste ha en noggrann överläggning om. Vi ska vara snälla och rädda om våra vänner. Varken bråka, träta eller slå ihjäl varandra är ett bra, vinnande och humant koncept. Trots allt är den harmlös, skulle den hitta på att bitas åker den ut på direkten.
Fram till jul får den leva sitt egna liv och krypa fram och tillbaka på de kaklade väggarna och se ner på våra stundom nakna kroppar.
När det är dags för den stora julstädningen får vi ta ett beslut. Kanske har spindeln självdött till dess.

Större dramatik än en spindelockupant har skett i våra trakter under gårdagen. Efter ett inbrott i Regna fortsatte stöldturnén mot Örebrohållet, ett stopp i Hällestad där väpnat rån mot affären ledde till polisjakt i Skärblacka.  Blåljus och tjutande sirener skar sönder den lantliga harmonin under någon timma. Nere vid vår lokale matvaruaffären rådde ett smärre kaos då vi biltrafikanter försökte tränga ihop oss längst vägen för att ge fri passage åt polisbilarna.
Det gick undan och jag bad en stilla bön att inga barn uppehöll sig utanför förskolan. En polisbil var utrustad med endast föraren som rattade med ena handen och höll den andra tätt tryckt mot örat. Syntes tydligt och klart att han talade i mobiltelefon. Det vinglade betänkligt när han tog kurvan, men de vet väl vad de gör och kan hantera en framrusande höghastighetsbil de som är uniformerade till att ta hand om buset.

Fyra banditer infångades och sitter nu bakom galler i Norrköpings polishus i väntan på vad åklagaren fattar för beslut. Frisläppning i väntan på rättegång är min gissning. Om det över huvud taget blir några rättsliga påföljder. Jag förstår mig inte på det svenska rättssystemet för det går att göra lite som det behagar utan att det för den skull behöver svida allt för mycket i skinnet efteråt.

Ledarhunden ligger på mina fötter. Det värmer skönt. Han är en tjänstehund, kollega med de polishundar som nosade runt i Skärblacka för att söka upp till fots flyende skurkar. Ledarhunden har dock en mer fridsam syssla och har kanske inte lika hög pondus som de kamrater som åker polisbil. Morra kan han i alla fall, Sigge.

Väx upp och ta en tupplur

Är precis slutkörd. Trodde inte det var möjligt att känna en sådan enorm trötthet. Det är härmed bevisat att det tär på krafterna att föda barn vid sextioårsåldern. Ont i lårmusklerna har jag dessutom. Dock har jag klarat mig från att drabbas av framfall. Men nära var det.

För den som är intresserade kan jag meddela att barnbarnet mår prima. Även modern mår bra och jag hörde någonstans ifrån att hon redan har planer på att åter igen försätta sig i ett välsignat tillstånd. Förhoppningsvis hinner hon hem från barnbördshuset med nykomlingen och att han växer upp en smula innan det är dags igen.
Huruvida barnafadern ännu är invigd i planerna är det inget ordat om. Men det är en viktig förutsättning om det ska bli något.
Viktigast är ändå att farmor får vila upp sig ett par år eller mer.

Sömnen har det blivit lite eftersläpning med sedan i onsdags. Tänkte ta igen det denna natt som kommer, Förhoppningsvis har den omtumlande händelse som uppstår när en farmor är med och tar emot ett pinfärskt barnbarn lagt sig. Samt att mina kvällstankar stillat sig så pass att jag får sova nattens timmar i ett enda sträck. Känner att adrenalinpåslaget börjat lämna banorna och ordningen är återställd.

Inte är det någon blodmåne i natt som jag måste ut och glo på. Jag ställde klockan på 03.55 natten till idag för att få vara med om skådespelet. Månen var grann redan innan den blev röd och jag kände att jag ville vara med om den häftiga upplevelsen. Övervägde ett tag att strunt i allt ihop och vänta arton år då tillfälle ges att se den röda månen igen. Eftersom jag inte vet hur livet ser ut då beslutade jag mig ändå för att stiga upp mitt i natten för att se månen ändra färg. Vilket jag inte ångrar.
Maken däremot tittade ut en kort stund för att sedan gå tillbaka in i vårt hus och krypa ner under det varma täcket. Han har ont i halsen, säger han. Ja någon ska ha det också. Det är hans tur att trä på sig förkylningskostymen.

När jag ändå var uppe och travade runt passade jag på att inte gå till sängs något mer utan vara behjälplig med att köra in stortvillingarna till dagis i staden då de vaknat upp ur nattens slummer.
Och vad passade bättre än att köra dottern till Linköping och den väntande Jönköpingsbussen när jag var ute och for på morgonkulan.
Så nu är vi med en semesterledig ledarhund under några dagar.
Dagarna är aldrig långsamma i den här familjen. Det må jag då påstå vara helt sant.

Även en farmor/mormor måste piffa till sig ibland och i min kalender stod det skrivet att idag skulle det ske. Hårklippning och ögonbrynsplock. Medan min frisyr blev flera storlekar mindre än innan jag satte mig i frisörstolen pratades vi vid, min frisörska och jag. Vad vi talade om behöver jag inte nedteckna här, det begriper alla och envar. När det var dags för ögonbrynsplock höll jag tyst. Vilket berodde på att jag helt enkelt somnade under den smärtsamma proceduren.

"Du är onormal, totalt onormal", hävdade frisörskan då hon ruskade liv i mig och bad mig se efter i spegeln om jag var nöjd med resultatet.

Det får vara hur det vill med den saken. Onormal eller inte, snygg i håret är jag och fina ögonbryn har jag.  Det är viktigt att vårda sitt utseende. Det är utseendet som ger pluspoäng i livet.
Ett snyggt utseende ger framgång och lycka. Bevisligen är det sant. Om jag får säga det själv...

Maratonlopp och gas som bedövar

Efter fyra dygn på plågornas bädd kom han då äntligen. Stortvillingarnas lillebror. Dagen innan deras fyraårsdag. Hade gossebarnet väntat några timmar till i moderlivet hade alla tre fått fira sina bemärkelsedagar på en och samma dag. Nu ville han dock ha en egen dag, den lille.

Vi har fått ytterligare ett barnbarn, farfar och jag.

Jag har fått bevittna födelsen. Från början till slut. Dygn där jag stått och betraktat två som skulle bli tre. Ett maratonlopp gånger fyra där sista kilometern verkade evighetslång och omänskligt jobbig att ta sig igenom.
Lustgasen blev den födande kvinnans bästa vän. Vi provade på, pappan och jag. Av ren nyfikenhets skull. Han för att se hur det fungerade, jag för att uppleva minnen. I smyg när ingen barnmorska var inne i rummet gasade vi var sin gång. Såg på varandra och skrattade medan kvinnan stönade i födslovåndor. Vi fann det lämpligast att återlämna lustgasmasken till hon som behövde den bättre än vi.

I bakgrunden har jag befunnit mig.  Hållit i handen när jag blivit ombedd, sett till att det funnits våta och kalla tvättlappar till den svettiga pannan. Spypåsar och isvatten.
Hanterat saxen när mor och barn separerades från den sammanhållande navelsträngen. Pappan överlämnade den ärofyllda uppgiften till mig och jag sa inte nej. Kanske kommer aldrig den möjligheten åter.

Jag förundras över människans kraft att bemästra långvarig smärta. Inget är omöjligt när belöningen är så förunderligt stor.

Är ännu uppfylld av händelserika dagar där kulmen blev pojkens ankomst. Skrikande, skrynklig och skälvande lades han upp på mammans bröst. Hud mot hud och föräldrarnas otvivelaktiga kärlek till varandra och den nya människan de ännu inte lärt känna.

Välkommen till oss du lille parvel!

Tack Nilz-Peter och Johanna för ännu ett barnbarn. Och TACK för att jag blev tillfrågad om att vara med och ta mot ert barn.

Ett stort tack riktas även till den som upptäckte lustgasens unika egenskaper.

Harry Potter och franska band med gulddekor

Regnet vräker ner, nu behöver jag dock icke bekymra mig över våta dynor som vi glömt ta in från trädgårdsmöblemanget. Dessa står i vinterförvaring och jag hoppas på en ny vår även om det ser ganska så avlägset ut.

Bönderna har börjat söka kärleken och prästerna är mitt uppe i att välja och vraka ur högen av hugade äktenskapliga spekulanter. På bästa sändningstid. Linda och Mark övervakar det hela och hoppas på tur i kärlek.
Vår nyfikenhet blir stillad. Bönder och präster är som vanliga människor brukar vara. Vill få och ge av kärlekens dyrbara gåva.
Tar sig en tuting vid behov och lär sig bugga. Använder också mer kryddstarka ord som kan straffas med böter i form av en slant som stoppas i en glasburk där insamlade medel sedan skickas till väl behövande.
Även om det gamla ordspråket lyder; "Att svärja är bevis på bristande kultur och bildning" så kan tungan halka när upprörda känslor kommer i svallning oavsett skrå och tillhörighet.
Utseendet är av ringa betydelse bedyrar de medverkande och lägger de insända fotografierna i olika högar.

Jag fick min egen bonde utan inblandning och extra hjälp av någon utomstående. Det gick bra det också. Tur är väl det för jag tror inte att jag passar för speed dating. Antingen förblir jag tyst eller så pratar jag hysteriskt och utan hämningar. Båda tenderar till att skrämma iväg en eventuell friare för all framtid.

Det är en balansgång hur vi ska bemöta nya människor i ett samtal. Det gäller att först på något sätt ta reda på vad den andre är intresserad av. Är vi oliksinnade kan det vara nog så knepigt. Det finns dessutom så många genrer att välja på. Att hitta rätt gebit direkt är inte lätt, men det kanske går bra att blanda till en början i alla fall.

Litteratur tycker jag är svårast att spontant tala om. Mycket beror på att jag har så svårt att komma ihåg namn. Däremot minns jag vad boken handlar om men ska den avhandlas kan jag inte ens säga titel eller namnet på författaren.

När jag ändå är inne på litterärt område så läste jag i morse att den som tänker gå till bokhandeln för att köpa en Harry Potterbok kan bli överraskade över små meddelande någon eller några skrivit ner och låtit smyga in mellan bokens blad. Snälla meddelande om alla människors lika värde, att vi är unika och värdefulla.
Vilket trevligt initiativ! Näthatet och rasismens raka motsats. Det ger mig en förhoppning om att godheten finns kvar bland mänskligheten. I vilket fall som helst bland Harry Potterfansen.
Funderar skarpt på att själv skriva små meddelanden och uppsöka en bokhandel. Annan litteratur än just Harry Potter kan också ge läsaren små glada och snälla tillrop.
Har införskaffat mig en hel hög med färgglada post it block så resurser finns.

Nu för tiden är det lätt att sticka ner små lappar mellan olästa böckers blad. Värre var det när jag var ung. Då fick jag använda en brevsprätt för bladen satt ihop i vissa böcker. Låg jag nerbäddad i sängen för att läsa en bok innan jag försjönk i den nattliga sömnen fick jag mina sängkläder fulla av små vita pappersflagor. Känns som rena rama forntiden i dessa moderna tider då möjligheterna att läsa böcker utan böcker öppnats för den som är trakterad av det.
Nu går det även snabbt och enkelt att googla fram både bokens titel och vilken författare som ligger bakom verket. En möjlighet som inte var mig förunnad i min ungdom. Då fick jag slå upp det jag ville ta reda på i Bonniers uppslagsverk. Halvfranska band med gulddekor och två bindningar i ryggen.