Att vandra i mörkret och en chokladdoppad gris

Juldagen. Den stora julklappsbytardagen. Fel färg, fel form, fel märke. Fel med alltihop och måste således bytas ut till något bättre.
Affärsmännen har laddade varuhyllor, de kan det där med utbytesvaror efter julklappsutdelning.

Vi har aldrig bytt ut några julklappar vi fått. Så ej heller i år. En gåva från barnen som bevis på uppskattning. Underhållningsklappar som passar maken och mig perfekt.

Den gemensamma klappen som jag köpt till maken och mig var en pannlampa. Jag har visserligen en egen men den är endast ett lån från svärsonen som varit rädd att jag ska ramla ner i något öppet avloppsdike då jag hämtar morgontidningen. Eftersom svärsonen förväntar sig att få lånet tillbaka kan jag inte kalla den för mig egen, men än så länge är den det. Nu kan maken och jag mörkervandra tillsammans utan att det ska hända några miserabla olyckor.

Så länge jag bodde hemma i mitt föräldrahem fick jag alltid en marsipangris av min pappa. När jag så gifte mig tog maken över den rollen och förde traditionen vidare till våra barn. Ingen jul utan den obligatoriska grisen. Sedan flera år tillbaka är jag ensam herre på täppan gällande marsipangrisar. Därmed kan maken kosta på mig den mer lyxiga varianten. I år var den doppad i choklad, från trynet till svansen. Innan nyår är den slaktad.

Gårdagen inleddes med julbön och julkrubba i Ringarums kyrka. Barnbarnen på rad i första kyrkbänken. Spänd förväntan innan fåren och hästen gjorde entré. Tidigare års får hade gått i pension och efterträdarna var lite blyga vid första anblicken av kyrkobesökarna. Efter en del lock och pock klev de till slut uppför altargången och ställde sig lydigt bredvid fåraherden. Dotterns ledarhund sadlade om och blev istället en fårhund. Fast förankrad vid Josef för att undvika överraskningsmoment.
Hästen däremot var en garvad häst som varit med tidigare.
Jesusbarnet behöll lugnet fram till de tre vise männens ankomst. Han ansåg dem vara lite för närgångna och knorrade aningen missnöjt. När de gjorde reträtt blev ordningen återställd och gossebarnet såg förnöjsam ut.

Efter kyrkan julmat men ingen Kalle Anka. Det går att både ha och mista. Inte julmaten men dock Kalle Anka. Lagom till Karl Bertil satt maken och jag bekvämt tillbakalutade i vår egen soffa ivrigt tuggande på karameller medan barnbarnen fortsatte julfirandet i sina hemman.

I morse åkte vi tillbaka till Ringarum kyrka på ottan. Ensamma på landsvägen följde vi den enda stjärna som syntes på himlavalvet. Den var placerad i exakt position över kyrkan.
Ledarhunden låg på sin vanliga plats i sakristian medan matte höll julpredikan uppe i predikstolen dagen till ära.
Kantorn spelade psalm 122 och under verserna 4-5 klämde hon i rejält och jag förundrades över hur mycket luft en kyrkorgel egentligen har i sin depå.
Ett mäktigt postludium då kören framförde Adams julsång.

En fin gårdag och en fin början på denna juldag. Vi går mot ljusare tider och mörkret håller sakta men säkert på att dra sig undan.Jag kan inte annat än vara glad och förhoppningsfull inför kommande dagar.

Bullerbyn och sur julgröt

God jul och Gott nytt år! Högen av julkort har växt till sig under veckan. Jag gillar skarpt att få julkort. Men jag gillar även att skicka julkort. Jag gör dem själv med hjälp av min kamera och börjar redan under den tidiga hösten att fundera hur årets julkort ska ta form. Det händer att slumpen får avgöra, utan att jag behöver göra några arrangemang.

När barnen var små fick de snällt ställa upp sig i olika poser för att dagarna innan jul hamna i vår släkt och våra vänners brevlådor. Med när delar av barnaskaran kom i övre tonåren och sedermera flyttade hemifrån fick jag hitta på något annat utan barnens inblandning. Kanske i tacksamhet av mottagaren för det är sällan någon annan än barnens upphov som älskar att se sina barn på kort. Även om de är påklädda i tomteluvor.

Julen är en högtid då vi ska umgås, mysa och tindra ikapp med Betlehems ledstjärna. Men det är även en helg fylld av konflikter för många. Att vara snäll ett helt år för att behaga varandra, men speciellt tomten, ligger utanför mänsklighetens gränser och förmåga. När så julen närmar sig brister alla fördämningar när den krassa vetskapen om att tiden för att dela bord och äta av skinkan och julgröten med någon där relationen är frostig och ansträng snart är inne.

Vi pratade om det där maken och jag under förmiddagen. Att julen både är glädjens och konfliktens tid. Det egentliga budskapet som julen förkunnar många gånger faller i mänsklig glömska. När mina svärföräldrar levde och vi firade jul tillsammans med dem brukade svärfar alltid läsa julevangeliet när julafton led mor sitt slut. Det är valfritt att tro eller inte tro på budskapet men för min del blev det alltid en fin avslutning där det materiella för en stund fick en undanskymd roll.
Det blev några minuter av eftertanke som inte för den skull behövde mynna ut i några religiösa funderingar.

I morgon är det julafton. Vi inleder dagen med att samla ihop oss allihopa och åka till kyrkan på julbön. Levande julkrubba med levande djur och Jesusbarnet kommer att vara ett gossebarn som vår dotter för några veckor sedan döpte och som hans föräldrar lånar ut till detta hedervärda uppdrag.

Jag är så innerligt tacksam över att få fira jul bland de som verkligen vill fira jul tillsammans med mig. Inga krav ställs och jag får vara precis den jag är. Där inga konflikter finns med som en skavande längtan att dagen ska vara överstökad. Även om vi inte bor i idyllen Bullerbyn så har mina jular alltid varit trivsamma och jag hoppas på att de kommande jularna så ska få vara. Vad framtiden har att erbjuda vet vi så lite om nu när hela världen skakar under våra fötter. Katastrofer kan även ske i den närmaste kretsen. Nästa jul kan se annorlunda ut än den vi står inför idag.

God och en fridsam jul önskar jag alla, både till er som följer mina tankar och funderingar och till er som inte läser en enda rad av det jag skriver.

För alla de människor som inte har något hem, som befinner sig på flykt och som inte känner sig önskvärda i vårt land skänker jag en tanke och önskan om att när vi kliver in i ett nytt år ska situationen för dessa bli annorlunda.

En påhittig hund och en stillsam mangel

Gängkrig i Norrköping där skjutvapen använts. Mord i grannkommunen. Katt död i rökfylld villa. Man misstänkt för mord på öppen gata. Nästa års julkalender är redan på gång.
Hemlösa, flyktingar, asylsökande. Krig och katastrofer.
Samt en liten, liten notis; Bröt sig in i larmad villa, tjuven försvann med alla smycken.
Villainbrott som rubbar julens glädje. Någon som varit inne och rotat bland det mest personliga. En liten notis men en stor sak för de drabbade. Det går inte att känna sig trygg ens i sitt eget hem.

Den stora frågan kvarstår dock. BLIR det någon snö till julafton??

Julklapparna ligger i en papperskasse och väntar på att bli inslagna. Vi har gjort en drastisk indragning gällande våra julklappsinköp. I år får endast småttingarna paket med julklappspapper.
Och min mamma. Hon får förvisso inget paket utan istället en upplevelse. Precis som alla andra år.
Det uppskattar hon mest. När vi samlar ihop oss och tar med henne på en tur ut till någonstans. Det blir ett rejält ståhej med småbarn och hundar men mamma trivs. Är inte så noga vad vi hittar på till henne. Det kan vara en guidad tur i något slott, picknick i en park eller en båtutflykt. Som den vi gjorde med henne till Harstena. Aldrig hade hon för sitt liv trott att hon skulle komma till Harstena, platsen som nämns i radions väderleksrapport och ligger under epitetet sjörapporten.
Eller Visingsö, Trollkärringskogen, Julita gård och en matvandring i den Östgötska naturen.
I år blir det Naturum Tåkern. Det är i alla fall det vi hoppas på ska vara genomförbart möjligt.

Maken och jag har enats om att vi tillhör den julklappslösa skaran. Ändå har jag farit sta och gjort ett hemligt inköp. Ett bruksföremål som är till gagn och nytta för oss båda. Som vi helt enkelt måste ha och som vi talat länge om att köpa. Mer tänker jag inte orda om saken utan vi får se vad det är i paketet när det är dags för julklappsutdelning. Det blir extra spännande för maken eftersom han inte minns vad vi talat om att vi måste ha.

En gång för många år sedan fick jag själv välja ut julklappen. Det stod mellan två val, förkunnade maken. En hundvalp eller en elektrisk mangel. Jag valde hunden. När hon ställde till med ofog muttrade maken lagom tyst att jag borde ha antagit erbjudandet om den där mangeln. När hunden smet över till vår granne och slafsade i sig 5 liter buljong som farmorn i huset ställt ut på trappan för avsvalning för att välja ut ett exempel bland alla andra exempel. Då hade det varit bra att haft en mangel att avreagera sig på.

Vi har varken en elektrisk mangel eller någon hund. Tvätten blir stuken med hjälp av ett ångstrykjärn och hundar brukar vi ta hand om när deras ägare ber om hundvakt. Därmed sagt att vi klarar oss utmärkt bra precis som läget är.

Julmaten är inhandlad. Eftersom det är tisdag idag är det pensionärernas dag hos vår lokala matvaruaffär. Pensionärsmaffian invaderar butiken för att ta del av tisdagsrabatterna som enkom gäller de som är fyllda pensionär. Jag träffade på småtvillingarna och deras storasyster i affären. De var där och handlade med sin farmor som kommit resande ända från Hjo. Det doftade pepparkaka av flickorna och de meddelade glatt att de baka ett pepparkakshus.
Farmor och mormor gav varandra en kram, jag pussade flickornas ljusa hjässor, vi vinkade hej då till varandra mellan pensionärerna och lovade att vi ses snart igen. På julafton ses vi. Fram till dess är det farmors dagar tillsammans med barnen. Det är henne väl unt för de träffas inte så ofta.

Brutna revben och bortskurna hälar

Idag klädde sig maken efter almanackan. Långkalsonger under jobbarbyxorna, fodrad vinterjacka och mössa. Lagom till förmiddagsfikat kom han in för att svida om till något mer lätt och luftigt. Han var svettig om benen, påstod han. Tror jag det. Vem skulle inte bli svettig om benen av att stå och gräva med en spade i avloppsdiket iförd vinterskrud när det är vårvärme i luften.

Småfåglarna är smått förvirrade och börjar låta som de låter då det är dags att bygga bo. Jag räds att de ska hitta på att lägga ägg i holkarna. Gör de det går vi väl miste om vårfåglarna när det så är dags.
Eller de kan må hända lägga två omgångar med ägg, vad vet jag om naturens gåtfulla inrättning.

Så mycket vet jag dock att snart är det julafton. Påpassligt nog står det ett fat med tjocka revbensspjäll, juligt kryddade, och bereder sig i ugnen. Om det är vår ute så är det jul inne.
Varje gång jag tillagar revbensspjäll förs jag bakåt i tiden i tanken. På den tid då min mamma stekte grisens tjocka revben.
Jag föddes med  en fantasifull ådra vilket visade sig när jag kommit upp några år i ålder. Av en anledningen blev jag viss och säker om att det var telefoninstallatörens revben som mamma på något obegripligt sätt fått tag på och nu ämnade bjuda sin familj att hugga in av. På själva julafton till råga på allt.
Telefoninstallatören hade brutit ett par revben, beklagade han sig högt och ljudligt då han satt på knä i vår hall och skruvade fast den svarta nyinskaffade bakelittelefonen i väggen.
Jag tog fasta på hans ord och vägrade under vilda protester att glufsa i mig några revben som någon krake brutit och upplåtit till matlagningens ädla konst.

Barn kan omvandla vuxnas ord till egna teorier. Som den gången vi var på Madeira med våra barn. Det var helt omöjligt att få på dottern skorna när vi skulle gå ut och utforska den obekanta och blomstrande vackra ö. Varpå jag ropade på maken att komma med en kökskniv. Att jag ämnade använda kniven som skohorn och att kniven var ett sammanhörande bestick till gaffeln och inte en köttkniv, glömde jag i förbifarten att upplysa dottern om.
Hon tog för givet att jag som i sagans Askungen tänkte karva av henne hälarna för att på så sätt få en passande skostorlek. Hon förde en kamp om att få behålla sina fötter i ofördärvat skick och att försöka tala flickan till rätta blev lönlöst. Huruvida hon blev skobeklädd eller ej har jag numera glömt bort.

I morgon ska jag få äran att ta hand om stortvillingarna under tiden familjens vuxna slår in julklappar och inhandlar diverse julmatsvaror. Kan tänkas att vi då tar och bakar en mjuk pepparkaka. Barnen är bra hantlangare i köket. Speciellt när det gäller att slicka ur slatten av kaksmet som blir kvar i bunken.

Bruksmentalitet och Ön fylld av ljus

Innan vi flyttade till Skärblacka var för mig Bergslagsvägen endast en genomfartsled som tog mig till och ifrån begravningsförrättningar.
Det ödsliga torget på höger sida och pappersbruket på den vänstra om jag kom från Norrköping.
Ingen plats jag någonsin vill bo på, var då mina tankar.
När maken föreslog att vi skulle åka och titta på ett hus cirka en kilometer från bruksorten protesterade jag vilt. Skulle det flyttas dit så fick han flytta mol allena utan någon som helst inblandning av mig.

Meningen var att vi endast skulle införskaffa oss en sommarstuga. En plats där vi kunde dra oss undan på och vara lite mer i enskildhet. Inte bo permanent, lovade maken och jag följde således med på husvisningen.
Till sommaren är det tio år sedan. Nio år som bofasta Skärblackabor.
En bekant till oss sa att jag aldrig skulle säga att vi bor i Skärblacka utan istället säga Kullerstad. Om jag inte ville ha spydiga kommentarer och näsrynkningar till svar, vill säga.
Det är ingen status att bo i Blacka. Lukten från bruket och antagandet att det är som det alltid varit och är i vilken annan bruksort som helst.  Rådande bruksmentalitet där var och en bli infösta i sina fack. Som det var förr i tiden. Jag vet för jag är själv uppvuxen i ett liten bruksort där det rådde hård hierarki.  Där tjänstemännen inte beblandade sig med arbetarna vilket präglade ungarna. Min pappa var inte ens anställd på järnverket utan var en skogsarbetare så jag och mina föräldrar dinglade någonstans mitt emellan. Numera är nog bruksmentaliteten i stort sett borta. Människor flyttar in och flyttar ut och alla jobbar inte på bruket.
De små orterna är dessvärre oftast på den överblivna lågstatuskartan. Inte minst hos kommunerna som håller i styret och som borde ha sina småorter under sina vingars beskydd.

Men oftast finns det starka krafter som lägger ner sin själ i orternas väl och ve. Även i vårt Skärblacka. Företagarföreningen gör ett enormt arbete. Vårt torg eller Centrumplan som det kallas har länge varit ett sorgligt kapitel som Norrköpings kommun varken ödslat tid eller pengar på. Nådastöten för torget blev då Coop spikade igen den självöppnade dörren och tog alla kundvagnar med sig ner i graven.
Från att ha varit ett ödsligt torg dit en och annan endast sökte sig för att inhandla en blomma i blomsteraffären, medikamenter på apoteket, ta ut pengar i bankomaten eller jobba sig svettiga i gymmet har nu torget plötsligt blivit levande igen.
En restaurang finns att tillgå med trevlig utomhusservering där gästerna sommartid kan sitta och se ut över blomlådor som vår blomsterhandlare sköter om. Nu har även en ny mataffär öppnat och i mars flyttar vårt bibliotek in i nyrenoverade lokaler. Det kommer att bli vårt eget kulturhus.

I går kväll var maken och jag ut till Ön. Där det också förekommer kulturaktiviteter med Ö-rådet, Företagarföreningen och ideella arbetare som kraftkällor.
600 marschaller var tända över hela Öns promenadstråk och konstnärinnan Petra Rahm presenterade sitt verk En guide till Skärblacka.
Det var magiskt att vandra i totalt mörker ledd av marschallernas fladdrande sken.
Pappersbruket tornade upp sig medan fabrikens belysning speglade sig i Motala ströms blanka vatten. Bruket som bygger på att Skärblacka finns till.

Jag kan med stolthet säga att jag bor i Skärblacka. Bruksorten där allt finns att tillgå. Jag är även glad att våra barnbarn har förmånen att få växa upp här. Lite utanför Norrköping där klimatet är mycket hårdare.