Innan vi flyttade till Skärblacka var för mig Bergslagsvägen endast en genomfartsled som tog mig till och ifrån begravningsförrättningar.
Det ödsliga torget på höger sida och pappersbruket på den vänstra om jag kom från Norrköping.
Ingen plats jag någonsin vill bo på, var då mina tankar.
När maken föreslog att vi skulle åka och titta på ett hus cirka en kilometer från bruksorten protesterade jag vilt. Skulle det flyttas dit så fick han flytta mol allena utan någon som helst inblandning av mig.
Meningen var att vi endast skulle införskaffa oss en sommarstuga. En plats där vi kunde dra oss undan på och vara lite mer i enskildhet. Inte bo permanent, lovade maken och jag följde således med på husvisningen.
Till sommaren är det tio år sedan. Nio år som bofasta Skärblackabor.
En bekant till oss sa att jag aldrig skulle säga att vi bor i Skärblacka utan istället säga Kullerstad. Om jag inte ville ha spydiga kommentarer och näsrynkningar till svar, vill säga.
Det är ingen status att bo i Blacka. Lukten från bruket och antagandet att det är som det alltid varit och är i vilken annan bruksort som helst. Rådande bruksmentalitet där var och en bli infösta i sina fack. Som det var förr i tiden. Jag vet för jag är själv uppvuxen i ett liten bruksort där det rådde hård hierarki. Där tjänstemännen inte beblandade sig med arbetarna vilket präglade ungarna. Min pappa var inte ens anställd på järnverket utan var en skogsarbetare så jag och mina föräldrar dinglade någonstans mitt emellan. Numera är nog bruksmentaliteten i stort sett borta. Människor flyttar in och flyttar ut och alla jobbar inte på bruket.
De små orterna är dessvärre oftast på den överblivna lågstatuskartan. Inte minst hos kommunerna som håller i styret och som borde ha sina småorter under sina vingars beskydd.
Men oftast finns det starka krafter som lägger ner sin själ i orternas väl och ve. Även i vårt Skärblacka. Företagarföreningen gör ett enormt arbete. Vårt torg eller Centrumplan som det kallas har länge varit ett sorgligt kapitel som Norrköpings kommun varken ödslat tid eller pengar på. Nådastöten för torget blev då Coop spikade igen den självöppnade dörren och tog alla kundvagnar med sig ner i graven.
Från att ha varit ett ödsligt torg dit en och annan endast sökte sig för att inhandla en blomma i blomsteraffären, medikamenter på apoteket, ta ut pengar i bankomaten eller jobba sig svettiga i gymmet har nu torget plötsligt blivit levande igen.
En restaurang finns att tillgå med trevlig utomhusservering där gästerna sommartid kan sitta och se ut över blomlådor som vår blomsterhandlare sköter om. Nu har även en ny mataffär öppnat och i mars flyttar vårt bibliotek in i nyrenoverade lokaler. Det kommer att bli vårt eget kulturhus.
I går kväll var maken och jag ut till Ön. Där det också förekommer kulturaktiviteter med Ö-rådet, Företagarföreningen och ideella arbetare som kraftkällor.
600 marschaller var tända över hela Öns promenadstråk och konstnärinnan Petra Rahm presenterade sitt verk En guide till Skärblacka.
Det var magiskt att vandra i totalt mörker ledd av marschallernas fladdrande sken.
Pappersbruket tornade upp sig medan fabrikens belysning speglade sig i Motala ströms blanka vatten. Bruket som bygger på att Skärblacka finns till.
Jag kan med stolthet säga att jag bor i Skärblacka. Bruksorten där allt finns att tillgå. Jag är även glad att våra barnbarn har förmånen att få växa upp här. Lite utanför Norrköping där klimatet är mycket hårdare.
Härligt !!
SvaraRadera