Granen är inställd och pyntad. Doften sprider sig till varje vrå precis som det sig bör. För den som har en konstgjord gran finns det ett spray att köpa har jag läst. En liten puff på grenarna och genast förs tankarna till en äkta julgran. Annars kanske det går lika bra att köpa Wunder Baum doftgranar på bensinmacken och låta dessa samsas med kulorna av tunt glas.
Vår gamla halmgris har även den fått flyttat in i vår julstuga. Med åren har den blivit lite sned och vind men är dock fortfarande still going strong. Klämmer jag den över ryggen känns spänstigheten tydligt och klart.
Huruvida det är med suggan som är på rymmen i Sölvesborg har jag inget att förtälja. Må hända har hon hittat en flock med vildsvin och blivit adopterad. Det kan bli riktigt spännande kultingar om det vill sig väl.
Eljest har någon förbarmat sig över suggan och omvandlat henne till skinka, sylta, korv och lagt in klövarna i gelé tillsammans med kryddpeppar och lagerblad.
Det finns inga garantier att bara för att suggan rymt slipper hon bli uppäten i dessa tider då julmaten hägrar.
Kommissarie Olsson på Blekingepolisen lovar dock allmänheten att de inte behöver vidtaga några som helst försiktighetsåtgärder om suggan skulle dyka upp. Enligt honom är hon harmlös sina 110 kilo till trots.
Det som fattas oss en aning är skaran av barn och då tänker jag i första hand inte på några barnbarn. Ty dessa fattas oss inte på något vis. Jag tänker närmast på våra egna barn och när de var små.
Nu har de egna familjer och donar inför julen i sina hem tillsammans med sina barn. Det är så livet ser ut och inget att göra något åt. Men både maken och jag saknar tiden då vi tog in två julgranar. Den ena ställde vi i vardagsrummet och den andra uppe på hallen där barnen hade sina rum. Det pyntades och donades. Bakades pepparkakshus. Roligt ett tag sedan tröttnade barnen på barns vis och vi fick färdigställa byggnaden på egen hand.
Det var så innerligt roligt när barnen var små. Alltid roligt oavsett om det var vardag eller helg med juliga inslag. Den stora nostalgin sköljer över mig.
När julens yra var över och allt skulle plockas bort skickade jag med pepparkakshuset till skolan. Kristyr, pudersocker, damm och små rester av bomull åts upp och det blev fröken som fick ta fram sopkvasten och ta hand om smulorna.
Nu klär vi vår gran utan att behöva förmana någon att handskas varsamt med julgranskulorna. Julafton delar vi tillsammans med våra barn och barnbarn. Vi gläds åt den nya generationen som en dag har egna barn och egna hem dit de bjuder sina föräldrar för att fira julafton. Troligtvis utan att vi får vara med och uppleva deras jular. Troligtvis är det så. Det muntrar precis inte upp sinnet att fundera över. Därför lever jag här och nu och längtar till årets julafton.
Det är då en evig tur att det finns stortvillingar och deras lillebror samt småtvillingar och deras storasyster. Vad vore julen utan dem?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar