Lång dags färd mot natt och en dansk ost

Vi, precis som de flesta andra har tänt det första av de fyra ljusen och välkomnar därmed det nya kyrkoåret.
Det är alltid ett pyssel när adventsljusstakar och stjärnor ska plockas fram och sättas upp på dess utvalda platser.
Detta år är inget undantag. Vårt urgamla arvegods från faster Elsa vägrade lysa upp adventsfönstret. Eftersom maken slarvat bort strömmätaren och således inte kunde utforska var felet består av fanns det ingen annan utväg än att bege sig in till staden för att inhandla en ny ljusstake med sju armar.

Att ge sig ut i detta oväder är inget jag eftersträvar. Det blåser näst intill orkanvindar vilket föranleder mig att tänka på nattens kommande resa till fjärran land. Om nu Danmark räknas till ett fjärran land.
Tack och lov ska vi åka tåg och inte båt när vi passerar Öresund via Öresundsförbindelsen som invigdes år 2000 av vår egen konung samt den danska drottningen. Brobygget är ännu inte betald men förväntas vara skuldfri år 2030.
Många turer har det sedan dess varit över bron. Både av trafikanter och från regeringshåll.
En enda gång tidigare har jag tillsammans med maken kört över den långa och mäktiga bron. Nu är det åter dags men före dess ska det ätas frukost i Malmö innan tågbytet.

Jag är utvald som resesällskap och mitt uppdrag består i att fotografera en mäktigt men sällsam händelse. Samt hålla min väninnas hand om så krävs.
Min väninna och jag ska sammanstråla vid Norrköpings centralstation och sätta oss till rätta i tågkupén. Tågavgången ska ske exakt kl. 01.04. Om tåget rullar ut från stationsområdet i rättan tid vill säga.
Min mamma ängslas i vanlig ordning. Hon förutspår dock ingen urspårning, däremot hala löv på rälsen, nedfallande träd och ledningar samt koppartjuvars härjande som sammantaget kommer att förorsaka tågstopp på stambanan.

Jag känner mig mycket hedrad att få följa med men också en pirrig förväntan inför resan. Både att fara iväg mitt i nattmörkret och över det jag ska få bevittna. Kamerans batteri är fulladdat, minneskortet tömt och vid midnatt är jag redo för avfärd in mot Norrköpings tågstation.
I morgon kväll vid 23-tiden är vi förhoppningsvis hemma igen. Maken har lovat att befinna sig vid perrongen för att möta upp. Möjligtvis överlämnar jag då en riktigt präktig och vällagrad dansk ost som kan få även den mest härdade att slå bakåt då kylskåpsdörren öppnas.

Det kommer sannerligen att bli en lång dags färd mot natt innan resan är överstånden.

En upplöst klump och två saffranssemlor

Inget är mer rogivande än att avsluta dagen med en bok. Oftast hinner jag endast ett par sidor innan sömnen slår till. Det har även hänt att tröttheten tagit överhand och jag omedvetet hittar på en egen handling som jag tror är författat av författaren själv. Handlingen blir osammanhängande och mycket märklig tills jag inser att det är mina tankar som likt ett töcken försöker överta författarrollen.
Då återstår bara att slå igen boken, släcka lampan och krama maken godnatt.

Under gårdagskvällen trodde jag dock att den oro jag kände skulle förstöra insomnandet och den efterföljande nattsömnen. En hård klump växte sig stor i magen så jag beslöt mig för att försöka somna omgående för att vilan åtminstone skulle bli några timmar innan det var dags att kliva upp och ta emot stortvillingarnas lillebror.

Oron satt kvar i morse även om det lättade något när det lilla gossebarnet leende sträckte sina armar mot mig då han kom. En halv dags umgänge med gröt, blöjbyte, lek, lunch, blöjbyte igen, mera lek och däremellan en stunds vila i farmor och farfars säng. Då finns inte tid för oro och ängsliga tankar.

Så ringde min telefon. Ett glädjebesked och jag brast i gråt. Glädjetårarna rann efter kinderna och även maken halade upp en näsduk och torkade sig om näsan. Klumpen i magen upplöstes tillsammans med tårarna. Vårt barnbarn såg bestört på oss och stoppade storögt in en bit lussekatt i munnen.

Hela eftermiddagen har jag gått i ett glädjerus. Känner mig som ett barn om julafton. Som när den där julklappen öppnats och där i ligger det som önskats allra mest.
Ett enda telefonsamtal där en skrattande röst ger glädjande besked kan verkligen ge guldskimmer i tillvaron.

Maken och jag har firat händelsen med var sin saffranssemla, bakat av Camilla på vårt hembageri. Annika klickade dit mandelmassan och spritsade grädde innan hon satte fast locket och pudrade florsocker över skapelsen. Jag tror hon såg glädje i mina ögon då hon överlämnade semlorna. Det måste hon ha gjort. En annan dag ska jag berätta för Annika och övriga som undrar vad denna påkomna glädje består av. Ett litet tag till håller vi det för oss själva. Till dess att alla papper är undertecknade.

Innerst inne har jag trott att utgången skulle bli som det blev. Men att känna sig allt för säker kan fälla den rakaste furan med ett enda hugg om det inte blir som det är tänkt. Försiktighet i tanken är en försiktighetsåtgärd värt att följa.

Nu är det dags att pynta i vårt hus. Jag har köpt hyacinter. Blå och vita.  Glad och till freds ser vi fram mot helgen. Tack och lov, det kommer att bli en mycket extraordinär advent!

Bort med det gamla och sockor till Hasse

Det händer stora saker i vårt område. Grannen har låtit riva sitt sommarhus. Bit för bit försvann det som en gång varit familjen fristad, en oas undan all stress, ner i en stor blå container.
Bort med det gamla och fram med det nya. Det hela kommer att mynna ut i ett nybyggt hus ämnat för permanentboende. Ytterligare en postlåda vid korset där brevbäraren dagligen får stoppa ner vita fönsterkuvert. Eller för den delen, annan post som är mer upplyftande.

Spännande men lite vemodigt, skrev vår granne när jag skickade bilder till henne som visade hur deras hus minskade bräda för bräda.

Det är alltid spännande att lämna det gamla bakom sig och starta upp något nytt. Tillsammans eller var och en för sig. För vissa handlar det om överlevnad medan andra ser det som en uppfriskande utmaning.
Att själsligt lämna något bakom sig är däremot en komplicerad process som kan ta år att bearbeta. Det är lätt att fastna i bitterhet vilket är mycket värre än att känna ilska. Ilska går över medan bitterhet naglar sig fast och skymmer glädjen.
Att förlåta och bli förlåten tror jag är en bra början till något nytt. Dock är ordet förlåt bland det allra svåraste att uttala. Dessutom måste det vara uppriktigt menat, inte ett försök till en eventuell försoning.

Nu ser vi med spänning fram mot grannens husbygge. En ny bostad växer upp och när området är som vackrast kommer de med sitt flyttlass för att stanna här. Jag gläds med dem och gläds över att jag kan känna glädje över någons nyskapande i livet.

Läste en artikel hur det gjorts undersökningar gällande avundsjuka. Att det är vi kvinnor som är lagda åt det avundsjuka hållet. Speciellt gällande andras boende. Vilket för mig är helt obegripligt. En person av det kvinnliga könet  sa en gång att hon alltid blev så avundsjuk då hon kom hem till andra som har det finare än hon. När hon kom hem till sitt tyckte hon att hennes hem såg så fult ut. Fula blomkrukor, fula möbler, fula tavlor, ja allt var fult och anskrämligt.
Det skrämde mig och jag undrade i mitt stilla sinne vad hon egentligen bar på för att vara så olycklig och ha ett sådant stort materiellt tänkande. Dålig självkänsla och ett behov av bekräftelse, kom jag senare fram till.

Tankarna for genom mitt huvud då jag betraktade grannes husrivning. Så många minnen av deras liv som finns i de tapetserade väggarna och som i grävskopans gripklo förvandlades till stickor. Snart står det ett nytt hus på tomten som ska fyllas på med gamla minnen uppblandat med nya upplevelser.

Min make rycktes med av rivningsarbetet och gav sig i kast med att riva vår altan som satt på vårt andra hus vilket är beläget bakom knuten till vårt ordinarie boende. Under altanen låg två strumpstickor. Ett minne av Inga som en gång suttit där i solskenet och stickat sockor. Kanske till Hasse, hennes sambo. Eller till sina barnbarn. Det lär vi aldrig få veta för Inga och Hasse är båda döda. Men också döda lämnar minnen efter sig på ett eller annat sätt. Det känns trösterikt kan jag tycka...

Route 66 och Skärblackavägen

Det är nu som många mormödrar och farmödrar sätter en pepparkaksdeg för att sedan starta upp ett mindre pepparkaksbageri hemma i köket. Barnbarnens första förtjusning över att stansa ut grisar, granar och gubbar med fabrikstillverkade metallmått övergår snart i att hängivet ge sig i kast med att inmundiga degen. Kvar står mormödrar och farmödrar vid mjöliga bakbord och försöker  göra slut på en deg som tycks växa i samma takt som plåtarna med kakor blir klara i ugnen.
När dagen är till ända och plåtburkar med juliga motiv är fyllda upp till locket är mormödrarna och farmödrarna lika urlakade som den julsill vilken ska läggas in i ättikspad tillsammans med rödlök och sillkryddor.

Själv har jag kommit på ett eget koncept, fjärran från pepparkaksbak och tänker härmed dela med mig till andra mor-och farmödrar ute i landet om hur det går att roa barnbarnen på bästa tänkbara sätt.

Leta upp en grusbil som rattas av en gladlynt grusbilsförare. När objektet är funnet krävs det en hel del list i form av smicker. Poängtera gärna navkapslarnas läckra utförande, den snygga lacken på förarhytten samt att fordonets storlek imponerar.
När målet är uppnått, be chauffören om hjälp att lyfta in barnen i hytten och se till att de blir inburade bakom ett gallernät för trafiksäkerhetens skull. Klättra därefter själv in i hytten och om det krävs, be chauffören om hjälp även i detta moment. I den händelse att körkort för framförande av grusbil fattas tag då plats på passagerarsätet. Om det mot förmodan finns körkort för tunga fordon i plånboken var ändå beredd på att få sitta bredvid chauffören, men berätta att körkortet finns. Det ger ett visst pluspoäng.

Låt sedan chauffören ta er till en bergtäkt där det tillverkas makadam, grus, stenmjöl och bergkross.
Ge barnbarnen en lektion om grushantering och peka på lastmaskiner och stenkrossar innan det är dags för hemfärd med av grus ett fullastat flak.

Idag har jag i egenskap av farmor erbjudit stortvillingarna just denna makalöst storslagna upplevelse. Om jag kan överträffa mig själv med idéer nästa gång det kommer barnbarn vet jag inte ännu. Kanske sätter jag en pepparkaksdeg som motvikt till att färdas i tunga fordon. Eller så tar jag ett snack med den grävmaskinist som just nu håller på att gräva upp grannens trädgård och till stortvillingflickans förskräckelse även river ner deras hus med skopan.
Jag avvaktar ett tag så får jag se åt vilket håll det lutar. Det beror också lite på barnbarnens önskemål. De kan tycka kakbak verka mer lockande. Barn är så nyckfulla av sig. De kanske inte vill ge sig ut på någon roadtrips på Skärblackavägen igen. Eller gräva grävmaskin...

Äkta diamanter och tidsbrist

Jag vänder upp ansiktet mot solen. Blundar och försöker ta in en känsla av vår. När jag slår upp ögonlocken ser jag maken i full färd med att arrangera ljusslingan i den avlövade magnolian. Han ängslas för snö och vill få ljusarrangemanget på plats utan att behöva trilskas med att sopa snötyngda grenarna rena.
I samma stund som jag tittar på maken och hans arbete med de små lamporna kommer jag ihåg att mjölet är slut i skafferiet. Strösocker likaså. Och att det behövs inhandlas saffran, jäst, mjölk och smör.
Julen står för dörren, visserligen har den stått där allt sedan slutet av oktober. Men ändå. Det närmar sig januari och vändningen mot sommartid. Däremellan kommer julen. Sedan tar vi bort ljusslingan och så småningom slår magnolian ut i full blom.

Under gårdagen förmiddag kom småtvillingarnas storasyster och deras mamma på besök. Sittande på var sin häst. De stannade ute på vägen för att få en pratstund med oss. Lillflickans häst hade diamanter i pannbandet fick vi veta. Äkta till och med även om flickans mamma försökte dementera påståendet.
Hästarna tröttnade, trampade med frambenen och ekipagen skrittade vidare. Raka ryggar och säkra rumpor i sadlarna. Tillsammans. Mamma och barn med ett delat intresse. Jag blev varm i hjärtat när jag såg dem försvinna bort på vägen.

Ta vara på tiden Mikaela, tänkte jag. Snart är din dotter stor och stunderna ni kommer att dela blir färre. Tidsbrist och tidsplanering kommer att stå i era agendor. Var och en med inplanerade dagar och de dagar som är fria blir allt färre allt medan åren går.

Jag har verkligen försökt ta vara på tiden med våra barn. Stundom har jag misslyckats, det måste erkännas. Men jag har gjort så gott jag kunnat utifrån mänskligt perspektiv. Nu i efterhand kan jag känna att jag borde ha gjort mer. Tror dock att det är varje förälders dilemma, att inte hinna med fullt ut och så mycket som önskas från vardera håll. Plötsligt är barnen vuxna och lever sina egna liv. Kvar står föräldraparet och funderar över vad som egentligen hände. Hur allt kunde passera i sådan rasande takt.

I morgon ska jag baka lussekatter, jag tänker inte snåla med saffran. Fylla frysen med påsar med nybakat som plockas fram när kaffet bereds. Nu räcker påsarna med bullar längre än tidigare. När barnen bodde hemma. Trots att maken och jag är storätare av lussekatter. Gärna tillsammans med en kopp varm choklad som omväxling till kaffet.