Skånska korvar på grillen och Smålands huvudstad

Vårt hus är byggt på stadig grund och stod således på sin plats när vi återvänt till den östgötska bygden.
Småland är ett knepigt land med många okända vägar. Växjö blev Älmhult allt medan vi susade förbi stengärdsgårdar som någon bonde med krokig rygg på 1800-talet åstadkommit med sten från åkerlappar. Lagom när stengärdsgården var lagd utvandrade smålänningarna till Amerika och bröt där ny mark. Drömmen om en stenfri åkermark blev väl som det blev för vissa kan jag tro.

I Skåne regnade det men en äkta skåning tar ändå fram utomhusgrillen för att förse sina gäster med föda.
Mat, vila och ett värdpar med den rätta känslan gällande omsorg var det vi behövde i dessa dagar.

Hemresan inleddes efter frukost. Även Skåne har okända vägar. Stundom icke asfalterade och mycket slingriga. Med en hastighet av 40 km i timman körde vi genom djupa bokskogar där enkom en och annan ekorre korsade vår väg.
När vi slutligen lämnade Skåneland och åter igen hamnade i Småland öppnade sig landskapet och vi körde in i huvudstaden Växjö. Eftersom kungen ämnar besöka staden under morgondagen anser smålänningarna att Växjö är Smålands huvudstad. Det har jag hört från säkra källor.
Gatorna putsades och fejades inför den kungliga besöket. Samma säkra källa har uppgett att ers majestät ska komma ridande på en åsna men det ställer jag mig ytterst tveksam till. Jag tror att källan blandat ihop vår kung med någon annan.

Dock hoppas jag att konungen besöker domkyrkan. Då kan han få äran att skriva sitt namn i den uppslagna gästboken, bredvid makens och min namnteckning. Kan tro att Växjöborna kommer att bli gröna av avund över att två östgötar tar deras plats bredvid majestätet.
I Norrköping har för övrigt kungen varit och snurrat runt. Så till den milda grad att han körde på en dam i en rondell. Därefter jobbade kommunen hårt med att iordningställa en ful och anskrämlig kungakrona i rondellens mitt enbart för att påminna Norrköpings medborgare att kungen min sann varit i staden. I sanningens namn uppskattade Norrköpingsborna inte spektaklet. Insändarsidan i Norrköping Tidningar blev överösta med brev där skribenterna i hårda ordalag grovmalde påhittet varpå kommunen kände sig nödd och tvungen att plocka ner hela konstruktionen.

I morgon hissar vi flaggan. Firar nationaldagen och klär oss i folkdräkt. Placerar Skåneresan i minnenas kartotek. En gång i tiden ämnade även vi bli skåningar. Men vi är glada över att det inte blev någon flytt ty då hade vägen hem varit väldigt lång.

En svidande känsla och en stackars synderska

Idag bjöd dottern mig på lunchrestaurang. Allt för sällan får vi tid för varandra så detta blev ett riktigt festligt avbrott mitt i vardagsbestyren.
Dock sved det rejält i min egen plånbok då jag till min fasa upptäckte när vi närmade oss min bil att det satt en gul lapp fäst under ena vindrutetorkaren.
Således är jag en lagförbrytare och straffet därav blev 400 kronor,
Nu är jag inte av den stridbara sorten som hänger mig åt att bestrida parkeringsvakt 6133 och dennes rådiga insats å Europarks vägnar. Böterna är betalda och om ett par dagar har svedan avtagit och jag är lika glad som jag brukar vara. Livet går vidare och Europark har förutom de trettio kronorna jag betalt för parkeringen tjänat en slant på mitt dåliga uppförande.

Förra året var bråda tider för parkeringsvakterna i Norrköping. Hela 21 164 personbilsförare bötfälldes med gula lappar. Linköping däremot hade enbart 9 863 lagbrytare som i strid mot skyltade parkeringsvillkor fått utfärdade kontrollavgifter.

Jag läste om en expert inom området parkeringsböter som uppmanar varje bilförare att ha en tumstock liggande i handskfacket. Anledningen till detta är att om parkeringsskylten inte sitter i rätt höjd ska den bötfällde genast överklaga sin böteslapp. Straffavgiften är endast giltig om skylten sitter i rätt höjd. Hur många bilförare känner till det? undrar jag.
Men om skylten nu mot förmodan inte är rätt placerad på sin stolpe kan det bli en domstolsprocedur av det hela. Då finns det teknisk bevisning att luta sig mot. Om någon domstol känner sig manad att ta upp tid med en nitisk person som mätt skyltens placering med tumstock och ett bestridande parkeringsbolag så kan om turen är framme den gula lappen med böter rivas i småbitar.

Det är även bra att fotografera sin bil och omgivningarna innan den parkerade bilen lämnas i den händelse att en parkeringsvakt dyker upp i högsta beredskap att utfärda en kontrollavgift. Allt enligt expertisens inrådan.
Verkar högst komplicerat för min del som ligger åt det mer okomplicerade hållet.

Kvällen tänker jag avrunda med kvällsmässa och få syndernas förlåtelse genom bröd och vin. Det kan jag, arma synderska behöva efter att ha varit inne i Norrköping och skämt ut mig inför hela stadens befolkning och Europark.

Den snygge greken och en japansk Kusari-doi i Krokek

Den grekiska guden i vit rock gav oss broschyrer. Han som tidigare lett mot oss och blottat sina kritvita tänder såg nu sammanbiten ut. Mamma vek ihop bunten med papper och stoppade omsorgsfullt ner allt i sin väska.
"Jag vill inte ha någon peruk," sa hon bestämt.
"Vi köper en snygg schal", sa jag men mamma hävdade att hon med största säkerhet har något tygstycke med klämmigt mönster liggande i sin källare.
Jag grät en skvätt och torkade bort snoret med blusärmen.

Vi åkte hem och pratade under resan om allt möjligt utan om just det. På torsdag ska vi träffa den snygge greken igen. Han har fula skor. Och ett slappt handslag. Kallt och lite fuktigt. Antagligen för mycket handsprit. Jag vet inte om jag längre är så förtjust i honom.
Doktor Axelsson och jag ska i alla fall skicka julkort till varandra. Han som flyttade till Jönköping.
Vi har lärt känna de med vita rockar, mamma och jag.

När jag kom hem åt jag en smörgås. Kliade lånehunden ledarhunden bakom öronen. När jag ätit klar skulle jag iväg på jobb. Hunden såg anklagande på mig.
"Du får följa med,"sa jag och han gick omedelbart och ställde sig framför ytterdörren.

Jag skulle bekanta mig med en japansk Kusari-doi i Krokek. Som frilansare lär jag mig något nytt mest hela tiden. Att föreslå maken att byta ut våra stuprör mot Kusari-doi är inte lönt att ens föreslå. Det räcker med att han bygger altaner mest hela tiden. Stora fina altaner med plats för sittmöbel och vackra krukor. Fyllda med krasse och hänglobelia, pelargoner och tagetes.

Vi tog en promenad innan jobbet. Gick genom Krokeksskogen där jag och min familj gått så många gånger förr. Följde stigen som leder till vårt gamla hus. I den skog där vi för tio år sedan rastade en annan hund. När stigen tog slut syntes vårt förra hem. Nyfiket tittade jag in i trädgården. Kände mig som en tjuv om natten.
Vi vände och gick tillbaka in i skogen, följde stigen åt det håll där vi kom ifrån.
Jag öppnade bagageluckan, beordrade hunden att hoppa in. Han löd på direkten. Jag borrade in ansiktet i den mjuka pälsen strax bredvid hans ena öra. Det luktade hund, vad annars. Men det kändes varmt och tryggt.
Här hör vi inte hemma, tänkte jag och smällde igen bagageluckan.

Livet har många stigar att följa. Ibland går vi lite vilse men rätt vad det är öppnar sig skogen och vi kan få ligga på rygg i en solvarm glänta. Titta upp på molnen som liknar små ulliga tussar. Fyllas med glädje över dagen som är och över dagar som varit.

Och en Kusari-doi klarar jag mig utan. Det finns annat som är mycket viktigare.

En osannolik historia och girl power

En ny maskin har fått fäste i vårt hem. En bandagerad man med adress någon stans i Sverige kom med leverans. Lossade lasten, tackade för sig och for vidare mot för oss okända mål. Möjligtvis till Anderstorp men där kan jag ha tagit miste.
Hur som helst, maken tog en första provtur och vi höll så när på att få äta kall kvällsmat. Ibland kan det vara svårt att slita sig från det som förefaller intressant.

Förhoppningsvis får även jag ta en åktur, i alla fall kan det bli så att jag får bli transportör av maskinen och det krävs  lastbil med släp ty endast jag av dem alla har tillstånd att köra tunga fordon.

Vår granne tittade in i vårt kök under kvällen. Hon berättade för mig om en fasansfull händelse vilken hon på nära håll fått bevittna. Om grannen inte var så trovärdig och redig skulle jag tro att hon for med osanning och att hela historien var en skröna.

Det hela utspelades sig på parkeringen till vår lokala matvarubutik. En bil bogserade en annan och det är i och för sig inget ovanligt. Det händer stundom att det blir motorhaveri varpå en bogsering är en nödvändighet.
Nej det uppseendeväckande var att den bogserade bilen var herrelös. Var och en som begriper sig på bogsering inser att det krävs två förare, en som sköter om själva dragandet och en som ser till att bilen som bogseras håller sig på rätt köl.
Färdig blev vinglig, den bakomvarande bilen levde sitt eget liv efter bogserlinan. Till dess att en kvinna kom rusande och gjorde ett tappert försök att kasta sig in bakom ratten. Föraren i den framförvarande bilen körde obekymrat vidare, helt ovetande vad som hände bakom honom.
Att göra ett dödsföraktande språng in i en rullande bil kräver övning och erfarenhet. Vilken kvinnan inte verkade ha. Dock lyckades hon greppa ratten medan hon släpades med utanför bilens kaross. Med nöd och näppe förhindrade hon plåtskador på parkerade bilar plus rädda en kvinna som kastade sopor vid återvinningsstationen från döden.

Vid det här laget var kvinnan som hängde utanför bilen rejält sönderskrapad på sina nakna ben för i vårt land går vi utan någon längre benklädsel då solen strålar från klarblå himmel.
Med den lilla sans som fanns kvar höll hon krampaktigt fast med ena handen om ratten medan hon placerade den andra på bromspedalen och klämde till. Den lilla kolonnen stannade med ett ryck och föraren i den första bilen klev ur och stirrade förvirrat på sin hustru som blodig och skärrad låg bredvid bilen.

När själva bogserandet skulle starta kom kvinnan i det bakre ekipaget på att hon skulle gå ur för att göra en inspektionsrunda. Vilket inte uppmärksammades av maken. Han antog att allt var i sin ordning och for iväg med det han hoppats på skulle bli en lyckad bogsering.

I denna tragiska historia måste jag ändå tillstå det som är bevisat sedan länge. Kvinnor kan göra två saker samtidigt. Jag tror knappast att en man skulle klara av att hängande på utsidan av en bil iförd kortbyxor skulle fixa att utföra så många manövrar som denna rådiga kvinna lyckades med.

Girl power i Blacka!

Lavendel framför stenen och kampen om att bli mamma

Idag har alla mammor firats för sina insatser för mänskligheten. Främst då i Jönköpings län är det enligt statistiken finns mammor med flest barn.
Men det är även en kommersiell dag. Blommor, tårta och presenter. I god tid innan Mors dag annonseras det och vissa blomsterbutiker har under dagen haft extraöppet.
Även jag har blivit firad trots att vi i vår familj aldrig lagt någon stor vikt på Mors dag eller Fars dag. Varje gång vi träffar våra barn är ett firande i sig så vi, mamma och pappa, behöver inget extra.

Idag har jag tänkt lite extra på tre kvinnor i min vänskapskrets. Tre kvinnor med en innerlig längtan efter sina barn.  Den ena kvinnan längtar efter det barn som tagits ifrån henne. Hon som går till sin sons grav och planterar lavendel. Hennes längtan kan närmast kallas för saknad.
Även den andra kvinnan har mist sitt barn genom döden. Om hon planterat lavendel på barnets grav vet jag inte men jag vet att hon delar sorgen med alla andra mammor som inte längre kan krama sina barn, slå en signal för att säga hej, oroas och glädjas över sina barns förehavande. Barnen vars liv avslutades i förtid, mammorna får aldrig veta hur livet skulle ha utvecklats för sina barn.

Den tredje kvinnans längtan är efter det barn hon ännu inte fått. Hennes längtan är så stark att den nästan kan verka outhärdlig. På nära håll får jag följa hennes kamp kring det barn som ännu inte fötts.
Hon ger inte upp trots motgångar och den ekonomiska belastning som drabbar henne på grund av sin längtan efter att bli mamma.

I morse packade vi en matsäck och gick på skogspromenad med småtvillingarna, deras storasyster, mamma och ledarhund. Vrister som sved av nässlornas obarmhärtiga attacker, saft och smörgåsar som smakade kanelbullar, nyckelpigor och midsommarblomster.
Sedan smörgåstårta, glass och kakor på vår altan. Också min mamma fick smörgåstårta. Om jag får fira Mors dag med min mamma även nästa år känner jag mig tveksam till. Men hon är stark och en riktig kämpe. I skuggan av henne känner jag mig ytterst svag. Det verkar som om det är värre att stå bredvid, oförmögen att vara till hjälp annat än som ett stöd i svåra beslut som måste tas.

Ett kort regn blev avslutningen på denna Morsdagseftermiddag. Så pass att det mesta av allt pollen sköljdes bort. Allt är gult, både ute och inne. Ett övergående bekymmer som endast drabbar en pollenallergiker som inte kan ha det lätt i dessa pollentider.
Nu ska vi koka te och äta upp resterna av smörgåstårtan, maken och jag. En mamma och en pappa som gläds och känner stolthet över våra älskade barn och barnbarn.  Alla dagar är Mors -och Fars dag. För oss behöver det inte stå med i almanackan.