En fotbollsgalen massör och avslag på ansökningsblanketten

Igår var det fotboll. Idag är det speedway. Vi är ena riktiga sportnördar. För att förstärka sportintresset har vi laddat med öl och chips.
Att ha ett brinnande intresse samt utövande av sport kan löna sig. Medaljer, pokaler och kändisskap. För egen del har jag bytt till mig en massage mot en fotbollsmatch. Men för att uppnå den bedriften krävs det att bjuda hem en fotbollsintresserad massör på middag. Speciellt en kväll då Sverige sparkar boll mot Frankrike. Under förutsättning att massören håller på Sverige vill säga. Starta televisionsapparaten, sätt massören i soffan när måltiden är avslutad sen är det bara att passa på när den svenska bollen rullar in i det franska målet.
Den exalterade massören lovar mig då en hel timmas massage och jag tackar Sverige för vinsten!

För övrigt har jag åter igen brutit av en tand. Jag funderar på att köpa mig ett lösgarnityr. Borde finnas på Blocket. Då kan jag låta tänderna bege sig till tandläkaren på egen hand medan jag sitter bekvämt tillbakalutad i fåtöljen hemmavid i väntan på att tandläkaren jobbat klart och tänderna återbördats till mina gommar.
Stortvillingarnas storasyster håller som bäst på att ömsa tänder. Snart kan hennes leende liknas vid ett spjälstaket. Det är dock inget som bekymrar henne, annat blir det då hon uppnår den aktningsvärda ålder vilken hennes mormor befinner sig i och tänderna ramlar i bitar en efter en.

Någon som ännu inte förärats med tänder är den lilla flicka som vår dotter döpte idag. Jag var utsedd som prästens privatchaufför och fick följa dopet stående bakom en prydnadsbuske ty dopet förrättades i barnfamiljens trädgård. Barnets nyfikna ögon och omedvetenhet att just hon stod i händelsernas medelpunkt. Morfaderns känslofyllda tal till sitt barnbarn när ceremonin var avklarad. Stående bakom prydnadsbusken funderade jag över hur barnets framtid kommer att utvecklas. Många ännu oskrivna blad i hennes livsbok ska fyllas med glädje, lycka, sorg och misslyckande innan den är färdigskriven.
Dess värre är världen minst sagt skakig. Vi har all orsak att känna oro för den uppväxande generationen.

Tre namn fick den lilla flickan av sina föräldrar. Fina namn som jag gissar med största sannolikhet grundade sig på hennes mormors och farmors namn medan tilltalsnamnet var nyuppkommet. Det verkade mer modernt och tidstypiskt.
Läste för en tid sedan om ett föräldrapar som ville ge deras flicka namnet Veranda. Varav det namnvalet uppkommit fanns det ingen förklaring till men Skatteverket fann det hela ytterst olämpligt och stämplade därmed avslag på ansökningsblanketten.

Namn som Bajen, AiK, Svamp, Pucko, Bärs och Tequila går däremot bra att ge sina barn. Kan vara bra att veta för den som har små ej namngivna barn och som gillar sport, höstliga skogspromenader med svampkorgen samt att avnjuta diverse drycker.
En urolog i New Mexico kom på, i hans tycke den briljanta idén, att barn med fördel kan få heta Cockburn. Det anser jag personligen är att gå till överdrift. Kanske mycket beroende på att jag är sedesamt lagd och i enlighet med krav på det moraliska anser att inte någon ska behöva bära det namnet. En uppfattningen jag säkerligen delar med Skatteverket.

Kulturyttringar och skithuskonst

Nu när maken är klar med altanbyggnationerna inleder han nästa projekt. Jag måste tillstå att han bedriver en form av kulturyttring. Ty han besitter både kunskap och färdighet trots att definitionen kulturyttring oftast härleder till det mer konstkulturella hållet.
Men att bygga altaner därtill ett utbygge på vårt hus samt en anläggning av en liten väg kräver ett visst mått av kunnande inom arkitektur och skapande verksamhet.

Att maken dessutom är självlärd inom det mesta av det som klassas som rejält hantverk anser jag som stolt maka är en bedrift. Hantverkaren själv är ödmjuk inför varje projekt och uppskattande beröm från olika diverse håll. Han bara ler och hävdar att alla kan men det gäller att våga prova.

Det projekt han nu med liv och lust hänger sig åt är att riva vårt gamla dass. Det finns naturligtvis någon mening bakom rivningsarbetet men det smärtar en aning eftersom jag tycker det är gemytligt med gamla hederliga skithus. De har kulturhistoriska värden men där går makens och mina åsikter isär och jag motsätter mig inte hans agerande utan låter honom hållas.

En tanke har växt inom mig och det är att försöka sälja rivningsmaterialet till någon som bedriver den andra sortens kulturyttringar. Det som inbegriper det mer klassiska konstbegreppet där en konstnär figurerar vilken i sin tur bidrar till att tillfredsställa konstkonsumenten.
Jag tror att resterna av ett förbrukat utedass kan bli något riktigt stort när konstnären utifrån den fria konsten jobbat klart och som sedan konstälskare kan beskåda i någon etablerad konsthall.

Anledningen till min teori är att jag förra året var på konsthallen i Norrköping för att se på allt det som olika konstnärer åstadkommit.
Det första jag stötte på var ett stort bord belamrat med träbitar som verkade vara spillbitar av virke från något bygge.
Konstnären var på plats och han nickade uppmuntrande mot mig. Jag bad aningen förvirrat om en konstnärlig förklaring. I och med detta blottade jag min okunskap inom konsten men konstnären tog det som sin uppgift att föra mig in i hans värld.
"Titta noga," sa han och jag glodde på brädhögen.
"Ser du inte?" frågade han och jag skakade sorgset på huvudet.
Då plockade han upp en av bitarna, höll upp den framför mig och då såg jag. Med spretig handstil hade konstnären skrivit med versaler NORRKÖPING på mitten av brädstumpen.
Han såg förväntansfullt på mig men jag stod tyst och grubblade över vad jag egentligen skulle säga.
"Du får gärna hålla i brädan", sa konstnären och lade den varsamt i min hand.
Jag vred och vände på brädstumpen, sen sa jag; "Fantastiskt!"
Konstnären sken upp, tog tillbaka brädan och lade den försiktigt bland de andra brädorna som inte dekorerats med någon konstnärlig text.
"Visst är det", sa han.
Lika oförstående som när jag kom gick jag därifrån, fullt och fast övertygad om att jag inte är någon konstkonsument av stora mått.

Kanske jag ändå inte ska sälja rivningsvirket från vårt skithus. Kanske ska jag själv försöka mig på ett konstnärligt utförande av brädstumparna. Det är mycket möjligt att jag kan.
Har aldrig tidigare vågat prova.

Parasoll av damkorsetter och en matchande vattenkokare i porslin

Det skvalar hemtrevligt ur stuprören och tunga regndroppar smattrar på skrivarbodens tak. Om regnvädret påverkar grundvattennivån har jag svårt att uttala mig om. Kanske behövs det sjuttio dagar och lika många nätter med kraftigt regn för att höja nivån. Men så vill vi inte ha det, trots att regnet verkligen behövs.
Personligen anser jag att regnet kan upphöra till på fredag. Då kommer nämligen vårt nya utomhusparasoll.  Med lastbilsleverans från Hillerstorps ända fram till vår dörr.
Vi har aldrig tidigare varit ägare till ett parasoll i den kaliber som vi beställt, därför väntar vi med stor spänning på att få spänna upp det. Men för att få ut det maximala av parasollet krävs det sol även om vi till äventyrs kan sitta och kura under det i hällande regn. Det förefaller dock inte lika tilltalande.

Parasoll är inget modernt påfund utan förekom redan 2 400 före Kristus. Då ansågs det vara en statuspryl vilket det kan kännas som än idag. Ju större och mer påkostat desto mer förmöget verkar parasollet.
De parasoll vi använder oss av i modern tid uppfanns på mitten av 1800-talet där stålkonstruktionen bestod av överskottet till de stöttor som syddes in i damkorsetter. Jag betvivlar starkt att dagens konstruktion består av något överskott av stöttor till damkorsetter men jag måste tillstå att uppfinnaren av 1800-talsparasollerna var finurlig och ytterst kreativ i sitt tänkande.

När jag ändå är inne på ämnet konsumtion vill jag upplysningsvis tillägga att jag inhandlat mig en ny sommarjacka. Butiken för inköpet var belägen i Skåne och om jag inte missminner mig hette den Piffes eller något åt det hållet.
Jackan kostade kosing men tycktes vara mycket behagfull och passade min yppiga figur med millimeterprecision.
"Köp den," sa maken.
"Den är dyr,"svarade jag och slog till.
Invigningen skedde i Växjö där det kändes aningen småkyligt.

Igår förevisade jag jackan för sonen.
"Snyggt morsan. Du ser ut som en gammaldags teservis", sa han.
Om det gällde en hel servis eller enkom utvalda delar framkom inte och jag dristade mig inte till att ställa frågan.
Strax därefter dök sonsambon upp vid dörren. Även hon blev introducerad i mitt nya klädesplagg.
"Åh så fin," utbrast hon.
Och fortsatte, "Den matchar perfekt din vattenkokare i porslin."

Det hade jag faktiskt inte en tanke på när jag bestämde mig för att köpa jackan. Men jag är säker på att jag kommer framstå som familjens modeikon med öga för det estetiskt vackra den dag då minnet av mig kommer på tal.

Skånska korvar på grillen och Smålands huvudstad

Vårt hus är byggt på stadig grund och stod således på sin plats när vi återvänt till den östgötska bygden.
Småland är ett knepigt land med många okända vägar. Växjö blev Älmhult allt medan vi susade förbi stengärdsgårdar som någon bonde med krokig rygg på 1800-talet åstadkommit med sten från åkerlappar. Lagom när stengärdsgården var lagd utvandrade smålänningarna till Amerika och bröt där ny mark. Drömmen om en stenfri åkermark blev väl som det blev för vissa kan jag tro.

I Skåne regnade det men en äkta skåning tar ändå fram utomhusgrillen för att förse sina gäster med föda.
Mat, vila och ett värdpar med den rätta känslan gällande omsorg var det vi behövde i dessa dagar.

Hemresan inleddes efter frukost. Även Skåne har okända vägar. Stundom icke asfalterade och mycket slingriga. Med en hastighet av 40 km i timman körde vi genom djupa bokskogar där enkom en och annan ekorre korsade vår väg.
När vi slutligen lämnade Skåneland och åter igen hamnade i Småland öppnade sig landskapet och vi körde in i huvudstaden Växjö. Eftersom kungen ämnar besöka staden under morgondagen anser smålänningarna att Växjö är Smålands huvudstad. Det har jag hört från säkra källor.
Gatorna putsades och fejades inför den kungliga besöket. Samma säkra källa har uppgett att ers majestät ska komma ridande på en åsna men det ställer jag mig ytterst tveksam till. Jag tror att källan blandat ihop vår kung med någon annan.

Dock hoppas jag att konungen besöker domkyrkan. Då kan han få äran att skriva sitt namn i den uppslagna gästboken, bredvid makens och min namnteckning. Kan tro att Växjöborna kommer att bli gröna av avund över att två östgötar tar deras plats bredvid majestätet.
I Norrköping har för övrigt kungen varit och snurrat runt. Så till den milda grad att han körde på en dam i en rondell. Därefter jobbade kommunen hårt med att iordningställa en ful och anskrämlig kungakrona i rondellens mitt enbart för att påminna Norrköpings medborgare att kungen min sann varit i staden. I sanningens namn uppskattade Norrköpingsborna inte spektaklet. Insändarsidan i Norrköping Tidningar blev överösta med brev där skribenterna i hårda ordalag grovmalde påhittet varpå kommunen kände sig nödd och tvungen att plocka ner hela konstruktionen.

I morgon hissar vi flaggan. Firar nationaldagen och klär oss i folkdräkt. Placerar Skåneresan i minnenas kartotek. En gång i tiden ämnade även vi bli skåningar. Men vi är glada över att det inte blev någon flytt ty då hade vägen hem varit väldigt lång.

En svidande känsla och en stackars synderska

Idag bjöd dottern mig på lunchrestaurang. Allt för sällan får vi tid för varandra så detta blev ett riktigt festligt avbrott mitt i vardagsbestyren.
Dock sved det rejält i min egen plånbok då jag till min fasa upptäckte när vi närmade oss min bil att det satt en gul lapp fäst under ena vindrutetorkaren.
Således är jag en lagförbrytare och straffet därav blev 400 kronor,
Nu är jag inte av den stridbara sorten som hänger mig åt att bestrida parkeringsvakt 6133 och dennes rådiga insats å Europarks vägnar. Böterna är betalda och om ett par dagar har svedan avtagit och jag är lika glad som jag brukar vara. Livet går vidare och Europark har förutom de trettio kronorna jag betalt för parkeringen tjänat en slant på mitt dåliga uppförande.

Förra året var bråda tider för parkeringsvakterna i Norrköping. Hela 21 164 personbilsförare bötfälldes med gula lappar. Linköping däremot hade enbart 9 863 lagbrytare som i strid mot skyltade parkeringsvillkor fått utfärdade kontrollavgifter.

Jag läste om en expert inom området parkeringsböter som uppmanar varje bilförare att ha en tumstock liggande i handskfacket. Anledningen till detta är att om parkeringsskylten inte sitter i rätt höjd ska den bötfällde genast överklaga sin böteslapp. Straffavgiften är endast giltig om skylten sitter i rätt höjd. Hur många bilförare känner till det? undrar jag.
Men om skylten nu mot förmodan inte är rätt placerad på sin stolpe kan det bli en domstolsprocedur av det hela. Då finns det teknisk bevisning att luta sig mot. Om någon domstol känner sig manad att ta upp tid med en nitisk person som mätt skyltens placering med tumstock och ett bestridande parkeringsbolag så kan om turen är framme den gula lappen med böter rivas i småbitar.

Det är även bra att fotografera sin bil och omgivningarna innan den parkerade bilen lämnas i den händelse att en parkeringsvakt dyker upp i högsta beredskap att utfärda en kontrollavgift. Allt enligt expertisens inrådan.
Verkar högst komplicerat för min del som ligger åt det mer okomplicerade hållet.

Kvällen tänker jag avrunda med kvällsmässa och få syndernas förlåtelse genom bröd och vin. Det kan jag, arma synderska behöva efter att ha varit inne i Norrköping och skämt ut mig inför hela stadens befolkning och Europark.