Uppdragstagare och en blodsugande grannfru

En lång dag börjar närma sig sitt slut. Idel aktiviteter från morgon till kväll. Några av dem mindre tilltalande men som oftast, slutet gott.

Mamman till småtvillingarna och deras storasyster sände ut mig på ett uppdrag. I uppdraget ingick barnaskaran. Likt en gåsmamma med eftersläntrande gässlingar vandrade vi från Hospitalsgatan via Drottninggatan till Repslagaregatan. Jag först och ungflocken på rad efter mig.
Uppdraget bestod av diverse inköp, närmare bestämt 7 stycken trosor X 3=21,
6 par strumpor X 3=18 par, 2 nattlinnen X 3=9 samt 3 morgonrockar.
Framme i klädbutiken lade vi upp en strategi. Tvillingarna pekade vilka trosor de ville ha och deras storasyster kollade ut de rätta storlekar. Därefter hängde hon de utpekade trosorna som var upphängda på små plastgalgar på sina småsystrars utsträckta armar. Sedan skred hon själv till verket och hängde sju trosor i hennes egen storlek på sin underarm.
Lika så strumporna, där ingick samma strategi. Nattlinnena var det lite värre med eftersom en viss beslutsångest slog till. Morgonrockarna fanns det inte så många att välja på så det valet gick helt och hållet komplikationsfritt.

Kassörskan bleknade när vi krokade av samtliga trosor från armhållarna, lade upp dessa samt de övriga klädesplaggen på disken. Men eftersom jag just denna dag var på det hjälpsamma humöret blev det jag som befriade troshögen från de plastiga upphängningsanordningarna. Kassörskan skannade prislappar, kön bakom oss växte och sen tog jag fram den stora plånboken.
"Ha en jättefin dag alla tjejer", sa kassörskan och torkade sig diskret i pannan med ovansidan av handen.
På imponerande 45 minuter hade barnen och jag slutfört uppdraget vilket jag anser vara världsrekord!

Därefter blev det finpasta på pastarestaurangen tillsammans med barnens föräldrar innan vi stuvade in oss och en enormt stor klädkasse i bilen och körde hem till Skärblacka.

Dagens mindre trevliga aktivitet härrör sig till grannfrun som med stort kunnande stack nålar i makens arm. Virusinfektion blev slutresultatet vilket var befriande då vi misstänkte något allvarligare än så. Vila och god omvårdnad av makens fru, skrev läkaren på receptet. Samt en flaska stark hostmedicin.

Efter dagens bravader är urlakningen ett faktum och jag ser fram mot en god natts sömn.

Knutna tankar och stärkta sinnen

Det finns dagar då själen och tankar behöver få ro. Tyvärr är det lättare sagt än gjort. Då det behövs som bäst är det oftast svårast att kunna andas i sin egen takt.
Levande ljus, rökelser och meditativ musik i all ära men inte ens med dessa enkla medel är det lätt att slappna av för att vila kropp och själ.
I mitt huvud snurrar oftast tankarna i en hastighet så de slår knut på varandra. Även om jag befinner mig i viloläge. Eller när jag inte ens skulle behöver tänka.

Idag har jag dock haft förmånen att utestänga stora delar av omvärlden. Fått vila i tystnad allt medan delar av min familj förlustat sig bland de vilda instängda djuren på Kolmårdens djurpark.
Stortvillingarna, deras lillebror och föräldrar samt en tillhörande moster gick åt det ena hållet medan jag åt det andra. Öppnade dörren till Kolmårdskyrkan och trädde in i helgedomen.
Under sex timmar var jag helt och hållet min egen. Förutom under de stunder då djurparksbesökare sökte sig till kyrkan för att beskåda det som är en sorts blandning av en grotta och ett kyrkorum.
Jag har dammat av min skolengelska och i egenskap av kyrkvärd fått både holländare och ryssar att förstå vilken unik byggnad de klivit in i.
Visat på urberget som kyrkan är uppbyggd på och omkring. Det stora stenblocket i den ena delen av kyrksalen medan en klippa löper in genom en av långsidorna där en naturkälla spränger fram sitt vatten. Nåja, spränger är att gå till överdrift, mer droppar om ens det, fuktar igenom är nog den rätta benämningen. Häftigt är det hur som helst.

Smörgåsar, bullar och kakor samt en påse godis har haft en strykande åtgång. Det tarvas bukfylla när det idkas retreat. På håll hördes endast de ljud som tillhör en djurpark. Annars var allt bara stillhet.

Sist jag var i Kolmårdskyrkan är nio år sedan. Då vår yngsta dotter ingick äktenskap med sin man.
Efter det har det aldrig funnits någon anledning till att besöka just den kyrkan. Förrän nu, då vår hemförsamling hörde av sig och frågade om jag ville ägna en hel dag åt kyrkvärdskapet.
Det har för mig varit en välbehövlig vila. Just nu går mycket på högvarv. Omvälvningar där vi vet att en del av livet bara går åt ett håll medan annat bara kan bli bättre.

Stärk i samtliga sinnen mottogs jag vid hemkomsten av maken. Han har väntat på mig och det känns gott.
I morgon är en ny dag, stärk av denna känner jag mig beredd att möta den.

Ett ödesdigert fall och en pinne på höjden

Det börjar bli märkbart tyst i vår trädgård. Den livfulla fågelsången har mattats av. Syftet har nått sitt mål och nu är holkarna fyllda med småfåglar vilka måste ses till att hållas vid liv av föräldrarna.
Det är ett viss vemod över tystnaden. En påminnelse om att sommaren inte är beständig.

Under morgonen har maken och jag haft med oss stortvillingarna på utflykt. Närmare bestämt till Rejmyre. Vi var de enda besökarna, bara det en form av besvikelse. Hantverksbyn som för några år sedan blomstrade låg öde. Den utlovade glassen i Glassbruket uteblev på grund av en låst dörr.
Det vet var och en som lovar barn glass att då uppstår ett visst ramaskri över förlusten.
Dock var glasbruket öppet och där rådde som vanligt full aktivitet. En bilfirma hade lagt en beställning på sneda glasljus vilket fick glasblåsaren att jobba för högtryck.

Det som lockade till mest uppmärksamhet från barnens sida var den stackars måsungen som brutalt ramlat ner från ett tak där föräldrarna byggt sitt bo. Ungen irrade förtvivlat fram och tillbaka allt medan måsparet ilsket skränade och skrek över våra huvuden.
Stortvillingarna gjorde sig bekymmer, jag i egenskap av farmor ängslades däremot över de flygande attackerna.

Enligt ornitologerna ska vi utrusta oss med en lång pinne som vi håller över vårt huvud då vi närmar oss måsar som tappat sina ungar från boet. Till vilken nytta annat än att måsar attackerar den högsta punkten vet jag inte eftersom jag ställer mig tveksam till förslaget. Anser att det skulle se direkt fånigt och oförklarligt ut att promenera runt med en lång pinne uppsträckt i luften. Samt att måsar har en benägenhet att vända baken till och lägga av en skit mot det hotande föremålet. Det krävs exakthet av måsen att träffa pinnen istället för den som håller i den.

Många klagar över måsutfall och då är det landets kommuner som får påringning. Det ligger ej på de kommunala uppdragen att hålla uppsikt över fåglarna så det inte uppstår mänskligt blodvite. Däremot åligger det fastighetsägarna att rensa bort fågelbon vilket ligger i underhållen av tak. Fastighetsägarna hävdar å sin sida att flytta på fågelbon är straffbart, därmed fortlöper problemen på offentliga platser.

Huruvida det gick med den förirrade måsungen i Rejmyre vet jag inte. Vi lämnade den åt sitt öde. Körde in till Norrköping och köpte den utlovade glassen. Chokladglass i strut. Förutom maken som krängde ett bakverk dekorerad med grädde och jordgubbar.
Det må regna och vara kylslaget, glass och jordgubbsbakelser hör ändå sommaren till.

En fotbollsgalen massör och avslag på ansökningsblanketten

Igår var det fotboll. Idag är det speedway. Vi är ena riktiga sportnördar. För att förstärka sportintresset har vi laddat med öl och chips.
Att ha ett brinnande intresse samt utövande av sport kan löna sig. Medaljer, pokaler och kändisskap. För egen del har jag bytt till mig en massage mot en fotbollsmatch. Men för att uppnå den bedriften krävs det att bjuda hem en fotbollsintresserad massör på middag. Speciellt en kväll då Sverige sparkar boll mot Frankrike. Under förutsättning att massören håller på Sverige vill säga. Starta televisionsapparaten, sätt massören i soffan när måltiden är avslutad sen är det bara att passa på när den svenska bollen rullar in i det franska målet.
Den exalterade massören lovar mig då en hel timmas massage och jag tackar Sverige för vinsten!

För övrigt har jag åter igen brutit av en tand. Jag funderar på att köpa mig ett lösgarnityr. Borde finnas på Blocket. Då kan jag låta tänderna bege sig till tandläkaren på egen hand medan jag sitter bekvämt tillbakalutad i fåtöljen hemmavid i väntan på att tandläkaren jobbat klart och tänderna återbördats till mina gommar.
Stortvillingarnas storasyster håller som bäst på att ömsa tänder. Snart kan hennes leende liknas vid ett spjälstaket. Det är dock inget som bekymrar henne, annat blir det då hon uppnår den aktningsvärda ålder vilken hennes mormor befinner sig i och tänderna ramlar i bitar en efter en.

Någon som ännu inte förärats med tänder är den lilla flicka som vår dotter döpte idag. Jag var utsedd som prästens privatchaufför och fick följa dopet stående bakom en prydnadsbuske ty dopet förrättades i barnfamiljens trädgård. Barnets nyfikna ögon och omedvetenhet att just hon stod i händelsernas medelpunkt. Morfaderns känslofyllda tal till sitt barnbarn när ceremonin var avklarad. Stående bakom prydnadsbusken funderade jag över hur barnets framtid kommer att utvecklas. Många ännu oskrivna blad i hennes livsbok ska fyllas med glädje, lycka, sorg och misslyckande innan den är färdigskriven.
Dess värre är världen minst sagt skakig. Vi har all orsak att känna oro för den uppväxande generationen.

Tre namn fick den lilla flickan av sina föräldrar. Fina namn som jag gissar med största sannolikhet grundade sig på hennes mormors och farmors namn medan tilltalsnamnet var nyuppkommet. Det verkade mer modernt och tidstypiskt.
Läste för en tid sedan om ett föräldrapar som ville ge deras flicka namnet Veranda. Varav det namnvalet uppkommit fanns det ingen förklaring till men Skatteverket fann det hela ytterst olämpligt och stämplade därmed avslag på ansökningsblanketten.

Namn som Bajen, AiK, Svamp, Pucko, Bärs och Tequila går däremot bra att ge sina barn. Kan vara bra att veta för den som har små ej namngivna barn och som gillar sport, höstliga skogspromenader med svampkorgen samt att avnjuta diverse drycker.
En urolog i New Mexico kom på, i hans tycke den briljanta idén, att barn med fördel kan få heta Cockburn. Det anser jag personligen är att gå till överdrift. Kanske mycket beroende på att jag är sedesamt lagd och i enlighet med krav på det moraliska anser att inte någon ska behöva bära det namnet. En uppfattningen jag säkerligen delar med Skatteverket.

Kulturyttringar och skithuskonst

Nu när maken är klar med altanbyggnationerna inleder han nästa projekt. Jag måste tillstå att han bedriver en form av kulturyttring. Ty han besitter både kunskap och färdighet trots att definitionen kulturyttring oftast härleder till det mer konstkulturella hållet.
Men att bygga altaner därtill ett utbygge på vårt hus samt en anläggning av en liten väg kräver ett visst mått av kunnande inom arkitektur och skapande verksamhet.

Att maken dessutom är självlärd inom det mesta av det som klassas som rejält hantverk anser jag som stolt maka är en bedrift. Hantverkaren själv är ödmjuk inför varje projekt och uppskattande beröm från olika diverse håll. Han bara ler och hävdar att alla kan men det gäller att våga prova.

Det projekt han nu med liv och lust hänger sig åt är att riva vårt gamla dass. Det finns naturligtvis någon mening bakom rivningsarbetet men det smärtar en aning eftersom jag tycker det är gemytligt med gamla hederliga skithus. De har kulturhistoriska värden men där går makens och mina åsikter isär och jag motsätter mig inte hans agerande utan låter honom hållas.

En tanke har växt inom mig och det är att försöka sälja rivningsmaterialet till någon som bedriver den andra sortens kulturyttringar. Det som inbegriper det mer klassiska konstbegreppet där en konstnär figurerar vilken i sin tur bidrar till att tillfredsställa konstkonsumenten.
Jag tror att resterna av ett förbrukat utedass kan bli något riktigt stort när konstnären utifrån den fria konsten jobbat klart och som sedan konstälskare kan beskåda i någon etablerad konsthall.

Anledningen till min teori är att jag förra året var på konsthallen i Norrköping för att se på allt det som olika konstnärer åstadkommit.
Det första jag stötte på var ett stort bord belamrat med träbitar som verkade vara spillbitar av virke från något bygge.
Konstnären var på plats och han nickade uppmuntrande mot mig. Jag bad aningen förvirrat om en konstnärlig förklaring. I och med detta blottade jag min okunskap inom konsten men konstnären tog det som sin uppgift att föra mig in i hans värld.
"Titta noga," sa han och jag glodde på brädhögen.
"Ser du inte?" frågade han och jag skakade sorgset på huvudet.
Då plockade han upp en av bitarna, höll upp den framför mig och då såg jag. Med spretig handstil hade konstnären skrivit med versaler NORRKÖPING på mitten av brädstumpen.
Han såg förväntansfullt på mig men jag stod tyst och grubblade över vad jag egentligen skulle säga.
"Du får gärna hålla i brädan", sa konstnären och lade den varsamt i min hand.
Jag vred och vände på brädstumpen, sen sa jag; "Fantastiskt!"
Konstnären sken upp, tog tillbaka brädan och lade den försiktigt bland de andra brädorna som inte dekorerats med någon konstnärlig text.
"Visst är det", sa han.
Lika oförstående som när jag kom gick jag därifrån, fullt och fast övertygad om att jag inte är någon konstkonsument av stora mått.

Kanske jag ändå inte ska sälja rivningsvirket från vårt skithus. Kanske ska jag själv försöka mig på ett konstnärligt utförande av brädstumparna. Det är mycket möjligt att jag kan.
Har aldrig tidigare vågat prova.