Spontanbesök och ett namn med stjärnglans

Det knastrade i gruset utanför vår ytterdörr. Där stod grannarna, inställda på att göra ett spontanbesök hos oss. Kaffe, kaka och vispad grädde tillsammans med goda samtal bidrar i all enkelhet till en trevlig kväll.

Grannfrun jobbar på Skatteverket. Där har hon bråda dagar nu när det är fritt fram att byta sitt namn efter den nya personlagen som trädde i kraft den 1 juli. Eller lägga till något eller några extra namn.Vissa  kvinnor vill ha mansnamn och män vill heta som kvinnor gjort i alla tider. Eller helt enkelt byta till något namn som någon alltid trånat efter att få heta. För enkom 250 kronor går det att ändra inte enbart en gång utan flera gånger om så önskas. Dock finns det vissa regler som måste följas. Det går inte att ansöka om att få ett mellannamn men den som redan har ett sådant får behålla det, ta bort det eller helt enkelt låta det gå in i efternamnet och således få ett dubbelt efternamn.

Själv är jag glad över det namn mina föräldrar gett mig och har inga planer på något namnbyte. Och jag hoppas att våra barn är nöjda med de namn vi gett dem. Vi har i alla fall inte hört några klagomål framföras.

Det skulle vara intressant att veta hur många gånger jag sagt mitt namn sedan jag som barn lärde mig uttala det.
"Jag heter Carina". Det känns bra att säga. Tycker det är ett mycket fint namn.
Dessutom mycket gammalt. Redan på 300-talet fanns det en Carina vilken var en kristen martyr som skulle komma att bli helgonförklarad. Minsann!
Carina letade sig till Sverige på 1800-talet men det blev inte populärt att döpa sina flickebarn till Carina för än på 1960-talet. Mina föräldrar var således lite före i tiden.

Vissa Carinor hävdar att namnet betyder vacker. Det får stå för dem. Själv hävdar jag att det betyder kär för det är så jag lärt mig. Från latinskans carus som betyder just kär. Naturligtvis har ett sådant klingande namn som Carina kejserliga rötter och är sprunget ur Carinus som var en dåtida kejsare.
Alla Carinor kan också känna sig stolta över att även kunna förknippas med en av stjärnhimlens ljusstarkaste stjärnor, Kölen, som betyder Carina på latin. Går att skåda i den östra delen av Vintergatan.

Så varför hitta på att byta bort namnet Carina mot något annat? Ett namn som både är kejserligt och har stjärnglans.
För övrigt finns det en person som skickat in sin ansökan till Skatteverket om att få inte mindre än 40 förnamn. Verkar besvärligt enligt min åsikt. Inte minst med tanke på hur alla namn ska få plats i passet. Eller komma ihåg vad man egentligen heter.

"Hej, jag heter Carina". Vilket jag är mycket glad över!

En stinkande kärlek och kniven i hjärtat

När klockan ringer i arla morgonstund och jag får pallra mig upp för att köra stortvillingarna in till dagis i Norrköping blir dagen utrustad med betydligt fler timmar än brukligt är. Vilket i sin tur medför en viss hög verkningsgrad av snabbt genomföra åtaganden. Redan klockan tio på förmiddagen var allt färdigställt och därefter blev tiden endast min egen. Vilket sannerligen inte tillhör vanligheterna.

Vad passar då bättre än att koka en kopp kaffe, skära upp en rejäl bit röda vinbärskaka och sjunka ner i trädgårdsmöbeln med en bok. Den litteratur jag nu hänger mig åt har titeln Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske.
Inget är omöjligt då kärleken slår till, vilket denna bok bevisar. Den speglar även hur andra människor förhåller sig till udda förälskelser som inte drabbat dem själva.
Trots att mannen i busken stinker värre än en sophög är den kvinnliga huvudkaraktären störtförälskad. Efter en välbehövlig grovrengöring kastar de sig vilt och ohämmat in i det som älskande par vanligtvis gör. Med mycket lyckat resultat.
Att boken är baserad på författarinnans och hennes makes kärlekshistoria gör den inte sämre. Snarare tvärt om. Att det faktiskt finns de som väljer sin käraste med hjärtat trots andras förmaningar.
Min ålder till trots så är det den första kärleksroman jag någonsin läst och jag följer spänt den rafflande upplösningen. Måtte den blir lika bra som i verkligheten.

Normalt sett brukar jag ge mig i kast med hårdkokta spänningsromaner. Ju mer invecklad storyn är ju bättre är den. Men nu har jag som sagt lämnat de skrynkliga och frånskilda kommissarierna som oftast dränker sina hjärtesorger i ett och annat glas starkt. De får lösa morden utan min inblandning.

Dock blev jag indirekt inblandad i ett icke fiktivt  mord för snart tjugo år sedan. Detta baserat på ett krossat äktenskap med tillhörande vårdnadstvist. Som sedan åtföljdes av ett brutalt mord. Två små barn blev plötsligt på olika vis föräldralösa.
En dag skickade en nära anhörig till offret mig hela den tjocka luntan innehållande rättegångsprotokollet. Personen i fråga ville att jag skulle läsa det och sedan uttrycka min personliga åsikt gällande domen. Jag bör tillägga att jag tidigare varken sett den mördade, mördaren eller den nära anhöriga. Vi hade således ingen som helst relation med varandra men genom mitt dåvarande yrke kom vi i kontakt med varandra.
Jag lovade läsa men slutade tvärt när det blev allt för obehagligt och närgånget. Det tjocka kuvertet hamnade i en låda och glömdes därefter bort. Fram till idag. Tjugo år senare. Då hittade jag det när jag rev runt i lådan på jakt efter något annat. Nu har jag läst alla sidor och inser att de små barnen idag är vuxna människor. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera hur deras liv blev efter den tragiska händelsen.

Från att älska något hett och innerligt kan kärleken övergå i sådant starkt hat att den som älskat har förmågan att ha ihjäl den som älskat tillbaka. Ibland är livet så svårt att begripa sig på.

En skyltlös stolpe och långkalsonger med förgylld knopp

Det händer mycket i vårt bostadsområde vilket det som oftast sker då det tillkommit kommunalt vatten och avlopp. Vilket i sin tur medför att nyfikenheten hos allmänheten stegras och vår lilla lite slingrande grusväg nyttjas av icke boende längst med Bäckstugevägen. Det har hos vissa skapat en gnutta irritation och ett beslut om att sätta upp en återvändsskylt klubbades igenom. Kanske skulle det avskräcka någon att i onödan köra ner på vägen om det står klar för trafikanten att det faktiskt är en återvändsgata.

Styrelsens vägansvarige Krister samt min egen make fick det hedervärda uppdraget att montera upp skylten. Gemensamt for de till uppställningsplatsen, maken vid ratten och Krister med skylten i famnen, lika ömt som om det vore ett lindebarn.

Tacksamheten över den uppsatta skylten visste inga gränser. Irritationen lade sig och biltrafiken fortsatte i oförminskad styrka. Men vägföreningen hade dock fått en egen återvändsskylt och det är ju alltid något att glädjas över.

Häromdagen fastnade min blick på stolpen där skylten för ett par dagar sedan suttit. I sin tragiska ensamhet sträckte sig stolpen mot den klarblå himlen. Skyltlös. Någon illbatting har troligtvis haft med sig en liten trappstege och lämpliga verktyg för att helt sonika på olaglig väg införskaffa sig  en egen återvändsskylt. Nu har styrelsen ånyo tagit ett beslut om att köpa in en ny skylt och jag i egenskap av ordförande i vägföreningen har slagit klubban i bordet.

När vi bodde på vår gård i Värmland blev hela byn indragen i en synnerligen fräck stöld av vår svenska fana. Efter en allmän flaggdag vajade fanorna på sina stänger. Vi liksom många halade inte fanan vid solens nedgång, förutom mina svärföräldrar som nogsamt följde flaggandets regler. Alla vi andra blev under natten av med våra fanor så även flaggstångslinor som kapats med kraftig kniv.
Nu hade som sagt mina svärföräldrar helt enligt reglementet halat och omsorgsfullt vikt ihop sin fana samt lagt den i tryggt förvar. Dock hade svärmor inte tagit in tvätten som hängde på tork ute i trädgården. Häpen stod hon om morgonen och spanade upp mot flaggstången där svärfars långkalsonger muntert fladdrade i vinden. Förgylld av flaggstångens guldglänsande knopp.
Svärmor halade ner kalsongerna medan vi andra i byn hjälptes åt att fälla varandras flaggstänger för att med gemensamma krafter trä dit nya linor.

Funderingarna gick varma. Var det en värmlänning eller en närking som i skydd av nattens mörker bestulit en hel by på deras svenska fanor? Mitt i Letälven som rinner genom byn går gränsen mellan Värmland och Närke. Det hela kunde ha slutat med ett smärre krig mellan Närke och Värmland om det inte uppdagats att det var tyska turister som införskaffat sig svenska souvenirer. Turister begåvade med ett visst mått av humoristisk ådra. Med tanke på min svärfars långkalsonger.

Hårdhudade gångexemplar och en jämrande gasström

"Ska vi ha någon julgran i år? Jag menar, nu när vi har så gott om plats".
Maken såg förfärad ut. Poängterade att det fortfarande är sommar och att julförberedelserna bör vänta än ett tag till.
Jag vill dock vara ute i god tid med min planering. Tittar jag på almanackan hugger det till. 10 juli, på fredag har halva den här månaden avverkats. Endast fyra och en halv månad kvar sen är det dags att hugga den där granen. Beroende på om vi ska ha någon eller ej.

Trots allt är det sommar. Jag har sommarfina fötter. Mjuka, lena och släta hälar, perfekt ansade tånaglar och därtill fettinsmörjning av fotsulor såväl som skinnet på ovansidan. Ängshults fotterapi klarar även de mest hårdhudade gångexemplaren. Nu kan jag traska på med lätta fjät.

Som vanligt for jag hemifrån i god tid för att inte missa den bokade tiden hos fotvården.  Så pass god att jag fick köra bort till Glansgruvan, slå av bilmotorn och telefonera bort en stund med min mamma. Som även hon anser att vara ute i god tid är att föregå med gott exempel.
Vi avslutade vårt samtal men ännu fanns tid kvar. Jag öppnade bildörren och satt i mina egna funderingar omkring temat Vara ute i god tid. Kom då att tänka på den gång för väldigt många år sedan då maken och jag varit på en utlandsresa.
I god tid packade vi våra väskor inför hemfärden, lämnade hotellnyckeln och intog en sista  måltid i det främmande landet. Begav oss därefter till flygplatsen för att bli informerade om att vårt plan var mycket försenat. Men som kompensation blev samtliga resenärer bjudna på mat, helt utan extra kostnad. Jodå, så kunde det gå till på den tiden.
Redan mätta inmundigade vi gratismaten bara för sakens skull. Bäst att passa på när det inget kostar.
Dubbelmätta och dästa knatade vi ånyo till flygplatsen där nu äntligen planet stod och väntade. Men säg den glädje som varar allt för lång tid. Nu visade det sig att självaste piloten intagit så pass stor mängd av alkoholhaltiga drycker att två ur kabinpersonalen kom släpande på honom mellan sig. Lade försiktigt ner honom på en bänk mitt bland den publika reseskaran, rättade till pilotmössan som halkat på sned och bad sedan oss alla om ursäkt att detta förorsakat ytterligare väntetid. En ny pilot skulle skaffas fram och det kunde tyvärr dröja ett tag. Jodå, så kunde det gå till på den tiden.

Slutligen landade vi välbehållna på Arlanda flygplats och satte oss därefter i den buss som skulle föra oss hem till Värmland. Med ett litet kaffestopp i en håla som hade ett kvällsöppet fik. Då hade mina dubbla måltider i fjärran land samt flygplansmåltiden börjat göra sig gällande. Gasfyllda tarmar gjorde det besvärligt för mig där jag stod tillsammans med maken samt resterande bussresenärer och köade för att göra rätt för sig i kassan.

"En liten smygare", tänkte jag. "Bara för att lätta på trycket". Och släppte därmed ifrån mig en långdragen och mycket jämrande gasström. Alla blickar föll på mig. Maken log och jag rodnade. Djupt och färggrant.

Detta hade aldrig hänt om planet varit i god tid jämte det att piloten hållit sig nykter.

Tillbaka till livet och småbubblor över kanten

Äntligen! Nu är det fullbordat och vi har flyttat in i vårt nya rum. Klivit ut ur renoveringsbubblan och återtagit det liv som försiggår utanför den.
Vi är numera experter på att skruva ihop möbler. Både till oss själva och till andra. Som vår dotters möbler till exempel.

Nu är vår all vår ork för tillfället förbrukad. Så till den milda grad att vi ombokade vår resa till Värmland. Men kommer inte vi till Värmland kommer Värmland till oss då vi under morgondagen får ta emot och spendera ett par dagar tillsammans med en värmlandsjänta från Kristinehamn. Vår egen resa till vårt hemlandskap är dock inbokad men först ska vi återfå den förlorade energin. Om inte några energitjuvar korsar vår väg vill säga. Sådana finns det tyvärr gott om men med åren har jag lärt mig att hålla dessa på behörigt avstånd. Inser att för dem handlar det enkom om missnöje med livet.

Det är inte endast vi som rumsterat om med vårt boende. Grannen mitt över vägen har färdigställt sitt nybyggda hus och slagit ner sina permanenta bopålar på Bäckstugevägen. Nu fixar de med sommarvattnet och när jag hängde tvätt kom mannen i huset släntrande över vår gräsmatta. Han upplyste mig om att han tog en genväg och jag svarade att allt är tillåtet.
Vilket för mina tankar till den ljumma sommarkväll då det ringde i min mobiltelefon.
"Kom ut ett tag", sa en annan granne och jag åtlydde uppmaningen.
Där, vid vår utomhusmöbel hade grannen med fru och ytterligare ett par som gästade dem slagit sig ner och dukat upp med en flaska vin och sex glas. Vi blev således inviterade till vår egen trädgård för att avnjuta ett glas vin och trevlig samvaro.

Just sådana händelser sätter guldkant på tillvaron. Besök utan förestående inbjudningskort. I all enkelhet och med en stor dos spontanitet. Det är en del av den livsviktiga påfyllningen av energi som vi alla så väl behöver.

En kväll som denna, då den sista handen är lagd på vårt nya rum i form av upphängda nystrukna gardiner som vår dotter förärats oss med borde vi fira med var sitt glas champagne. Nu har vi dess värre ingen sådan dryck men vi har jordgubbssaft. Kokt på jordgubbar som jag skördat i vårt eget jordgubbsland. Häller vi i en skvätt bubbelvatten i saften så spritter det över glasens kanter och vi kan låtsas att det är rosa champagne.

Vi slår ihop glasen och tackar varandra för väl utfört arbete. Vad nästa projekt blir återstår att se men känner jag maken rätt så plockar han fram något som han har funderar omkring. När orken kommit tillbaka. Nu ska vi endast njuta av det färdiga projektet som avslutats en solig dag som denna.