Frostiga rosor och partykalsonger med fot

Iskristallerna lägger sig som en hinna på de ännu blommande rosorna. Trots att jag fryser måste jag ändå erkänna att frosten tillsammans med rosorna bildar ett vackert konstverk.

Stortvillingarnas lillebror har fått en ny overall. Eller funktionsoverall som plagget heter. Robust vinterutstyrsel i lättskött material. Håller barnet varmt och torrt. Annat var det då jag som barn tumlade runt i snön. Ty då var vintrarna snörika och kalla. Vilket inte hindrade oss barn att vara ute och leka.
En klick Nivea från den runda plåtburken smordes in på kinderna sen var det bara att ge sig ut och sätta fart på kälken.

Höststrumporna byttes ut mot tjocka strumpor vilka blev upphov till ett vansinnigt kliande. Strumpor som hakades fast i livstyckets strumpeband men där en bit hud mellan underbyxorna och strumporna blev bar. Tillbaka inne i stugvärmen bildades en röd rand högst upp på låren. Det sved och stack när huden tinades upp och jag rev frenetiskt i ett försök att stilla den värsta klådan.

En dag kom mamma hem från postkontoret med en försändelse från ett postorderföretag. Hon hade skickat efter kalasbyxor. Under tydliga instruktioner stack jag ner mina magra ben i dessa tingest. Jag hatade kalasbyxorna från allra första stund. De snodde sig kring låren och benen ingick i ett sorts kvävningstillstånd. I ett försök att befria mig från plågan spolade jag ner kalasbyxorna i toaletten.
Med ett ljudligt slurpande gjorde det vita porslinet allt som stod i dess makt att pressa ner benklädseln men gav kort därefter upp och släppte istället ut vattnet på golvet.
Mamma kom rusande och lyckades med nöd och näppe få fatt i det som stack fram ur kröken. Det blev en dragkamp, toalettstolen höll kvar sitt grepp men mamma var starkare.
Kalasbyxornas befrielse var ett faktum och jag fick snällt falla till föga.

Det är inte alltid som nymodigheterna faller i smaken. Det hade kanske fungerat bättre om funktionsoverallen uppfunnits när jag var liten flicka. Då skulle jag ha sluppit striden mellan mamma och mig om de förhatliga partykalsongerna med fot. En strid där mamma alltid korades som segrare och jag fick foga mig i ödet att genomlida vintrarna iförd slutet av 1950-talets strumpbyxutveckling.

Firma Ruffel och Lås

"Han var från Östergötland. Det hördes när han pratade", sa min mamma.
Jag förstod inte, vem var från Östergötland och vad hade mamma och han haft för sorts kontakt med varandra?
"Ja han som kom för att kolla mina lås".

Jag blev iskall inombords. Hade min mamma, som är en hängiven vän av försiktighetsåtgärder släppt in en helt främmande man i sin boning? En man som hon aldrig kallat på eller som inte hört av sig för att meddela sin ankomst.

Min första fråga blev därför om mamma sett hans legitimation. Vad han hette och vilket företag som skickat iväg honom med uppdrag att se till äldre, ensamstående kvinnors dörrlås.
Absolut, mamma hade sett legitimationen och jag kände mig något lugnad.
"Han hade ju en skylt på jackan. En namnskylt. Det såg jag tydligt även om jag inte precis såg vad det stod på skylten. Han sa för övrigt att han var låssmed".

Jag kan också låta tillverka en skylt och sätta på mig. Firma Ruffel och Lås. Greta Gustafsson om jag får lov att presentera mig.
Mamma såg skeptisk ut. Påtalade att han hade haft verktyg med sig men inte lyckats ta bort altanlåset med dessa medhavda instrument. Trots att han idogt försökt under en ganska så lång tid.
Låssmeden hade tittat oroligt på altanlåset. Det var inte av ett godkänt märke, dessutom skulle låset inte sitta på en altandörr utan på ett fönster. Nu skulle han byta ut det, naturligtvis mot ersättning.

"Är du inte riktigt klok! Har du släppt in en man som ville ta bort ditt altanlås"?
Mamma nickade. Försäkrade att han var vänligt sinnad. Han hade kollat att hon hade larm samt att ytterdörren såg stabil ut med en plåt överst som garanterade svåråtkomligheten för eventuella inbrottstjuvar nu när mörkret är här.

Eftersom den vänligt sinnade mannen inom rimlig tid inte lyckades ta bort altanlåset för att byta ut det mot ett mycket säkrare ansåg mamma att han nog borde plocka ihop sina grejer och bege sig mot nya mål. Till dörrar vars lås var mer instabila än hennes.
Mannen gjorde som mamma sa. Innan han tackade för sig kollade han säkerhetskedjan. Uppmanade mamma att aldrig öppna dörren utan att först kedja fast den.
"För man vet inte vem som kommer på besök".

Jag känner att jag borde göra en insats. Speciellt då jag berättade om händelsen för min make.
"Han var ingen riktig låssmed om han inte fick bort altanlåset", var hans första reaktion.
Vilket inte har lugnat ner mig nämnvärt.
Nu vet jag dock inte vart jag ska vända mig. Har inget signalement, eventuellt bilmärke eller andra viktiga kännetecken. Det jag kan göra i nuläget är att kontakta mammas grannar för att höra efter om också de haft påhälsning. Eljest får jag ringa polismyndigheten. Om de nu tar sig an ärendet. Inget brott verkar ha begåtts ty mammas bohag och värdesaker finns kvar.

Mamma kan känna sig säker. Hon har larm, ett rejält altanlås, stabil ytterdörr med tillhörande överhängande plåtskydd samt säkerhetskedja. Mamma bor i ett fort. Skulle någon mot förmodan olovandes ta sig in kan hon även trycka på säkerhetslarmet hon har runt handleden. Då rycker hemtjänsten ut i den tron att hon ramlat omkull.

Men den där östgöten med verktygslåda skulle jag tros allt bra gärna vilja byta ett och annat ord med.

Bensprattel och gravpynt

Denna vecka och inledningen på helgen har bjudit på stora variationer av bilder i det sociala flödet.
Gravar, ljus, spindlar, monster och lysande pumpor. Vi sörjer, minns och skräms.Tårar, skratt och bus eller godis.
Även i det verkliga livet har jag stött på människor vars utstyrsel anspelar på det amerikanska påhittet Halloween.
Damen sittande vid receptionsdisken i Norrköpings Rådhus, för att ta ett exempel. Hon hade dagen till ära spänt på sig ett diadem där glosögda spindlar vippade käckt från uppåtstående spiraler.
Jag skrattade mot henne, sa att hon var fin. Hon nickade i medhåll och spindelbenen sprattlade i takt med huvudrörelsen.

Igår när mörkret lagt sig var jag med vår dotter och låste dörren till Skogskapellet. Människor, boende i Skärblacka och utsocknes, hade dagen före Alla Helgons dag vallfärdat till gravar och minneslund för att tända ljus. Därefter suttit ner i kapellet, druckit kaffe, lyssnat på musik och med lågmälda röster talat bort en stund. Kanske delgav de varandra minnen från tider då den de tänt ljus för fanns med i livet.
Allhelgonahelgen är en känslosam helg på många sätt och vis. Dagar då vi kommer varandra nära så  som vi aldrig gör under årets övriga dagar. Vi söker stöd och tröst hos varandra. Bekanta eller obekanta spelar mindre roll. Ljuständningen förenar oss. Vissa är i början av sorgearbetet medan andra är mitt i den eller har klarat av den tid som krävs innan sorgen lägger sig till rätta. När minnen inte längre smärtar utan istället skänker en välbehövlig glädje.
Vid gravvårdar fladdrar ensamma ljus men i minneslunden står de tätt. En kollektiv plats för sorg och saknad.

Maken och jag tänder dagligen ljus för att skapa mysfaktor. Dagen har mindre betydelse. Men ganska ofta tänder jag ljus för att få fart på tankeverksamheten. Ett ljus för några vars röster för alltid har tystnat, för de som  finns kvar och  för de som ännu inte är födda. Ibland får var och en dela på ett och samma ljus, ibland får de var sitt. En fladdrande låga som ger plats åt tankar och böner. Tysta ord om tacksamhet över det som varit, det som är och det som förhoppningsvis ligger på framtiden.

Resedrömmar och en tur genom sjumilaskogen

Jag har tillsammans med vår dotter och småtvillingarnas storasyster varit på resande fot under ett par dagar. Tre generationer med ryggsäckar fyllda av äggmackor, godis och reseunderhållning.
Två hotellrum var bokade. Ett enkelt och ett dubbelt. I den smala sängen sov jag. Med utsikt över Malmö Centralstation.
Innan jag drog för mörkläggningsgardinerna satt jag en stund och tittade ut över rörelsen av människor. Människor som var på väg till andra platser eller just hemkomna.
Jag funderade en stund över de för mig okända som jag från mitt hotellfönster studerade. Vilka de kunde tänkas vara, vart de kom ifrån och vart de var på väg.
Kanske någon lämnat en relation bakom sig. Med ett stråk av smärta och ensamhet i bagaget. Eller kan hända med en känsla av lättnad och frihet. Andra kanske stod på Malmö Centralstation för att ta emot sin längtan. Ett par korta dagar innan det blev dags för avskedstagande och en ny längtan.
Det kan mycket väl hända att någon kom hem för att stanna. Gjorde liksom vi, en kortare resa för att få lite omväxling i vardagslivet.
För några kan resandet vara en del i vardagen. Tåg och buss till och från arbetet.

Jag blev sömnig, ringde hem till maken och sa god natt. Tittade en sista gång ut genom fönstret. Det hade börjat glesna på människor och en bit bort glimmade fönstren från Turning Torsos fasad mot den svarta himlen.
Klockan sex på morgonen knackade det försynt på min dörr. Ingen roomservice, däremot ett klarvaket barnbarn som inte fick den uppmärksamhet av sin mamma som hon önskade. Hoppet stod istället till mormor som sömndrucket öppnade dörren. Därmed tog dagens första samtal sin början.

Idag har jag gjort en annan sorts resa. Tillsammans med en gammal hund. Vi satt i samma vagn, dragen av en 4-hjuling genom storskogen. Det märktes tydligt att hunden hade vanan inne. Själv kände jag mig ängslig, klamrade mig fast ömsom vid hunden ömsom vid vagnens kant. Föraren kastade då och då till mig lite hundgodis som jag förmodade var ämnat åt hunden.
Det lutade betänkligt när vi färdades över kala, sluttande stenhällar och det stänkte om hjulen då vattenfyllda hålor forcerades. Stundom svettades jag nervöst, stundom frös jag. Inget var på något sätt lagom.
När färden var över blev jag bjuden på kaffe och hembakade kakor. Kändes som en belöning, precis som när hunden fick sitt godis. Den som är duktig belönas rikligt med beröm och något ätbart.
Själv är jag i denna stund mest glad och tacksam över att jag överlevde den vådliga färden.

Falnande romantik och nybakat hos Tranan

Så länge det finns ork, motivation och förnöjsamhet i att ta vara på det goda livet har att erbjuda tänker vi ta del av de möjligheterna. En dag är det för sent, att fundera över det som aldrig blev av verkar på något vis värre än att fundera på det som redan avklarats.

Utifrån den enkla anledningen beslutade maken och jag att kosta på oss ett par njutningsfulla dagar som genomträngande handlade om lyx och flärd. Närmare bestämt en övernattning på Badhotellet i Tranås.

I vårt rum låg fluffiga badrockar, snyggt arrangerade på fotändan av den inbjudande övernattningssängen. Bubblande vin nedstucken i kylhinken, skimrande isbitar höll vinet dess rätta temperatur. Läckra  chokladpraliner  smälte på tungan och frigjorde dess ljuvliga smaker.

Vi flöt på rygg i poolens behagliga vattentemeratur. Badade örtbastu där en dimma som doftade örter och Vicks vaporub med lätthet kunde ta kål på den kraftigaste förkylningsbacillen som eventuellt följt med oss från Östergötland.

Fårskinnsklädda vilstolar, smäktande musik, levande ljus och dignande fruktfat.

Doktorsfiskarna Gurra rufa tog hand om våra trötta fötter allt medan maken stönade, dock ej av vällust ty han har extremt kittlig fotsulor. 

Tre rätters middag, där till ett väl utvald glas vin passande varje måltid. Som avslutning bakad choklad med vit chokladsås- och apelsinsås, rostade pistagenötter och chokladjord.

Tröttheten efter all avslappning och vällagad mat gjorde sig till känna, vi föll till föga och kröp ner under pösiga täcken som stoppats ner i påslakan av mjukaste satin.

Under en romantisk weekend vill romantikerna gärna ligga lite extra nära varandra, maken och jag är inget undantag. Våra kroppar doftade så som kroppar doftar då de i spaavdelningen behandlats med välgörande oljor och krämer av vitt skilda slag. Dofter som i sin tur bättrade på den uppsluppna stämningen.

När romantiken var som bäst hörde jag maken ställa frågan vart jag egentligen tagit vägen. Jag befann mig på golvet, mitt emellan våra sängar som sakta och omärkligt glidit isär. Där låg jag endast iförd min hudkostym precis så som jag var när jag kom till världen. Förskräckelsen över att bryskt lämnat tryggheten var lika stor nu som då. Makens ögon stirrade ner på mig mellan de glipande madrasserna. Min dagsform är inte som tidigare, då jag med en graciös lätthet tagit mig ut ur knipan.
Nu låg jag där och stirrade tillbaka, hjälplös och oförmögen att på egen hand resa mig upp.
Under glada tillrop och ett visst besvär lyckades maken lirka fram mig och jag kunde kravla tillbaka  i sängen. Den specifika delen av romantiken hade vid det laget falnat, vi somnade hand i hand för att utvilade vakna på morgonkvisten till en välfyllt frukostbuffé som väntade i den vackra matsalen.

Vår romantiska weekend avslutades med gofika hos café Tranan, en promenad på Storgatan och ett besök i en loppisbod. Jag säger som det sägs på sociala medier då livets njuts till fullo och återberättas i ord och bild: Vi kunde ha haft det sämre.