Smulor i springan och ständiga projekt

Fågelholkarna inspekteras. Förra vårens näste kanske inte faller på näbben i år. Det finns inga garantier för något.
Att vården definitivt har anlänt råder dock ingen tvekan om. Sommarstugorna besöks och röken står som en pelare ur skorstenarna. Kylan ska tryckas ut med hjälp av kaminer och vedspisar.

Själv har jag vårstädat bilen. En riktig guldgruva vad det gäller pinaler som hamnat i springor mellan säten och i olika sorters förvaringsfack.
Min vintermössa till exempel. Den som jag ihärdigt sökt när vintern var som kallast. Min mössa med öronlappar och skärm av fuskpäls. Eller om nån stackars kanin fått släppa livet till ska få vara osagt.
För att inte få djurens vänner på halsen fastslår jag när allt kommer omkring att det ändå är fusk som ger mössa en extra finess.
Mössan har av någon ouppklarad anledning hamnat i det utrymme reservdäcket ligger tillsammans med varningstriangeln och domkraften. Där låg för övrig även sonens konfirmationsbibel. Vilket kan tyckas mer märkligt än min mössas belägenhet. Nu har sonen inte haft några som helst anspråk på att få tillbaka sin bibel så jag antar att han inte har några skriade behov av varken gamla eller nya testamentet.

I kupén där förare och passagerare uppehåller sig under färd stod att finna godis, brödsmulor, småstenar, torkade växter som ej går att artbestämma, sladdar av allehanda slag, två flaskor handsprit och en ask med tandstickor. Samt avtryck på allt som går att sätta avtryck på bestående av barnbarnens vinterkängor.
Förutom denna kompott fylldes dammsugaren med hundhår. Vi är dock inga hundägare men kör ofta på låneledarhunden vilket sätter sina tydliga spår.

Nu är bilen skinande ren. Rattmuff av och jag känner mig tillfreds. Också maken har drabbats av våryra. I sin iver togs det raska beslutet att verandan framför min skrivarbod ska byggas om och bli så pass stor att det ska få plats ett mindre utomhusmöblemang.
Det är de ständiga projekten som håller oss igång. Oavsett vad projekten består av.

Komposterbar efterrätt och borttappade nollor

Äntligen. Kaffe och skinkmackor ute på altanen. Nu är det hopp om det. Tänker hänga undan vinterjackan. Vågar vägra vinterutstyrseln, heller huttrar jag i vårblåsten som under gårdagen hade inslag av snö.

Kvällens begivenheter är väntande gäster. Eller "främmat" som värmlänningarna säger. "Främmat" låter mer som om helt obekanta människor bjuds in att gästa vårt bord. Så är inte fallet, vi känner våra gäster mycket väl.
Enligt kutym bör gästerna undfägnas. På lite extra gott till och med. På förekommen anledning står maten i kylskåpet i väntan på att bli serverad.
Sedan blir det kaffe på maten. Med tilltugg. Ett tilltugg som  befinner sig i vår soptunna, i facket för komposterbart. Det vill säga den först tillagade satsen. Den andra, som tycks ha blivit ätbar och med relativt snyggt resultat vilar till dess den rätta konsistensen infunnit sig. Om jag har tur...

Tror att det var den där tre fjärdedels decilitern som ställde till alltihop. Maken var till staden för att köpa penséer så jag hade ingen att tillfråga. Därmed höftade jag till i det jag antog vara tre fjärdedels deciliter.
Det kan tyckas banalt att inte klara av den enklaste sak i världen som att mäta upp tre fjärdedels deciliter. Men för mig är det oöverstigligt svårt. Hjärnan blockeras och nervositeten slår till.

Stundom vållar min dyskalkyli mig bekymmer. Som när jag i egenskap av ordförande i vår vattenförening ska skicka ut mejl till styrelsen där det ingår siffror. Eller då vi sitter i ett styrelsemöte och kassören redovisar siffror, visar diagram med staplar och ekonomiska sammanställningar.
Jag nickar, klottrar ner siffror helt utan sammanhang i mitt linjerade block och förlitar mig på mina styrelsekamrater. Inte minst på vår sekreterare som sammanställer ett protokoll med korrekta siffror.

"Hurra", utbrast jag vid en redovisning kassören höll. Jag antog att siffrorna hade en positiv betydelse men av de andras blickar förstod jag snabbt att så var inte fallet.
"Hurra för att du räknat ut det så bra, menade jag", skyndade jag mig att tillägga och ordningen blev med ens återställd.

Läste en gång att 5 procent av Sveriges befolkning lider av dyskalkyli. Var av jag ingår i det procenttalet. Vilket i praktiken betyder att jag inte kan räkna och därmed betraktas som dum. Men, det har visat sig att en dyskalkylektiker har en högre normalbegåvning än de som kan räkna. Trots att det av en och annan skarpslipad matematiker kan tyckas vara en missvisande rapport av studien så känns det ändå förtröstansfullt. Och, bör tilläggas, jag känner mig inte speciellt dum i huvudet även om jag inte kan addera annat än ettor med tvåor.

Hotel Uman och bubbelvatten i smeten

Den väckte mig i gryningsljuset. Bofinken. Sittande på en gren i det som min mamma befarade var en haschplanta men som visade sig vara en sorts fläder. Precis utanför vårt sovrumsfönster satt den och spelade sin melodi. Tyst smög jag upp ur bädden, öppnade fönstret och hakade sedan fast det så en liten springa bildades.
Kröp ner under täcket och lät fågelsången strömma in. Brukligt är då jag vaknar före maken att plugga in hörsnäckan för att sedan somna om när rösten från det jag laddat ner mal på. Men inte denna morgon. Bäst att passa på, vem vet, nästa vår kanske mina ögon är slutna och med den eviga vilans påföljd har även förmågan att höra upphört.

Det är nu som allt sker. Snön smälter undan och det sätter fart. Det eviga kretsloppet som aldrig ger upp. Nytt ersätter gammalt, solen värmer även de som drabbats av sorg.

Jag satt och åt frukost vid ett ensamt bord på ett hotell i Umeå. Årtalet har fallit i glömska. Min familj var kvar hemma och jag var på vidareutbildning. Tror det handlade om försäkringsärenden i samband med dödsfall. Ännu sov de flesta hotellgäster, allt var lugnt och stilla. Då kom en liten gubbe med sin frukostbricka. Harklar sig och ställer sedan frågan om han fick slå sig ner vid mitt bord.
Jag nickade samtidigt som jag förvånades över att den lille gubben satte sig bredvid mig. Inte mitt emot.
I samma stund som han placerade sin bricka på bordsskivan såg jag vem det var. Kungen av rock´n roll. Jerry Williams. Av alla tomma platser valde han en plats där det satt en vilt främmande människa. Jag blev förbryllad. Skulle jag anta en kändisvarningsuppsyn eller helt enkelt låtsas som inget.

"Jasså du är i krokarna". "Mmm, vi har lirat här i går kväll". Han slörpade lite ur koppen. Kaffe eller te? Jag vet inte.
"Du äter våfflor ser jag". Han tittade sig omkring. Sökte med blicken efter våffeltanten.
"Du får steka på dem själv. Våffeljärnet står där borta". Jag pekade och han såg åt det håll mitt finger visade vägen.
Umans frasvåfflor. Med tillhörande recept. Jag fladdrade med pappret. Sa att smeten ska beredas dagen innan. Det ska vara bubbelvatten i smeten. Och havregryn.
Rockkungen log. Han ville inte ha receptet. Tänkte inte göra någon smet och steka våfflor när han kom hem från turnén.
Jag reste mig och tackade för sällskapet.
"Hej på dig", sa han och jag klappade honom lite på axeln. Han satt helt stilla.

När hissen stannade på entréplan klev några av bandmedlemmarna ut. Jag hälsade men de såg mig inte. Receptet har jag sparat. Det händer att jag blandar smeten utefter instruktionerna. Umans frasvåfflor är rena rama delikatessen.

I en nästan folktom frukostrestaurang kan allt hända.  Som att prata våffelrecept med en lågmäld rockartist av klass.

Symbolik och tätväxande fjäderskrud

Inga bilder på vår påskmat florerar i sociala medier. Av den enkla anledningen att den mat jag tillagat inte skiljer sig speciellt från den mat andra dukat upp. Därmed finns inget revolutionerande intresse som är värt att dokumentera och delge andra. Men mat har vi ätit, påskmat med allt som tarvas för ett lyckat resultat.

Ägg fanns naturligtvis med på påskbordet. Symbolen för liv och Jesus uppståndelse. Eller helt enkelt vanliga hönsägg resonerar vissa och äter sina ägg utan att för den del lägga ner någon större kristen betraktelse kring det hönan klämt ut ur sin bakdel.

Men, som alltid finns det grupperingar kring högtiders traditioners vara eller icke vara. I påskens firande ligger fjädrar och ägg i fokus. Båda dessa viktiga ingredienser förorsakar djur stort lidande. Fjädrar rycks från levande fjäderfän och dess kulörta färger lyser upp vårt påskris. Äggproducenterna pressar sina hönor till det yttersta för att tjäna mer pengar på sin produktion. Hönor som har det direkt eländigt som det är.

För något år sedan såg jag en dokumentär som visade dessa hönors erbarmliga leverne. Drog mig till  minnes när jag för många år sedan själv var småskalig äggproducent. Hur jag åkte till hönsbönder och köpte en låda förbrukade hönor. När jag släppte ut hönorna i det fria kunde de inte stå på sina förvrida fötter. Halsarna var fjäderlösa och bakarna svullna. Ett liv i bur förvandlades till ett liv i frihet. Efter några veckor var hönorna lyckliga och sprätte omkring i myllan för att fånga en mask eller två.

Med bävan körde jag förra året till en äggproducent för att göra ett reportage om hans verksamhet. Dokumentärfilmen rullades upp i mitt huvud och jag befarade det värsta.
Äggproducenten bjöd på kaffe, vi pratade om hans hönor och vad de presterar. Därefter frågade han om jag ville gå in och hälsa på hans levebröd.
Klädd i rock och tossor över skorna gick jag efter mannen som knackade på dörren till hönornas boning.
"Jag måste förvarna att vi kommer", förklarade hönsmannen. Vilket verkade logiskt.
När dörren sköts upp hördes ett öronbedövande kackel. Ett hav av vita fjäderfän sprätte omkring i halmen, obekymrade över besöket. Till dess att de fick syn på mig. Då smällde de ihop sina näbbar och rusade bort så långt de kunde komma. Hönor kan verka befriade från all intelligens men så är inte fallet. De märkte direkt att en främling var på besök.
Nyfikenheten tog dock överhand. De kom småkacklade fram mot mig och gjorde därefter en okulärbesiktning för att utröna inkräktarens identitet.
Hönsmannen satte sig ner. Genast hoppade höns upp i hans knä, lade sig tillrätta och blev kliade i den tätväxande fjäderskruden.
Hönorna var granna. De verkade glada och nöjda där de spatserade omkring på extremt stora ytor. För att ge dem extra krydda i tillvaron hade deras ägare snickrat ihop en klätterställning samt lagt in några leksaker. Precis som till barn i förskolan.

Upplevelsen gladde mig mycket. Jag tänkte, hit borde teve bege sig för att göra en dokumentärfilm. Där fanns beviset för att äggproducenten tillsammans med Svenskt lantbruk och svensk djurhållning håller sig till världens strängaste djurlagstiftning.
Efter det besöket köper vi alltid våra ägg på den gården. För där finns det glada, friska höns som levererar ägg garanterat fria från salmonella.

Flammande argument och den eviga vilan

Stilla veckan. En vecka jag klamrar mig fast vid med ett enda syfte. Den ska vara stilla. Min dator har sedan förra torsdagen varit nedsläckt. Inga sociala medier och endast nödvändiga telefonsamtal samt sms har presterats. Jag har helt enkelt befunnit mig i stillhet. Sittande i vår soffa med fötterna upplagda på bordet framför mig. Endast mina händer har rört sig, därmed är en till mig ny vårkofta näst intill färdigtillverkad. 

Stora delar av förra veckan var desto mer hektisk. Där litterära och kulturella inslag dominerat. Både privat och yrkesmässigt betingat. Dessvärre har jag varit sjuk. Tryckt i mig olika sorters tabletter med och utan paracetamol för att orka hänga med. Samt mängder av hostmedicin. När så veckan klarats av var min ork förbrukad. Varje muskel i min bröstkorg värker ännu, de har fått jobba hårt för att vara lungorna behjälpliga med att hosta upp segt slem. Ett tag befarade jag att drastiska åtgärder som inläggning på sjukhus för omvårdnad var det enda raka.
Trötthet och den tärande sjukdomsbilden resulterade i ett riktigt praktgräl mellan mig och maken. Ett gräl som varade i dagarna två. Sådant som händer mellan makar men som sällan omskrivs. Speciellt inte i sociala medier.  Dock kan ett gräl när upproret mojnat stärka och liva upp. Nu känner vi oss som nykära. Vilket vi känt oss många gånger under dessa fyrtio år vi levt tillsammans måste erkännas. Dock går det numera år mellan gångerna vi grälar. Jag som alltid är upphovet till hetsiga dispyter har antagit ett mer lugnt och moget uppförande.

Men på de sociala medierna fortgår det trätoämnen. Direkta personangrepp där det bildas två läger, allt för att skapa så många sympatier som möjligt.
När jag för första gången på en vecka loggade in hamnade jag mitt i ett hunddrama. Vilket utspelats för exakt ett år sedan i den värmländska bruksort där jag är uppvuxen. Trots att tiden har gått är händelsen toppaktuell och inlägget sprids från norr till söder.
Ett par beslutade sig för att köpa en hund. Studerade annonser och beslutade sig därefter att en dobermann vid namnet Jax skulle bli den nya familjemedlemmen. En fin hund som enkom vaktade om någon kom i närheten av hans tuggben.
Väl hemma visade det sig att hunden högg efter allt och alla, hade ett skraltigt bakben samt var extremt mjällig. Som om detta inte vore nog, det arma kräket hade dessutom vårtor i ansiktet. Olater och symptom som aldrig uppmärksammades av köparna när hunden presenterades.
Ett sådant hundspektakel vill av förståeliga skäl ingen ha. Därmed lämnades hunden tillbaka varpå säljarna gick ut i skogen och sköt jycken.
Nu flammar åsikterna upp och alla gör sitt bästa att bräcka varandra med spektakulära idéer om hur säljarna ska straffas. Det bästa vore ett naturligtvis nackskott på samma plats där hunden gick sitt tragiska öde till mötes. Köparna är däremot befriade från allt ansvar i affären. Den skabbiga och argsinta hundens prislapp á 4000 kronor återbetalades aldrig trots löfte. Bara det gör händelsen så pass legitimt att säljarna avporträtteras med bild och fullständigt namn. Så alla ska veta vilka de dömer till ett förestående straff.

Händelsen med hunden upprör även mina känslor. Vilket kommer an på ett inlägg i tråden där skribenten på fullaste allvar menar att den värmländska bruksorten Björneborg tillhör Örebro län. Vilket är direkt felaktigt. Det gäller att ha torrt på fötterna då det ska argumenteras i offentlighetens ljus.

R.I.P Jax.