Tunga vingslag och bränt fläsk

Det dunsade till på vårt sovrumsfönster. Vid en besiktning visade det sig vara en rödhake som blivit övermodig, missade svängen och kraschade in i rutan. Med den tragiska påföljden att kraken bröt nacken och dog på fläcken.
Jag placerade fågeln i vår magnolia. De stela benen spretade rakt ut, huvudet kraftigt tillbakalutat och näbben vidöppen.
Håll till godo. Den enes död den andras bröd. Efter endast fem minuter låg en hög fjädrar på marken under magnolian. Naturens egen återvinning.

Troligtvis var grannens katt framme. Han brukar smyga på småfåglarna men katten tillhör inte den smidiga arten så bytet går oftast förlorad. Nu blev katten serverad men behövde dock anstränga sig en smula för att nå munsbiten.

Att det skulle vara örnen som gjorde sina lovar över vår trädgård, spanade in liket för att sedan slå till håller jag som föga troligt. Däremot var det en mäktig syn att se örnen sitta på det som återstår av isskorpan i viken av Glan. Den vik vi har en tydlig uppsikt av vid vår plats vid matbordet och där nu sjöfåglarna rumsterar om bland vassen.

Jag hoppade i skorna, tog min kamera och traskade ut i morgonrocken för att fånga örnen på bild. Då lyfte den och flög. Bilden blev kass, det är inte alla gånger en amatörfotograf får till det efter behag.

Behagfullt blev söndagen i sin helhet. Vilken avslutades med ett restaurangbesök. Vi beställde vår mat och när servitrisen vände med beställningen i beredskap upptäckte vi att hon glömt ta på sig sin kjol. Eller om hon ämnat ikläda sig långbyxor ska jag låta vara osagt. Det sista plagget fattades hur som helst och strumpbyxorna skar in i den springa som håller stussen samman. Vi var inte de enda matgästerna som upptäckt fadäsen. Det drogs på smilbanden bland sittande gäster medan servitrisen artigt och belevat frågade om maten smakade bra. Vilket det gjorde. Med beröm utmärkt till kocken.

Nu ska jag iväg och smaka fläsk. Valfläsk. Stekt i det som utlovas bli Norrköpings bästa framtid någonsin efter valet.

Bidragsresor och en spottkopp av porslin

I går kom det. Brevet från Pensionsmyndigheten. Härmed bekräftas att jag är en pensionär all in. Utbetalning den 18:e i varje månad. Förutom i augusti och november. Då är det en dag före respektive en dag efter som gäller. Enda smolken i glädjebägaren är avdrag för preliminär skatt. Pengar som bland annat ska gå till den äldrevård jag antagligen aldrig kommer att få. När det är så dags är äldreboendet skrotat. Förvisso träder hemtjänsten in vilket jag också är med och betalar till. Samt till alla de som har försörjningsstöd. Så ett visst antal av dessa bidragsberättigade har möjlighet att resa utomlands i rekreationssyfte. För de finns, de som åker på solresor för skattebetalarnas pengar.

Nåväl, vad tänker jag göra för mina pensionspengar som sätts in på mitt konto månadsvis? Det återstår att se. Min första planering är att inhandla en ny eltandborste. Den nuvarande börjar gå trögt. Den är sliten. Som en pensionär ungefär.
I förrgår var jag hos tandläkaren. Eller rättare sagt tandhygienisten. Tandläkaren åtar sig enbart det hygienisten inte går i land med.
Hon var en ny bekantskap, den förra hygienisten har sökte sig till stadsinnevånarnas tandstatus.
Därför kände jag att viss information gällande mina gaddar var på plats. Eller snarare min rädsla över att behöva visa upp tandraderna.
Hon var försiktig, hade korta fingrar och milda ögon.
"Ska du dra tandsten måste du använda kroken. Inget annat är tillåtet. Dessutom kan det kännas rätt så skönt att bli behandlad med en krok".
Jag var barsk. Hon log så ögonen smalnade.
"Tänk vad mycket konstigt folk det finns", svarade hon.

"Du har verkligen en utmärkt tandstatus", sa hon. "Tack", svarade jag och spottade tandsten.
Avslutningsvis fick jag en slurk fluor. Av den bästa och starka sorten. Om inget oförutsett sker ser jag den väna tandhygienisten om exakt ett år. Mina tänder är fina och omsorgsfullt vårdade.
Vilket i sin tur gynnar mina pensionspengar.

Isig lemonad och kärlek i varje bräda

"Allt jag gör är till för dig", sa maken och kopplade släpvagnen efter sin bil och körde iväg.
Jag hörde släpkärrans skrammel försvinna bortöver grusvägen.
När maken återvände hade han brädor på släpet. Han ämnade snickra en veranda framför min skrivarbod.
"En lagom stor med plats för en liten trädgårdsmöbel", förkunnade han innan såg och skruvdragare togs i bruk.

Nu är verandan på plats. Likaså den lilla utemöbeln. När värmen stabiliserats kan jag och datorn flytta ut då skrivklådan sätter in. Eller så sitter vi där tillsammans och dricker lemonad med is och en skiva citron.
Skrivarboden har fått ett litet lyft. Med det är jag så innerligt glad. Glad över att känna glädje över en åtgärd som tagit några timmar i anspråk. Men den största glädjen är ändå att maken hade mig i åtanke när han skulle snickra verandan. I varje bräda som fogades samman finns hans kärlek till mig.

Jag har förmågan att glädjas över de små formaten. Det kan kanske låta suspekt, konstruerat och glättigt. Faktum är att den som kan glädjas åt det lilla har mycket att vara glad över.
När andra känner en stor glädje över att resväskan är packad med pass och biljetter inför den stundande resan till fjärran länder där all inclusive väntar kan jag ligga vaken en hel natt och glädjas över att få vara hemma och tvätta fönster. Eller steka pannbiff med lök och brun sås. En av makens favoriträtter. Det är ett givande och ett tagande. Maken snickrar en veranda till min snickarbod och jag steker pannbiff i gengäld.

Den största glädjen är dock att vi får vara tillsammans och har förmågan att ta vara på tiden. Helt anspråkslöst. Det om något är all inclusive.

Känsloladdade affärer och en fotfraktur

Det händer att jag går in på sajter där anlitade mäklare lägger ut fastigheter till försäljning. Inte för att jag ämnar ge mig in i någon fastighetsaffär utan enkom av ren nyfikenhet. Intresset att kika in hemma hos andra kittlar. Då är Hemnet.se ett bra alternativ. Dessutom får den vetgirige reda på vad tomter, villor, bostadsrätter, sommarhus och gårdar hamnar på i slutänden av budgivningarna.

Att köpa en fastighet kan bli en stor affär, den största spekulanten någonsin gjort. Det kan även vara en känsloladdad affär. Både den som säljer och den som köper står inför något nytt. Ibland kan försäljningen vara påtvingad, men oftast hägrar något som verkar bättre än det gamla. Människan är i grunden ombytlig vad det gäller det mesta.

I vårt bostadsområde har vår granne beslutat sig för att sälja sitt hus och ersätta det med en nybyggnation. Utan att för den skull flytta från idyllen intill Glan. Därmed sålde han sitt hus till den som var villig att ta det med sig.
Vilket i sin tur resulterade i dagens begivenhet. Som tog sin början redan igår då en enormt lång trailer, två grävmaskiner samt en kranbil körde in på vår grusväg. Trailern stötte på problem i kurvorna och kranbilen körde fast i den mjuka vägen som just nu genomgår tjällossning.

Vi hörde maskinerna mullra på avstånd då vi gick till sängs under gårdagskvällen. Under mörkrets timmar utspelades en viss dramatik då kranföraren hoppade ur sitt fordon varpå han bröt foten. Lyckligtvis finns det fler kranförare så den med obrukbar fot har fått en ersättare.

Under förmiddagen var allt klart för det stora lyftet. Spända följde vi dramat på behörigt avstånd. Efter det att två polacker sågat lite i taket så de grova kättingarna fick plats drog kranföraren i spakarna. Med stor skicklighet lyfte han huset med veranda och utomhusbelysning. Det knakade och svajade en aning allt medan till trakten vårens anlända sädesärlorna obekymrat badade fötterna intill strandkanten där isen gått upp.

Under kvällen sker nästa attraktion. Då ska trailern med huset lämna området. Enligt gängse regler klockan 21.00. Innan dess får tungt och utstickande gods ej transporteras på motorväg. Vi som icke är involverade känner en viss bävan för huruvida staket, brunnslock samt raddan med postlådor ska undkomma att bli skadade.
Trailerchauffören verkar dock oberörd. Iförd träskor och neongul jacka har han den rätta outfiten för sitt uppdrag. Han representerar sitt kall med den äran.

Att köpa hus kräver planering in i minsta detalj. Speciellt om köpet ska flyttas med trailer för att sedan ställas ner på en ny boplats.

Smulor i springan och ständiga projekt

Fågelholkarna inspekteras. Förra vårens näste kanske inte faller på näbben i år. Det finns inga garantier för något.
Att vården definitivt har anlänt råder dock ingen tvekan om. Sommarstugorna besöks och röken står som en pelare ur skorstenarna. Kylan ska tryckas ut med hjälp av kaminer och vedspisar.

Själv har jag vårstädat bilen. En riktig guldgruva vad det gäller pinaler som hamnat i springor mellan säten och i olika sorters förvaringsfack.
Min vintermössa till exempel. Den som jag ihärdigt sökt när vintern var som kallast. Min mössa med öronlappar och skärm av fuskpäls. Eller om nån stackars kanin fått släppa livet till ska få vara osagt.
För att inte få djurens vänner på halsen fastslår jag när allt kommer omkring att det ändå är fusk som ger mössa en extra finess.
Mössan har av någon ouppklarad anledning hamnat i det utrymme reservdäcket ligger tillsammans med varningstriangeln och domkraften. Där låg för övrig även sonens konfirmationsbibel. Vilket kan tyckas mer märkligt än min mössas belägenhet. Nu har sonen inte haft några som helst anspråk på att få tillbaka sin bibel så jag antar att han inte har några skriade behov av varken gamla eller nya testamentet.

I kupén där förare och passagerare uppehåller sig under färd stod att finna godis, brödsmulor, småstenar, torkade växter som ej går att artbestämma, sladdar av allehanda slag, två flaskor handsprit och en ask med tandstickor. Samt avtryck på allt som går att sätta avtryck på bestående av barnbarnens vinterkängor.
Förutom denna kompott fylldes dammsugaren med hundhår. Vi är dock inga hundägare men kör ofta på låneledarhunden vilket sätter sina tydliga spår.

Nu är bilen skinande ren. Rattmuff av och jag känner mig tillfreds. Också maken har drabbats av våryra. I sin iver togs det raska beslutet att verandan framför min skrivarbod ska byggas om och bli så pass stor att det ska få plats ett mindre utomhusmöblemang.
Det är de ständiga projekten som håller oss igång. Oavsett vad projekten består av.