Katastrofläge och en skvätt livgivande dryck

Ett stort problem i välfärden, i våra butiker finns ingen O´boy! Den som händelsevis har lite pulver kvar i sitt skafferi lägger nu ut det till försäljning. O´boy är guld värt! Folk ger vad som helst för att få tillreda sig drycken.

Jag minns min barndoms O´boy. Tre rågade skedar till ett glas mjölk. Varm eller kall. Burken var rund och av papp. En sockerstinn pojke slickade sig om munnen och på baksidan burken fanns färdigberedda glas med randiga sugrör. Det såg festligt ut. Sugrör var en lyx och hörde inte hemma i vardagslivet.

När jag var fyra år gammal lanserades drycken av Findus. När jag nått elvaårsstrecket kom O´boy med jordgubbssmak. Det smakade förfärligt illa. Mjölken blev rosa med en stark bismak av kemikalier. Mamma slängde burken i soporna och vi höll oss enbart till chokladsmaken.

Nu rasar de kunder som har för vana att dricka O´boy. De kräver besked från leverantörerna om orsaken. Vilka svarar att det beror på ett tekniskt fel.
Vissa gnuggar händerna över chokladdryckskrisen. En stockholmsbo säljer portionspaket där startbudet ligger på 5 000 kronor stycket. Nu när folk är desperata gäller det att passa på med försäljningen, resonerar affärsmannen som på bild mest liknar någon som till vardags kunde vara aktiemäklare.

Där nöden är som störst finns inte heller någon O´boy. Där är istället barnen undernärda. Behovet av rent vatten och torrmjölk är stort. Torrmjölk som innehåller livsviktiga vegetabiliska fetter, kolhydrater, vitaminer och mineraler som ett litet barn behöver för att överleva, bli friska och utvecklas normalt.

Kanske den som säljer O´boy för 5 000 kronor kan tänka sig skänka lite av förtjänsten till hjälporganisationer så fler undernärda barn kan få en skvätt torrmjölk som blandats ut i rent vatten.

Ordduell och behagfulla rörelser

En SD politiker pekade på en person och sa att denne är helt emot SD;s politik. Eftersom politikern vände sig till mig blev svaret att jag är av samma åsikt som den utpekade. Sverigedemokrati är för mig inte rätta vägen mot demokrati. Politikern härsknade till, så till den milda grad att jag fick stränga tillsägelser om olämpligheten i mitt uttalande. Han sa att jag inte fick säga så eftersom jag är journalist. För visso frilansare och vid tillfället ännu inte i tjänst, men ändå. Jag skulle hålla tyst om min åsikter, ansåg Sverigedemokraten.
Vart tog den demokratiska yttrandefriheten vägen? undrade jag och har därmed skaffat mig en ovän för livet.

Mycket har under veckan handlat om politik. Ska bli skönt när detta skakiga och nervpåfrestande val är över. Då återstår de oändliga analyserna. Jag tänker likt en snäcka krypa in i mitt skal och komma fram först när allt lugnat ner sig. Om det är möjligt. Kanske mörka krafter efter den 9 september tagit vårt land i besittning. Jag darrar.


Ute på Vikbolandet finns världens enda oljeeldade kärnkraftverk. Som ett monument över mänsklighetens optimism eller dumdristighet. Ett bygge som då det byggdes under 1960-talet för en kostnad av flera miljoner kronor avvecklades innan det ens togs i bruk. Kärnkraftverket blev ett reservkraftverk med en personalstyrka på tjugoåtta personer.
Nu är det sålt och hela härligheten med omnejd ska bli en nyutvecklad boplats för människor med feta konton.
Maken och jag besökte platsen i morse. Där rådde ett spöklikt lugn som endast avbröts av skuttande rådjur vilka tagit sig in i det inhägnande området.
I  havsvattnet nedanför anläggningen simmade öronmaneter. Sakta drog de ihop sig, tog fart och svävade därefter fritt under vattenytan. Obekymrade om människans demokratiska valmöjligheter.

I morgon är en ny dag. Jag ska börja simma i Skärblackas simhall. Är inte lika graciös i mina rörelser i vattnet som en öronmanet men jag ska göra mitt bästa. Bröstsim är min gren. Nästa söndag bär det av till valurnorna, vet vilket parti som ska få min röst. Länge leve den rätta demokratin!

Bedårande utsikt och när livet är som bäst

Läste i vanlig ordning nyheterna i morse, om allt som hänt under de timmar jag rensat hjärnan genom en god natts sömn.
Det första jag läste var att allt vi ser på sociala medier inte är sanningsenligt. Speciellt bilder av lyckliga människor, vackra miljöer och god mat hör till den kategori som innehåller lägst sanningshalt.
Men, det beror på vad vi gör det till, tänker jag. Är livet inte på topp kanske utsikten från hotellfönstret som inte innehåller de där blå vågorna som mjukt rullar upp på sandstranden och där solstolarna inbjuder till sköna timmar mellan vajande palmer kännas så värst upplyftande. Då kan en utsikt som dottern och jag hade under en hotellvistelse i London kasta den mest hängivne semesterfotograf rakt ner i den geggiga melankolins mörker.
Eftersom både dottern och jag var pigga, glada och förväntansfulla över vad vi skulle få möta i storstaden fann vi utsikten från hotellfönstret så pass intressant och spännande så vi dristade oss att lägga ut en bild av den på sociala medier. Naturligtvis med en kommentar om att sämre kan vi ha det. Vi hängde inte upp oss på en sådan bagatell som dålig utsikt från vårt hotellrum. Det var ju inte där vi skulle spendera vår tid.

Men någon sanning i vad som läggs ut i sociala medier måste det väl ändå finnas? Under en lång tid har mitt flöde invaderats om uppmaning till att återskapa kontakter som inte synts till på Facebook. Jag har för det mesta skrollat förbi dessa inlägg men för att visa vilket god kamrat jag är på sociala medier har jag stundom följt uppmaningen om en liten kommentar så hela grejen ska fungera tillfredsställande.
När jag så fick se en av mina Facebookvänner kopierat, klistrat och uppmanat till ett kringgående av Facebooks nya algoritm kunde jag inte hålla mig. Eftersom den här personen  anses som ytterst intelligent, påläst, kultiverad och har en stor framtoning i Norrköpings kulturliv kände jag mig säker på min sak. Jag kopierade, klistrade och delade. Helt emot mina principer vilket går ut på att aldrig göra det jag blir uppmanad till att göra på sociala medier. Speciellt inte kopiera och klistra.

Genast kom kommentarer som indikerade om min bristande intelligens. Jag kände mig dum och tog omgående bort mitt inlägg. Allt ihop är fake news vilket jag borde ha räknat ut från början.
Jag berättade om händelsen för dottern. Hon skrattade rått och brutalt. Det gick inte ens att övertyga henne om de positiva effekter mitt kopierande och klistrande faktiskt hade. Vänner och grupper jag inte sett på länge fanns plötsligt i mitt flöde. Hon trodde inte på mig utan höll med skribenterna som visat intresse för mitt inlägg. Nämligen att jag är dum i huvudet som mot bättre vetande gått på den lätta moderna och fantasifulla skrönan.

Nej, allt som visas på sociala medier är inte sant. Men vi vill gärna tro på bilder som visar hur bra alla har det. Det uppstår känsla inom oss och vi blir härligt avundsjuka vilket ger näring till att efter bästa förmåga göra om livet så det blir mycket bättre, vackrare och gladare. Så där som alla andra har det.
Gäller bara att ha många vänner på sociala medier så våra perfekta liv sprids med full intensitet.

Äppeltjuvar och extremstrykning

Det händer ofta att grannfrun tvärs över gatan och jag under kvällstid skickar sms till varandra. Varierande ämnen som kan handla om allt från förfrågningar och det går bra att låna en skvätt mjölk till kvällskaffet till mer djupsinniga textmeddelanden.
Nu har grannfrun under en period hållit mig underrättad om rådjuret som pallar äpplen från vårt äppelträd. Varpå jag omedelbart rusar ut och skrämmer djuret på flykt.
Jag är ytterst rädd om våra äpplen. Trädet är gammalt och har aldrig tidigare erbjudit oss annat än små ynkliga maskangripna äpplen. Fram till i år, nu dignar grenarna av de mest smakfulla, väldoftande och maskfria äpplen. Det är som trädet genomgått ett mirakel. Eller så beror det på att maken ägnat trädet omtanke genom en grundlig beskärning.

Vad passade då bättre än att ta in några av dessa ljuvliga äpplen som bordsdekoration vid årets kräftskiva. Som detta år arrangerades hos oss.
Av min svärmor har jag en gång i tiden fått en vacker linneduk som jag tar fram vid högtidliga tillfällen. Kräftskiva är ett sådant tillfälle. Men en linneduk kräver omsorg om den ska behaga vid ett snyggt dukat bord. I omsorgen ingår bland annat strykning. Vilket jag inte har något emot då strykning är en favoritsyssla.
Doften av nytvättat som stiger upp tillsammans med strykjärnets heta ånga samt en god bok i örat är direkt avkopplande och kan varmt rekommenderas.

Strykning ingår dessutom under epitetet extremsport. Strykbrädor med tillhörande strykjärn fraktas till avlägsna och svårtillgängliga platser. En sport som går ut på extrem utomhusaktivitet förenat med känslan som uppstår då skrynkliga kläder blir släta.
Tävlingen kan förläggas på ett högt berg, i någon form av flytetyg, på toppen av en hög staty, under vatten eller i samband med ett fallskärmshopp. Det senare alternativet kräver möjligtvis en liten näsduk och det ska bli någon poängplats.
Problemet, som jag ser det, är hur det går till att få strykjärnet varmt vid till exempel undervatten- eller fallskärmsstrykning. Men det finns som bekant lösningar på allt så det är kanske inget stort problem i det stora hela.

Själv nöjer jag mig med att stryka tvätten i min skrivarbod som vid dessa specifika tillfällen omvandlas till en strykarbod.
Idag har jag inte strukit några kläder, däremot dragit rådjuren vid nosen genom att plocka en hel kasse äpplen. Frukten har sedan förädlats till äppelmos vilket kan komma väl till pass när vi ska äta pannkaka.

De ungas vishet och ett fult ord

Jag är omtumlad och skakad efter dagens förmiddagstimmar. Vi satt på ett café, läppjade hett kaffe och te. Sa till varandra att nu är det brittsommar vilket känns skönt. Vilsamt och avslappnat.
En ung kvinna på andra sidan bordet. Röda läppar som ständigt formades till ett leende.

"Hur kan du vara så glad"? frågade jag. Hon svarade att det är inte svårt att vara glad eftersom livet är dyrbart. Varför slösa bort livet genom att vara missmodigt? Vi måste vara förstående men viktigast av allt vara förlåtande. Oavsett vad som hänt och vad som kommer att ske. Sa den unga kvinnan med de rödmålade läpparna.

Inom henne rasar en kamp. Cancertrådar som grävt sig djupt ner i hennes kropp, likt rötter som gräver sig ner i sandbanken för att hålla stammen upprätt.
Vi håller andan. Hoppas och ber. Jag tycker livet far orättvist fram. Unga människor ska inte få cancer. De ska leva och blomstra. Ge kärlek och liv. Ta emot kärlek och frossa i det liv de fått som gåva.

"Men det gör jag ju", sa kvinnan. "Jag lever och tar vara på varje stund tillsammans med de jag älskar. Vad annat kan jag begära av livet"?
Jag nickade och frågade mig tyst om det verkligen är så enkelt.
"Jag tror på livet och på mig själv, det är bäst så", fortsatte hon.
Jag kände mig mycket yngre, mer oerfaren än hon trots att det skiljer trettiofem år mellan oss. Det är ju jag som ska stå för visheten gentemot den som är mycket ung. I det här fallet hade den unga kvinnan med de röda läpparna mer livserfarenhet än jag. En erfarenhet jag vill vara utan men som väcker tankar om mitt eget liv. Och så det där hon sa om att kunna förlåta. Det svåraste av allt. Att förlåta med hjärtat och inte enbart genom tomma ord.

Hon ville berätta för mig om det hon gått igenom. Inte för att få medömkan utan för att ge av sin styrka till andra. Vi kramades farväl. De röda läpparna skildes åt i ett nytt leende.
"Lev väl och njut av livet"!

Cancer är ett fult ord. Mycket fult!