Jag är en hustru, mamma, mormor, farmor och svärmor som försöker se möjligheterna i det mesta jag stöter på i livet och få det till något positivt. Tror att allt som sker har en mening och är till för att ge kraft och styrka.
söndag 4 november 2018
Skriande behov och extra åtgärder
Helgen har gått åt till minnen. Minnen av de som inte längre finns bland oss på annat sätt än just minnen. Därför blev fredagens inledning i Söderledskyrkan men en finstämd konsert med de tre M:en, Mikaela, Martin, Micke en fin start på denna eftertänksamma helg.
Största begivenheten för småtvillingarnas storasyster var troligtvis reptilmässan i Himmelstalunds Mässhallar. Ormar, ödlor, skorpioner, spindlar och grodor. Flickebarnet trånar efter en egen majsorm.
Fram till dess drömmen går i uppfyllelse får hon nöja sig med sin ögonfransgecko. En blyg typ som äntligen upplåter sin rygg för en lätt pekfingerstrykning.
Däremot kräver en önonfransgecko attiraljer som förhöjer komforten i terrariet. Och vad lämpar sig bättre att införskaffa sig dessa på en reptilmässa. Flickan plockade på sig vad som krävdes och mormor betalade. Allt fanns förutom torkade mjölmaskar i praktisk förpackning.
Därmed blev det en tur till en av Norrköpings djuraffärer som saluför torkade mjölmaskar.
Att gå på reptilmässa är tröttande och skapar hungerkänslor. Med knorrande magar klev vi in på en av stadens snabbmatskedjor. Lade en beställning och betalkortet åkte ånyo fram. Kortläsaren vägrade frammana det fält där min kod skulle tryckas in. Trots upprepade försök. Vi fick lämna matstället för att ta ut pengar i bankomaten. Där kom beskedet, kortet är trasigt, vänligen kontakta din bank.
I detta kontantlösa samhälle stod vi där med en skriande hunger utan möjlighet att stilla rumsterande magsäckar. Även köpet av torkade maskar höll på att gå i stöpet. Damen i djuraffären såg plågad ut då hon upplyste att hon varken tog emot swish eller kunde mata in mitt kort manuellt.
Då skred en man med utländskt påbrå in på arenan.
"Klart flickan ska ha torkade maskar! Jag betalar och du swishar mig". Jäntan höll de torkade maskar tätt tryggt mot sitt bröst medan vi gjorde ett försök att åtminstone få till en köttbullemacka. Om inte kunde vi snaska lite på maskarna för att stilla den värsta hungern. Men på kondis kunde mitt kort knappas in manuellt. Vi var för stunden räddade!
Med ett trasigt betalkort insåg jag hur kontantlöst sårbar jag är. Klarar inte ens av att ge mitt barnbarn mat. Kontanter är inte teknikberoende eller skapar irritation i den bakomvarande kassakön genom strulande kort och kortläsare.
Nu har jag i alla fall beställt ett nytt kort av min bank. Till och med designat med ett foto jag själv tagit. Med det kan jag sedan ta ut lite kontanter och lägga i plånboken. Som en extra säkerhetsåtgärd.
onsdag 31 oktober 2018
En klistrig pannkaka och en utmanande mattant
Skolmaten är en ständigt het potatis. Eller fisljummen, dåligt kokt, sönderkokt eller kokt på annat icke smakfullt sätt. Så även då jag gick i skolan. Då var det inte matens kvalitet eller näringsriktighet som dryftades. Nej då var den helt enkel äcklig. Tyckte de flesta utom jag. Njutningsfullt slevade jag i mig den stuvade spenaten, petade bort benen ur makrillen och viftade undan mina kamraters fasta övertygelse att mattanten serverade kokta myrägg istället för ris.
Vår dotter skickade mig en länk från en nättidning, närmare bestämt Uppsala Nya Tidning. Där har både skolbarn och lärare tröttnat på maten som serveras i skobespisningen. Eller skolrestaurangen som det heter nu för tiden.
Artikeln beskrev hur det för dagen serverades ugnspannkaka. Oätlig sådan till råga på allt. Som klistrig gröt ungefär. Uppretade tog elever och lärare med sig sina tallrikar med den hemska pannkakan och styrde stegen mot rektorns kontor. Varpå rektorn såg som sin plikt att i sin tur säga mattanten ett sanningens ord.
Om jag var mattant skulle jag genast börja grina om jag fick rektorn på mig i ett sådant ej delikat ärende. Känna mig som en mycket dålig ugnspannkakemakerska. Men icke denna mattant, hon var av ett grövre virke än jag.
Beslutsamt gav hon svar på tal. Genom att bryskt kasta av sig sitt förkläde, dra ner gylfen i byxorna, släppa ut sitt hår och mot en stång åla sig i minst sagt oanständiga rörelser som säkerligen fick rektorns tankar att fara iväg mot det håll där kvinnor har poledans som sitt yrke.
Skolans kurator kom rusande för att med sina kunskaper försöka få ordning på den mot stången vilt ålande mattanten. Vilket visade sig vara helt resultatlöst. Mattanten var i sett esse och gick inte att hejda. Varken av rektorn eller kuratorn.
Funderingar kring detta är om mattanten egentligen jobbade på rätt ställe. Hon kanske skulle byta karriär och söka sig dit där poledans uppskattas. En annan fråga jag ställer mig är var skolbarnen och deras lärare egentligen utfodras? Är det vanligt förekommande att det finns en stång för poledans i skolbespisningar? Eller får skolelever och lärare äta lunch i en nattklubb som kvällstid står för underhållning av en mer lätt och ledigt klädd personal än mattantens förklädesutstyrsel?
Vår dotters förnuftiga svar på mina funderingar var, skicka mattanten på en matlagningskurs så är problemet troligtvis löst.
Hur gick det då med den förfärliga ugnspannkakan i Uppsala? Jo nu ligger den hos kommunens måltidschef för provsmakning och åtgärd. Det är även hon som ska avgöra om den dansanta och utmanande mattanten ska få jobba kvar eller ej. Hon kanske måste provdansa inför måltidschefen innan svar avkunnas.
måndag 29 oktober 2018
Ett gulnat papper och fascinerande nystan
Natten till den 29 april 1984 föddes vår son i Örebro förlossningsavdelning. I förlossningsrummet intill vårt fanns ett annat par som även de hälsade sin son välkommen till världen.
Vi nyförlösta mammor skapade ett band mellan oss som håller än i dag.
Pappan i den andra familjen är präst och så som brukligt är bland präster lockar andra tjänster i församlingar än den där de för tillfället är anställda. Så även för denna präst och flyttlassen drog iväg till nya orter under årens lopp. Bland annat till Svenska kyrkan i utlandet. Under några år bodde familjen i Berlin och på den tiden hörde brevkorrespondens till vanligheterna. Därmed fick jag återkommande rapporter brevledes gällande familjens väl och ve.
För nästan trettio år sedan flyttade även vi. Inte utomlands men väl till Östergötland från Värmland. Nya platser och nya människor att utforska och bekanta oss med. Samt en ny lantgård med allt vad det innebär.
Efter fjorton år på Vikbolandet kände vi att det var dags att gå vidare mot nya mål. Vi sålde gården och köpte Christer Wides hus i Kolmården. Christer var en känd konstnär vars verk pryder offentliga rum lite var stans runt om i vår kommun.
Mitt frilansande som reporter har jag dock aldrig avslutat och för ett par år sedan gjorde jag ett reportage om Johan Perwe med anledning av hans bok Mörkläggningen. Johans morfar Erik Perwe var präst i Norrköping sedan i Berlin under andra världskriget. Han hjälpte judar och politiska flyktingar, både genom att gömma dem med också med att fly. Tyvärr avled den ädelmodige prästen mitt under sin gärning och fick därmed aldrig uppleva freden.
Nu under helgen fick jag syn på ett litet papper som stack upp ur ett av våra fotoalbum. Nyfiket drog jag fram det och som visade sig vara en tidningsartikel, dock ej skriven av mig. Skrynkligt och gulnat men fullt läsbart.
På den tillhörande bilden syns tydligt prästen Christer och hans fru Elisabeth, paret vi blev bekanta med då våra söner föddes och när artikeln skrevs bodde i Berlin där Christer var kyrkoherde. På bilden ses även drottning Silvia, en ung kronprinsessa och två för mig okända damer.
Artikeln är skriven för omkring tjugo år sedan och med nyfikna ögon läste jag den.
Förbluffad avslutade jag läsningen. Vid en mässa i Victoriakyrkan i Berlin avtäcktes en tavla till minne av Erik Perwe, gjord av konstnären Christer Wide.
I artikeln finns gemensamma nämnare till oss. Christer och Elisabeth som funnits med i vår bekantskapskrets under många år, Christer Wide som vi en gång köpte huset av samt Erik Perwe vars barnbarn Johan jag intervjuat. De sistnämnda var när skribenten knattrade ner sin artikel på sin skrivmaskin för oss helt okända personer.
Livet är som ett garnnystan. Längst med garnets spunna trådar finns det alltid något som sammanflätar människor på ett eller annat sätt. Vilket jag finner vara mycket fascinerande.
lördag 27 oktober 2018
Härskna minnesnötter och ointressanta titlar
Tillsammans med stortvillingarna, deras lillebror och föräldrar gör vi upp planer inför vår kommande resa. Utrikesresa. Vi ska resa med lätt packning, i alla fall maken och jag som inte behöver bekymra oss om extra barnkläder, gosedjur eller annat praktiskt som tillhör barnfamiljer.
Med lätt packning går det att fylla på väskorna vid hemresan med diverse inköp av brukbart och minnesvärt gods.
För många år sedan gjorde vi ett besök hos makens syster och hennes familj i Frankrike. I vanlig ordning reste vi med halvfyllda resväskor. Vilket visade sig vara praktiskt då min svägerska skänkte oss en stor påse valnötter som hon plockat från trädgårdens valnötsträd.
Vid incheckningsdisken i flygets avgångshall visade min väska en oroväckande stor övervikt. Valnötterna. "Vi slänger nötterna", sa maken men jag vägrade. Varpå maken fick punga ut med flera hundralappar för att göra sin fru till viljes.
Idag har dessa nötter ett stort affektionsvärde. Visserligen har de under åren härsknat och blivit oätliga. Men de är ett minne av min svägerska som slutade sin livsvandring en kort tid efter vårt besök.
Det händer att maken muttrar över den skrymmande påsen. Påtalar att det nog är dags att göra sig av med de oätliga nötterna. Varpå jag trycker påsen tätt intill mitt bröst och med tydlighet i rösten förkunnar att nötterna inte på villkors vis förpassas till soptunnan.
Det är alltid skönt att få sista ordet. Det gäller bara att spara på krutet så sista ordet blir genomtänkt och träffsäkert. Igår till exempel fanns inte läge att avfyra min frustrations skarpa ammunition. Nej, istället sov jag på saken och lät känsloyttringarna komma till vila. Styrkt av nattens timmar formades under morgonen orden till den effekt jag hoppas uppnå. Nu kan jag lägga det uppenbara försöket förminska mig och den kunnighet jag besitter till handlingarna.
Jag bad maken granska orden innan jag tryckte på avfyrningsknappen. Det är alltid bäst att låta någon annan förhandsgranska dokument med allvarlig innebörd innan det förmedlas vidare till mottagaren.
Fina och krångliga titlar, helst på engelska, som ska signalera högutbildning, kompetens och framgång imponerar inte på mig när den statuskåte inte besitter helt vanligt folkvett utan istället beter sig som en påse nötter.
onsdag 24 oktober 2018
Födelsedagskram och en förskottstårta
Varje gång jag kör ut på Skärblackavägen möts jag av vår lokale matvaruhandlare. Fryntligt blickar han ner på mig från bondgårdens ladugårdsvägg. Som en vägens skyddshelgon. "Kör försiktigt", ler blicken. "När du ändå är ute och åker, passa på att kom in till oss och handla dina dagliga varor".
Vilket jag också gör. Är bygdens företagare köptrogen.
I vår matvaruaffär känner jag mig trygg. Vet var varje vara har sin plats. Vänlig och språkvillig personal och alltid träffar jag på en och annan kund att växla några ord med.
Igår kom kassörskan springande. Ropade mitt namn och gav mig en kram. Jag kände hennes värme genom jacktyget.
"Grattis på födelsedagen", sa hon och klämde till lite extra.
Hövligt tackade jag för omtänksamheten. Passade i samma andetag på att nämna att min bemärkelsedag infaller den 3 mars. Hon såg snopen ut.
"Asch bättre att vara ute i god tid än inte alls. God jul och gott nytt år förresten".
Jag funderade på att införskaffa mig en tårta. I förskott på min födelsedag.
Maken och jag delar förmågan att tappa bort andras födelsedagar. Skamset uppdagas det att nej nu har vi glömt bort att gratulera. I år igen! Vilket föranleder försenade gratulationer.
Nu kan vi trösta oss med en ny forskarstudie. Glömska är ett bevis på hög intelligens, säger forskarrapporten. Tvärt emot tidigare analyser, nämligen det att de med gott minne är de smartaste.
Att glömma bort som till exempel födelsedagar är det yttersta beviset på ett friskt minnessystem. Genom att sålla bort viss information optimerar vi vår beslutsamhetsförmåga för sådant som har betydelse i vår överlevnadsförmåga.
Vilket inte hindrar mig från den pinsamma känslan som uppstår då jag glömt bort någons födelsedag.
"Använd dig av Facebook, där dyker alla som fyller år upp och du uppmanas att gratulera".
Den funktionen har jag tagit bort då det gäller mig självt. Av den enkla anledningen att jag är en sådan dålig Facebookvän att jag istället föredrar att ringa eller skicka ett gratulationskort. I den händelse jag kommer ihåg det vill säga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
