Tapperhetsmedalj och kärleksformler

Det börjar dra ihop sig. Allt är förberett och i det närmaste fullbordat. Snart dags att lätta från marken och skåda ut över andra vyer.
Blommorna är vattnade och husvakten informerad om rutinerna. Barnbarnen är i extas och jag har koll på biljetterna. Mamma är utrustad med mat och omhändertagande. Jag har lovat skicka sms varje dag. Inget kan gå fel kan tyckas.

Några dagar utan åtagande som den frilandande pensionär jag är. Tanken på en fast anställning där tider måste passas varje arbetsdag känns främmande men även skrämmande. Tänker på de som ägnar sina dagar åt att putsa mässingshandtag på ett av Stockholms förnämsta hotell. Eller de som sköter om ankfarmen som en hotellägare i Memphis nödvändigtvis känner sig manad att ha på sitt hotelltak.
För att inte tala om de två sjöjungfrur som simmar omkring i ett 450 kubikmeter stora akvariet i ett hotell i Las Vegas. Allt för att behaga gästerna.
Värst är det nog för älvan i Georgia. Hennes uppgift är att överösa hotellgästerna med kärleksformler. Om det träffar rätt måste älvan förbereda bubbelbad och hålla champagnens rätta temperatur.
Det är en arbetsuppgift som kan sluta precis hur som helst. Ty det gäller att kasta formeln åt rätt håll så det inte uppstår några missöden.

Vi har packat lätt bagage. Åtminstone maken och jag som inte längre behöver tänka på små barns packning. Ju mindre bagage desto bättre. Risken är dessutom mindre att något blir kvar som sedan kommer saknas vid hemkomsten.
För visst glöms det bort saker och ting på hotellrum runt om i världen. Stackars den krake som då resväskan packades upp och den hemska upptäckten gjordes att tapperhetsmedaljen från andra världskriget låg kvar i en av hotellets byrålådor. För att inte tala om de två bortglömda pappfigurer i naturlig storlek föreställande Brad Pitt och Ryan Goslinger. Och vad förvånad ägaren till svart Range Rover med tillhörande nycklar måste ha blivit då han vid hemkomsten upptäckte att bilen stod kvar där han ställde den.
Värst av allt var det nog för den krake som glömde kvar sin svärmor på rummet. Anar att den fadäsen inte slutade lyckligt och väl.

Nu ska vi i alla fall njuta i fulla drag av trevlig samvaro, ledig tid och förhoppningsvis en och annan solglimt. Så ska vi passa på att fira vår bröllopsdag medan vi är borta. Det är nu 40 år sedan vi sa ja till att leva med varandra, sida vid sida. I nöd och lust. Vi har många gånger prövats i nöden men lusten har hela tiden funnits med. Något vi är oerhört tacksamma över. Vår kärlek till varandra är starkare än de hinder vi under året stött på. Det har snarare stärkt än stjälpt och våra gemensamma år är verkligen något värt att fira. Det behövs inga kärleksformler från någon älva i vårt äktenskap.

En krävande befattning och våndan av skitprat

Denna dag går rakt igenom i festligheternas tecken. Julsmörgås, kakor och glögg. Samt en förfrågan gällande mitt ställningstagande som resurs vid akuta behov. Därmed måste jag tänka lite extra på min figur. Inte lägga på mig några extra kilo så den för länge sedan undanhängda begravningskostymen kommer kännas allt för trång då det är dags.
Visserligen har jag gjort mitt som begravningsentreprenör men  representant vid en och annan begravning kan jag tänka mig så länge som det håller sig inom de ramar jag själv sätter upp.

Just nu är det julens fröjder som florerar med ett avbrott beroende på en stundande resa. Jag bär huvudansvaret med allt det praktiska. Bland annat vårt boende samt resebiljetterna. Bestående av 14 FJORTON biljetter. Ett mycket ansvarsfullt uppdrag som kräver yttersta noggrannhet. Biljetterna ligger i plastmappar där jag gjort markeringar vilka biljetter som är för utresan och vilka som är för hemresan. Jag har koll på läget.

Värre blev det med vårt boende där betalningen skulle vara uthyraren tillhanda senast 26 november.
Ett mejl påkallade min uppmärksamhet, där stod uttryckligen att hyresvärden kunde med omedelbar verkan säga upp vårt boende på grund av utebliven betalning. Kalla fötter och ett nervöst sammanbrott innan det ursprungliga mejlet med kontonummer i utlandsbank letades upp bland skräpposten. Där låg det, bland omoraliska erbjudanden och trånsjuka kavaljerers påträngande inviter.
Vår familjs äldste son och hans fru räddade oss från att tillbringa semesterresan sovandes på någon parkbänk i främmande land. Eftersom de är på plats och ställe och väl inbegripna i utländska kontonummer halade de upp kosing. Därmed blev vår hyresvärd nöjd och upplåter fortsättningsvis sängplats för vår räkning.

Rollen som reseledare känns krävande. Vilket jag har tidigare erfarenheter av då jag försökte få ombord en hel hembygdsföreningen  på en dubbelbokad båt som skulle föra oss längst med Göta kanal. Vissa av hembygdsföreningens äldsta medlemmar försökte avsätta mig från min post som reseledare samt styrelseledamot med omedelbar verkan. Endast ett kafébesök i Motala kunde stilla  känslostormarna som uppstod och jag fick behålla min av årsstämman valda position.

Nu känns hela upplägget med vår förestående resa någorlunda hanterbart. Gäller bara att övertyga stortvillingarnas lillebror att flyget är snabbaste sättet för förflyttning. Han känner sig tveksam och funderar om han ska ta tåget. Han menar att flygplan är bajs. Vilket jag i och för sig kan hålla med om med tanke på miljön. Å andra sidan anser gossen  att det mesta är bajs. Vilket han ofta och gärna påtalar för den som orkar lyssna.

Sköldpaddsstek och oätliga revben

I söndags tändes den. Världens högsta adventsljusstake. I alla fall var den högst fram till förra året då Malmö snuvade vår kommun på äran och berömmelsen.

Ljusstaken i Malmö är monterad på Öresundsbrons pyloner och är överlägsen med sina 220 meter medan Norrköping får nöja sig med 50 meter ljusstake. Värmekyrkans fyra skorstenar omvandlas årligen till adventsljusstake vilket skapat en tradition bland oss boende i Norrköping kommun.

Hos oss är det tradition att till varje jul baka vörtbröd. Sedan många år tillbaka bakar jag surdegsvörtbröd. Till detta krävs en väl mogen surdeg så under gårdagen sattes denna surdeg. Assisterad av stortvillingarnas lillebror. Vilken var fullt och fast övertygad om att det var chokladpudding vi höll på att tillreda. Besvikelsen i gossens ögon gick inte att misstolka.
Som en stämningshöjare tog jag ur kylskåpet fram en färsk kyckling. Att låta gossen hjälpa farmor steka kyckling borde lätta hans tyngda börda på grund  av utebliven chokladpudding.

Gossebarnets sorgsna blick övergick till ren och skär skräck när jag daskade den likbleka kycklingen på skärbrädet. Han slog ut med händerna i en förtvivlad gest och skrek att jag inte fick döda sköldpaddan. Med en konservöppnare försökte han parera knivens vassa egg att tränga igenom kycklingen knottriga skinn.
Själv försökte jag se likheten mellan en slaktad kyckling och en sköldpadda.
Endast pepparkaka och mjölk kunde stilla hans upprörda sinne över sköldpaddans dystra öde.

När kycklingen äntligen var styckad, stekt och överhöljd med gräddig currysås erbjöd jag barnet ett smakprov. Han nekade. Ansåg stekt sköldpadda vara helt oätlig. Inte ens en tillsats av curry kunde få honom att falla för frestelsen.

Ibland kan det vara svårt att förstå sig på barns upplevelser. Det som verkar vanligt och vardagligt normalt för en vuxen kan se annorlunda för ett barn. Jag minns så väl då jag var barn och trodde att min mamma serverade mig telefoninstallatörens revben under jullunchen. Upprinnelsen var nämnda telefoninstallatör som satte in vår svarta bakelittelefon. Under hela installationen jämrade han sig över sina revben som värkte efter det att han ramlat och brutit av några av dem. Mamma föll in i klagolåten för att på så vis visa sin medkänsla. Personligen trodde jag att när mannen plockade ihop sina verktyg lämnade han samtidigt kvar revbenen. Färdiga att marineras i olja och kryddor.

Historien om revbenen har följt mig genom hela min uppväxt. Innan min mormor föll in i ett annat medvetande påminde hon mig gärna och ofta om revbenen som jag vägrade äta.

Långlivad flaska och starka äggkoppar

Så, nu har vårt hem antagit en julig outfit. I år som alla andra år strejkar en av våra adventsljusstakar. Och i år som alla andra år tänker jag, nästa år då ska jag ha koll på läget. Se till att extra lampor finns hemma, be maken om en översyn för kontroll av sladdar och elförsörjning. Men då Knut knackar på dörren och jag i glädjefull iver plockar undan allt för att gå våren till mötes faller mina ambitioner om nästkommande advent i glömska.

För övrigt strilar regnet ner, dropparna studsar muntert mot nytvättade fönster. Jag drar för julgardinerna och skjuter undan förhoppningarna om en vit och kall advent. Som ett gammaldags julkort.
Å andra sidan, i förrgår var det minus 12 grader. Isiga bilrutor som vägrade släppa greppet trots kraftfulla drag med isskrapan. Då muttrade jag över kylan, blåste min varma andedräkt över stela fingrar och kalla händer. I människans natur ligger den eviga klagan och önskan om något som är bättre än det som är för stunden.

I år har jag pyntat lite extra. Tagit fram julsaker som väcker känslor. Jag kastas tillbaka till tider då våra barn var små. Saker som fått vara kvar i jullådan när barnen flyttat hemifrån.
Fyra saker finns kvar från då jag själv var barn. En bonad föreställande tomtebarn som har sin hemvist i ett rött äpple, en röd gris som min moster Karin sydde till mig, en rund ljusstake av trä samt en stor smällkaramell som är en gåva från min farfar. Mina julsaker som våra barn vuxit upp med.

I mitt andra liv var julen förknippad med ångest. En ångest som satt kvar under många år. Oron som kröp under skinnet och accelererade i takt med dagarna fram till julafton. Innan min kropp och mitt förnuft sa mig, då är inte nu. Nya tider och nya förutsättningar. Trygghet och lugn. Men framför allt, alkoholfria jular. Den bästa julgåvan till alla barn och som jag önskar att alla barn får uppleva. Precis så som jag fick uppleva julen när jag var barn. Mina föräldrar drack starkvinsglögg. Ur äggkoppar. Stående i köket på julafton slog de ihop sina äggkoppar, sa God jul och skål. Sedan åkte flaskan tillbaka in i skåpet och där fick den stå till nästkommande jul. En flaska glögg räcker många julaftnar om det endast hälls upp två äggkoppar om året.

Om en stund åker maken och jag in till Norrköping. Jag ska på jobb och maken ska se till att jag känner mig trygg då jag ska gå från och till bilen. Därefter ska vi äta på restaurang. Och när vi kommer hem ämnar vi dricka glögg. Inköpt på Ica. Dricker inte ur äggkoppar utan ur glöggmuggar.
På söndag är det advent. Härliga tider stundar!

Kärleksfulla ord och kackel från Finland

Både maken och jag är hängivna anhängare till maträtter innehållande kyckling. I dessa tider då vi ska undvika äta allt för mycket rött kött gör vi också miljön en tjänst då vi ofta äter kyckling.
För visst är vi miljömedvetna. Sopsorterar rätt, köper i möjligaste mån närproducerat och försöker släppa ut så lite metan som möjligt genom att hålla rapar och fisar inne i det längsta. Som en parentes, det sistnämnda gäller mig.

Men vi kör våra bilar på diesel. Tillhör därmed eliten som gör det värsta tänkbara mot miljön. Till vårt försvar måste tilläggas, då vi för ett par år sedan köpte bilarna diesel det skonsammaste alternativet. Då, innan uträkningar med efterföljande larmrapporter nådde alla som trodde sig uträtta något bra.
Visst, vi kan sälja bilarna och köpa elbilar. Låta någon annan köra runt i de dieselbilar vi ägt ty de är i det skicket att skrotning inte är aktuellt. Men eftersom de kommer att gå i trafik kan vi lika gärna behålla dem. Det går så att säga på ett ut vem som står för just den miljöförstöringen.
Däremot är det gott nog med att samla ihop många ärenden till en och samma resa för undvikande av okynneskörning.

De gånger jag handlar kött är jag oerhört noga med att varan ska vara svenskproducerad. För mig är något annat helt otänkbart. Det ligger många aspekter i mitt val då det gäller kött och mejeriprodukter.
Därför blev jag glad då jag upptäckte en ny kycklingsort. En kyckling som vuxit upp hemma på gården, enbart ätit spannmål som odlats på kycklinguppfödarens egen jord. Den hade strövat omkring, lycklig och glad fram till den dag då fjäderfäet mötte sin baneman.
Nu skulle den lyckliga kycklingen tillredas och hamna på Larssons tallrikar.

Vi behöver alla kärlek. Gäller både människor och djur. En kram, snälla ord och ömma blickar.
Smågnolande skar jag kycklingen i bitar, Brynte svenskt smör i stekgrytan och lär därefter kycklingbitarna blir härligt brynta innan soya, vatten och kryddor tillsattes. Under tiden tänkte jag på kycklingen lyckliga liv. Hur den fått uppleva allt det där kärleksfulla den så väl behövde innan den blev människoföda.

Medan kycklingen puttrade på röjde jag upp på arbetsbänken. Kastade förpackningen som kycklingen legat i enligt sopsorteringens reglemente. Det var då jag gjorde den fasansfulla upptäckten. Kycklingen hade haft sin hemvist på en gård i Finland! Genast falnade min entusiasm. Vilken lång och miljöförstörande resa den gjort för att komma hem till vårt kök! Att Finland  har ansvarsfull och hållbar djurhållning och ligger på andra plats efter Sverige i EU med att undvika antibiotika  hjälpte inte min dalande sinnesstämning. Jag hade bidragit till miljöbrott! Så kändes det i alla fall för stunden.

Kycklingen var mycket god. Saftig och mör. Så som en lycklig kyckling ska vara. När jag tänker efter så är det högst troligt att nästa gång vi ska äta kyckling väljer jag en finsk som levt sina korta dagar i harmoni.