Både maken och jag är hängivna anhängare till maträtter innehållande kyckling. I dessa tider då vi ska undvika äta allt för mycket rött kött gör vi också miljön en tjänst då vi ofta äter kyckling.
För visst är vi miljömedvetna. Sopsorterar rätt, köper i möjligaste mån närproducerat och försöker släppa ut så lite metan som möjligt genom att hålla rapar och fisar inne i det längsta. Som en parentes, det sistnämnda gäller mig.
Men vi kör våra bilar på diesel. Tillhör därmed eliten som gör det värsta tänkbara mot miljön. Till vårt försvar måste tilläggas, då vi för ett par år sedan köpte bilarna diesel det skonsammaste alternativet. Då, innan uträkningar med efterföljande larmrapporter nådde alla som trodde sig uträtta något bra.
Visst, vi kan sälja bilarna och köpa elbilar. Låta någon annan köra runt i de dieselbilar vi ägt ty de är i det skicket att skrotning inte är aktuellt. Men eftersom de kommer att gå i trafik kan vi lika gärna behålla dem. Det går så att säga på ett ut vem som står för just den miljöförstöringen.
Däremot är det gott nog med att samla ihop många ärenden till en och samma resa för undvikande av okynneskörning.
De gånger jag handlar kött är jag oerhört noga med att varan ska vara svenskproducerad. För mig är något annat helt otänkbart. Det ligger många aspekter i mitt val då det gäller kött och mejeriprodukter.
Därför blev jag glad då jag upptäckte en ny kycklingsort. En kyckling som vuxit upp hemma på gården, enbart ätit spannmål som odlats på kycklinguppfödarens egen jord. Den hade strövat omkring, lycklig och glad fram till den dag då fjäderfäet mötte sin baneman.
Nu skulle den lyckliga kycklingen tillredas och hamna på Larssons tallrikar.
Vi behöver alla kärlek. Gäller både människor och djur. En kram, snälla ord och ömma blickar.
Smågnolande skar jag kycklingen i bitar, Brynte svenskt smör i stekgrytan och lär därefter kycklingbitarna blir härligt brynta innan soya, vatten och kryddor tillsattes. Under tiden tänkte jag på kycklingen lyckliga liv. Hur den fått uppleva allt det där kärleksfulla den så väl behövde innan den blev människoföda.
Medan kycklingen puttrade på röjde jag upp på arbetsbänken. Kastade förpackningen som kycklingen legat i enligt sopsorteringens reglemente. Det var då jag gjorde den fasansfulla upptäckten. Kycklingen hade haft sin hemvist på en gård i Finland! Genast falnade min entusiasm. Vilken lång och miljöförstörande resa den gjort för att komma hem till vårt kök! Att Finland har ansvarsfull och hållbar djurhållning och ligger på andra plats efter Sverige i EU med att undvika antibiotika hjälpte inte min dalande sinnesstämning. Jag hade bidragit till miljöbrott! Så kändes det i alla fall för stunden.
Kycklingen var mycket god. Saftig och mör. Så som en lycklig kyckling ska vara. När jag tänker efter så är det högst troligt att nästa gång vi ska äta kyckling väljer jag en finsk som levt sina korta dagar i harmoni.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar