Idag är den svarta dagen. Dagen då vi ska handla svart, köpfesten har startat. Grymma priser och grymt stort utbud. I Amerika köar folk utanför butikerna i dagar innan det är dags. De mest hängivna slår till och med upp nattliga läger för att inte missa sin plats i kön. Omsättningen ligger på 425 miljarder kronor, i dollar är det så många siffror och nollor att jag med sifferproblem inte ens kan skriva det korrekt.
Här hemma i vårt land ökar handeln med 100 procent jämför med en helt vanlig fredag.
Personligen vågar jag vägra handla en svart fredag. Istället siktar jag in mig på en köpfri dag och fortsätter bestyren i köket som omvandlats till en bagarstuga. Det stora julbaket inleddes i tisdags. Som förr i tiden, innan jag kastade mig ut i karriärslivet.
För övrigt är sedan tidigare samtliga julklappar inhandlade och inslagna i fin julpapper. Nu kan jag med stor frenesi och hängivenhet ge mig i kast med julpyntandet. Siktar på en karriär som husmoder, jag har sedan tidigare goda grundegenskaper för uppgiften.
Att göra en framgångsrik karriär kräver ett stort ordförråd av svordomar har studier visat. Det skapar bra relationer med kollegor samtidigt som det kan leda till en högre befordran. Det finns enkom en hake, svordomarna ska komma vid rätt tillfälle, inte kännas kränkande för andra och ej heller vara gränsöverskridande. Däremot stärker det den egna positionen om chefen utsätts för kraftfulla uttryck.
Min inledning i husmoderskarriären verkar mycket lovande efter gårdagskvällens omilda kraftuttryck. Vilket förstummade våra barnbarn. Efter en trevlig kväll på restaurang i Norrköping tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och mamma skulle vi bege oss hemåt. Eftersom vi inte kan klämma in sex personer i vår bil där vissa nödgas sitta på bilbarnstolar bytte vi bil med vår son som har en modell större. Även om jag stundom kör sonens familjebil känner jag mig obekväm då jag kör andras bilar. Precis som jag gör då jag lagar mat i andras kök. De välkända greppen känns obekanta.
När vi kom fram till bilen förstod jag genast, här är det bäddat för problem. Den bakomvarande bilen hade parkerat sin bil så nära det gick bakom vår. Måste dock erkänna, jag hade parkerat bakom framförvarande bil så nära det gick. Vilket hade sina förklarliga orsaker med tanke på parkeringsskyltens position.
Alla hade intagit sina platser och jag gjorde ett försök att lirka mig ut på gatan. Utan märkbart resultat. Maken fick order att gå ut och dirigera. Och jag svor, högt och kraftfullt så som en karriärist sig bör.
I baksätet hördes barnen mumla; "Mormor, man får faktiskt inte svära". De har mycket att lära de små liven innan de själva ska göra sina karriärer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar