Varje dag måste jag gå in på min mejl och rensa skräpposten. Det fullkomligt dräller in mejl med obscent karaktär. Skamlösa förslag och med lika skamlösa erbjudanden. Jag har inga kroppsdelar som är i behov av kirurgi. Ej heller lockas jag till män i stiliga uniformer eller ludna bringor som fallit ner i fattigdomens djupaste mörker och behöver en kvinna med stark ekonomi för att komma på fötter.
Förutom alla erbjudanden har en agentur hört av sig. Han vill ha mig som fotomodell. Iförd lättare klädsel ska jag posera och därmed vinna kändisskap. Nu är jag en ganska välkänd profil i Skärblacka, fullt påklädd bör tilläggas, vilket räcker för mig. Något annat eftersträvas icke.
Hur agenturen valt ut just mig när det finns så många andra som suktar efter kändisskap är en gåta bland alla livets ytterligare små mysterier.
I mitt sociala medieflöde dök en lättklädd kvinna upp. Hon hade gjort en halvkroppsselfie för att visa i vilket uselt tillstånd hon för närvarande befann sig i. All världens olycka i form av tristess hade drabbat henne. Som på en given signal överöstes hon med hjärtan och uppmuntrande tillrop. Vackraste, bästa och underbaraste. Kommentarerna gjorde hennes dag.
När jag förde detta på tal med vår dotter sa hon skrattade att, mamma du fattar väl, hon gör parodi på alla som lägger upp vackra bilder av sig själv?
Nej jag fattar inte. Men, du har ju gjort samma sak själv. Jag ställde mig helt oförstående inför ett sådant drastiskt uttalande.
I somras, på vår årliga Englandsresa besökte vi en trendig butik där det såldes trendiga plagg. Ytterst små plagg för min smak och figur. Vilket inte hindrade mig från att prova. Dottern blev nervös. Hon valde med omsorg, drog och sträckte i minimala linnen medan hon försäkrade sig om att inget skulle spricka i sömmarna då jag skulle testa hur det kändes att bära dessa linnen.
Inne i provbåset uppstod muntration. Jag svettades och klämde mig in i ett linne medan magen på ett oroväckande klämdes ut.
Det blev dags för en selfie. Ämnad för sociala medier. I smädande syfte. Jo, jag har också gjort det.
Kanske den där agenturen har sett bilden på mig när jag trutar med läpparna och iförd ett maglinne visar upp mig i all min prakt. Det är kanske sådana modeller han söker. Övermogna kvinnor. Som för länge sedan lagt sina skönhetsideal åt sidan. Som inte känner ångest över sitt utseende. Som prioriterar frukosten framför två timmars make up framför badrumsspegeln.
För många unga flickor/kvinnor är livet en ständig kamp. Mot ett halv kilo för mycket, bristande självkänsla och förvrängda skönhetsideal som rubbar välbefinnandet. Så har jag en gång i tiden också känt mig. Otillräcklig, ful men framför allt på tok för mager. Fram till den dagen jag kom till insikt, jag duger precis så som jag är. Och vill jag gå i maglinne så gör jag det. Möjligtvis enkom hemma med maken som enda åskådare. Tror han skulle gilla det....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar