Gäddhäng och tips från coachen

Jag ställde mig framför maken. Visade honom, nu kan jag dra åt skärpet i byxorna till tredje hålet.
Sa, jag måste ha gått ner i vikt.
Men vad beror nu denna  viktminskning på? Jag som i åratal kämpat för några extra kilon till min beniga kropp som så många gånger under min levnad gett upphov till kommentarer.
Speciellt från damer som utan överdrift kan kallas överviktiga. Hårda nypor som grävt sig in i mina överarmar. Som i ett försök att uppskatta mitt BMI. Suckar och ömkande blickar. Stackars du din magra krake.
När jag uppnådde mogen ålder märkte jag med stor tillfredsställelse och uppskattning  hur kilo efter kilo fick fäste och nu vill jag gärna behålla mina fettvalkar.

Åter till viktminskningen. Vilket inte kommer an på någon sjukdom utan helt enkelt på de tre olika gräsklippare jag till fots kör i egenskap av dräng i sonen och sonsambons trädgårdsfirma.
En dag som denna har jag  framfört en av gräsklipparna i 1 1/2 mil vilket betyder 17 482 steg. Det händer att jag uppnått en sträcka på nästan två mil på en dag vilket motsvarar 20 052 steg. I öronen en trevlig bok och i skuggan en vattenflaska.
Jag har dessutom fått stenhårda vader efter dagar och veckor bestående av gräsklippning.

Häromdagen stötte jag ihop med en för mig helt okänd ung kvinna. Hon hade varit ute och motionerat. Trendigt klädd och med ett armband runt handleden som mätte löpsteg, steglängd, kilometer, röda blodkroppar, hjärnaktivitet, blodtryck, hjärtslag, antal svettdroppar, öronsus, ögonflimmer, andetag, smärta och annat som är viktigt att känna till för en löpare.
Jag frågade om hon hade bra spring i benen. Hon tittade förvånad upp från viktiga beräkningar baserat på armbandet. Röd i ansiktet och flåsmätt av språngmarschen. Jodå, hon var nöjd. Så jag fortsatte utfrågningen. Gällande hennes vadmuskler. Var de fasta och hårda?
Nja, hon vred lite på benen och kollade ner på sina vader.
"Vill du känna på mina"? Jag sträckte fram ena benet. Hon böjde sig ner och klämde på min 64-åriga vad. Flämtade till och utbrast; " jääääklar vilka hårda vader! Du får absolut inte känna på mina".
"Nej, nej, det ska jag inte", lovade jag. 
Jag såg hur modet sjönk hos löperskan. Hon kunde inte mäta sina vader mot en rundnätt pensionärs vältränade vadmuskler. För att mildra svedan sträckte jag ut ena armen och skakade den så gäddhänget fladdrade.   Hon skrattade. Ordningen var återställd. Att hon en dag skulle få gäddhäng ansåg jag i min mildhet som onödig information.
Innan vi skildes åt gav jag henne ett träningstips. Köp dig en gräsklippare, det är trevligare och mycket bättre än löpning om du vill ha fasta tillika snygga vader. Hon tackade för tipset och sa att hon skulle fundera på saken. Själv funderar jag på om jag skulle ta och bli träningscoach.

En hutlös gurka och njutningen av nercabbat

Maken frågade om jag ville uppliva ett gammalt minne. Självklart. Så han körde oss till ett café som vi för många år sedan besökte ganska ofta.
Han köpte ett lyxwienerbröd, jag en saltängsbulle.

Vid ett bord satt ett gäng pensionerade herrar. Det var tydligt, herrarna avnjöt en gemensamhetsfika minst en gång i veckan. Nu var det säsongsavslutning, de skulle ta sommarlov.
Det var inte svårt att tjuvlyssna på herrarna, de talade högt, tydligt och bullrande. Två samtalsämnen avhandlades. Vegetarisk kost och den dyrbara kostnaden ett köp av gurka medför. Båda ämnen föranledde ilska och riktad kritik. Mot Morgonteve som tvingar på tittarna vegetarisk kost och hutlösa gurkodlare som skor sig på gruppen pensionärer.

"12 kronor för en gurkjävel"! "Ja, ja, det är inte klokt. Grönt skal och vatten. Vem har råd med gurka"?
Jag ville blanda mig i samtalet. Komma med ett exempel. En småskalig odlare som har en area på ca 300 m2 skördar omkring 25 kg per m2 vilket anses vara en normalskörd. Men det krävs en hel del innan gurkan är klar. Jag ville säga till herrarna att det måste till förberedelse innan det är dags för plantering. Som ofta sker av egna uppdrivna plantor. Plantorna ska beskäras, ha daglig tillsyn och vattnas. Kalla växthus ger dåliga resultat, därför bör gurkodlaren införskaffa bränsle så som till exempel flis eller pellets. Det måste även till elförsörjning, gödsel och olika former av bekämpningsmedel. Som biologisk bekämpning med såpa. Om gurkodlaren satsar ekologiskt. Växthus och värmepanna kräver underhåll och ibland bör gurkorna genomgå analyser som gurkodlaren bekostar ur egen kassa.
Inget skötes av sig själv. Gurkodlaren måste utföra arbetet på egen hand om det ska bli något av det hela.När så gurkorna är klara, emballerade och sålda kan gurkodlaren räkna med en försäljningsintäkt som går tillbaka in i kassan på cirka 12 kronor och 67 öre per kilo gurka.

Jag sa inget. Tuggade på min saltängsbulle och slickade sockret från fingrarna. Herrarna lugnade ner sig en smula. En av dem skulle till polisen och hämta ut sitt nya pass. Han och frugan hade köpt en resa till Thailand. Ryggdunkningar, trevlig resa och ha en härlig sommar.
Gänget gick ut till sina bilar. Vi tittade när de drog iväg. Det grå håret på en av fikadeltagarna fladdrade lite av vinddraget som uppstår när man kör Mercedes utan tak. De andra fick nöja sig med att hissa ner sidorutorna på sina blänkande Audibilar.

12 kronor för en gurkjävel!

Svettiga hålor och minskad friktion

Det är till vår altan jag tar min tillflykt då jag behöver en stund paus från livet som frilansande pensionär. Altanen ligger inbäddad i grönska dit inga utomstående ögon når.
Till altanen återvände jag efter dagens avklarade uppdrag. Och idag var altanens stillhet en extra värdefull plats.

Under en längre tid har jag besvärats av en värkande axel. Eftersom läget blivit obarmhärtigt akut sökte jag upp min massör. Som inte hade några lediga tider. Däremot kunde hennes kollega ta hand om mig med kort varsel.
En till synes späd kvinna hälsade glatt när jag passerade tröskeln. Det visade sig vara massören som förbarmat sig över mig.
Jag kände mig inte bekväm. Hon var trots allt en ny person som nu skulle bekanta sig med min kropp och nakna hud. Som till råga på allt luktade svett. Trots att jag under bilfärden till henne försökt svalka mig med hjälp av bilens AC. Som ställt in på högsta möjliga läge. Med uppknäppt blus, överkroppen kraftigt framåtlutad och armarna brett isär så den kalla luftströmmen även kunde nå mina armhålor försökte jag i möjligaste mån hålla bilen på rätt sida av vägens körbana.

Eftersom vi var nya för varandra fick jag fylla i en hälsodeklaration. Samt på heder och samvete intyga att jag icke är gravid. Massören gav en kort introduktion och lade samtidigt till att hon utför massage med koppar.
Åh nej, inget hokuspokus med koppartrådar, kopparplattor och annat verkningslöst skit. Sådant har jag varit med om förr. Inte med koppar men med magiska piller som stoppats i burkar och som fördes fram och åter ett par centimeter över min rygg.
Nej inte koppar, koppning. Massören skrattade och visade hur det fungerar. Smärtfritt, skönt och enda biverkningen är blåmärken som hänger i några veckor.
Tack men nej tack, vi kör klassisk massage.

Hur denna lilla kvinna kunde ha sådan kraft och styrka i sina händer är för mig ett enda stort frågetecken. Jag jämrade mig och stundom ångrade jag min dumhet att välja bort den smärtfria koppningen. När hon tog sig an min nacke funderade jag om det var teoretiskt möjligt att hinna höra ljudet när mitt huvud lossnade från halskotan.
Men, hon visste vad hon gjorde. När behandlingen var avslutad kände jag mig som nyskapad.
Hemma på altanen damp jag ner i soffan med ett stort glas kallt vatten. Maken kom släntrande, jag reste mig ur soffan och demonstrerade mina nya förmågor. Med benen brett isär och fötterna stadigt i altangolvet sträckte jag armarna rakt ut. Maken såg förväntansfull på mig. Så började jag veva båda armarna likt en väderkvarn. Först sakta sedan accelererade jag i tempo. Jag vevade så snabbt att det kunde jämföras med ekrarna i hjulen på en racercykel.
Nu känner jag mig stark och beredd på morgondagens utmaningar. Svettlukten har bytts ut mot en doft av Kung Markattas ekologiska kokos vilken massören använde som smörjmedel för att minska friktionen i greppteknikerna.

En mörklagd tunnel och mammas dejtsamtal

Trauma. Resultatet av en smärtsam upplevelse. Psykiskt eller fysiskt. När telefonen ringde för elva år sedan, den 23 juni och en röst meddelade oss; er dotter ligger svårt skadad på Linköpings Universitetssjukhus. Ni måste omedelbart åka dit. Det var som om vi kastades in i en mörk tunnel. I öppningen fanns ett ljus som silade in och som gav oss en gnutta hopp. Kanske det inte var så farligt trots allt. "Jo, det är allvarligt, skynda er"!

Ett sådant telefonsamtal är varje förälders värsta mardröm. Vi ville inte tro sanningen i påståendet.
Ofta reagerar jag med ett ofattbart lugn när något dramatiskt händer. Till skillnad mot den där vardagsdramatiken som stundom uppträder. Då blir jag hispig, nervöst arg och oresonlig.
Men då, för elva år sedan var jag hysterisk. Nu handlade det om vårt barn som skadats allvarligt i en olycka.
 Från oss till Linköping är det inte speciellt långt men denna gång var vägen oändlig. Till råga på allt tog det stopp i Norsholm. Båtturisterna gled i sakta mak på Göta kanals bruna vatten ovetande om vad som hänt.  Vägbron var uppfälld, stod i givakt för inhemska och utländska båtburna turister.
Jag skrek och grät, öppnade bildörren för att rusa bort till slussvaktarhuset och be dem fälla ner bron.
Maken höll fast mig.  "Slussvaktarhuset är obemannat, vägbron styrs med automatik. Lugna ner dig för all sin dar..."

Vårt barn! Hon låg under värmande filtar på traumaenheten. Vi grät och höll varandras händer. Hon viskade, "mamma, jag har en dejt ikväll".
En dejt? Milde himmel, varför visste jag inte det? Men mammor kan ju inte veta allt vad vuxna döttrar har för sig.
"Du måste ringa honom åt mig".
Jag fick dejtens telefonnummer. Slog numret och väntade på svar.
"Hallå"?
"Ja hej, jag är M:s mamma"
Tystnad.
"Jo jag sa att jag är M:s mamma".
"Okej". Förvåningen och kanske en gnutta misstänksamhet. Gissar att det inte är så ofta mammor ringer när deras döttrar ska ut och träffa en dejt.

Dejten kastade sig på sin cykel och trampade sig fram till sjukhuset. Satt med oss hela natten men när ögonen föll ihop av utmattning på morgonkvisten skickade vi hem honom.
Dejten blev vår dotters fästman, sambo, äkta man och pappa till våra tre barnbarn. Småtvillingarna och deras storasyster. På onsdag fyller småtvillingarna sju år. Börjar i första klass till hösten. Vi har köpt presenter. De ska baka tårta. Kalaset sker hemma hos deras mamma. I slutet av veckan ska de fira hemma hos sin pappa.
Livet blir inte riktigt så som det först var menat. Det finns inga garantier för något. Inte ens om kärlekens eld flammar upp på traumaenheten. Kärlekens eld kan falna och förvandlas till aska. Vår dotters sår är läkta. Invärtes, utvärtes och själsligt. Vilket känns bra för ett mamma-och pappahjärta.
 Av olyckan syns numera några blekta ärr efter slangen som sattes in i sidan då lungan kollapsade vid olyckan.

I morse sa maken när vi vaknade; "Carina, vi kunde ha mist henne idag för elva år sedan".
Ja det var nära att så hade skett och då hade vi fått vandra en tung och svår väg innan vi tagit oss till slutet av den där tunneln...

Trivsamt lödder och knappen till alarmcentralen

Tidsbrist som leder till trötthet samt tankar på annat håll medför avhållsamhet från internet. Och så har vår diskmaskin gått sönder mitt uppe i allt. Ett bekymmer mitt i välfärden. Vilket betyder handdisk på gammeldags maner.
Maken ser oroligt på mig när jag står vid diskhon med lödder upp till armbågarna. I beredskap att lösa av mig i diskandet.
Jag försäkrar, det är trevligt med handdisk. Avkopplande och vilsamt. Jag har till och med gått så långt som att föreslå ett fastighetsköp i form av ett ödsligt beläget torp. Utan någon som helst komfort. Utedass, hinka upp färskvatten ur brunnen, skrapa färskpotatisen i ett vattenfyllt handfat sittande på den av ålder grånande yttertrappan. Samt handdiska. Värma vatten på vedspisen, hälla det i en emaljerad balja och vispa upp diskmedlet till lagom lödder. Stå och diska vid en utomhusdiskbänk som maken snickrat ihop av vattentåliga plankor.
Kanske ett par höns, en tupp och några getter som underhållning i arbetet.
Maken stryker mig över ryggen. "Vi har det bra som vi har det. På tisdag kommer den nya diskmaskinen".

Vi har firat midsommar med barnen och deras familjer. (Större disk att ta hand om). Nyfikenheten har tagit överhand eller så har orken kommit tillbaka så pass att jag orkar loggat in mig på sociala medier. Hur firar andra midsommar?
Omgående loggade jag ut. Ty flödet svämmar över av sill. I olika former och fasoner. Några förvisso fina bilder där olika sillinläggningar snyggt placerats tillsammans med färskpotatis, finhackad rödlök alternativt gräslök, ägghalvor och gräddfil som toppats med stenbitsrom. Men det finns också bilder där sillen slevats upp helt planlöst. Senapssåsen svämmar över, döljer potatis och andra tillbehör.  Rinner längst med tallrikens kant och hamnar med sega droppar slutligen rakt ner på det pappersduksklädda bordet.

Tycker det är skönt att midsommar snart är överstökad. Den svenska traditionen till trots. Midsommar är en helg som för mig är så starkt förknippad med obehag. Minnen så långt tillbaka som över fyrtio år sedan blossar obevekligt upp när det närmar sig dagen då midsommarstången ska kläs.
Ändå; om jag summerar årets midsommarhelg har den varit fin. Som alltid i vår familj trots mitt vankelmod. Vi har umgåtts med de som står oss närmast hjärtat. Regnovädret  med häftigt skyfall och dånande åska försvann lagom till midsommarafton. Vi kunde sitta ute och äta. Det bästa av allt med våra midsommaraftnar är den absolut totala nykterheten. Inga starkvaror i glasen denna högtidsdag. Eftersom  maken eller jag aldrig funnit alkohol som ett nödvändigt inslag i firande finns därför ingen saknad av snaps till sillen.  Då borde  min rädsla över att något ska hända vara obefogad. Men jag har ännu inte lyckats hitta knappen som stänger av alarmcentralen eller radera delar av det episodiska minnet.