Det stora vemodet och se åt ett annat håll

Jag känner mig trött. Rent utav aningen missmodig till sinnet. Det är så många hemskheter som sker, blir matad dagligdags om illdåd som sker i vårt samhälle och ute i världen.  Vem blir nästa som råkar illa ut? Jag? Du? Mitt barn? Ditt barn? Din älskade? Min älskade?

På några minuter kan livet slås i spillror. Ett litet barn mister sin mamma genom dödsskjutning. Bränder och förödelse. Drunkningsolyckor, trafikolyckor och försvunna personer som aldrig kommer åter. Barn som far illa och där myndigheter väljer att blunda eller titta åt ett annat håll.
Det bråkas och kivas. Slits och dras i varandras känslor. Motarbetas och baktalas. Och jag ifrågasätter varför jag är trött och aningen missmodig. Det känns som om jag står i en tunnel med vindlade gångar. Jag hittar inte ut, finner ingen lösning. Är totalt maktlös inför krafter som inte går att komma överens med. Där inte sunt förnuft och vänliga ord kan ändra på situationen.

Mitt i allt elände undrar jag var tiggarna tagit vägen. Fattiga människor som förödmjukar sig själva genom att tigga till sig några mynt för sin och familjens överlevnad.
Just ja, det ska införas åtgärder. Tiggarna ska bort från våra gator. Kanske därför de numera är ganska osynliga. Möjligtvis har ryktet spridit sig bland de som är nödställda i sina hemländer och som söker, inte lyckan men överlevnad, i vårt land. Det är därför de håller sig undan. Av rädsla?

Det finns olika kategorier av tiggeri. Några exempel: Det vi ser utanför butiker, brev och mejl där avsändaren ber om en behjärtansvärd gåva och telefontiggeri.
Eftersom sonen med familj drabbats av nån sorts bacill (gissningsvis förskolebaciller efter sommarlovet) som mynnat ut i en förfärlig hosta är jag telefonvakt i deras företag.
Idag ringde en man. Glättig och käck. Artig och belevad. Jag hörde det direkt. Känner genast igen en typisk telefontiggare på rösten. När maken och jag hade egen firma var dessa vanligt förekommande.
Smort munläder och överdriven svada. Rätta ord som ska falla ner och gro som utsäde i bearbetad jord.

3000 kronor ville telefontiggaren ha. Jag sa nej. Han prutade med sig själv. 1000 kronor. Avdragsgillt och företagets logga väl synlig för allmänhetens ögon. Jag sa nej.  Telefontiggarens ton skärptes. Bara aningen men tydligt märkbart. Med åren har jag blivit hårdhudad. Speciellt mot telefontiggeri.
Däremot har det hänt att jag gett ett mynt eller köpt kaffe och en macka till tiggare i nöd.

Faktiskt har tröttheten och missmodet gett vika en aning. Känner mig riktigt pigg och glad. Det behövs inte mer än att sätta en telefontiggare på plats för att orken ska återvända.

Ett glädjande besked och den perfekta mixen

Så har vår dotter haft sitt 40-årskalas. Hon har planerat, lagat mat och bakat. Allt för en lyckad fest. Vilket det också blev.
Kunde jag skönja en antydan av hakdarr då hennes vänner sjöng för jubilaren? Jag tror det eftersom min egen haka darrade en smula.
I 40 år har vi varit föräldrar till denna flicka. Som inte  är ett barn utan en kvinna, mamma och egenförsörjare.  Men hur vuxen hon än må vara så är hon vårt barn. Och min bästa vän.

Hur kan tiden gå så fort? Ett konstaterande jag delar med många. Tycker tiden går fortare ju äldre jag blir. Känns som det var alldeles nyss jag meddelade maken, vi ska ha barn. Vårt första gemensamma barn. Jag minns hur han såg på mig, log och vi kramades. Hårt och länge.

När barnen var små ordnade jag födelsedagskalas. Sonen ville alltid ha kakor där ingredienserna uteslutande innehöll choklad. Schackrutor var en av favoritsorterna. Jag älskade att arrangera de där födelsedagskalasen. Gick in i uppgiften med liv och lust. Köpte till och med speciella födelsedagskoppar. Fina koppar på fat med födelsedagsmånaden präntat bland blommor och blad på utsidan av koppen. Kopparna finns kvar men är numera undanställda längst bak i porslinsskåpet.

Vår dotter. Omgiven av vänner på sitt eget 40-årskalas. Maken och jag höll mest till i köksregionerna. Diskade och servade. Med ett uppehåll vid presentöppningen.
Gästmixen var den bästa tänkbara. Arbetskamrater men även vänner utanför arbetet. Våra två kullar barnbarn och gästers barn.
Tipspromenad med 1990-talstema. Efter kakbuffén och sista handen vid disken tackade vi för oss och gick hem.
I morse sov vi till klockan passerat 08.30. Vilket för övrigt aldrig händer. Det märks att vi inte längre är unga och har samma ork för fester som tidigare. Inte så konstigt med tanke på att vår dotter är 40 år. Hon är halvvägs till 80 men har bara tio år kvar till 50.

En larvig fråga och pensionärsersättning

Exakt fyra månader kvar till julafton. Jag påminde maken när vi satt på altanen och åt var sin bakelse. Med vit marsipan. Höstsol och klar luft. Blundade och önskade att det var april. Vårsol och ett stråk av värme i vinden.

Småfåglarna bekymrar sig icke. De tar sitt bad varje morgon i det utställda fågelbadet. Som snart ska ställas in i förrådet. Jag ryser vid tanken.
Tiden går fort påminner jag mig. Fyra månader till julafton. Därefter ytterligare en vecka, sedan är vi inne på det nya året. Ett steg närmare våren. Men det känns långt dit, det gör det.

Nästa år blir jag pensionär på riktigt. Får förmåner på ICA, reser på pensionärsbiljett och behöver betala mindre skatt. Dock kan det ha sina nackdelar att resa på pensionärsbiljett. Om tåget är försenat och reseersättning betalas ut till den som sökt ersättning.
Jag är ingen hängiven ersättningstörstare. Vissa har förmågan att få ersättning för precis allt. En larv som hittats i påsen med sköljd spenat. Något svart bland mamma Scans färdigstekta köttbullar. Trasiga flingor i flingpaketet eller en hinna över grädden i gräddpaketet.
Om tillverkarna av produkten anser ersättningen obefogad är det bara att kontakta pressen. Råder nyhetstorka kan en larv eller smuliga cornflakes vara stort nyhetsvärde. Den drabbade blir fotograferad, håller upp sitt fynd och ser misströstande in i kameralinsen. Hävdar, "det här är det absolut äckligaste jag varit med om i heeeela mitt liv"!
Inget företag vill få dålig publicitet och ersättning betalas därmed ut.

Nå, nu har även jag krävt ersättning. Av SJ. Grunderna till detta beslut är resan mellan Köpenhamn-Norrköping. Ett äventyr baserat på mordbrännaren i Hässleholm. Alla drabbade resenärer kräver ersättning. Så också jag. Redan på tåget loggade jag in på SJ sida där drabbade resenärer ska fylla i ett formulär. Biljettnummer samt namn på samtliga medföljande resenärer som tillhör den resande familjer. I detta fall tre vuxna och tre barn. Mitt egentliga ärende var ersättning för den taxiresa vi nödgades göra mellan Höör och Osby eftersom det inte gick några ersättningsbussar. En summa på 2500 kronor. Om jag sedan fick pengar tillbaka på tågbiljetterna var det enkom en extra bonus resonerade jag. Så jag fyllde i allt, fotade av taxikvittot och tryckte på skicka.

I förrgår fick jag ett vänligt svar från SJ. Med upplysning om att mitt anspråk på ersättning godkänts.
Jag och dottern fick tillbaka 45 kr per person medan min make som reste på pensionärsbiljett fick en lägre summa. 44 kronor är ersättningen för pensionärer. Barnen fick 9 kronor var.
Pengarna sitter redan på mitt konto. Det är ordning och reda på SJ. Dock har jag ännu inte hört om jag får ersättning för den dyra taxiresan. Möjligtvis behandlas den frågan separat. När beslutet klubbats igenom kanske det sätts in 50 kronor på mitt konto. Det återstår att se. Jag är inte den som klagar i första taget utan är tillfreds med det mesta här i livet.

Att trotsa en barometer och sedan släppa väder

Dagens aktiviteter regnade bokstavligen inne. Inte så konstigt med tanke på att nu är det höst vilket i sin tur medför skiftande väderlek. Så, det vi inte kan göra idag får vi ta i tu med en annan dag. När vädret tillåter.

Vi är väderberoende. Oavsett årstid. I mitt barndomshem hängde en barometer på vardagsrumsväggen. Viktig var att det skulle hänga på en yttervägg. Annars kunde den visa fel. Varje morgon knackade mamma med fingret på barometerns glashölje. Innanför darrade nålen till innan den hamnade på ostadigt, regn eller vackert. Eller någonstans mitt emellan. Barometern förkunnade vilka kläder som lämpade sig bäst under dagen. Mina föräldrar klädde sig efter tycke och smak men jag, det enda barnet, kläddes efter vad barometern visade. Inte enligt utomhustermometern vilket kan tyckas mer rimligt.
"Det verkar vara varmt just nu, men enligt barometern blir det kallt fram på dagen", kunde mamma säga och plockade därmed fram kläder efter kommande väder.

Barometern och jag var inte kontanta. För att få en chans till en utstyrsel som jag själv ville ha oavsett vädret brukade jag skruva på den lilla justeringsskruven som stack ut på framsidan av barometern. Min förståelse gällande barometrar var kanske inte den bästa, resultatet av manövern blev därefter. Mamma förundrades, knackade lite hårdare på glaset och ropade; "Så märkligt. Nu sjunker barometern mycket hastigt. Carina ta på dig mössa och vantar och glöm inte gummistövlarna innan du går ut".

Vi är inte enbart väderberoende. Humöret, själen och hälsan styrs av vädret. Hastiga förändringar skapar nedstämdhet, lågtryck ger sömnbesvär och kyla ont i lederna. Alltså, vi vaknar till en solig morgon och bra humör men det kan svänga om till regn och missmod på ett par timmar. Det finns inga garantier så till vida det inte finns en barometer som kan förvarna oss och göra oss beredda.
Dagliga humörsvängningar kan förvisso bero på vädret men det finns även andra faktorer som påverkar oss. Dåliga beslut, president Trumps senaste påhitt, rädslan för misslyckanden eller misstron på sin egen förmåga. Listan på missmod kan göras hur lång som helst även som solen skiner från en klarblå himmel.

Det gäller att inte låta lågtrycken få fästa i våra liv. Istället släppa vädret, (eller om så krävs, släppa väder), och vända höstrusket till något positivt. Fokusera oss på varandra, tänka på egna misslyckanden som lett till framgång och att president Trump inte kan vara president i all evighet.

Strypsnaran och vikten i att glömma

I år tror jag nästan vi kan starta ett eget mikrobryggeri för att sedan sälja öl på torget i Skärblacka. Vår humle som är äldre än vad jag själv är bär mängder av humlekottar. De är vackra men själva humlen är riktigt lömsk. Varje gång jag ska till våra soptunnor passerar jag den. Är jag då oaktsam sträcker den sina revor med blixtens hastighet mot mig för att gripa tag i en arm eller ett ben. Den har till och med tagit stryptag på mig. Med den påföljd att jag i flera dagar gick omkring med ett illrött smalt band runt halsen. Revorna är otroligt kraftfulla därtill mycket vassa.

Vår humle har följt mig sedan barndomens dagar då den växte hos Edith och Nisse i Hedebotten där jag tillbringat mycket tid som barn. Vid vuxen ålder tiggde jag till mig ett par rötter av Edith vilka sedan planterades vid makens och min röda stuga i Värmland.
När vi flyttade till Östergötland glömdes humlen bort. Något jag sörjde över under under lång tid. Men när vi för många år sedan passerade vår tidigare gård stannade vi bilen och likt en tjuv om natten sprang jag till humlen och ryckte hastigt upp några rötter. De fick ligga invirade i vått hushållspapper omsluten av en plastpåse till dess vi återkom hem.
Humle har hög överlevnadsförmåga. Rötterna tog sig och vi kunde åter igen glädjas av min barndoms humle.
På två platser i Värmland och på tre platser i Östergötland har vår humle växt och frodats. Vid varje flytt vi gjort  har den aldrig mer glömts bort så som den gjordes vid vårt byte av landskap.

Det är lätt att glömma. Men ganska tröstefullt. Forskning har visat att glömska personer är smartare än andra. Det är till skillnad vad man kan tro ett tecken på en frisk och hälsosam hjärna som genom glömska gör plats för ny och viktig information i lagringsutrymmet hippocampus. Ja vi kan till och med bli smartare om vi ofta glömmer en och annan irrelevant detalj.

Med andra ord, ingen behöver känna sig dum då minnet sviktar och vi inte vet var bilnycklarna ligger, inte kommer ihåg personnamn eller att ta med några rötter humle när flyttlasset går av stapeln. Istället ska vi minnas hur smarta vi är vilken kan vara nog så svårt att komma ihåg.