En grånande cyklist och en mogen sommarflicka

 Idag är det min mammas födelsedag. Grattis mamma där du nu befinner dig. Förra året åt vi tårta tillsammans med henne. Vi anade att det nog var sista födelsedagen hon firade tillsammans med oss men sköt undan tanken så som vi gör när vi tänker på framförvarande tråkigheter.

Jag hoppas jag orkar hänga i så jag får uppleva hur det känns att ha ett barn som är pensionär. Så sa mamma dagarna innan hon dog. Sju dagar före min bemärkelsedag. Vi skulle äta räksmörgåsar hon och jag för att fira min dag. Så var det bestämt. Jag fick träda in i pensionsåldern utan min mamma.

För någon vecka sedan skulle jag vara officiant vid en borgerlig begravning. Akten ägde rum i Skogskapellet som inte ligger allt för långt från vårt hem. Inga bilar var tillgängliga så jag hade inget annat val än att ta cykeln. Var ute i god tid och gjorde därmed svängen förbi sonens och sonsambons hus för att lämna några papper jag lovat leverera. Barnbarnen gjorde stora ögon när farmor kom på cykel. Men farmor, du ska väl inte cykla heller, sa ett av barnen. Du som är så gammal och har vitt i håret.

Häromdagen kom leveransen med min nya sommarklänning jag köpt på internet. Vid provningen framför spegeln verkade den aningen ungdomlig för min ålder. Jag som är för gammal för att cykla och till råga på allt har vitt i håret. Kanske skulle jag ha något mer åldersanpassat. Jag kan ju ha klänningen här hemma, sa jag till maken som log förtjust över min outfit. Han tyckte jag var fin och menade att jag såg ut som en sommarflicka.

Tidigare hade jag läst en artikel om mode för kvinnor  60+. Jag studerade artikeln noga för att på så sätt förbereda mig inför den stundande dagen då jag passerat strecket för vad som är tillrådligt att bära. Normerna och förväntningarna vad en kvinna  60+ bör bära för utstyrsel är i samhället höga, förkunnade artikelförfattaren tillika modekännaren. Bäst vore att anlita en stylist för ett få en personlig styling. Vilket ska mynna ut i en stilfull med inslag av lekfull framtoning. Men innan stylisten sätter igång ska ett antal frågor besvaras. Oklart vad frågorna handlade om ty det hade uteslutits ur artikeln. Antagligen för att undvika fusk som ger ett missvisande slutresultat.

Det som stod klart för mig var att en kvinna på 60+ är erfaren och bär sina kläder med pondus och styrka vilket i sin tur leder till gott självförtroende. Bästa resultatet är en outfit som för betraktarens tankar till finare tillställningar. Mogna kvinnors klädsel upplevs för den skull aldrig som uppklätt. En annan viktig punkt är den hemlighet kvinnor över 60 besitter. Hemligheten som yngre kvinnor inte har är kunskap kring snitt, färg, material och form. I den kvinnliga kunskapskällan går också att tyda vikten av att skyla benen ovanför knäna däremot går det bra att visa upp armarnas skrynklor och gäddhäng. 

Om jag nu följer de här råden och matchar min outfit med en väska som accessoar, bär en långkofta eller jacka till klänningen eller de inte allt för åtsittande långbyxorna är jag fri att känna mig precis så som den person jag är. Genom den matnyttiga artikeln har jag lärt mig en del om modeknep och att inte exponera min åldrande kropp allt för mycket. Det är kanske ändå läge att kontakta den där stylisten nu när jag så obetänkt köpt mig en sommarflickaktig klänning. 

Ett skamligt garn och när topplocket havererat

 Det är alltid trevligt, stimulerande och inte minst lärorikt att dela intressen med andra. Därför är jag med i lite olika grupper på sociala medier. Den allra första gruppen jag anslöt mig till var en grupp där handarbeten avhandlades med bild och text. Eftersom jag behärskar stickning och korsstygnsbroderi ansåg jag mig platsa där. Plus att jag tycker om att se vad andra åstadkommer gällande textilt arbete. Vilka duktiga medlemmar det fanns i gruppen. Min jämförelsevis torftiga kunskap hamnade i skymundan men jag lät mig icke nedslås utan lade upp en bild på raggsockor jag under en månads tid tillverkat. 

En fråga dök omgående upp gällande mina fem par alster. Frågan var inte av någon komplicerad art gällande maskuppläggning eller garnåtgång. Den handlade helt enkelt om hur lång tid jag haft på mig att tillverka dessa sockor ämnade åt små barnbarnsfötter. Sanningsenligt berättade jag att det tagit mig en månad i anspråk. En månad! Jag gör ett par sockor på en kväll, upplyste mig frågeställaren. Jag kände mig tillintetgjord i den slutna handarbetsgruppen. I synnerhet då det dök upp smilisar som inte nöjde sig med att smila utan smilade så tårarna rann. 

Så skulle garner avhandlas. En gruppmedlem berättade att hon ofta köpte sitt garn på Rusta. Vilket visade sig vara ett grovt övertramp bland de duktiga och ihärdiga handarbetarna. Ingen, absolut ingen köper sitt garn på Rusta! Tråden fylldes med nedlåtande kommentarer vilket kunde föranleda att den stackars stickerskan med skammens rodnad på kinderna repade upp allt hon tillverkat och brände resterna på bål. Jag som också stundom köper garn på Rusta gick ur gruppen med insikten att jag nog inte hörde hemma där när allt kom omkring.

Övergick därefter till en grupp där det fotograferades. Majoriteten var män med tunga kameror och långa objektiv. Här hade storleken större betydelse än det färdiga resultatet och när en patriark sarkastiskt påpekade att min bild var sned gick jag även ur den gruppen. För att raskt kasta mig in i en ny grupp som handlar om identifiering av växter. En mycket trevlig grupp om jag bortser från den smädelse de som under hela sitt liv bott i betong och asfalt men nu införskaffat sig en sommarstuga med prunkande rabatter och kringliggande ängar får utstå. De som inte vet vad en blåklocka, smörblomma eller rosenhallon är. Eller som älskar lupiner, balsamin och andra invasiva arter. De blir häcklade för sin okunskap samt uppläxade i sin medverkan till att skada ekosystemet. Jag håller ett avståndstagande, lägger inte upp några bilder eller ställer frågor. Bara insuper kunskap som övriga gruppmedlemmar förmedlar.

Maken är också med i en grupp. Traktorgrävare Sverige. Enligt honom en snäll grupp där alla är hjälpsamma och inte kommer med några som helst spydiga kommentarer. Om någon gruppmedlem till exempel inte kan byta topplockspackningen på sin grävare hjälper hela gruppen till med goda råd och matnyttig information ända till dess problemet är löst. Jag funderar starkt på att gå med i den gruppen. Där verkar den som vacklar få sitt självförtroende stärkt. 

 

Digitalt kvicksilver och onoterat väderutsläpp

Två dagar kvar av sommarmånaden juli. Så kommer augusti med magiskt dimbeslöjade morgnar som ger upphov till metafysiska tankar medan vi spanar ut över Glan och tuggar i oss morgonmackorna.
Juli har bjudit på varannandagsväder, Eller varannantimmesväder, ena stunden varmt och soligt för att snabbt växla om till hällande regn.
När vi slutade vara bönder har vädret bekymrat mig föga. Visst har jag haft sympatier med aktiva lantbrukare när sådd och vall tynat bort på grund av torka eller när skördar klara för tröskning dränkts i vattenansamlingar. Det påverkar oss alla, inte enkom bonden fast många tycks tro det. Men i det stora hela har jag slutat bry mig. Det blir som det blir och ingen kan göra något åt det.

Min mamma förde noga dagbok över vädrets händelseutveckling. Hon hade tre termometrar som hon redan i gryningen läste av. En termometer ute vid trappan, en i köksfönstret och en i fönstret på övervåningen. Det kunde skilja någon grad på dessa tre termometrar vilket antecknades i dagboken. Viktigt var också klockslaget då avläsningen skedde ty termometrarna bevakades med jämna mellanrum fram till dess det var dags att gå till sängs. Även vindriktning, moln, skurar, uppklarnande med mera noterades under mammas vakna timmar.
Nu har jag ärvt mammas väderdagböcker och när jag bläddrade i årets upplaga såg jag att hon med darrig handstil hade skrivit upp den rådande väderleken med tillhörande temperatur den 16 februari. Alltså några få dagar innan hon dog.

Om det beror på pandemin, min stigande ålder eller om jag helt enkelt vill ta vid där mamma slutade är det svårt att orda om. Men plötsligt har intresset för utomhustemperatur, vindriktning, moln, skurar, uppklarnande med mera väckts. I mammas väderdagbok har hennes handstil ersatts med min.
Det enda jag saknar är en barometer. Naturligtvis hade mamma en sådan. Den har funnits med så länge jag kan minnas. När mammas hem avyttrades norpade vår son åt sig den och jag blev barometerlös. Så kom jag på att jag en gång i tiden av mamma förärades med en åskflaska, även kallad pissebarometer. Tillverkad av Skrufs Glasbruk i Småland. Efter idogt letande hittade jag den i vår bil under luckan i bagageutrymmet där reservdäcket ligger. Oförklarligt hur den hamnat där men nu hänger åskbarometern på väggen i vårt matrum. Jag har fått förklarat för mig att åskbarometern är världens äldsta barometer. När Morerna kom dragande från de västra delarna av Nordafrika för att ta över Spanien år 711 hade de åskflaskor med sig i sina bagage. Det var bara för smålänningarna att haka på när barometern så småningom nådde våra breddgrader.

I sanningens namn använder jag mig aldrig av åskflaskan som ska börja droppa vatten ur pipen när det drar ihop sig till oväder. Jag tittar istället ut genom fönstret, tar hatten av bläckpennan och skriver ner vad jag ser. Vår egen och grannens flaggstångsvimpel visar åt vilket håll det blåser och maken brukar upplysa mig under tiden han lagar frukost om hur många grader utomhustermometern visar. Vilket noteras lika nogsamt som om det vore min mamma som höll i pennan. Kanske jag blir så pass väderbiten att jag skulle passa in i Riksföreningen för väderintresserade Väderbitarna. Men dit hän har jag ännu inte kommit. Nöjer med med att anteckna i den egna väderdagboken, det enda väder jag aldrig noterar är det maken då och då på manligt manér släpper ifrån sig.

Digitalt kvicksilver och onoterat väderutsläpp

Två dagar kvar av sommarmånaden juli. Så kommer augusti med magiskt dimbeslöjade morgnar som ger upphov till metafysiska tankar medan vi spanar ut över Glan och tuggar i oss morgonmackorna.
Juli har bjudit på varannandagsväder, Eller varannantimmesväder, ena stunden varmt och soligt för att snabbt växla om till hällande regn.
När vi slutade vara bönder har vädret bekymrat mig föga. Visst har jag haft sympatier med aktiva lantbrukare när sådd och vall tynat bort på grund av torka eller när skördar klara för tröskning dränkts i vattenansamlingar. Det påverkar oss alla, inte enkom bonden fast många tycks tro det. Men i det stora hela har jag slutat bry mig. Det blir som det blir och ingen kan göra något åt det.

Min mamma förde noga dagbok över vädrets händelseutveckling. Hon hade tre termometrar som hon redan i gryningen läste av. En termometer ute vid trappan, en i köksfönstret och en i fönstret på övervåningen. Det kunde skilja någon grad på dessa tre termometrar vilket antecknades i dagboken. Viktigt var också klockslaget då avläsningen skedde ty termometrarna bevakades med jämna mellanrum fram till dess det var dags att gå till sängs. Även vindriktning, moln, skurar, uppklarnande med mera noterades under mammas vakna timmar.
Nu har jag ärvt mammas väderdagböcker och när jag bläddrade i årets upplaga såg jag att hon med darrig handstil hade skrivit upp den rådande väderleken med tillhörande temperatur den 16 februari. Alltså några få dagar innan hon dog.

Om det beror på pandemin, min stigande ålder eller om jag helt enkelt vill ta vid där mamma slutade är det svårt att orda om. Men plötsligt har intresset för utomhustemperatur, vindriktning, moln, skurar, uppklarnande med mera väckts. I mammas väderdagbok har hennes handstil ersatts med min.
Det enda jag saknar är en barometer. Naturligtvis hade mamma en sådan. Den har funnits med så länge jag kan minnas. När mammas hem avyttrades norpade vår son åt sig den och jag blev barometerlös. Så kom jag på att jag en gång i tiden av mamma förärades med en åskflaska, även kallad pissebarometer. Tillverkad av Skrufs Glasbruk i Småland. Efter idogt letande hittade jag den i vår bil under luckan i bagageutrymmet där reservdäcket ligger. Oförklarligt hur den hamnat där men nu hänger åskbarometern på väggen i vårt matrum. Jag har fått förklarat för mig att åskbarometern är världens äldsta barometer. När Morerna kom dragande från de västra delarna av Nordafrika för att ta över Spanien år 711 hade de åskflaskor med sig i sina bagage. Det var bara för smålänningarna att haka på när barometern så småningom nådde våra breddgrader.

I sanningens namn använder jag mig aldrig av åskflaskan som ska börja droppa vatten ur pipen när det drar ihop sig till oväder. Jag tittar istället ut genom fönstret, tar hatten av bläckpennan och skriver ner vad jag ser. Vår egen och grannens flaggstångsvimpel visar åt vilket håll det blåser och maken brukar upplysa mig under tiden han lagar frukost om hur många grader utomhustermometern visar. Vilket noteras lika nogsamt som om det vore min mamma som höll i pennan. Kanske jag blir så pass väderbiten att jag skulle passa in i Riksföreningen för väderintresserade Väderbitarna. Men dit hän har jag ännu inte kommit. Nöjer med med att anteckna i den egna väderdagboken, det enda väder jag aldrig noterar är det maken då och då på manligt manér släpper ifrån sig.

En besvärande situation och vikten av en stadig resår

Gör mitt bästa för att suga ur det sista av sommaren. Trots sol från klarblå himmel följer det med ett stråk av kyla i den västliga brisen. Vistas för det mesta utomhus, njuter av vår trädgård, sitter en stund vid trädgårdsdammen och studerar guldfiskarna som växt till sig under de månader de har bott hos oss.
När höststormarna sätter in ska jag ge mig i kast med att rensa min byrålåda där jag förvarar strumpor och underkläder. Sortera och kasta. Jag har en förmåga att spara på det som inte borde sparas. Strumpor där hälen lyser igenom textilen. Underbyxor som mist passformen och bysthållare där det fattas en bygel. Jag menar, det syns ju inte utanpå då kan jag lika väl använda plaggen ett tag till.

För ett par dagar sedan behövde jag besöka vår lokala matvarubutik. Redan när jag klev ur bilen kände jag det. Underbyxorna höll sig inte där de borde vara. Med andra ord resåren hade gett med sig. Jag försökte dra upp dem så gott det gick utan att väcka någon större uppmärksamhet. Jag tror det mest såg ut som om jag rättade till kjolen i midjan.
Frukt, grönsaker, lök och ost ner i varukorgen. Trosorna höll sig på plats. Men framför frysdisken med torskrygg i trepack gled de obönhörligen ner över låren. Tricket med att rätta till kjolen var dömt att misslyckas. Jag särade på benen och gick med fötterna så brett jag förmådde för att hålla underbyxorna på den plats de befann sig och inte halka ner fullt synliga under kjolens nedersta fåll. Log ansträngt mot kunder jag kände och rusade mot avdelningen knäckebröd. Där kunde jag stå helt för mig själv med mina bestyr. Men där hade David placerat sig med nyinkomna knäckebrödspaket som skulle upp på dess rätta platser.
Som den rutinerade och mycket trevliga butiksbiträde han är observerade han genast att något borde göras. Ja inte hjälpa mig att dra upp mina trosor, bevare mig väl, utan frågade om han kunde hjälpa mig med den butiksvara han utefter min uppjagade uppsyn trodde jag letade efter.
Det gällde att tänka snabbt. Öhhh, ströbröd, jag behöver ströbröd.
David pekade, frågade om jag nådde paketet eller om han skulle plocka ner det åt mig. Tack jag klarar mig sa jag som hemma i skafferilådan har ett helt oöppnat paket ströbröd.

Med en gångstil som påminde om den som nyss klivit ner från en ardennerhästs rygg tog jag mig till gången hund -och kattmat. Den var tom på kunder och personal så jag började treva under kjolen. Då slog mig plötsligt en fasansfull tanke. Tänk om vår lokala matvarubutik har kameraövervakning precis där det säljs torrmat ämnade åt djur. Att butiksägare Anders i det innersta rummet butiken är beskaffad med sitter vid ett bord fullt av skärmar som zoomar in misstänkta aktiviteter ute i butiken. Butiksbiträden med hörsnäckor som uppmanas av Anders att ta fast fru Larsson för nu stoppar hon hundmat under kjolen. Därefter skulle han mejla ut till samtliga aktörer i Skärblacka inklusive Skärblacka café och hembageri att hålla dörrarna stängda för denna till det yttre beskedliga dam som i dagspressen kallas för äldre. Nu skulle jag hädanefter få söka mig till någon sunkig nattöppen närbutik i Norrköpings stadsdelar där ingen vill vistas efter mörkrets inträde om det behövs göra inköp av livsuppehållande varor.

Bredbent tog jag mig fram till kassorna. Till de kassor som numera har självbetjäning i form av betalstation. Bad en stilla bön att inte bli avstämd till råga på allt. Lättnaden var stor när kvittot spottades ut och jag kunde åka hem, fälla ihop benen och låta trosorna glida ner till fotknölarna.
I triumf kastade jag dem i de brännbara soporna och trädde på mig ett par nya med stabil resår.