Robotar i näsan och en svart uppsyn

 

Äntligen blommar den. Vår fina magnolia. Den som nära nog fick sätta livet till då vi skulle bygga ut vårt hus. Maken ritade utbyggnaden och skickade in byggtillståndet till Norrköpings kommun. Efter några dagar ringde en handläggare upp och lät meddela att vi fick bygga större än ritningens utformning. 

Det går inte, svarade maken. Min fru vägrar såga ner magnolian. 

Ännu lever vi i ett isolerat samhälle. Dagliga rapporter om smittspridning, sjukdomsfall och död. Coronaförnekarna ger sig på den yngre generationen med skrämselpropaganda. Barnen lapar i sig informationen och medan de hävdar utefter vuxeninformationen att testpinnarna för med sig miniatyrrobotar in genom näshålan upp till hjärnan under coronatesterna. Allt för att myndigheterna ska hålla ett järngrepp om oss och följa vare steg vi tar och varje tanke vi släpper fram. Vaccinet innehåller datachip och vi blir märkta för livet. 

Barn blir utsatta av vuxnas egenmodellerade sinnesrubbade värld. En värld som kallas love and happiness.

Jag sällar mig till skaran som tror på Covid-19. Tar mitt ansvar och handlar via nätet. Jag som avskyr att shoppa har tagit klivit in i bekvämlighetsinrättningen internethandeln. Allt är tillgängligt. 

När jag skulle knyta skorna fick jag en del av skosnöret i handen. Åh nej, skulle jag nu bli nödgad att köra in till Norrköping för att uppsöka en skoaffär för inköp av nya skosnören! 

Internet så klart. Porten till skosnören i olika färger och utföranden öppnade sig. Bara att välja och vraka. 

Ett par dagar senare låg snörena i en grå påse i vår postlåda. Innan jag snörade skorna putsade jag upp dem. Min pappa skulle ha lovordat min handling ty han var ytterst noga med att skor skulle se nyputsade ut. Oborstade skor gav ett simpelt intryck var pappas bestämda åsikt. Därmed var min barndoms skoputsarlåda alltid välfylld med diverse skokrämer utefter rådande behov. 

En grannflicka och jag utforskade lådan. Satt under köksbordet och öppnade tuber med skokräm. Valet föll på den med svart innehåll. Omsorgsfullt strök vi ut skokrämen i våra ansikten. Doften var intensiv och det sved en aningen i skinnet på våra kinder. Pappa kom in i köket, böjde sig ner under bordet och svor vid åsynen av två små flickor som med svartpolerade ansikten förskrämt stirrade tillbaka. 

Jag blickar ut genom fönstret där magnolians blommor med sina starka färger står i kontrast mot den grå majhimlen. Gläds åt denna helg som omfattat skogsutflykt med småtvillingarna, deras storasyster, mamma och hennes ledarhund. Firandet av familjens minsta barnbarn som uppnått en ålder av 1 år och som i morgon ska skolas in på förskolan. Gläds åt familjegemenskapen som Coronan inte hindrat oss ifrån. 

Är nöjd med livet som går på en behaglig sparlåga. Covid-19 har medfört att vi måste vara rädda om varandra och vi har fått lära oss att tänka i helt andra banor än tidigare. Vilket i och för sig är en ganska nyttig lärdom. 

En näve som slår och en kluven känsla

Som barn tillbringade jag många sommarlovsveckor hemma hos min farfar. De där sommarveckorna innefattade allt ett barn kan önska sig. Sol, jordgubbar, doften av tagetes, spenvarm komjölk, fiske, äventyr och bekymmersfri lek. Men framför allt tog sig farfar tid med mig. 

Farfar blev aldrig arg. Kanske han muttrade tyst inom sig när jag sprungit barfota i kohagen och kom hem med brungrön koskit mellan tårna. Han berättade historier om hur det var förr när han var liten, ritade konstfulla teckningar som jag fortfarande har i min ägo. Läste högt ur dagstidningen, snickrade vattenhjul som vi satte ut i älven precis nedanför vattenfallet. Vi plockade vilda blommor som lades i press mellan tjocka böcker och som jag sedan klistrade fast på av farfar målade masonitskivor.

Saft och rabarberpaj i syrenbersån. Farfar gav mig fina och minnesvärda sommarlov.

Min farmor blev sjuk och dog när jag var sex år. Henne har jag bara vaga minnen av. En tystlåten kvinna som jobbade på samma ålderdomshem som farfar. Hon som biträde och han som vaktmästare.  Några år efter farmors bortgång blev farfar särbo. Det skilde bara en vägg mellan deras bostäder och när särbon gick in till sig om kvällarna knackade farfar och hon god natt till varandra genom väggen. Jag misstänker att när mina sommarveckor hos farfar var över sov särbon i farfars lägenhet. Men det var inget någon pratade högt om. Bara antydde.

Jag älskade min farfar. Han stod för trygghet och var godhjärtad. Jag var hans enda barnbarn och jag betydde allt för honom.

När jag var 19 år dog farfar. Han som alltid funnits där var plötsligt borta. 

”Han var gammal och gamla människor dör”, sa pappa när jag grät.

Pappa och farfar hade en som jag uppfattade nära relation. Pappa var alltid behjälplig när farfar behövde ett handtag. De delade samma intresse och hade ständig kontakt. En pappa-son gemenskap när den var som bäst.

Jag tror jag hunnit fylla 50 år när min pappa plötsligt sa att min farfar varit en första klassens skitstövel. Jag blev förfärad. Min farfar, den godhjärtade, hjälpsamme och milde man som aldrig sa ett ont ord om någon eller om något.

Då berättade pappa det otänkbara. Farfar slog min farmor. Sönder och samman. Rena rama misshandel. Ofta och regelbundet. Fram till den dag då min pappa var tonåring och mycket större och starkare än sin far. Den dag då min pappa tryckte upp sin pappa mot väggen och lät meddela att om han ens höjde näven mot mamma en gång till så skulle pappa slå ihjäl honom. Då slutade farfar att slå farmor.

Min farfar stod inte för det importerade våldet som Jimmie Åkesson och hans anhängare  pratar om. Min farfar var rakt igenom svensk och född av rakt igenom svenska föräldrar. Men han gjorde som män gjort före och efter honom. Han slog sin fru inför sitt barn och alla for illa var och en på sitt sätt.  

För mig framstår farfar som sinnebilden av det goda. För jag upplevde aldrig hans våldsamma sidor. Men han slog och misshandlade min farmor när det behagade honom. 

Hade det varit idag hade min farfar med alla rätt blivit dömd i domstol om farmor vågat göra en anmälan. 

Min farfar var en kvinnomisshandlare. Det klyver mig i två delar. Den ena delen väcker avsky medan den andra delen lagrat allt det goda farfar gav mig fram till den dag han dog. Kanske visste och såg omgivningen vad som försiggick. Men när farfar slog farmor fanns varken kvinnojourer eller skyddsnät. Bara en förtvivlad tonåring som hotade att slå ihjäl sin pappa om inte våldet upphörde. 

 

Drama bland grönsakerna och en ledsen charkuterist

 Medan vi ivrigt väntar in den efterlängtade värmen bryr sig naturen inte om väderleksrapporterna. Lövsprickningen är i full gång. Inget kan hindra det till synes inprogrammerade. Inte heller bryr sig Stig junior, vår robotgräsklippare, om att det växer påskliljor lite varstans i vår trädgård. Inget vi kan begära ty det var mitt i sommaren förra året junior flyttade hem till oss och då hade påskliljorna blommat över för länge sedan. Nu strävar den sig framåt och klipper det som finns framför och som vi inte hindrat den från att klippa. Jag försöker mota bort den men den bryr sig föga.

Det är bistra tider. Region Östergötland vädjar om personlig lockdown. Vårddirektören talar känslosamt till medborgarna. Snälla ni, hjälp till att förhindra smittan. Snälla ni! Avstå fester, grillkvällar och allt annat roligt i glada vänners lag. 

Vid vår lokala matvaruaffär skyltas det stort. Kom inte i sällskap utan handla ensam. Det bjuds på gratis handsprit. Varje kund uppmanas att ta en färgglad liten boll för vi inte ska överskrida maxantal kunder som får vistas i butiken samtidigt.

Utanför flockas män, de flesta i övre medelåldern, i väntan på att deras fruar ska handla klart så de kan hjälpa till att lasta in kassarna i bilarna och köra hem frugan. För männen måste köra sina fruar till affären för fruarna kör oftast inte bil även om de har ett körkort i sin ägo. I alla fall kör de inte till matvaruaffärer.

Det finns till och med fruar som inte kör kundvagnar utan låter männen sköta även detta hjälpmedel vid inköp. Trots att det är både säkrare och lättare att köra kundvagn än bil.

Idag var en sådan dag. Ett medelålders par behövde förnödenheter inför den stundande helgen. Mannen höll kundvagnens handtag i ett fast grepp medan frun plockade champinjoner. En butiksanställd påpekade vänligt vikten i att handla ensam. Varpå de båda kunderna gav henne en rejäl råsopa. Jag dök upp mitt i dramat. Den kvinnliga kunden vände sig till mig. Skrek att detta är minsann allmän plats och ingen, allra minst butikspersonalen hade någon rätt att hindra dem båda att vistas i butiken. 

Jag köpte ett hekto prickig korv över disk av den butiksanställda som jobbar med risk för sin egen hälsa och som vänligt bett de båda kunderna att handla ensam. Såg att hon var ledsen över ordväxlingen. 

Medan hon skar upp korven gav jag henne några uppmuntrande ord. Berömde henne och hennes kollegor som liksom hon vill att vi kunder ska handla tryggt och säkert. Hon log mot mig, aningen matt men mest uppgivet.

Vårddirektören vädjar. Inte förbjuder men vädjar. Och vi gör precis som vi vill. För det är bara andra som blir sjuka i Covid-19. Och Stig junior jobbar på. Kör över påskliljor för ingen har ju hindrat junior från att göra dumheter. Det kanske krävs ett handlingskraftigt förbud och inte bara en vädjan om lockdown. För vi vill ju att allt ska återgå till det normala och att påskliljorna ska få blomma så länge som möjligt. 

En skön spaljé och en olycklig transaktion

  Det hela verkade bli en mycket bra lördag. Solen silade sina strålar in mellan rullgardinens glipa i vårt sovrum när vi vaknade i morse. Och framför vår altan tronar nu en spaljé i den nygjorda rabatten som jag för ett par dagar önskade mig. Maken är rask i tanke och handling, spade, skottkärra och nyinköpt virke. Lägg jord därtill och min rabatt blev ett faktum innan önskan ens hann landa.

Jag är rätt så nöjd med att inte vara en person som eftersträvar dyrbarheter utan är glad åt det lilla. Som en nyanlagd rabatt för prunkande växter till exempel. När någon får en stor summa pengar händer det ofta att bilar byts ut mot sprillans nya, det grävs utomhuspool och inhandlas nytt möblemang. Pengarna rullar iväg till drömresor med all inclusive eller en byggsats med sportstuga i fjällen. 

Pengarna kan ha kommit ägaren till del genom en storvinst eller ett arv. Eller rent utav idogt arbete där varje krona nogsamt stoppats undan och samlats på hög. Det går förvisso att låna med ränta men det brukar aldrig sluta speciellt lyckligt i det långa loppet.

Själv har jag som ensambarn ärvt min mammas pengar hon hade på kontot samt det försäljningen renderade då jag sålde hennes radhus efter begravningen. Ett radhus dit hon flyttade exakt idag för nio år sedan. 

Jag har inte spenderat något av mitt arvegods. De finns på ett konto som säkerhet i den händelse att det av någon anledning skulle sluta att komma in pensionspengar. Inget känns säkert i dessa tider. Regeringen kan hitta på att låta pensionärer lida svält eller höja avgifter som en pensionär inte mäktar med.

Men idag har jag skänkt barnomsorgen på Norrköpings kommun det mesta av mitt arv. Jag som inte ens är i behov av barnomsorg. Anledningen till denna generösa (o)gåva kom an på en räkning som jag hjälpte dottern betala gällande barnomsorgen för småtvillingarna. 

Summan skrevs in men av misstag råkade jag glömma flytta markören så några av OCR-siffrorna slank med bredvid den först ämnade humana summan. Jag gjorde om och tänkte rätt, klickade på godkänn och såg mina ärvda pengar försvinna in i Norrköpings kommuns kassa för barnomsorgen.

I en evighetslång väntan med 67 personer i kö fick jag så äntligen tala med en helgarbetande bankman. Som trodde jag ringde för att skämta. Om en sådan allvarlig sak! Han tröstade mig med att det kunde ha varit värre. Jag hade kunnat fått kontot kapat. Dottern jämrade sig, varför i all sin dagar använde du det där kontot? Svar, jag vet inte. Jag klickade väl på fel konto.

Utefter bankens instruktioner har jag nu mejlat kommunen, avdelning barnomsorg. Skrivit att de inte ska känna sig glada över kassatillskottet utan vänligen lämna tillbaka det som inte tillhör dem. Att de omgående ska höra av sig på måndag och inte använda mitt arv till höghastighetsbanan Ostlänken.

Maken sa så tyst att jag knappt hörde att låta spärra kontot med arvet efter min mamma. Jag skyller på att jag är född med obotlig dyskalkyli och är ofta oförmögen att tolka riktigheten i siffror.

Får jag pengarna tillbaka vilket jag innerligt hoppas på, ska jag faktiskt använda lite av dem till inköp av vackert blommande klematis som ska pryda den ännu tomma spaljén.  

Securitas hand och ett populärt piller

 Nu har jag gjort det, tagit min första dos Covidvaccin. 900 personer skulle få sprutstick under dagen. Det rådde i det närmaste folkfest utanför Himmelstalunds mässhallar.  Medborgare födda 1956 eller tidigare samlades i klungor, kända som okända pratade med varandra i en uppsluppen anda. 

En inhyrd vakt från Securitas höll ordning och reda på folket. Ropade upp tider och beordrade oss att stå på ett led. En och en fick vi sedan stiga in i det allra heligaste. Jag höll på att frysa ihjäl under utomhusvistelsen. Uppmanad av maken att vara ute i god tid för enligt honom var det bara att kliva på och få vaccinet. Pyttsan! Annat är det i utlandet sa en herre som av någon anledning rest till Portugal för att få sprutor inför en Afrikaresa. Där rådde drop in. Men i Sverige måste vi stå på led innan Securitas tillåter entré. Ett riktigt skitland Sverige, det må jag då säga. Dålig organisation. Då protesterade jag. Kan det bli mer organiserat än när vi snällt står på ett led och väntar för att höra sin tid ropas upp med två minuters intervaller?

Securitasvakten tog sin uppgift på största allvar. Pekade med hela handen medan han då och då upplyste om att idag bjuder vi på Astra Zeneca. Sprutmedel från ett forskningsdrivet bioläkemedelsföretag.

Några utbrytare lämnade ledet och gick hem. 

Törs du? frågade mig en man från Söderköping. Ja jag törs. Fast jag är fasligt spruträdd. Men ännu räddare för att hamna i respirator, förkunnade jag som i ungdomens dagar extraknäckande som respiratorvakt på Kristinehamns sjukhus. 

Det är inte farligare med Astra Zenicas vaccin än att äta p-piller, hävdade en kvinna från Vikbolandet. Hon hade under hela sin fertila epok förhindrat oönskade graviditeter genom att stoppa i sig sitt dagliga piller och hon såg i högsta grad välmående ut och visste nog vad hon talade om. Av naturliga skäl hade hon lämnat sin befruktningsduglighet bakom sig och kunde unna sig den första dosen Astra Zeneca. 

Jag tänkte på galenpannorna som förnekar Covid-19 existens samt fördömer vaccinet och alla oss som för vår egen skull jämte andras skull frivilligt sprutar in snabbproducerat vaccin. Undrar hur många av dessa förnekare äter p-piller? Göka säkert är en sak, ta vaccin är en annan. Även båda innehåller ingredienser som kan ge biverkningar. Och blodproppar. 

Jag gnällde och ynkade mig bara för jag kände att jag måste när jag satt i mitt tilldelade bås och stirrade på den ej ännu använda sprutan. Spruträdsla bör tas på största allvar men sjuksystern hade inte tid att jamsa med någon som är född 1956 eller tidigare. Kön ringlade sig lång utanför så utan pardon tryckte hon in sprutnålen och erbjöd mig sedan ett plåster.

Nu är det gjort och jag känner mig nöjd med min ärofyllda insats.