Pionröda kinder och tvättade ballonger

 Talade med en väninna idag via sociala medier. Så som samtal i dessa tider utspelas. Vi kom in på ämnet genans och enades om det sköna i att vid vår ålder uppstår inte längre pionröda fläckar på kinderna när något pinsamt sker.

Stundom utsätter vi oss för pinsamheter. Exempelvis obetänksamma uttalanden som bemöts med tystnad eller publik tillsägelse. Eller om vi uppför oss på ett sätt som inte passar in i sammanhanget vi befinner oss i. Listan då skämskudden behövs plockas fram kan göras lång.

Så finns det pinsamheter som vi är totalt omedvetna om men som andra har roligt åt på vår bekostnad. Med andra ord smygpinsamheter. Vilket i mitt tycke är det bästa för då behöver jag ju veta om vad jag borde skämmas över.

När jag var barn lekte jag ofta med en grannpojke. Ibland var vi hemma hos mig och ibland hos honom. 

Hans föräldrar var strikta och jag var lite rädd för dem eftersom jag uppfattade dem som stränga. Vi var tvungna att leka tyst och stillsamt annars uppstod en viss matthet hos mamman och vi fick tillsägelser som innehöll ett stråk av hårdhet.

Vid ett tillfälle blev jag kissnödig och blev erbjuden att lätta på behovet i deras badrum. De hade precis som hemma hos oss ett badkar och över badkaret var tvättlinor uppspända. Då var det inte vanligt att hushållen hade egen tvättmaskin utan tvätten sköttes i den gemensamma tvättstugan. Men ibland behövdes plagg tvättas upp för hand och då kom tvättlinorna över badkaret väl till pass.

När jag öppnade dörren och tände badrumslampan stannade jag häpet på tröskeln. Hemma brukade det ofta hänga strumpor, underkläder och en och annan jumper som min mamma tvättat upp i handfatet. Det jag nu skådade var en tvättlina fylld med ballonger. Inte sådana där färgglada som ofta är förekommande på barnkalas. De här var inte uppblåsta utan långa, ofärgade och sladdriga där de hängde rakt ner fästade i en rund till synes hård kant högst upp med var sin klädnypa av trä. På något vis förstod min barnhjärna att de där ballongerna hade en aura av mystik kring sig och att jag nog inte borde orda om dess funktion eller ens fråga av vilken anledning de var upphänga på en tvättlina över familjens badkar.

Hemkommen berättade jag för mina föräldrar om de minst sagt märkliga ballongerna. Pappa brast ut i ett bullrande skratt som aldrig tycktes gå över. Mamma såg däremot generad ut men fnissade lite diskret.

Varje gång pappa mötte min lekkamrats föräldrar i trapphuset skrattade han högt och rejält så det ekade mellan betongväggarna. Och min lekkamrats föräldrar verkade förlägna över min pappas skratt fast de nog inte visste riktigt varför.

Robotar i näsan och en svart uppsyn

 

Äntligen blommar den. Vår fina magnolia. Den som nära nog fick sätta livet till då vi skulle bygga ut vårt hus. Maken ritade utbyggnaden och skickade in byggtillståndet till Norrköpings kommun. Efter några dagar ringde en handläggare upp och lät meddela att vi fick bygga större än ritningens utformning. 

Det går inte, svarade maken. Min fru vägrar såga ner magnolian. 

Ännu lever vi i ett isolerat samhälle. Dagliga rapporter om smittspridning, sjukdomsfall och död. Coronaförnekarna ger sig på den yngre generationen med skrämselpropaganda. Barnen lapar i sig informationen och medan de hävdar utefter vuxeninformationen att testpinnarna för med sig miniatyrrobotar in genom näshålan upp till hjärnan under coronatesterna. Allt för att myndigheterna ska hålla ett järngrepp om oss och följa vare steg vi tar och varje tanke vi släpper fram. Vaccinet innehåller datachip och vi blir märkta för livet. 

Barn blir utsatta av vuxnas egenmodellerade sinnesrubbade värld. En värld som kallas love and happiness.

Jag sällar mig till skaran som tror på Covid-19. Tar mitt ansvar och handlar via nätet. Jag som avskyr att shoppa har tagit klivit in i bekvämlighetsinrättningen internethandeln. Allt är tillgängligt. 

När jag skulle knyta skorna fick jag en del av skosnöret i handen. Åh nej, skulle jag nu bli nödgad att köra in till Norrköping för att uppsöka en skoaffär för inköp av nya skosnören! 

Internet så klart. Porten till skosnören i olika färger och utföranden öppnade sig. Bara att välja och vraka. 

Ett par dagar senare låg snörena i en grå påse i vår postlåda. Innan jag snörade skorna putsade jag upp dem. Min pappa skulle ha lovordat min handling ty han var ytterst noga med att skor skulle se nyputsade ut. Oborstade skor gav ett simpelt intryck var pappas bestämda åsikt. Därmed var min barndoms skoputsarlåda alltid välfylld med diverse skokrämer utefter rådande behov. 

En grannflicka och jag utforskade lådan. Satt under köksbordet och öppnade tuber med skokräm. Valet föll på den med svart innehåll. Omsorgsfullt strök vi ut skokrämen i våra ansikten. Doften var intensiv och det sved en aningen i skinnet på våra kinder. Pappa kom in i köket, böjde sig ner under bordet och svor vid åsynen av två små flickor som med svartpolerade ansikten förskrämt stirrade tillbaka. 

Jag blickar ut genom fönstret där magnolians blommor med sina starka färger står i kontrast mot den grå majhimlen. Gläds åt denna helg som omfattat skogsutflykt med småtvillingarna, deras storasyster, mamma och hennes ledarhund. Firandet av familjens minsta barnbarn som uppnått en ålder av 1 år och som i morgon ska skolas in på förskolan. Gläds åt familjegemenskapen som Coronan inte hindrat oss ifrån. 

Är nöjd med livet som går på en behaglig sparlåga. Covid-19 har medfört att vi måste vara rädda om varandra och vi har fått lära oss att tänka i helt andra banor än tidigare. Vilket i och för sig är en ganska nyttig lärdom. 

En näve som slår och en kluven känsla

Som barn tillbringade jag många sommarlovsveckor hemma hos min farfar. De där sommarveckorna innefattade allt ett barn kan önska sig. Sol, jordgubbar, doften av tagetes, spenvarm komjölk, fiske, äventyr och bekymmersfri lek. Men framför allt tog sig farfar tid med mig. 

Farfar blev aldrig arg. Kanske han muttrade tyst inom sig när jag sprungit barfota i kohagen och kom hem med brungrön koskit mellan tårna. Han berättade historier om hur det var förr när han var liten, ritade konstfulla teckningar som jag fortfarande har i min ägo. Läste högt ur dagstidningen, snickrade vattenhjul som vi satte ut i älven precis nedanför vattenfallet. Vi plockade vilda blommor som lades i press mellan tjocka böcker och som jag sedan klistrade fast på av farfar målade masonitskivor.

Saft och rabarberpaj i syrenbersån. Farfar gav mig fina och minnesvärda sommarlov.

Min farmor blev sjuk och dog när jag var sex år. Henne har jag bara vaga minnen av. En tystlåten kvinna som jobbade på samma ålderdomshem som farfar. Hon som biträde och han som vaktmästare.  Några år efter farmors bortgång blev farfar särbo. Det skilde bara en vägg mellan deras bostäder och när särbon gick in till sig om kvällarna knackade farfar och hon god natt till varandra genom väggen. Jag misstänker att när mina sommarveckor hos farfar var över sov särbon i farfars lägenhet. Men det var inget någon pratade högt om. Bara antydde.

Jag älskade min farfar. Han stod för trygghet och var godhjärtad. Jag var hans enda barnbarn och jag betydde allt för honom.

När jag var 19 år dog farfar. Han som alltid funnits där var plötsligt borta. 

”Han var gammal och gamla människor dör”, sa pappa när jag grät.

Pappa och farfar hade en som jag uppfattade nära relation. Pappa var alltid behjälplig när farfar behövde ett handtag. De delade samma intresse och hade ständig kontakt. En pappa-son gemenskap när den var som bäst.

Jag tror jag hunnit fylla 50 år när min pappa plötsligt sa att min farfar varit en första klassens skitstövel. Jag blev förfärad. Min farfar, den godhjärtade, hjälpsamme och milde man som aldrig sa ett ont ord om någon eller om något.

Då berättade pappa det otänkbara. Farfar slog min farmor. Sönder och samman. Rena rama misshandel. Ofta och regelbundet. Fram till den dag då min pappa var tonåring och mycket större och starkare än sin far. Den dag då min pappa tryckte upp sin pappa mot väggen och lät meddela att om han ens höjde näven mot mamma en gång till så skulle pappa slå ihjäl honom. Då slutade farfar att slå farmor.

Min farfar stod inte för det importerade våldet som Jimmie Åkesson och hans anhängare  pratar om. Min farfar var rakt igenom svensk och född av rakt igenom svenska föräldrar. Men han gjorde som män gjort före och efter honom. Han slog sin fru inför sitt barn och alla for illa var och en på sitt sätt.  

För mig framstår farfar som sinnebilden av det goda. För jag upplevde aldrig hans våldsamma sidor. Men han slog och misshandlade min farmor när det behagade honom. 

Hade det varit idag hade min farfar med alla rätt blivit dömd i domstol om farmor vågat göra en anmälan. 

Min farfar var en kvinnomisshandlare. Det klyver mig i två delar. Den ena delen väcker avsky medan den andra delen lagrat allt det goda farfar gav mig fram till den dag han dog. Kanske visste och såg omgivningen vad som försiggick. Men när farfar slog farmor fanns varken kvinnojourer eller skyddsnät. Bara en förtvivlad tonåring som hotade att slå ihjäl sin pappa om inte våldet upphörde. 

 

Drama bland grönsakerna och en ledsen charkuterist

 Medan vi ivrigt väntar in den efterlängtade värmen bryr sig naturen inte om väderleksrapporterna. Lövsprickningen är i full gång. Inget kan hindra det till synes inprogrammerade. Inte heller bryr sig Stig junior, vår robotgräsklippare, om att det växer påskliljor lite varstans i vår trädgård. Inget vi kan begära ty det var mitt i sommaren förra året junior flyttade hem till oss och då hade påskliljorna blommat över för länge sedan. Nu strävar den sig framåt och klipper det som finns framför och som vi inte hindrat den från att klippa. Jag försöker mota bort den men den bryr sig föga.

Det är bistra tider. Region Östergötland vädjar om personlig lockdown. Vårddirektören talar känslosamt till medborgarna. Snälla ni, hjälp till att förhindra smittan. Snälla ni! Avstå fester, grillkvällar och allt annat roligt i glada vänners lag. 

Vid vår lokala matvaruaffär skyltas det stort. Kom inte i sällskap utan handla ensam. Det bjuds på gratis handsprit. Varje kund uppmanas att ta en färgglad liten boll för vi inte ska överskrida maxantal kunder som får vistas i butiken samtidigt.

Utanför flockas män, de flesta i övre medelåldern, i väntan på att deras fruar ska handla klart så de kan hjälpa till att lasta in kassarna i bilarna och köra hem frugan. För männen måste köra sina fruar till affären för fruarna kör oftast inte bil även om de har ett körkort i sin ägo. I alla fall kör de inte till matvaruaffärer.

Det finns till och med fruar som inte kör kundvagnar utan låter männen sköta även detta hjälpmedel vid inköp. Trots att det är både säkrare och lättare att köra kundvagn än bil.

Idag var en sådan dag. Ett medelålders par behövde förnödenheter inför den stundande helgen. Mannen höll kundvagnens handtag i ett fast grepp medan frun plockade champinjoner. En butiksanställd påpekade vänligt vikten i att handla ensam. Varpå de båda kunderna gav henne en rejäl råsopa. Jag dök upp mitt i dramat. Den kvinnliga kunden vände sig till mig. Skrek att detta är minsann allmän plats och ingen, allra minst butikspersonalen hade någon rätt att hindra dem båda att vistas i butiken. 

Jag köpte ett hekto prickig korv över disk av den butiksanställda som jobbar med risk för sin egen hälsa och som vänligt bett de båda kunderna att handla ensam. Såg att hon var ledsen över ordväxlingen. 

Medan hon skar upp korven gav jag henne några uppmuntrande ord. Berömde henne och hennes kollegor som liksom hon vill att vi kunder ska handla tryggt och säkert. Hon log mot mig, aningen matt men mest uppgivet.

Vårddirektören vädjar. Inte förbjuder men vädjar. Och vi gör precis som vi vill. För det är bara andra som blir sjuka i Covid-19. Och Stig junior jobbar på. Kör över påskliljor för ingen har ju hindrat junior från att göra dumheter. Det kanske krävs ett handlingskraftigt förbud och inte bara en vädjan om lockdown. För vi vill ju att allt ska återgå till det normala och att påskliljorna ska få blomma så länge som möjligt. 

En skön spaljé och en olycklig transaktion

  Det hela verkade bli en mycket bra lördag. Solen silade sina strålar in mellan rullgardinens glipa i vårt sovrum när vi vaknade i morse. Och framför vår altan tronar nu en spaljé i den nygjorda rabatten som jag för ett par dagar önskade mig. Maken är rask i tanke och handling, spade, skottkärra och nyinköpt virke. Lägg jord därtill och min rabatt blev ett faktum innan önskan ens hann landa.

Jag är rätt så nöjd med att inte vara en person som eftersträvar dyrbarheter utan är glad åt det lilla. Som en nyanlagd rabatt för prunkande växter till exempel. När någon får en stor summa pengar händer det ofta att bilar byts ut mot sprillans nya, det grävs utomhuspool och inhandlas nytt möblemang. Pengarna rullar iväg till drömresor med all inclusive eller en byggsats med sportstuga i fjällen. 

Pengarna kan ha kommit ägaren till del genom en storvinst eller ett arv. Eller rent utav idogt arbete där varje krona nogsamt stoppats undan och samlats på hög. Det går förvisso att låna med ränta men det brukar aldrig sluta speciellt lyckligt i det långa loppet.

Själv har jag som ensambarn ärvt min mammas pengar hon hade på kontot samt det försäljningen renderade då jag sålde hennes radhus efter begravningen. Ett radhus dit hon flyttade exakt idag för nio år sedan. 

Jag har inte spenderat något av mitt arvegods. De finns på ett konto som säkerhet i den händelse att det av någon anledning skulle sluta att komma in pensionspengar. Inget känns säkert i dessa tider. Regeringen kan hitta på att låta pensionärer lida svält eller höja avgifter som en pensionär inte mäktar med.

Men idag har jag skänkt barnomsorgen på Norrköpings kommun det mesta av mitt arv. Jag som inte ens är i behov av barnomsorg. Anledningen till denna generösa (o)gåva kom an på en räkning som jag hjälpte dottern betala gällande barnomsorgen för småtvillingarna. 

Summan skrevs in men av misstag råkade jag glömma flytta markören så några av OCR-siffrorna slank med bredvid den först ämnade humana summan. Jag gjorde om och tänkte rätt, klickade på godkänn och såg mina ärvda pengar försvinna in i Norrköpings kommuns kassa för barnomsorgen.

I en evighetslång väntan med 67 personer i kö fick jag så äntligen tala med en helgarbetande bankman. Som trodde jag ringde för att skämta. Om en sådan allvarlig sak! Han tröstade mig med att det kunde ha varit värre. Jag hade kunnat fått kontot kapat. Dottern jämrade sig, varför i all sin dagar använde du det där kontot? Svar, jag vet inte. Jag klickade väl på fel konto.

Utefter bankens instruktioner har jag nu mejlat kommunen, avdelning barnomsorg. Skrivit att de inte ska känna sig glada över kassatillskottet utan vänligen lämna tillbaka det som inte tillhör dem. Att de omgående ska höra av sig på måndag och inte använda mitt arv till höghastighetsbanan Ostlänken.

Maken sa så tyst att jag knappt hörde att låta spärra kontot med arvet efter min mamma. Jag skyller på att jag är född med obotlig dyskalkyli och är ofta oförmögen att tolka riktigheten i siffror.

Får jag pengarna tillbaka vilket jag innerligt hoppas på, ska jag faktiskt använda lite av dem till inköp av vackert blommande klematis som ska pryda den ännu tomma spaljén.