En glädjekräm och en skvätt guldvatten

Brittsommaren erbjuder en lugn stund ute på altanen. Korsord, blommande ljung och påhälsning av vilda djur. Välbehövlig vila efter förmiddagens stadsresa. 

Följde med dottern på tuttröntgen. Det är utvalda från vårt närområde som kallats på undersökningen därmed dyker ett och annat bekant ansikte upp i väntrummet. När vi klev in och dottern anmälde sig i luckan passade en väntande dam på att ställa en del kyrkliga spörsmål till henne eftersom hon kände igen församlingens präst. Vilket intresserade receptionisten som tog tillfället i akt att blanda sig i konversationen medan hon bjöd på handsprit och munskydd. 

Som mamma och för dagen även ledsagare blev jag bjuden in i det allra innersta rummet och fick bevittna tuttklämmningen och de bilder som sedan skickas iväg för granskning. I allra högsta grad intressant speciellt då det inte är dags för mig förrän nästa år.

Nästa anhalt var köpcentrat på Ingelsta. Vissa inköp inför stundande födelsedag skulle göras. Eftersom min hudkräm börjar ta slut gick vi in i en butik som tillhandahåller olika sorters välgörande kroppsprodukter.

Började botanisera bland burkar och flaskor. Då gled en kvinna upp vid vår sida. Klädd i en utstyrsel som förde tankarna till en laboratorieassistent. Enda skillnaden var att kvinnans klädsel var svart och inte den traditionella laboratorieassistentens vita rock. 

Vänligt frågade hon om vi behövde hjälp. Jag försökte förklara vad jag var ute efter. En kräm i en stor svart burk. Men nej, tyvärr jag visste inte artikelns benämning. Så vi sökte på nätet. Tyvärr. Säljs endast online. Men, kvinnan i svart hade något annat att erbjuda. Vilket genast skulle testas på min hud.

Jag blev för till ett exklusivt handfat med guldkran. Ljummet vatten strömmade ur kranen och jag uppmanades att skölja mina händer. Vattnet var ljuvligt i temperaturen. Vilket jag numera inte är bortskämd med ty vi har fortfarande enbart kallvatten i vår kran då varmvattenberedarens ankomst är försenad ytterligare några veckor. 

Ett skum applicerades på mina händer. Burken var gul och skulle påminna mig om solen. Som om det inte var nog, smorde jag in mig med mirakelskummet skulle jag bli glad. Tror att kvinnas fasta övertygelse var att min uppsyn krävde detta uppiggande solskum. Jag var inte på dåligt humör, däremot kände jag mig besvärad. Dock gnodde jag in mig lydigt, satte näsan till handen och mmmm vad det doftade gott. Kvinnan log brett och med det glada skinande ansikte var nog det där skummet standard i hennes badrumsskåp. 

Jag sköljde av mig och frågade om jag fick ta en av de där hoprullade trasorna  som låg på en hylla så jag kunde torka av mig. Leende försvann och med ett stänk av stränghet i rösten blev jag upplyst att det var handdukar och att hon skulle överräcka mig en när behandlingen var klar. För nu var det dags för efterföljande scrub. Naturligtvis från samma soligt glada serie. Utan att jag hann värja mig låg en klick på handens ovansida. Jag gnuggade och sa artigt att det där var rejäla grejer. Då såg hon medlidsamt på mig. Lugna harmoniska rörelser. Njut av den aromatiska stunden och låt gammal sliten hud avlägsnas varsamt.

Jag fick nog. Sträckte mig efter de hoprullade textilierna men hon var snabbare. Med en gracil rörelse förvandlade hon rullen till en liten handduk och lät meddela att nu skulle jag bli insmord med en kräm. En annan kund, möjligtvis utan behov av en glädjekräm pockade på uppmärksamhet. Kvinnan i svart avvek från min sida. Jag greppade dotterns arm och väste att nu går vi. Utanför butiken pustade vi ut. Dottern sniffade på min hand, nej det där var ingen vidare doft du mamma. Vi går och köper presentpapper istället. 

Vilket blev en enkel och snabb procedur utan att vi behöva testa oss fram för att känna oss soligt glada och nöjda.

Tacka vet jag näthandeln!

 

En hårdknäckt nöt och en borttappad kunskapsexpert

 

Idag gjorde jag den fantastiska upptäckten. På marken under vårt allt mer gulnande valnötsträd låg elva stycken nötter. När jag skalat av de mörka ytterskalen låg de där. Inte alls liknande de valnötter som inhandlas i butik, de här nötterna är vackra men tveksamt ätbara. Nu ska de torka sen visar sig resultatet när vi knäcker dem. 

Kvar på grenarna hänger fler nötter redo för det oundvikliga fallet mot marken.

Jag har en plan, finns det inget innanför det hårda skalet kan nötterna ändå få en framträdande plats i årets övriga julpynt. 

Det är nu som mycket kan skördas. Inte enbart valnötter. 

På sociala medier plockas det svamp. Främst kantareller. En gång i tiden var också jag en hängiven svampplockare. Kunskapstörstande följde jag med min svärmor på svampkurs. Allt för att utvidga plockandet och inte enbart stanna vid kantareller. Svärmor gick vilse i storskogen och pådraget blev stort. Eller rättare sagt, jag och övriga kurskamrater trodde hon var vilse. Vilket hon förnekade när en utspridd skara deltagare under ledning av skogs -och svampexperten som guidade oss bland tickor, kremlor  och riskor hittade svärmor sittande på en mossbelupen sten. Hon lade sordin på vår glädje över återföreningen genom att bli förnärmad och ansåg att vi alla var lagda åt det dramatiska hållet.

Min svärmor var inte ängslig gällande svampplockning. Hon vågade sig på det mesta. Snodde ihop stuvningar på bläcksvamp och andra svampar som hon menade var läckra ej giftiga matsvampar. Hon var den verkliga kunskapsexperten i svampskogen. När vi intagit en måltid innehållande svamp gick vi under några timmar i ovisshet huruvida magen skulle börja värka eller ej. Något drastiskt inträffade dock aldrig så hon hade nog rätt i sina antagande gällande svamp och dess anrättning. Den där svampkursen handlade nog mest om socialt umgänge och att hitta för henne nya outforskade svampmarken.

Nu för tiden plockar jag sällan svamp. Skogen vimlar av vildsvin och min irration över att andra hittar ätliga svampar före mig förtar glädjen. Jag kommer hädanefter enbart ägna mig åt att plocka valnötter.

En doft av unkna ägg och en fräsch gästarbetare

 Efter en hektisk dag som trädgårdsdräng kommer jag till ro i vår soffa. Nyduschad och insmord med en väldoftande kroppskräm. Sedan i söndags är duschandet ett smärre projekt eftersom vår varmvattenberedare sprungit läck. Nu har vi enkom kallvatten i kranen. Men, vi har ett extra hus och dit går vi och duschar oss i varmt sommarvatten. Måste tillstå att vattnet avger en doft av något oidentifierbart. Jag får det till lite unket med inslag av ägg. Därmed kommer kommer den väldoftande kroppskrämem väl till pass efter avslutad tvagning i sommarvatten. Maken som av naturen är född i positiv anda tycker hela proceduren med att knata över gräsmattan till vårt andra hus iförd morgonrock är festligt. Som att vara på semester hävdar han när kan kommer tillbaka in till vårt hus. Nyduschad och med en doft av unket, ägg och en gnutta tvål. En ny varmvattenberedare är beställd men det kan dröja med leveransen. Allt går att härda ut så länge inget varar i oöverskådlig tid.

I morgon vill jag dock omslutas av en fräschör i anslutning till ett propert yttre. Efter nästan två års uppehåll kastar jag mig åter ut som frilansande journalist. Kamerans batteri är fulladdad så även min inspelningsapparat. Pennan är vässad och skrivblocket uppslaget med än så länge tomma blad.

Det hela känns lite pirrigt. Liknande den där känslan som infinner sig första dagen på ett nytt jobb.

Nu är jag inte ny på jobbet. Befattningen frilansande journalist har jag haft i 35 år om inte mer. Men lite ringrostig känner jag mig allt.

Maken har saknat mitt frilansande flängande där han ofta hängt med och fått träffa intressanta personer på platser vi aldrig tidigare varit. Morgondagen jobb är förlagd till välkända miljöer i centrum av Norrköping. Vilket kan vara nog så spännande för staden är i förvandling vilket har lett till avstängda gator. Och i förening med numera ytterst få statsbesök kan det hela bli en riktig utmaning. 

När jag kommer hem är jag säkert i behov av en sommarvattendusch för att skölja bort den ständigt efterhängsna och tillsynes aldrig upphörande klimakterietillståndets gummsvett. 

Måste tillstå att jag ser fram mot morgondagen. Forma andras ord, erfarenheter och berättelser till det som någon annan förhoppningsvis finner glädje i att läsa. Men att jag skulle återvända som frilansare på heltid är uteslutet. Däremot kan jag gärna vara gästarbetare på mina egna villkor om det finns någon tid över.

En obotlig tidsoptimist och ett kontaminerat bak

 Känns som sommaren är till ända. Jag har plockat fram raggsockorna. Åkerjorden är plöjd och nyponen röda. Tiden är det enda vi aldrig kan stoppa. Nu sveper mörkret omkring oss och jag måste komma ihåg att köpa stearinljus. Så jag kan intala mig att det är mysigt med mörka kvällar medan ljusets låga fladdrar och kastar skuggor över bordet.

I min kalender har jag noterat vad som sker under veckan som kommer. Tider jag måste passa. Det gäller att inte glömma det jag åtagit mig eller blivit kallad till.

Jag är ingen tidsoptimist. Att passa tider är något jag lärt mig från barnsben. Om jag får förhinder meddelar jag mig så ingen behöver bygga upp en irration över förseningen. Vet själv hur jag reagerar när jag får stå och vänta på någon då vi gjort upp en tid. När personen i fråga kommer i bästa fall endast tjugo minuter för sent och ursäktar sig säger jag ”det är lugnt, nu är du ju här”. När jag egentligen menar ”hur kan du låta mig stå och vänta. Så respektlöst av dig”! 

Jag vill ju inte såra någon, den svenska mentaliteten talar sitt eget språk. Stryker medhårs och tidsoptimisten lär sig aldrig passa tider.

Idag är jag så där upprörd över bristande respekt från mina medmänniskor. Väntar på besked som aldrig kommer. Trots tre tidigare påminnelser i både ord och skrift. Ska jag verkligen behöva påminna vuxna människor ytterligare en fjärde gång? 

Jag vankar av och an, kollar min mobiltelefon och svär. Kanske kommer beskedet under dagen, i morgon eller en annan dag. Ursäktande. Jag säger, ”det är lugnt,  nu har du ju svarat”.  Eller tar jag mod till mig och med en lagom portion syrlighet i rösten förklarar vikten i att vara noggrann med tider. 

Det är så otroligt svårt att vara rakt och stå upp för sin åsikt. Känns obehagligt och skrämmande. Men vad kan egentligen hända? Vi har ingen rätt att ge varandra ovett för våra åsikter. Förutom på sociala medier. Där är allt tillåtet för där möts vi inte öga mot öga. Där kan vi obehindrat kränka och hänga ut varandra och kalla det åsiktsfrihet. 

Under veckan som gått bakade jag bullar. Halva degen bakade jag ut till helt vanliga bullar medan den andra halvan blev en lyxigare variant med äppelmos på toppen. Skänkte bort några bullar till våra barn. De utan äppelmos till sonen med familj eftersom jag vet att där uppskattas inga oväntade inslag. Dottern med familj fick däremot lyxvarianten för det trodde jag skulle falla i smaken.

Förväntansfull frågade jag dottern om bullarna var goda. ”Du vet att jag älskar dina bullar mamma, sa hon. Men du hade ju kontaminerat dem med äppelmos”! 

Ett rakt och ärligt svar och med detta har jag lärt mig att inte skänka bort en bullvariant som innehåller äppelmos till någon som inte uppskattar det. Det lönar sig att vara ärlig ty vi som gillar lyxiga bullar får äta desto fler. 

En spejsad kruka och en svart verksamhet

 Nu är det dags att du lär dig bokföring, sa maken till mig igår. Inte för att han anser mig vara slösaktig pengar. Tvärt om. Inte heller anser han mig vara snål. Han blir alltid glatt exalterad när jag gör inköp av onödiga nödvändigheter som jag anser vi är i behov av. Jag har nog en ganska sund balans när det gäller att handla och hålla igen på utgifterna.

Jag ska lära mig bokföra av helt andra orsaker. När sonen och sonsambon startade sin trädgårdsfirma gled vi successivt in i företaget med allt vad det innebär från beskärning av fruktträd till gräsklippning. Nu har  det utvecklats till ett litet familjeföretag där ägarna har huvudansvaret för firman medan  maken och jag räknas som två sidoskott som det kallas i trädgårdsbranschen. 

Jag är tilldelad befattningen receptionist och maken bokhållare. Däremellan klipper vi gräs och rycker ogräs. Och nu ska jag avancera till att hålla reda på räkenskaperna. I den händelse att ordinarie bokhållare blir sjuk, tröttnar på sin uppgift eller lägger sig ner och dör. 

Det heter debit och kredit, sa maken under första lektionen. Jag antecknade. Inkomster och utgifter. Eller om det var tvärt om.

Jag som är född med dyskalkyli känner mig högst tveksam till om jag kommer att bli trovärdig hos firmaägarna, skattemyndigheten och anställda löntagare.

Men, det finns finurliga program i datorn som sköter alla uträkningar. Det som är viktigast är att alla siffror förs in i systemet i rätt ordning. Lärde jag mig under lektion två.

Efter tredje lektionen vilken innefattade momsöverföring, inrapportering för RUT-avdrag till Skatteverket och utfärdande av kundfakturor kände jag mig matt och svag. Förflyttade mig därför från datorn till min nya hobby. Palettblad. En hobby som är oerhörd trendig just nu. För att lära mig mer om dessa växter som kom till Europa år 1851 från Indonesien har jag gått med i en palettbladsgrupp på sociala medier. Och inser nu att sköta om palettblad är lika krävande som bokföring om slutresultatet ska bli tillfredsställande. 

Verkar också som det är en kostsam hobbyverksamhet för det ska vara belysning, näring, medel mot ohyra och specialgjorda hyllor där växterna ska stå i karantän. 

Min fundering är att satsa på kaktusar i stället samt låta trädgårdskunderna betala med svarta pengar. Det verkar vara mycket enklare.