Jag är en hustru, mamma, mormor, farmor och svärmor som försöker se möjligheterna i det mesta jag stöter på i livet och få det till något positivt. Tror att allt som sker har en mening och är till för att ge kraft och styrka.
torsdag 9 januari 2014
Cafébesök och ett väntrum i Burundi
Mitt liv höll på att ta slut i en röd varm våg som strömmade ner i ett rostfritt kärl. Händer med lång erfarenhet förde mig tillbaka medan min man satt i ett angränsande rum med vår nyfödda dotter tätt intill sitt hjärta som bultade av rädsla över att kanske inte få dela glädje, ansvar och uppväxt tillsammans med barnets mamma.
Det är över trettio år sedan och jag tänker nästan aldrig på den händelsen.
Enligt studier är risken att dö i Sverige i samband med förlossning en på 14 1000. I Niger är risken en på 23.......
I ett sjukhus i Burundi satt Rosatte Mukanyana i ett väntrum i flera timmar. Säkert med skräck och bävan inför den omfattande operationen som skulle förändra hennes liv. Men samtidigt med en trygghet och tilltro på att läkaren skulle befria henne från tio års plåga.
Som artonåring skulle Rosetta föda sitt första barn. Allvarliga komplikationer tillstötte och efter fyra dagar tog hennes make med henne till sjukhuset. Då var det för sent. Hennes livmoder hade fått svåra skador och hennes make ville inte längre ha en kvinna som inte var frisk. Hon fick leva sitt liv i ensamhet i ett litet hus bredvid sitt hem och maken slutade helt att prata med henne.
Rosetta har många medsystrar med liknande problem. Hon är inte ensam. Men Rosetta och hennes systrar har fått hjälp av Läkare Utan Gränser, omkring 12 000 kvinnor har opererats och fått sitt liv tillbaka.
Idag har jag skickat ett sms. Två hundra kostade en enkel inmatning av texten och ett enda litet tryck på mobilens display. Det är fyra cafébesök med kaffelatte och en god kaka.
I Burundi och andra platser i Afrika sitter kvinnor i sjukhusens väntrum för att få hjälp och behandling.
Fyra cafébesök och kvinnor med svåra underlivsskador i ett väntrum i Burundi.
tisdag 7 januari 2014
Fönstertittare och draken vid sjön
Smågruset knastrade under de grova sulorna och jag hörde mina andetag, rytmiskt och nästan i takt med stegen jag tog. Fjolårslöven prasslade och vinden lyfte upp de lätta eklöven som naturen har svårt att bryta ner.
Skymningen hade lagt sig och i människornas boningar släppte fönstren
ut ett gulvitt sken och siluetter rörde sig fram och tillbaka.
Huset låg ganska ensligt, bredvid verandan sträckte sig en jättelik cypress mot den svarta himlen. Fruktträdens kala grenar spretade ut som smala armar och längtade efter våren då knopparna som låg dolda skulle sprängas och träden översållas med svagt rosa blommor.
Jag stannade till framför huset, om jag vågat skulle jag ha öppnat grinden och kliva in på grusgången. Men stegen skulle kanske avslöja mig och jag hade inget att göra innanför den stängda grinden.
Den gamla mannen och hans kvinna satt mitt för varandra. Kaffekoppar med ett otydligt mönster höjdes och sänktes. Ljuset som stod mitt på bordet lät lågan fladdra av luftströmmen från deras munnar då de talade till varandra. Det såg varmt och hemtrevligt ut. Kvinnan log åt något mannen sa, kanske delade de minnen med varandra.
Jag vände bort blicken under några sekunder, när jag tittade tillbaka mot fönstret var det mörkt. Nakna spröjs som en gång dolts från insidan av nystrukna gardiner lös vita mot den kalla glasrutan.
Det var många år sedan det gamla paret satt vid bordet, drack kaffe och lät minnen strömma mot varandra som fick kvinnan att le.
En vårdag vid sjön. Barnbarnet kastade pinnar i vattnet som föll i med ett plumsande och efterlämnade ringar där vattenytan spräcktes. Barnets glada röst färdades över vattnet där doppingar sträckte sina långa halsar mot varandra i en enda stor kärleksförklaring.
Vi vandrade längst strandkanten då flickan stannade och blev allvarlig. Det låg en drake i vattnet med huvudet vilande mot en sten. Draken hade munnen öppen, tungan syntes mellan käkarna och den stirrade stelt bort mot den den andra sidan av sjön.
En liten hand sökte morfars stora och grova, den stora handen slöt sig om den lilla och överförde trygghet.
Stannar vi upp en stund kan vi alla uppleva händelser och känslor som finns där och som kan omvandlas till olika synintryck. Glädje, tröst, spänning, lösryckta fragment ur livet som är eller livet som passerat och inte vänder tillbaka.
I somras gick jag till den plats där draken hade legat. Den var borta, kvar fanns bara några grova fjäll som den lämnat efter sig på stenen som ett bevis på dess existens.
fredag 3 januari 2014
Barista och en skolmåltid i Muka Dhera
Kaffe, drycken över alla drycker. Den vi samlas omkring, vardagsfika, högtidsdryck, sorgedryck, vänskapsdryck eller ensamhetsdryck. Det finns olika tillfällen då kaffekoppen har sin givna centrala plats mitt i bland oss.
Mitt eget förhållande till kaffe är obefintligt. Det är en dryck jag aldrig lärt mig att uppskatta trots upprepade försök. Det skapar problem eftersom jag ofta blir bjuden på denna heliga kopp tillred av rostade bönor. Att be om en kopp te ställer till oreda och det far en obekvämskänsla genom kroppen så stundom händer det att jag tackar ja och med en behärskad min sörplar jag ur koppen och ber mina smaklökar hålla sig lugna.
Så kom Barista i mitt liv. Den utbildade kaffekokaren som öppnade dörren till kaffe där kaffesmaken endast kan anas svagt genom blandningar av Noisette, Amaretto eller Irish. Mjuk skummad mjölk som med säkra händer avslutas med ett hjärta eller bladverk. Mjölkmustaschen som jag med en girig njutning slickar bort från överläppen. Att sättas sig i ett café, lyssna till fräset från mjölkskummaren och sedan få drycken serverad ur ett högt glas är en vardagslyxnjutning.
För några år sedan köpte vi oss en kaffemaskin, med tillhörande bruksbeskrivning som förbjuder användaren att vara handikappad, inte spola maskinen i vatten, inte sköta den med fötterna eller Gud förbjude, stoppa in den i ugnen, så jag kan själv skumma mjölk och tillsätta valfri smak i kaffet som malts fram från bönorna Gran Crema Espresso. Som barista är jag inte lika proffsig som den proffsiga baristan, men ändå........
Ett glatt gäng bildade för sju år sedan Barista Fair Trade Cofee. Ekologiskt hela vägen från odlare till konsument. Bra för alla, inte minst för den som sliter för att vi ska kunna dricka vårt kaffe. Men det som jag tycker är finast med Barista Fair Trade Coffe är att för varje kopp vi köper går två kronor oavkortat till en FN-skola i Muka Dhera i Etiopien vilket betyder att skolbarnen inte behöver sitta under lektionerna med hungriga och knorrade magar! Två kronor räcker till en skolmåltid och eftersom vi är ett kaffedrickande folk så har många magar mättats och mätta magar ger energi till att orka med skoldagen. Avslutad skolgång ger barnen en säker framtid i ett land som inte har våra förmåner.
När jag var liten såg jag med förundrad blick på tant Greta, då hon drog kaffepannan från vedspisens glödheta platta och hällde upp kaffet i farbror Edgars kaffekopp. Hur han med stadig hand hällde över kaffet på kaffefatet, stack en sockerbit mellan läpparna, blåste lite på kaffet och medan han balanserade fatet med den skvimpiga drycken på tre fingrar slörpade han i sig kaffet, smackade, klippte med ögonen och log belåtet åt dagens höjdpunkt medan tant Greta bjöd på sina hembakade kanelbullar.
Föga anade det gamla lantbrukarparet kaffets framtida utveckling.
torsdag 2 januari 2014
För ung att dö och en förfallen boning
För många år sedan öppnades dörren och en gammal man stod framför mig. Händer möttes i en artighetshälsning och jag bjöd honom att sitta ner. Klara ögon tittade in i mina och han tillkännagav att han uppnått en ålder av etthundra år. Nästa, det fattades bara några månader. Nu ville han anordna en begravning, dock inte sin egen eftersom han ansåg sig för ung för att dö.
Min första tanke var att han skulle stå med en handblomma i sina skrynkliga händer och ta ett sista farväl av sin hustru, men den tanken avfärdade han snabbt. Det gällde hans son som slutat sina dagar på ett äldreboende.
Mannen uttryckte en lättnad över att sonen äntligen fått somna in. Livet hade de sista åren varit besvärligt för den åttioårige mannen och av kärlek och ansvar till sin son hade den snart hundraårige fadern sett till att inget fattades honom så varje dag promenerade han till sin son, stödd på sin rollator.
Lättnaden var även stor för åldringen, nu kunde han ägna sin tid för eget bruk, det hade inte varit så värst av den varan så länge sonen behövde honom. Nu såg han en framtid kantad av välbehövlig egentid.
Mannen blev ett bevis om att kärleken till sitt barn är evig.
I går läste jag om en kvinna som korats till Sveriges äldsta innevånare. Etthundranio år. Jag förundras över att ett hjärta orkar arbeta under så lång tid. Att muskeln klarar av att driva runt den mänskliga mekanismen och föra runt blodet i sitt omlopp, sekund för sekund.
Min make och jag cyklade runt i den närbelägna trakten. En liten väg med hög gräsbevuxen mittsträng förde oss till en förfallen gård. Taket hade raserat och mellan takpannorna hade några frön landat och utvecklats till lågvuxen sly. Multnade löv och regnvatten hade hjälpt till med växtligheten. I det som en gång varit trädgård stod ett knotigt päronträd och grenarna dignade av snart mogna frukter.
Det vilade tysta minnen över hela den lilla gården, någon hade prydligt hängt upp en hemmasnickrad stege på några spikar på baksidan av ladan. Rutorna i ett naket fönster speglade gårdens omgivningar.
Den gamle fadern som följt efter sin son på hans sista resa, Sveriges äldsta kvinna och den förfallna gården vittnar om att vi ska vara rädda om livet, vårda oss själva, ta vara på varandra och den tid vi fått att förvalta.
söndag 29 december 2013
Vassa småspikar och en bajskorv
Julmaten är uppäten, även julskinkan till makens stora sorg och bedrövelse. För att få upp stämningen till en munter nivå drog jag på mig kängorna, den nya julklappsjackan, rafsade till mig bilnyckeln och begav mig till affären för att inhandla en kokt skinka, ströbröd och en burk senap.
Kön till kassan var lång, kylskåpen har tydligen sinat även i andra hushåll än vårt. Scanern blippade, varubandet gnisslade på och plastpåsar prasslade allt medan sammanbitna kunder packade sina varor utan att ta notis om varandra.
Så rättade en mamma med ett barn i fyraårsåldern in sig i ledet medan hon höll sitt barn i ett fast grepp. Det märktes tydligt att köa hörde inte till de bådas favoritsysselsättning. Barnet började kinka och plötsligt höjdes begäret av godis till en skyhög nivå. Mamman var obeveklig, då testade barnet om det skulle gå bättre med melon. Men inte heller det förslaget föll mamman på läppen. Så urartade hela situationen och ur mammans mun studsade det små vassa spikar rakt mot barnets ansikte.
Kön intog en viss nervositet, fötter flyttades och ben avlastade varandra. Mammans röst stegrades och hon lovade barnet att sista stunden var kommen för något nytt gemensamt besök på ICA.
Då sa plötsligt barnet det hela den församlade skaran tänkte: "Du är en bajskorv!"
Vad barnet hette fick ingen av oss veta, däremot alla andra namn som dock inte var barnets dopnamn.
Jag är av naturen inte ängslig eller speciellt blyg. I mitt huvud formade jag meningar för att komma barnet till undsättning. Men ändå drog jag mig för det, barnet kände inte mig, inte heller mamman. Kanske kunde jag stilla och lugnt fråga henne om hon själv skulle känna sig generad om hon och barnets pappa köade bland många andra främlingar och han med hög röst kallade henne det ingen får kalla varandra ens i ett folktomt rum.
Plötsligt öppnades en ny kassa, jag slängde det långa benet före det andra och min egen situation var räddad och med en viss skamsenhet över min feghet slutade jag fundera över vidare ordval som jag kunde leverera till den högröstade mamman.
Trotsåldern varar ganska så länge hos ett barn. Tonårstiden ska avrunda gränsdragningar och perioden av utveckling. Det är en tid som är jobbig för alla, inte minst för barnet själv. Men vi har en accepterad benämning för detta krångliga men nödvändiga fenomen.
Fast vad kallar man en vuxen som beter sig som en trotsig fyraåring i kön på ICA? Kan det kanske heta social inkompetens?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

