Vedspis och induktionshäll

Kvinnans plats är i köket. Eller det kanske går att uttrycka sig mildare i dess tider av jämställdhet och säga att männens plats i köket kan te sig en aning främmande. Så var tongångarna innan kvinnan fick lov av männen att bege sig ut i arbetslivet. När kvinnan hängde undan sitt förkläde och drog på sig sina arbetskläder fick mannen börja steka korv och mosa potatis vare sig han ville eller inte. Hungern vek inte hädan även om frun hade annat för sig. Eller hur var det egentligen med den saken? Kanske var kvinnan ändå en sorts hemmafru även om hon arbetade utanför köksdomänerna?
Det är historia nu att en kvinna titulerar sig hemmafru. Även om det fortfarande finns kvinnor som har sitt arbete i hemmet.

Däremot har det tidigare uteslutande varit män som ritat köken åt kvinnorna. Vissa  kök i slutet av 1800-talet var så storslagna att de kunde rymma tjänstefolk så hemmafrun kunde ta igen sig mellan måltiderna. I de mindre luxeriösa köken fanns inget rinnande vatten utan hemmafrun fick själv gå ut med spannen och hinka upp potatis och diskvattnet ur bakgårdens brunn innan hon satte fyr i vedspisen.

De manliga arkitekterna ritade på nya köksidéer som sedan visades upp för frågande kvinnor på hemutställningar. De ställde obekväma frågor omkring opraktiska lösningar och arkitekterna suckade uppgivna och menade att en kvinna kunde inte tänka så pass konstruktivt att hon kunde utforma sitt kök. Så var det med den saken, sa arkitekterna.

Så blev det 1900-tal och två arkitekter utan herrmundering fattade pennan och ritblock. De tog sig in i männens domäner och fick löfte att rita kök men endast till de mindre bemedlade. Männen fortsatte  målmedvetet sitt egna utsedda kall och hemmafruarna fortsatte sitt klagande men det skulle dröja ända fram till 1950 innan hemmafruarna fick gensvar på sin kritik. Större arbetsyta, mer förvaring och så pass med utrymme att hon kunde utfodra sin familj i köket.

Idag blir vi hänförda och nostalgiska om vi träder in i ett kök där båda parter vispar i grytor och kastruller om en gammal vedspis är bevarad och står intill induktionshällen. Vi byter köksinredning som vi tillsammans suttit vid datorn och ritat. Ut med det gamla och in med det nya och hypermoderna som är omodernt efter ett par år. Det ska gå snabbt att tillreda kvällsmaten när arbetsdagen är slut. Vem som lagar maten har mindre betydelsen i köket är vi könsneutrala.

Skulle köksarkitekterna en gång i tiden ha tänkt på redan från början. Så enkelt det hade varit för en hemmafru.

Blöta kalas och rakt in i dimman

Förra sommaren kom en knippe ballonger festligt guppande ute på Glan när vi tog oss en roddtur. Vi skrattade och sa till varandra att det måste ha varit ett riktigt blött kalas. Kanske på mer än ett sätt.
En del kalas är mer blöta än andra. Är det fest så är det. Resonerar en del av oss.

Just nu florerar en film från en arbetsplats. Den som jag antar är arbetsledaren blir intervjuad av en tv reporter. Ämnet är nykterhet på jobbet. Med säker stämma deklamerar mannen att på den här arbetsplatsen förekommer inga problem med alkoholpåverkade jobbare. Helt säkert bedyrar han.
Plötsligt dyker en allt annat än nykter man upp i rutan. Håller sig rakt stående så gott det nu går. Bakom ryggen på arbetsledaren som fortsätter självsäkert att arbetsplatsen är en nykter arbetsplats. I bakgrunden vinglas det friskt.
Nu är det meningen att vi som tittar ska skratta. Tycka att det är roligt och smått komiskt. Både arbetsledarens agerande och den anställdes allt i från nyktra uppsyn. Ja kanske är det också roligt eller ska jag kanske säga ett dråpligt sammanträffande. Just den dagen som tv kommer på besök så har en i gänget tittat en aning för djupt i flaskan med vodka. Eller vad det nu är för dryck han släckt törsten med.

För mig är det lätt att skrattet fastnar någon stans på vägen. För jag tänker ett steg längre. Har den här mannen någon familj? Är arbetet så pass högavlönat att han har råd med alkohol i sådan utsträckning att han kan unna sig att dricka även på arbetstid? Vem väntar på honom hemma och hur ser situationen ut för de som står honom nära?

Arbetsledaren förnekar att det finns några som helst problem med onyktra medarbetare. Han ställer sig själv i ett slags medberoende eftersom jag har svårt att tänka mig att han står alldeles ovetande om problemen. Varför skulle då en intervju göras gällande nykterheten på en arbetsplats. Antagligen ville han skydda både sig själv och sina arbetskamrater. Att vara onykter på sin arbetsplats tyder på verkligt stora problem.

Det är lätt att bli medberoende. Skam, skuld och utsatthet för andras åsikter och tyckande är svårt. Även om det sker av största välvilja och hjälpsamhet. Det är svårt som anhörig att erkänna vad han eller hon lever i för situation. Ständig brist i kassan. Ständig oro. Ängslan över en äkta hälft som är borta under flera dygn. Ovissheten för nuet och framtiden. Söndertrasade semestrar, julhelger där granen står så grön och grann i stugan och inget annat blev som man tänkt sig än just att granen glittrar.

Jag känner ofta en stor tacksamhet över att alkohol är en sällsynthet hos oss. Speciellt tacksam är jag att våra barnbarn inte behöver se sina föräldrar dricka sig berusade, Det är varje förälders skyldighet och varje barns rättighet!

Jag är ingen moralkärring men jag har en egen personlig åsikt om alkohol. Vilket inte betyder att jag är en nykter alkoholist eller nykterist.

Tycker till och med att det kan vara gott med en alkoholhaltig dryck någon gång. Och det kan jag väl få tycka, om både det ena och det andra menar jag. Behöver ju inte ge mig rakt in i dimman för det.

3 D och stereoskop

För ett par år sedan var vi inne i en tv-affär för att titta ut en ny tv. Där presenterades den första 3D-tv:n och vi kunde få pröva på att få alla medverkande i tv-rutan så nära inpå oss att vi kunde ta på dem. Inte speciellt inbjudande att släpa hem en dylik tingest för att sedan sitta rakt upp och ner i soffan iförda glasögon med benämningen aktiv 3 D och passiv 3 D. Ett helt företag verkade det som.

Vill minnas att den gamla vanliga tv:n för många år sedan visade filmer där det krävdes att par glasögon i hårdpapp och ena glaset var rött medan det andra var grönt. Vi köpte var sitt par i byn kiosk och hänfört suckade vi över det fantastiskt revolutionerande vi fick uppleva. Jag tror dock att vi inte upplevde någon större skillnad mot den traditionella filmförevisningen för jag kan inte dra mig till minnes annat än att barnen lekte med de vinda och sneda glasögonen när filmen tagit slut och att de aldrig mer brukades framför tv-skärmen.

När jag var liten hade min mormor ett stereoskop. Apparaten som var mycket otymplig hade uppfunnits 1840 av en engelsman och användes bland annat i underhållningssyfte. Under noga övervakning av mormor kunde jag och min kusin Johan få roa oss med att titta på fantastiska bilder från främmande städer, vackra damer och herrar och en och annan hund. "Det heter stereo" undervisade mormor och bytte ut bilderna och vi tröttnade aldrig.

Så fick jag mitt egna stereoskop i julklapp. Den var röd och på kartongen stod det View Master och var helt i plast. Tre skivor tillhörde, Familjen Flinta, Kalle Anka och en skiva med naturbilder.Jag älskade min "vevmaster" och tröttnade aldrig på att förflytta mig in i sagolandskapen och figurernas äventyr. Det var ett verklighetsförankrad upplevelse och kändes magiskt.

Jag önskar att jag hade kvar den röda View Mastern. Att jag kunde erbjuda barnbarnen en föreställning precis som min mormor gjorde. Se till att skivan sitter som den ska, med de båda hacken exakt rakt upp, annars blir det dubbelseende.

Nu tittar vi på Bullerbyn, Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga på dvd. Eller på min iPad. Eller i min iPhone. Jag har en iPhone 4s. Så ute som det kan bli. Nu ska det vara iPhone 5, men pass på iPhone 6 lanseras om några veckor har jag läst. Då är de som har 5:an lika omoderna som jag är. Nästan i alla fall.

Glada grisar och fläskfilé från Danmark

Har idag varit på besök på ett litet gårdsslakteri. Glada små grisar med knorr på svansarna bökade runt sina mammor som njöt av livet i den lyckliga ovissheten att deras barn en dag kommer att sluta som skinkor, korvar och fläskkotletter.
Tanken till trots, det gladde mig att få se hur bra dessa utomhusgrisar levde sina begränsade dagar. Fria från antibiotika, svansarna i behåll och med sina jordiga trynen kom de skuttande för att hälsa på den tvåbenta nykomlingen. Även galten stack fram sitt tryne för att se efter vad som egentligen stod på men vände snart nog när han insåg att inget var speciellt intressant.

Stillsamt och lugnt när det var dags för slakt. Med munnen full av mat skickades grisarna in i evigheten medan deras kamrater fortsatte att böka runt i väntboxens halm innan det blev deras egen tur.

Suggorna suckade förnöjsamt och vände sig runt i gyttjan på behörigt avstånd från vad som hände inne i slakthuset.

Precis så här ska det gå till tänkte jag och skickade en tanke som fick färdas hela vägen över Öresund.

Måste vi äta kött ska det vara svenskt. Inget annat! Vi pratade om det när griskroppen styckades upp. Slaktaren gick upp i varv när han talade om missförhållanden som råder i andra länder. Hur djuren pumpas fulla med antibiotika och allt lidande när tänder klipps, svansar kapas och kycklingars näbbar knipsas av. Han viftade i luften med slaktkniven så jag ängslades och snabbt bytte samtalsämne.Jag var rädd att han skulle skära sig i fingrarna av ren frustration och vrede.

Vår egen lokale matvaruhandlare har tagit ett beslut att sluta sälja dansk fläskfilé. Hoppas hans konsumenter anammar det beslutet och inte efterfrågar det mer billigare fläskköttet. Heder åt alla handlare som slutar fylla upp kyldiskarna med kött slaktat utanför våra gränser!

Gårdsslakterierna i Sverige blir allt fler i takt med det ökade intresset för närproducerat. Inga stressiga transporter eller miljöbyten för djuren. Noggranna kontroller utförda av både veterinärer och Livsmedelsverket garanterar säkerhet och hygien. Ingen slakt får utföras innan veterinär besiktigat djuren före och efter slakt.

Varje gård som föder upp köttdjur och vill satsa på sitt eget slakteri borde få ett rejält bidrag så de fick den möjligheten. Så tänkte jag när jag åkte från gården med leriga skor och en kraftig lukt av gris i kalufsen.

V-formation och identitet

De samlas i stora flockar ute på sjön. Så med ett skrikande trampar fötterna genom vattenytan, vingar flaxar och på ett ögonblick har en v-formation bildats med himlen som bakgrund. En lång väg ligger framför dem men även en lång väg tillbaka. Det är nu det märks att hösten är här, gässen ger sig av på resa.

I morse efter frukost vände jag blad på vår väggalmanacka. Två små glada flickebarn i vår zinkbalja tittade rakt på mig. Förra sommarens badande barnbarn. Ett år har förflutit mellan dags dato och då bilden togs. Småbarnsknubbigheten har försvunnit. Deras medvetenhet om sig själva och omgivningen har stärkts och de kan uttrycka sig i både ord och handling.
Det är på barnbarnen jag numera kan se hur fort tiden egentligen går. Småtvillingarnas sätt som ändrats, deras systers kunskaper om livet som förstärkts och stortvillingarnas numera helt förstående verbala berättelser. Mycket har skett med dem på bara ett år.

När jag så vände bladet på almanackan konstaterade jag att det just idag är den 1 september. För precis 1 år sedan lämnade jag ifrån mig nycklarna till det företag maken och jag startade för flera år sedan.
Blev det första året som jag tänkt mig? Ja faktiskt. Ingen oro, ingen stress, inga måsten. Det jag inte gör i dag kan vänta till i morgon....

Efter några månader då vi sålt företaget fick jag frågan om jag inte kände att jag tappat min identitet. Jag funderade en liten stund, lät frågan smälta in och kunde konstatera att så var inte fallet. Livet är föränderligt på många olika sätt. Det bästa är att försöka svepas med, göra förändringen till det positiva förändringen var ämnad till. Annars skulle jag ju ha stannat kvar där jag var, då för 1 år sedan.

När jag skulle fylla i en personhandling för en tid sedan fanns där en linje där mitt yrke skulle skrivas dit. Då stannade jag upp för ett kort ögonblick. Funderade. Pensionär kunde jag ju inte ge mig till att skriva. För det är ett påstående som inte stämmer. Så skrev jag Frilansjournalist. Det kändes riktigt bra. Kunde ha skrivit livsnjutare men det kanske inte var helt enligt blankettens riktlinjer så det vågade jag inte.

När jag åkte hem från staden efter att alla formaliteter var avklarade funderade jag lite omkring min identitet. Dagarna innan hade jag talat med en person i telefonen. Under samtalets gång hörde jag hur denne person fick frågan vem som var i andra änden av luren: "Carina på begravningsbyrån." Jag avbröt, protesterade. "Jag är Carina!"

Det är andra som sätter min identitet. Motar in mig tillbaka till det fack där jag varit under lång tid. Förknippar mig med det jag var en gång. Det går nog aldrig att undkomma. Jag var klädd i begravningsentrepenörens kostym under så många år att andra har svårt att hänga undan den.

Jag är Carina. Hustru, mamma, mormor, farmor, svärmor och dotter. Och frilansjournalist lite då och då. Men framför allt är jag min egen med min egen personlighet. Faktiskt så trivs jag väldigt bra med allt ihop!
Och den gamla kostymen, den har jag hängt undan. Längst in i garderoben i vårt uteförråd. Där kan den få hänga i fred.