Lösa tänder och Kålgate

Stortvillingarna kom på besök. Jag satte mig på huk framför pojken och han tittade stort på mig under en kort stund.

"Men farmor, du håller på att tappa tänderna!"

Jag skrattade och dementerade hans påstående. Men han vidhöll att det inte skulle dröja innan alla tänderna trillat ur munnen och förklarade tröstande att det nog berodde på att jag började bli väldigt gammal.

Att han inom en ganska snar framtid skulle se ut som ett spjälstaket i munnen trodde han dock inte på allt medan han visade upp sina små vita mjölktänder.

Jag kan än i dag, trots min höga ålder, komma ihåg hur det kändes när mina mjölktänder började lossna. Hur jag med fingrarna vickade den lösa tanden fram och tillbaka. Modet när jag med ett ryck slet ut den från den lilla fliken av tandkött den hängde och dinglade i. Smaken av salt och tungspetsen i det mjuka hålet där snart en ny och rejäl gadd skulle tränga fram.

Med allt för stora tänder i förhållande till munnen gick vi till skolan, mina klasskamrater och jag. Mina framtänder i överkäken ville sträva åt ett helt eget håll och tandställningen blev några års ständiga följeslagare.

Ibland kom flourtanten på besök. Hon bredde ut ett stort tjockt papper på klassrumsgolvet och placerade en plasthink precis i centrum av pappret.

En liten skvätt flour i veckad pappersmugg och så började vi skölja vätskan runt i munnen. Vi stod uppställda i en prydlig ring runt hinken och på givet kommande fick vi spotta. Det löddrade sig i hinken och jag fick kväljningar av åsynen av utspottat flour.

En gång om året samlades klassen i grupp och gick med fröken i spetsen ner till järnvägsstationen. Det var dags för den årliga tandundersökningen hos stadens Folktandvård.
Jag satt och höll hårt i den lilla bruna tågbiljetten där konduktören med sin tång klippt ett hål i ena hörnet. Tur och retur. Det skulle bli ett nytt hål efter någon timma.

I väntrummets bänk klädd av galon kasade vi fram och tillbaka. Det luktade tandläkare och vi var rädda. Speciellt för tandläkare Källqvist som var en mycket barsk dam. Hon godtog inget krångel av något slag.

För att mildra hennes aggression hade jag en gång sytt en liten duk med korsstygnsbroderi som jag använde som muta. Men det var ändå för sent. Min tandläkarskräck hade rotat sig väl och har hållit sig vid liv allt sedan dess. Om den argsinta tandläkaren behöll duken eller inte fick jag aldrig någon klarhet i.

I går ringde tandsköterskan Eva. Det är dags för min tandbesiktning. Jag vet att tandläkarrummet kommer att fyllas med vacker musik. Bara för min skull. Det händer att min tandläkare då och då sjunger med i melodislingan. Bara för min skull. Jag tycker mycket om min tandläkare. Hon blir inte arg när jag gråter. Hon sjunger stilla för mig och säger att det är bra att släppa ut gråten.

Min make får behandling utan musik och sång. Han hör inte till den rädda skaran av patienter.

Nu har jag sällan hål i tänderna. Eller rättare sagt jag har aldrig hål. Däremot har nästan alla av de fyra rejäla lagningarna tandläkare Källqvist utförde för många år sedan börjat ge med sig.

Jag är helt säker och viss om att jag har flourtanten att tacka för mina starka tänder. Hon som ibland gav oss en liten, liten tandkrämstub Kålgate när vi spottat färdigt.

Gevär och harstek

För första gången i mitt liv har jag hållit i ett vapen. Visserligen utan ammunition för säkerheten och trygghetens skull, men ändå.

Det var en speciell känsla. Tungt och obekvämt. Längst fram satt en liten pigg som man skulle kika på för att träffa målet. Helt obegripligt att det över huvud taget går enligt mig som inte begriper mig på sånt.

Den vane jägaren siktade och sköt. Hunden plaskade i det iskalla vattnet och simmade runt med nosen över vattenytan. Högg tag i anden och släpade upp den till sin matte. Beröm och hundgodis.

Själv stod jag en bit bort med orange hörselskydd och kalla händer. En jägare ska klä sig varmt och ha rejält på fötterna. Inte heller det begrep jag trots att jag borde ha haft bättre förstånd att stoppat ett par vantar i fickan innan jag for hemifrån. Samt dra på mig långkalsonger under jeansen.

När jag stelfrusen satte mig i bilen för att fara hemåt och värma mig med något varmt att dricka fortsatte jägaren med sin hund, helt obekymrade om kylan, sin jakt. Måste vara ett härdat släkte de där jägarna.

För många år sedan fick vi en nyskjuten hare av en annan jägare än den jag träffade idag. Förväntningarna var höga, inte minst från barnen som förundrade såg harpalten hänga i bakbenen i vårt pannrum. Jägaren hade haft förstånd att slakta den innan överlämnandet och fyllt buken med färskt granris.

Jag studerade kokboken och satte igång med middagsförberedelserna. Haren fick ligga i marinad och hamnade sedan i stekgrytan tillsammans med lök och lämpliga kryddor.

Vilken festmåltid det skulle bli!

Förväntningarna byttes i misstro när vi satte oss till bords. Små hårtussar, visserligen  marinerade och kryddade, uppenbarade sig när vi skar i köttet. Plus mängder av små hagel. Matlusten försvann och haren med alla tillbehör hamnade i sophinken.

Länge funderade jag på om det var jag som matlagerska eller jägaren som skytt som hade misslyckats med harsteken....

Första snön och vägen till avrättningsplatsen

Varje år är det samma sak. Vi vaknar ur nattens sömn, sätter ner fötterna på sovrumsgolvet, kastar en blick genom fönstret och konstaterar ömsom med förtjusning ömsom med förvåning att vinterns första snö fallit. Trots att vi innerst inne vet att snön kommer.

Trafikkaos, stanna hemma, kör försiktigt och är sommardäcken utbytta mot vinterdäcken.

Inte kommer jag ihåg att det blev ett sådant ståhej och feta rubriker när jag var barn. Då kom vintern när den skulle och samtliga medborgare var beredda.

Nu för tiden får det snöa bäst det vill. Jag ska inte upp och skotta fram någon bil. Inte heller bekymrar jag mig över om vägen är plogad eller ej.  Förutom idag. Då jag skulle bege mig till avrättningsplatsen 100 meter in i skogen. Det var kallt och fingrarna stelnade till ganska omgående.

Halshuggning med svärd eller yxa 5 daler. Öronens avskärande 2 daler och tungans avskärande 5 daler, alltså något dyrare än att få öronen avlägsnade. Upphängande i galge, riktigt dyrt, 8 daler och dyrast av allt, att få benen knäckta och ändå vid medvetande bli halshuggen och upphängd på pålar i styckat tillstånd, 15 daler. Skarprättartaxorna år 1736 uppgick till en hög kostnad i dåtidens valuta.

Många gånger har jag kört mot grannkommunen utan att ha den blekaste aning om vad som utspelats strax intill landsvägen. Nu vet jag. Jag har själv gått i snön och blivit blöt om fötterna på den väg där livrädda förbrytare vandrat på väg till sin avrättning.

Nyfikna samlades för att bevittna ett skådespel som gav extra ledigt från arbetet. Säkert med skräckblandad förtjusning.

Jag förfasar mig över historien. Hur de kunde bära sig åt, bödlarna och folket.

När jag kom hem skrev jag artikeln och sorterade bilderna jag tagit. Suckade över den hänsynslösa råheten som skedde då. På den tiden. För länge sedan.

Så med ens kom jag att tänka på att det faktiskt händer samma sak idag. År 2014. Blodiga avrättningar utan några rättegångar. Varje dag till och med. Men inte här i vårt land. Här som vi är trygga i vår svenskhet.

Hit kommer de som bevittnat dagens blodbad och rullande huvuden. Misshandel och kränkningar. De som vissa vill skicka tillbaka till sina hemländerna. Lätt att tycka så för den som inte varit på plats och ställe. Lätt att tycka så för den som inte flytt för sina liv. Med risk för sitt eget liv genom flykten.

Vi kan även avrätta varandra verbalt. Här i vårt trygga land. Vi som har det så bra. Med villa, bil och nytt kök. Vi som äter oxfilé och dricker rött vin på fredagskvällen. När jobbet är slut och helgen tar vid. Sittande i fina soffan och tittar på Dobidoo eller Svenska Hollywoodfruar.

Vi kan avrätta varandra i ord och skrift utan föregående rättegång.

Hårda ord och mjuka barn

I ett väntrum på staden sjukhus. En liten flicka ska sövas för att en undersökning ska utföras.

Mamma och pappa, bonusmamma och bonuspappa.

Så som många familjer ser ut idag.

Mitt i centrum finns barnet. Eller borde finnas.

En resa är planerad. Pappa och bonusmamma. Faster, farbror och kusiner. Farmor och farfar. Och så barnen. De som har en pappa och en mamma och en bonusmamma och en bonuspappa.

Resans mål blir aldrig av. Mamman, den "riktiga" mamman har bestämmanderätten. Hon bestämde att resan inte ska bli av.

I gemensam eller delad vårdad bestämmer mamman. Så som det alltid varit och så som det alltid kommer att vara.

I ett väntrum på stadens sjukhus.

Där får väntrummets besökande patienter, föräldrar med barn samt personal höra bonuspappan kalla bonusmamman för "djävla fitta." Han säger det inte en gång, han säger det två gånger. Han säger det högt så alla hör.

Mitt i centrum finns den lilla flickan. Hon som ska sövas för att en undersökning ska ske.

Hon hör vad bonuspappan kallar bonusmamman.

Ord kan vara hårda men barnen är mjuka.

Vi som är vuxna formar de mjuka barnen. Vi lär dem vad vi ska kalla varandra.

Hårt, löst och mittemellan

Varje morgon har jag förmånen att kliva ur sängen och sätta mig vid dukat frukostbord. Det är alltid maken som står för frukosthållningen och det känns som en lyxig början på dagen.

Även om det stundom kan vara lite klent med smörgåsmaten så finns det alltid kokt ägg på bordet Löskokt åt mig och hårdkokt åt maken.

Ibland, ytterst sällan bör jag tillägga, händer det att jag anordnar dagens första måltid. Vilket alltid ställer till problem för mig. Det är det där med de kokta äggen. Jag får helt enkelt inte till det.

Recept på kokt ägg, status: Lätt.

Kan jag inte hålla med om även om novisen vid spisen påstår att koka ägg är det lättaste som finns.

Antingen rinner både det vita och det gula som döljer sig under skalet eller så har det gula ändrat färg från gult till grönt. Äggklocka i all ära men vår klocka tycks aldrig stämma överens med tiden jag skruvat fram den till.

Då är det lättare att steka ägg men vem vill äta stekt ägg till frukost?! Inte vi i vårt hushåll i alla fall.

Riktigt problematiskt blir det då vi har gäster som sovit över. Då vill jag visa mig på den styva linan och vara en perfekt värdinna även vid frukosten. Maken får då nöja sig med att duka fram koppar och filmjölkstallrikar. Eventuellt plocka fram osthyveln ur lådan. Jag kan dock inte drista mig till att fråga honom hur jag ska koka äggen, då blir jag avslöjad som den dåliga äggkokerska jag är.

Hårt, löst och mittemellan kan önskemålen från gästerna falla och förvirringen hos mig blir total.

Ägg har haft ryktet om sig att öka mängden av blodfetter. En gång i tiden skulle man avhålla sig från intaget av ägg och begränsa sig till endast någon gång i veckan. Nya rön och nya bud. Ät ägg varje dag! Ägg innehåller mängder av nyttigheter. Järn, selen och ett flertal vitaminer med bokstäver i början av alfabetet. Med undantag av bokstaven  C.

Det får vara hur det vill med den saken. Ägg är gott (om det är löskokt) och vi hämtar våra hos grannen som har egna höns. De lever ett farligt liv deras höns där de springer på vägen och sprätter med fötterna i gruset. Det är lätt hänt att köra över en höna med bilen om vi inte ser upp. Ibland kommer även tuppen med språng för att se efter sina damer så de inte hittar på några dumheter.

Jag funderar själv att skaffa mig några hönor. Maken är inte lika angelägen. Han tycker vi ska skaffa bin istället. Enligt hans åsikt är de inte lika äckliga som höns.

Vi få fundera på den saken ett litet tag till innan vi klubbar beslutet.