Bubblor av såpa och bubblor av snor

Det känns som om det var precis nyss som jag satt på yttertrappan och tittade på barnbarnen när de blåste såpbubblor. Skimrade bubblor som svävade uppåt, sprack och efterlämna små små droppar.

Jag ligger nerbäddad i sängen och blåser snorbubblor. Runt omkring mig ligger hopknycklade Lambi ultra soft näsdukar. Det piper i öronen, värker i huvudet och rosslar i bröstet.
Beslutade mig i morse att sängen fick bli min tillflykt. Ligga ensam och pyssla med mitt snor.
Nästäppan växlar näsborrar. Det liksom knäpper i den borre som lättas upp och släpper in luft.

Normalt producerar och sväljer vi 1,7 liter snor om dagen. Verkar ganska äckligt men allt har väl sin mening antar jag. Snoret visar också hur vi mår. Beroende på färg. Vitt, gult grönt. Men även rosa, brunt och svart kan förekomma. Börjar jag snyta svart blir jag garanterat rädd och uppsöker läkarvården. Då frågar läkaren om jag nyttjar illegala droger. Nej, svarar jag sanningsenligt.
Då är det elakartad svamp!
Jag hoppas och ber att mitt snor aldrig kommer att bli svart. Gult och grönt kan så vara även om det är gränsfall.

Att ligga sjuk och mäta sitt eget snor är inte att rekommendera då det ska installeras kommunalt avlopp.
Redan före frukost knackade grävmaskinisten på dörren för att fråga om något. Maken var tillfällig informatör,när frukostmackan var uppäten försvann han ut till sin egen grävmaskin.
Tre gånger fick jag kliva ur sängen, ta på mig min fluffiga morgonrock och öppna för grovarbetarna.
De ville veta om jag hade ström i trådarna, signal i telefonen och vad vår sommarstugegranne har för mobilnummer.

Varje gång bad gubbarna om ursäkt att de störde mig. Såg nästan lite förlägna ut där de stod i sina stövlar och trampade runt på trappan.

Jag gav upp. Ställde mig i duschen och lät snoret flöda fritt. Det går f*n inte att ligga på sjukbädd när det grävs kommunalt avlopp.
"Ta på dig varma kläder och gå en liten promenad. Då ska du se att du piggnar till", föreslog grävmaskinisten när han kom för fjärde gången.
"Värst vad vi blivit familjära då", tänkte jag och gick och lade mig igen. Men först bäddade jag sängen och kokade en stor kopp med ingefärste.

Hela eftermiddagen har jag sovit. Vaknade av att maken kokade sparrissoppa.
Om jag orkar gå upp ur sängen om en stund ska han bjuda mig på ljummen ostkaka, sylt och grädde. Samt hälla upp en latte.

I morgon är jag frisk och rask. Är mitt vanliga jag. Lammet Lambi blir undanstoppad till nästa gång ty så har jag bestämt.

En futt med plåster och Bockarna Bruses sura troll

Jag kan inte tro att det är sant! I morse när jag vaknade sved halsen som eld. Näsan rann och hade jag haft en febertermometer hade den visat mycket högt gradantal. Jag har ju för all sin dar nyss varit sjuk, känner mig orättvist behandlad över att bli omsjuk. När jag har så mycket att göra dessutom. Skit och smörja är vad det är.

Maken har fått ett inbjudningskort om gratis influensavaccination. Han mumlar något ohörbart när jag för saken på tal.
Okej då, tänker jag. Även om jag inte har åldern inne så kanske jag kan få sno åt mig hans dos av influensamotverkade medel. Om han ändå inte vill ha den själv.

Jag travlade i alla fall mig iväg i morse till grannkommunen för att göra två jobb i deras kommunhus. Det ena handlade om den storslagna sjukvårdsinrättningen som planeras byggas. Det gamla sjukhuset är utdömt, råttätet och mögligt som det är, sägs det. Jag vet inte.
I våras skuttade politikerna över gräsmattan utanför det gamla sjukhuset. Full av iver och tillförsikt över att kommuninnevånarna ska få sina krämpor behandlade i nya lokaler mitt i centrum av kommunen. Jag fotade leende och skrattande politiker som såg ut att tillhöra den ystra skaran av kalvar som nyss släppt ut på bete.
Idag fotade jag stillsamma politiker som såg ut att ha drabbats av samma sjukdom som jag. Influensa eller vad det nu kan vara.
Pressen ställde frågor och i mitt omtöcknade tillstånd ville även jag visa min journalistiska framtoning.
"Vad anser ni, kära politiker, verkar det inte som om hela projektet krympt rejält men kostnaderna ändå ökat drastiskt. Tror ni verkligen att det blir en ny vårdinrättning och inte en liten futt mitt i centrum som endast säljer plåster"?

Jag märkte genast att jag ställde fel frågor. Får skylla på att min hjärna inte riktigt hängde med.
Andra jobbet var att följa med en arkivarie ner i kommunhusets absolut understa, längre under marknivå går inte att komma. Vi vandrade i snirkliga gångar som aldrig tycktes ta slut. Genom några fönster såg jag kvinnor som såg lika dystra ut som politikerna högre upp i huset. De tvättade kläder och manglade lakan.
Jag trodde inte mina ögon. Varför tvättas och anglas det i kommunalhusets underjord?!
"Hemtjänsten, lilla vän. Hemtjänsten!"

I arkivet visade arkivarien  mig att förr i tiden hette skolelever inte skolelever utan lärjungar. Jag fick även se bilder på lärjungar som spelade horninstrument.

Slutar aldrig att förundras över vad mycket intressant jag få vara med om.

När jag kom hem hade grävarbetarna grävt av vägen. Dock hade de lagt över en skiva av något slag så jag kunde promenera över djupet där de kommunala avloppsslangarna ska ligga.
Ja hade piggnat på mig en smula varpå jag stampade hårt i skivan och ropade:
"VEM är det som trampar på min bro"?
Upp stack ett huvud där ögonen sa mig: "Gå ordentligt över den j-a skivan och håll inte på...."

Grävarbetare är inte på lekhumör när de gräver. Har jag också lärt mig idag.

Galler för fönstren och en spya på axeln

Helgen har gått i ett rasande tempo. I morgon börjar åter oxveckan där min agenda är fullklottrad med platser jag ska besöka och tider som ska passas.  Känns bra att inte behöva ligga ner och sparka mig trött.

Ibland har jag dålig disciplin över mig själv. Jobb som skulle ha gjorts blir liggande. Det straffar sig vilket fick den påföljd att jag ägnat dagen åt arbete.
Bland annat har jag skrivit om Norrköpings nedlagda fängelse. Ut med det gamla och in med det nya. Fångarna är utsläppta, antagligen inte i frihet, och in i fängelset har kulturen under hösten haft sin hemvist.
I cellerna där fångarna skakat galler har konstnärer visat upp sina alster. Psalmsångerna är sedan två år tillbaka avklarade i anstaltskyrkan där det istället hållits konserter av allehanda slag. Den sista skedde i torsdags då Johnny Cashs ande höll hov. Stilla blickade mannen i svart ner på publiken, hängande under korset framme under altaret. Jesus hade bytts ut mot Johnny Cash. Det blåser nya vindar i anstaltskyrkan.

Åhörarna var i extas. Både de som hade förmånen att sätta sig till rätta i kyrkbänkarna. De som haft förstånd att förboka biljetter.  Samt övriga som fick vända i dörren och muttrade högljutt över det de skulle gå miste om. Det gäller att vara om sig och kring sig om man ska få lyssna till fängelsesånger.

Själv gjorde jag det jag var där för att göra. Sedan gick jag på egen upptäcktsfärd. Öppnade dörrar som endast fick öppnas av behörig personal. Kikade in i tomma dåligt upplysta celler och försökte känna efter hur det skulle kännas att bli sittande bakom lås och bom under flera års tid.

Under 223 år har fångar kommit, låsts in och gått ut därifrån efter avtjänad strafftid. Fungerat som spinnhus dit lösdrivande kvinnfolk som stundom tjänade kosing på sina kroppar fördes.
I modern tid fram till dess att fängelset lades ner fungerade det som ett av landets äldsta säkerhetsfängelse. Stig Bergling och Clark Olofsson har varit fängslade i vår stad, kanske inte något att känna en större stolthet över som kommunens innevånare.

Nu är den gula byggnadens framtid osäker på vissa punkter.  Lägenheter ska det visst bli där, fint beläget vid Motala ström och med gångavstånd till Campus. Risken är överhängande att delar av kulturbyggnaden måste rivas varpå det upprättats protestlistor.

Under förresten om några myndigheter läser protestlistor eller om folkets namnteckningar hamnar i dokumentförstöraren med omedelbar verkan då listorna lämnas in till överheten. Han en känsla av att så är fallet. Oftast.

Ett trevligt avbrott i söndagsjobbet blev det när familjens färsking med föräldrar gjorde visit. Han har vuxit på en månad den lille. Men mest gjorde han grimaser, gäspade, pruttade och sov. Så som bebisar i allmänhet gör. De är inte speciellt sociala av sig innan de fått upp ögonlocken riktigt ordentligt. Liten trots sin månadsstorhet var han ut i farfars stora händer. Att det var farmors axel han kräktes en skvätt på har han ännu inget förstånd om.

Det ändrar sig med tiden. Bara att vänta till det är dags. Kan inget annat göra. Nu väntar i alla fall kvällens soffhäng som en första åtgärd. Fötterna på bordet och kaffekoppen i näven. Tror vi har några gamla kokosbullar kvar sedan förra helgen.

En försvunnen diakon och guld över Peking

Doften av guld blandas med doften från vårt pappersbruk. Vindarna från Peking bär med sig gulddoften ända hit ut till Skärblacka som motar bort brukets bajslukt. Vi stapplar fram, helt utmattade när äntligen anspänningen släppt.
I kväll kommer matchhjältarna hem. Tar emot folkets jubel på Tyska Torget i Norrköping. Det kommer att festas vilt, även min mun undslipper ett litet HURRA. Jag är dock ingen fotbollsfantast om någon till äventyrs skulle tro det. Men just idag sträcker jag extra på ryggen och säger leende: Jag är allt från Norrköping jag!

Under eftermiddagen jagade jag en diakon från Svensk kyrkan. Ville ha ett uttalande om Allhelgonahelgen. Hittade inte diakonen någon stans utan fann det säkrast att ringa för att på så sätt stämma träff vid någon minneslund där ljusen fladdrar.

"Det står 0-1 till Norrköping. 20 minuter kvar av matchen, kan vi höras lite senare..."

Om jag inte är fel underrättad tog IFK Norrköping guld år 1989. Samma år som vår yngsta dotter föddes. Då var vi inte östgötar och undslapp glädjeyran. Visste endast att Norrköping hade ett fängelse och ett fungerande spårvagnsnät. Nu vet jag bättre. Förutom att Norrköping är en vacker stad är Norrköping nu också Svenska mästare i fotboll.  IFK Norrköping behöver ingen Zlatan för att vinna guld.
Den senaste tiden av våldshandlingar staden drabbats av bleknar för stunden. Nu är det bara guldet som gäller. Om en kort tid har glädjeruset lagt sig och verkligheten hinner i fatt oss.

Vi behöver glädjen. Även om det är för en kort stund så behöver vi den.
Tack IFK Norrköping för att vår stad kan känna en stolthet och att festen i Peking kan börja. Guldflagor singlar ner över oss alla. Även över oss som inte tillhör den fotbollsälskande skaran.

I morgon dunkar säkert många huvuden. Tur att det är söndag och vilodag. Själva kommer vi att fira segern med att ägna tankarna på vårt kommande kommunala avloppsnät. Det tar största tiden i anspråk av vårt liv just nu. Var och en har fullt upp med sitt eget.

Nu har kommunens bagare bakat färdigt halloweenbakelser. Nu kommer de istället att baka bakelser med IFK Norrköpings logga. Tror jag det, de kommer att smaka mumsigt värre.

Oljeljus och häxbål

År 1999 var jag till Varberg i egenskap av begravningsentreprenör och arrangerade en begravning. Den nyblivna änkan och jag hade aldrig tidigare mötts men i samband med dödsfallet och begravningen knöts ett vänskapsband mellan oss som aldrig knutits upp.

Den döde hade sina rötter i våra trakter varpå jag körde honom från Varberg för att han skulle få sin sista viloplats i hembygdens svarta mull. På kistan låg en blommande äppelkvist från den västkustska trädgården. Några svartmyror gömde sig bland kronbladen och fick även de följa med på resan.

Änkan återvände efter gravsättningen av kistan till det hus hon och hennes make en gång byggt. Där fanns hennes trygghet och där ville hon stanna så länge hon orkade. Problemet blev dock att avståndet mellan henne och makens grav var stort. Jag erbjöd mig att se till att ett ljus tändes i samband med den stora gravsmyckningshelgen.
Varje år har jag åkt till graven, stuckit ner gravlyktans pinne i jorden och tänt ett ljus. Ljuslågan har jag hållit levande ända fram till påsk då jag ersatt den med en liten påskliljeplantering.

I morse ringde dottern. En av stortvillingflickorna var sjuk och frågan gällde om hon kunde få vara hos oss under dagen.
Vi har legat mesta delen av dagen under filten. Läst sagor, druckit äppelmust och tittat på Bolibompadraken. Med avbrott för rotmos och fläsklägg. En riktig vilodag har det varit och jag kände hur välbehövligt det faktiskt var.

När det var dags att köra flickan till sin mor, far och syskon tog vi svängen till kyrkogården för att tända ljuset på min skötselgrav. Människor gick stilla och tysta mellan gravstenarna, satte sig på huk och grav efter grav blev upplysta av oljeljus med och utan gravlyktor.

Vi stannade en liten stund. Höll varandra i hand. Tittade oss omkring och enades om att det var vackert på kyrkogården.

När jag släppt av tösabiten hemma hos henne åkte jag till vår lokale matvaruaffär. Fick vänta en stund innan det blev en ledig parkeringsficka. Utanför hade massor med stora och små människor samlats. Tiggerskan satt på sin vanliga plats men syntes nästan inte. Bredvid henne fanns ett stort anslag. "Spökjakt på ICA." I butiken bjöd det på en läskig häxbål och halloweenbakelser. Kunderna hade även chansen att vinna skrämmande priser.

Personalen var hiskeligt utspökade. Min kassör hade blod rinnande över hakan. Det var som att kliva rakt in i ett skräckkabinett.

Jag tänkte på kyrkogården som vi nyss lämnat. Ljuset som brinner på Josefs och alla de andras gravarna.

Vi lever i kontrasternas tideräkning.

I morgon ska jag gå på mingel. I en nyöppnad begravningsbyrå. Äta kakor och önska de blivande begravningsentreprenörerna lycka till med sitt viktiga och ansvarsfulla arbete.
Själv har jag lämnat andras begravningar bakom mig. Ägnar mig numera åt VAMS
(Vård Av Mig Själv) och ska så göra till den dag då mina barn får tända ett oljeljus framför min gravsten.
Jag hoppas de kostar på mig en riktigt fin gravlykta, för det vill jag verkligen ha!