Att böja rör och steka pannkakor

Maken har kravlat sig upp ur avloppsdiket och förlagt verksamheten inomhus. Närmare bestämt bland prunkande tulpaner på köksbordet där han mäter upp långa blanka rör som han sedan med finess böjer på exakt rätt ställe och skruvar fast genom uppborrade hål i väggen i vårt badrum.
Genom de böjda rören ska vattnet sedan rinna ner i toalettens vattenbehållare, vidare ner i själva skålen och när spolspaken gjort sitt ut till avloppspumpen.
Maken vet precis hur han ska få till det för att händelseförloppet ska fungera tillfredsställande.

Jag förundras över hans färdigheter.

Vissa människor har en medfödd gåva att orda upp saker och ting. Makens gåva, förutom hans intellekt och kunnande i det mesta, är att han även fötts med praktiskt handlag. Jag tror aldrig att vi anlitat en hantverkare då det behövts.

Som barn passade han på att plocka isär familjens nyinköpta radioapparat för att plocka ihop den till brukbart skick lagom till dess att hans föräldrar helt ovetande om sonens kunskaper i radiotektik kom hem från kyrkans söndagsgudstjänst.
Att lägga ihop två spikar och sticka in i kontakten för att få propparna och all elektricitet att haverera lärde han sig tidigt. Höjdpunkten blev då han fick vara med och se sin far rota runt i proppskåpet för att byta ut de vita säkringarna där en liten färgad plopp släppt från den knappt synliga spiralen.
Inget att rekommendera till barn som inte vet hur det ska gå till utan att själv bli elektrifierad!!

Med växande ålder utvecklades den praktiska ådran vilket kom bra till pass då min svärfar en gång på väg ut för att plöja den tröskade åkern kolliderade med en bil varpå traktorn vek sig på mitten. Svärfar klarade sig helskinnad förutom en bula i pannan. Röster höjdes om att en bärgningsbil borde anlitas men maken släpade själv hem den demolerade traktorn till sin verkstad och skruvade isär det som inte redan satt löst. Lade omsorgsfullt delarna på verkstadens arbetsbänk. Funderade en stund och plockade sedan ihop traktorn. Arbetet tog vinterns alla månader men lagom till vårbruket var traktorn brukbar igen och kunde dra harven över plogtiltorna.

På makens väg ut till snickarboden för att hämta något lämpligt verktyg passade jag på att skicka med honom den avklädda julgranen. Den har nu gjort sitt och stjärntydarna får på sin vandring till det nyfödda Jesusbarnen klara sig utan julpynt i vår stuga. Det är inte ens säkert att de tar vägen förbi här på Bäckstugevägen så jag har inga nämnvärd skrupler för den sakens skull. Tycker endast det är skönt att vårt hem är avpyntat och julmaten uppäten. Är trött på den kommersiella julen som hållit på ända sedan Domsöndagen.

Nu är tiden så långt liden att det är dags att fundera på den framförvarande middagsmaten. En hantverkare tarvar rejält med föda och ska det bli något måste jag kliva in i köksregionerna. Ty att laga trasiga traktorer och böja vattenrör klarar maken av med bravur. Värre är det om han ska försöka sig på att laga mat. För att inte göra honom orättvist anklagad som kock bör jag nämna att han är en fena på att steka pannkakor och tillreda en potatisgratäng. Samt koka ägg, de blir alltid perfekta!

Bullar till lunch saknade skor

Vi har lärt oss att sova på morgonen. Kan bero på att mörkret dröjer sig kvar i vårt sovrum tack vare de mörkläggande rullgardinerna som jag i åratal tjatat mig till. Maken erkänner numera att rullgardiner även är hans melodi. Det går aldrig att förutspå hur utslagen skall falla innan det har konstaterats. Alltså, maken har konstaterat att rullgardiner främjar rejäla sovmornar

I morse väcktes vi av telefonen. Sonen hade en fråga till sin far innan han skulle iväg och skotta snö hos sina kunder. De börjar bli vana nu våra vuxna barn, att vi sover längre på morgonen än vad jag minns att de själva någonsin gjort.

Läste någonstans alldeles nyss att när barnen flyttat hemifrån börjar det egentliga livet för föräldrarna som då kan börja sköta sig själva och gödsla på sina egna intressen och behov.
Kan ligga något i det påståendet och är väl inga direkta nyheter.
Måltider, för att ta ett exempel. Sedan den sista i kullen flyttat hemifrån började maken och jag äta på obestämda tider. Rena rama galenskapen, hävdar vissa. Måltider ska ätas på klockslaget. Annars blir vi för tjocka, för smala, orkeslösa, klena och drabbas av sjukdomar. Vi fuskar rejält. Hälsofrämjarna darrar av fasa. För att käka bullar och dricka varm choklad gjord på grädde och vatten där den hoprörda smeten av socker, grädde och choklad noga måste avsmakas innan det heta vattnet tillsätts, gör ingen nytta till lunch. Tvärt om, det kan vara direkt skadligt. Men det främjar själen vilket är nog så viktigt.

När barnen bodde hemma skulle jag aldrig ha kommit på tanke att servera bullar och choklad till lunch eller middag. Ibland kunde det hända att jag inte tillagade tillräckligt mycket i kastruller och pannor, men det fanns alltid något annat att utöka mättnadskänslan med. Chips till exempel. Friterad potatis kan aldrig vara fel.
Nu hände det inte ofta att maten inte riktigt räckte till. Att jag missbedömde mängden födointag, men det hände.
Har heller aldrig gått under epitetet supermorsa. Men jag har alltid gjort så gott jag har kunnat i mänskliga mått mätt.

Jag har alltid haft problem med att se barnen flytta ut och skaffa sig egna boningar. Jag har gråtit mig till sömns och fortsatt gråtit under dagens vakna timmar. Har aldrig kunnat vänja mig varken vid tanken eller tomrummet som uppstått. Den utflyttande har dock med glädje och stolthet packat ur sina rum, lämnat kvar det som inte ansetts passa in i det nya och vuxna livet. Kvar har jag stått där och med dystert sinne beskådat det som en gång varit ett barnrum.

Hallen har tömts på skor. Det hände att jag sprätte omkring makens och mina skor i hallen för att på så sätt skapa den rätta hemvana känslan. Inbillat mig att allt varit så som det alltid varit.

Nu har åren utan hemmavarande barn sedan länge blivit en vardag. Vi är våra egna och gör som vi behagar. Det är faktiskt inte så dumt det heller. Barnen i sin tur håller lite koll på sin mamma och pappa. Ringer ofta och frågar; Vad gör ni?
Sover, svarar vi om det är på morgonkvisten.
Då hörs en djup trånande suck. Sovmornar känns avlägset för småbarnsföräldrar. Men en dag får de som nu är småbarnsföräldrar njuta av lugna, långa och stilla mornar. Även om det verkar vara långt kvar till dess. Mitt råd till dem är, njut av barnatiden trots att det är ett heltidsjobb med ansvar och omsorg. Det är dock så fullt av kärlek och glädje, en tid som trots allt går väldigt fort. Ser vi när vi tittar i backspegeln.

Idag blir det fisk till middag. Lunchen är inte ännu bestämd. Bullarna är slut men jag bakade en kardemummakaka igår. Det kanske funkar det också. Vi får väl testa.

Bryggseglare och läkeväxter

Mjuka flingor dalar ner och lägger sig tillrätta över vår trädgård och de vintergröna buskarna. Lätt snöfall, sa de på väderleksrapporten igår kväll och det verkar stämma.

Vi har haft dagar med sol. Lågt stående har strålarna gett oss energi och hoppet om att vi ska få möta ännu en vår väcks till liv. Ännu orkar inte solen högt upp på himlen utan ligger strax ovanför skogsbrynet.
I tvättmaskinen snurrar våra vinterutebyxor. De tjocka med hängslen. Det ryktas om att Göta kanal frusit till hållbarhet och vi lurar på att ta en tur med våra sparkar. Från Norsholm till Bråttom slussar. Väl framme kan vi hälla upp varm choklad ur termosen. Sittande på bryggan där sommarseglarna lägger till innan de släpps genom slussen.
Prata om hur annorlunda vintern ter sig mot sommaren. Då är Bråttom slussar fylld av människor i lättare klädsel. Uteserveringen doftar av nybryggt kaffe, bullar och mullrande ljud från motorcyklar. Pedaltrampande cyklister stannar till för att bli serverade fika innan de fortsätter mot Söderköping och sista slussen vid Mem. Ovetande om väntande vedermödor då höga backar runt sjön Asplången ska besegras innan kanalen åter tar vid. Jag brukar önska cyklisterna lycka till, ibland på svenska och stundom på engelska. Det beror på vilket språk de talar.
En och annan flanör, med eller utan hund.
Båtar som glider fram genom kanalen och flaggorna i aktern visar vilka nationaliteter de tillhör.

Medan vi väntar på varmare tider får vi roa oss bäst vi kan. Huttrande fördriva tiden under neddragna mössor. Sparka oss varma och låta sparkmedarna slår gnistor.

Eller dansa rysk kosackdans. Vilket svärsonen och jag ägnade oss åt under gårdagseftermiddagen medan publiken bestående av småtvillingarna och deras storasyster, deras mamma och min make exalterade beskådade våra färdigheter i denna form av dans.

Musiken går i fjärdedelstakt  och har ett högt tempo. Det gäller att ligga i och hänga med.
Kalinka, kalinka, kalinka moja!
En hyllning till olvonbusken.  Läkekonstens växt som botar allt från hysteri till kramper, menstruationsbesvär och andra diverse lidanden.
Vi har ingen olvonbuske i vår trädgårdsplantering. Det borde vi kanske ha. Ett eget husapotek där basen består av helt naturliga läkeväxter.

Jag tittar ut genom fönstret sittande i min skrivarbod. Det lättare snöfallet har nu övergått till mer kraftig snöfall. Än en gång har vädergurun haft fel. Usch, det känns långt kvar innan det är vår.

Psykisk förkylning och en bättre koreograf

Helt nyktra, utan tillstymmelse av hangover då endast Icas rosa bubbel flödade i glasen samt var sitt glas rött ur flaskan från Systembolaget lämpat till nyårssupén, vaknade vi denna nyårsdag då min telefon meddelade att ett nytt sms inkommit.
Småtvillingarna och deras storasysters mamma bjöd in till eftermiddagsfika med nyårskaka som tilltugg.
Strax därpå kom en påringning från stortvillingarna och deras lillebrors pappa. Han undrade om vi möjligtvis hade några Alvedon suppositorier för barn hemma.
Självklar! En farmor/mormor står alltid i beredskap inför kommande eventualiteter. Vad det än må vara. Nu verkar det som om någon i barnaskaran är krasslig.

Precis som jag trodde igår känns denna dags uppvaknande inget annorlunda trots att vi bytt ut sista siffran i årskombinationen. Enda skillnaden är att vi åter igen har tårna framåt mot något nytt och spännande. Att gå ett tidssteg tillbaka är omöjligt.

Jag känner mig privilegierad att leva bland människor där det råder kärlek, lugn och harmoni. Visserligen kan vi drabbas av en psykisk förkylning då och då. Viken bra benämning på ett övergående tillstånd! Det har jag lärt mig av vår yngsta dotter, vem som myntat uttrycket är dock oklart.
Men det finns de som under lång tid eller värre ändå, för alltid får dras med denna för alla inblandade åkomma. De som flytt från krig eller som fortfarande lever kvar där död och sönderbombade hem blivit en vardag. De som inte känner sig välkomna hit av såväl vissa politiker som allmänheten.
Tiggare och hemlösa. Både inhemska och de som kommit över våra gränser i hopp om att tjäna ihop några slantar för sin överlevnads skull. De lider antagligen också av psykiska förkylningar som kan vara svårbotade.

Det är lätt att orda om orättvisor och att det är lika som gäller då vi sitter i våra trygga boningar. Jag tillhör skaran som gärna talar men inte gör så värst mycket för att vara behjälplig. Lägger inte ens en peng i den solkiga pappersmuggen som dagligen sträcks fram mot mig vid butiker och andra allmänna inrättningar. Men jag har en åsikt och den är att vi måste värna om människans lika rättigheter i vårt samhälle och ute i övriga världen. Dessutom röstar jag på ett parti som värnar om mänskligheten, något annat är för mig otänkbart och tröstar mig med att min röstsedel kan göra skillnad.

Jag tror att detta år kommer att bli ett bra år. Det tror jag visserligen varje år men nu är jag mer full av tillförsikt än jag varit tidigare.
Enda smolken som finns och som överskuggar tro och hopp är min mammas sjukdom. Maken och jag hade en resa bokad till Spanien för att besöka makens son med fru nu i dagarna.
Den resan är till min mammas stora förtvivlan avbokad. Hon känner sig till besvär och att hon saboterat vår resa genom att bli sjuk.
Jag är dock inte den dotter som överger min mamma när hon som bäst behöver mig. Inte annars heller för den delen. Jag har bara en mamma och hon har satt mig till världen. Nu vill jag utan att jag känner någon som helst uppoffring vara mammas stöd och hjälp. Även om jag kanske åker på en psykisk förkylning av all oro jag har över det som jag förstår ligger framför mamma.

Malena läste in det nya året med bravur. Bäst på scenen var Jerry the old entertainer. Bröderna Rongedal sprattlade mest. De borde skaffa sig en bättre koreograf om de över huvud taget har någon. Säger jag som varken kan spela, sjunga eller dansa. Bara prata vitt och brett.

Idag ska jag ta och sjunga psalm 730. Flera gånger dessutom. Även om min sångröst är skral.

Åka i sovvagn och skåla med en 117-åring

Sista dagen på detta år. Någon nyårskrönika tänker jag inte ge mig in på. I morgon är en ny dag och ett nytt år. Är säker och viss om att det kommer att kännas likadant i morgon som det gjorde idag.

Ljuset har så smått börjat återvända. Det mörknar inte lika fort på eftermiddagen och det märks i sinnelaget.
Eftermiddagen har vi spenderat till en rejäl skogspromenad. Lika spännande varje gång eftersom maken är av den åsikten att upptrampade stråk bör undvikas i största möjligaste mån. Han har rätt, som vanligt. Att trampa bland ris och morän stärker rygg, knän och inte minst lårmuskler.
Svetten dröp, den skinnfodrade mössan kliade och pulsen steg.

Vi träffade på ett par skor under vår vandring. Prydligt upphängde på en utstickande gren från stammen på en fura. Kanske en vandrare blivit blöt om fötterna och hängde upp sina skor på tork. Eller så hängdes de upp där på den vackra tallen när hösten skulle övergå till vinter. Meningen bakom det hela kanske är att de ska få hänga där till dess att vårsolen kommer och hjälper till att spränga fram de nu ännu vilande knopparna. Som en sorts symbol över att livets vandring inte kommit till vägs ände, det är endast en vilopaus tills det är dags att trä skorna på fötterna och göra jublande glädjeskutt i den skira grönskan.

När jag var yngre hade jag alltid planer när jag stod inför ett nytt oförbrukat år. Nu finns längre inga storstilade planer. Små önskningar möjligtvis. Som att få åka tåg i sovvagn. Det har jag aldrig tidigare provat på. Tycker det verkar så trevligt. Ligga nedbäddad medan tåget rusar fram i natten.
Jag förslog maken att vi skulle göra en resa någonstans långt bort. Med tåg och sova i en sovkupé. Till Berlin. Jag fick inget direkt konkret svar tillbaka, jag är osäker på hur han ställer sig till mitt förslag.

Den mest angelägna önskan jag har i nuläget är att orka hålla ögonen öppna fram till tolvslaget efter att ha tillbringat natten till idag i vaket tillstånd. En flaska bubbel med den rätta bouqueten inhandlad på Ica, ligger i kylen för att få lagom sval temperatur. På tolvslaget klingar jag mitt glas mot makens och tackar för den trettioåttonde nyårsafton vi fått fira tillsammans.Vi har dock inte trettioåtta återstående nyårsaftnar framför oss. Då skulle jag som 98-åring få skåla med min 117-åriga make vilket i så fall skulle vara intressant för forskare i forskningen om människans åldrande.

Välkommen 2016, vi ska göra allt vi kan för att förvalta året och vårt återstående fortsatta liv efter bästa förmåga.