Baklava och söt honung

Vi satt mitt emot varandra. Varsin mugg med rykande hett kaffe. Han frågade om jag ville ha socker i kaffet. Jag skakade på huvudet men önskade att han frågat om jag ville ha en skvätt mjölk.
På ett fat tätt intill min kaffemugg, ett fat med baklava. Nybakade. Perfekt frasig filodeg. Fyllda med pistagenötter, mandlar, valnötter och svagt doftande honung.
Utanför fönstret började lördagstrafiken göra sig gällande. Bildäckens susande trängde in genom fönstret. Bilar till och bilar från. Ingen som vet vart de ska, inget som vet vart de kom ifrån. Endast bilföraren själv vet den bestämda destinationen.

Du kan kalla mig Marco, sa han. En mix av engelska och svenska. Vi valde språk lite som det behagade.
Jag tog den första baklavan. Stoppade in hela den lilla kakan i munnen. Malde med käkarna, blundade och lät några små vällustiga ljud sippra ut mellan tuggan av filodeg och nötter.
Jag befann mig i baklavans himmelrike.

Han skrattade. Kritvita tänder. Korpsvart hår som var hopdraget till en tofs i nacken.
Fatet fylldes på allt medan bakverken försvann, in genom munnen, passerade matstrupen och hamnade i den magsyreskvalpande magsäcken.

Marco från Syrien. Som tröttnat på att gå på gym och sitta ensam i sin enrumslägenhet. Som längtade efter sin mamma och pappa, systrar, bröder och vänner. De som är kvar i Syrien. Knastrig och dålig telefonkontakt.

Han tröttande på ensamheten och startade ett bageri. Kakkulturer som möts. Det sockersöta svenska möter det honungssöta syriska. Marcos kakor är endast sötade med mandel, nötter och honung.

Ni svenskar har för mycket socker i era kakor. Less sugar and you can eat more. Leende mun och leende ögon.
Jag saknar min familj. Att åka hem är en omöjlighet.
Vad händer om du åker hem?
Han fortsatte att le men leendet nådde inte längre ögonen. Han ryckte på axlarna och jag förstod att jag inte skulle fråga något mer.

Marco från Syrien har skapat sig ett eget liv i vårt land. Startat ett baklavabageri. Han gillar Sverige och svenskarna. Det var så han sa.
You are a nice pepople.

I want to take cakes home to my husband!
Du får så många du vill, gratis, sa Marco. Jag protesterade. Ge inte bort något, det måste du lära dig som egenföretagare. Jag höll fram mitt betalkort.

Marco från Syrien. Med förhoppning om att hans bageri ska expandera. Hans kunder är uteslutande svenskar, nyfikna på att få äta baklava bakat enligt recept som kommer från ett land där människor lever i fruktan.

You Swedes are a nice people. Han räckte över en plastlåda med genomskinligt lock. Den var fylld med nybakad baklava.

Vinterbleka ben och att gröpa ur det göttaste först

Naturen gnistrade när vi vaknade i morse. Solen släppte igenom de första strålarna mellan tallarnas stammar. I min rosa fluffiga morgonrock, raggsockor och makens vandringskängor lufsade jag runt i trädgården för att rekognosera. Det var kylslaget men vackert. Efter frukost och morgontoalett gick jag ut för att fota den frostiga våren.

Det känns nära nu. Sociala medier levererar snödroppar och vintergäck, fika utmed den soliga husknuten och i Skövde pumpas cykelslagen, det är dags för vårens premiärtur bakom cykelstyret.

Jag firar in årstiden med att till mig själv sticka en vårtröja. Garnet har jag köpt hos Margaretha i Ljusfallshammar. Hennes 200-åriga bod är fylld av garner, det är bara att välja och vraka.
Tillbakalutad i soffan med fötterna på rumsbordet låter jag stickorna slamra mot varandra medan arbetet växer fram. Lämnar skolmassaker, stängda gränser, hemska förhållanden i Sydsudan, badhus som håller stängt för män under en dag så kvinnor kan bada i lugn och ro, saboterade ambulanser med frustrerad sjukvårdare, Zlatan och tjafset i mello för en stund. Känner mig tillfreds i min egna lilla trygga vrå med stickor och garn.

På väg mot vår lokala matvaruaffär såg jag en promenerande yngling. Iförd t-shirt och halvlånga byxor. Huden ännu vinterblek och jag finner det aningen överdrivet att klä sig sommarlätt även om solen skiner från klarblå himmel.

När jag var barn fick jag inte lägga undan vinterkläderna före 1 maj. Valborgsmässoaftonen var den magiska gränsen då mamma deklamerade att dagen efter fick jag byta ut livstycket med tillhörande klistrumpor mot vita knästrumpor.
Jag tog fasta på löftet och sprang omkring med kylslagna ben som mest liknade Värmländsk hackkorv till färgen. Gråblå. Ty även om månaden maj inträtt fanns det inga garantier att värmen nått fram. Men ungar var härdade på den tiden, vana att vara ute i friska luften och någon förkylning minns jag inte att jag drabbades av.

På eftermiddagen lät jag ytterdörren stå på glänt. Släppte in vårluften i huset. Det är en speciell doft med insläppt vårluft. Det vittnar om något som bär med sig en ny fräschör.
Hörde hur det knastrade i grusgången. Stortvillingflickan med en påse i handen. Semlor. Tre stycken. En till henne, en till mig och en till farfar. De hade varit till vårt hembageri och handlat på kredit. Makens plånbok låg kvar hemma men han är en betrodd kund och har redan gäldat sin skuld till bagerskan Camilla.

Liten snorig flicknäsa men glad ändå. Semlor med varm mjölk i tre framställda tallrikar på köksbordet.
Det göttaste gröps ut först av allt. Det är så en semla avnjuts på bästa sätt.

Kaptenen på skutan och lagom fart i vagnen

Dimman ligger tät över Glan. Jag hade hoppats på solsken, men av det blir det tydligen intet. Om det inte spricker upp under eftermiddagen vill säga. Bäst att jag tar med mig solglasögonen som en säkerhetsåtgärd då jag beger mig ut på vägarna om ett par timmar. Vårvädret är nyckfullt.

Det blåser förändringarnas vindar över Svea Rike. Vår karta ritas om och ombildningar sker. Vi östgötar ska samsas med smålänningarna vad det lider och många oroas säkert över att bli indragen i en storregion.
Styrande politiker ger lugnande besked. Allt kommer att bli så mycket bättre, både med sjukvården och det kamerala.
Landshövdingarna har även de anledning att darra på manschetterna. Många av deras poster kommer att skrotas och de får packa ihop sitt bohag och flytta ut ur residensen.

Och vem kommer att bli kaptener ombord på de regionala skutorna?

Dock försäkrar samtliga inblandade parter som styr över vårt land att i processen finns ödmjukhet och god insyn som en grundläggande mixtur där viktiga strukturändringar kommer att gagna likvärdigheten över hela vårt land.
Det låter fint på ett skrivet papper men kanske inte är lika enkelt i praktiken.

Idag är det för övrigt exakt ett år sedan maken och jag tog med oss barn och barnbarn och lyfte från marken för att tillbringa några dagar tillsammans i varmare klimat.
Mycket har hänt sedan dess och mycket finns att vänta. Både privat och i världen.

För min del har jag börjat varva ner på mina åtaganden. Kände att hjulet plötsligt snurrade snabbare än vad jag hann med. Det var inte riktigt så jag hade tänkt spendera min lediga tid efter det att vi sålde vårt företag. Märkligt hur lätt det är att dras med, inte orka stå emot, säga stopp och belägg. Antagligen ligger det i min natur, ständigt på språng, helst med så många glödgade järn i elden som möjligt.
Nu har jag bestämt mig att endast göra det jag själv finner förnöjsamt. Åka till Ljusfallshammar och träffa miljövänliga bönder exempelvis. Vara tillsammans med barnbarnen så mycket som möjligt är ett annan exempel som jag prioriterar högst.
Det tredje exemplet, som är ett konstaterande, är att åka till Kolmården och fika hos Berit. Att säja ja till en inbjudan om att få komma och äta kakor utan att först behöva titta i almanackan är ett privilegium.

Livet är som en berg-och dalbana. Ibland går det upp, ibland går det ner och jag känner en barnslig förtjusning när fartvinden rufsar om min kalufs. Men jag vill inte ramla ur vagnen och slå mig. Därmed kommer jag hädanefter att åka berg-och dalbana i lagom läskig fart.

En neandertalare och doften från Toscana

Gårdagen. Klockan 07.00. Min mobil på ljudlöst, nerpackad i min ryggsäck. Inga telefonsamtal, sms, eller mejl. Inget twitter, facebook eller instagram.

Utanför tåget rusade landskapet fram. Hästar med hästtäcken, bondgårdar där ordningen var exemplarisk, bondgårdar där ordningen var mindre exemplarisk, lastbilar och personbilar på motorvägen, skogslandskap och öppna åkrar. Slingrande grusvägar och svartfläckiga isbelagda sjöar.

Stortvillingpojken i fönstret. Pekade, kommenterade och höll stundom min hand. Farmor och barnbarn på resa.

Mitt emot oss. Två män med varsin laptop på bordet. De talade jobb, lösningar på problem och copyright på egna texter. Datorerna slogs ihop, packades ner i svarta portföljer.
Den ena berättade för den andre om Toscana. En miljöbeskrivning så väl utförd att det kändes som om jag varit där. Ljud, dofter och byggnader.
Den andre mannen hade varit i Milano. På begravning. Han hade även hunnit med att bekanta sig lite med staden. Han skulle resa dit igen, men även försöka ta sig till Toscana.

De tittade på stortvillingpojkens ryggsäck. Sa att de också ville ha en sådan fin ryggsäck. En svart med gröna grodor. Önskade oss en trevlig och händelserik dag.

Framme i huvudstaden. Snabbfika med Kerstin. Vi talade om våra avslutande jobb. Som vi sysslat med i många år. Vi talade om människor vi på olika sätt mött under åren som gått. Visade bilder på våra barnbarn. Kramades och skildes åt. Sa att vi måste ses igen.

Vi gav oss ner i underjorden, stortvillingpojken och jag. Åkte snabbt genom svarta tunnlar och trapprullade sedan oss upp i dagsljuset. Naturhistoriska Museet, skelett, gamla ben, uppstoppade djur och platsmänniskor med öppna kroppar. Vi tittade på hjärnan, hjärtat och blindtarmen som stortvillingpojkens pappa opererat bort. Köttbullar med potatismos och lingonsylt. Tunnelbana, lång promenad och spårvagn. Vasamuseet. Imponerande och lite läskigt.
Fika i restaurangen och Stockholmstaxi till Centralstationen. Chauffören och jag talade om eberspächer under hela taxiresan.

Tågresa tillbaka mot Norrköping efter en lång dag. Trötta ben och ömma tår.
Bredvid oss på andra sidan av mittgången. Två kvinnor och en man. De var arbetskamrater på resa. Kvinnorna dissekerade en icke medresande arbetskamrat av samma kön. Plockade fram det mest personliga. Hon har till råga på allt psykiska problem. Går hos en psykolog, minsann, så är det. Stötte och blötte i minsta detalj. Suckade i djupt samförstånd och enades om att de inte visste hur och vad de skulle ta sig till med henne. Mannen tittade tyst ut genom tågfönstret. Reste sig och gick på toaletten. Tystnad några minuter. Så tändes den röda lampan. Toaletten blev upptagen. Koll på den röda lampan. Mannens liv delades med oss övriga resenärer. Lampan slocknade och kvinnorna enades om att fortsätta samtalet nästkommande dag. De log mot den nykissade mannen. Han log tillbaka. Samtalet om den inte närvarande arbetskamraten fortsatte. Mannen såg ut genom tågfönstret. Landskapet susade förbi.

Det var Internationella Kvinnodagen igår. Tillsammans gör vi skillnad.

Iris, jag och en ny väggklocka

Dagen började skakigt. Jag var beredd att ta ett steg rakt ut i luften och stod med ena foten en bra bit ovanför marken. Jag lät foten pendla, fram och tillbaka. Klumpen i magen och krampen i halsen.
Som vanligt stod maken bredvid och såg till att jag höll balansen.

Bra beslut, sa han när jag drog tillbaka foten och stadigt satte ner den bredvid den andra foten.
Men du vet att du kan ta klivet när som helst och inte låta andra ta kommandot, fortsatte han och släppte min hand.
Det är en ynnest att ha en sådan man bredvid sig när det svajar.

Medan maken var hemma och monterade in en ny badrumsfläkt som vi fått i gåva av dotterns man åkte jag till staden och kollade in lite nya traktorer. Sådant är alltid intressant.
Det doftade nytt i hytten och jag fick en snabblektion i hur en Fendt 700 Vario Power funkar.
Med en Fendt Variotronic aktiveras manövreringssekvensen helautomatiskt på vändtegen. VarioGuide ger en exakt styrning med noggrannhet och fyrvägsspaken med manöverknappar för 3:3 och 4:e hydraulventilssektionen är busenkel att lära sig.

Jag pillade försiktigt på reglermodulen för bakre trepunktslyft med snabblyft, djupkontroll och kraftuttagsaktiveringen som är ett tillval för frontlyften.

Traktorn är lika lätt att köra som en bil, fast den har större hjul. Kan tro det, kan tro det. Rediga doningar den där Fendt 700 Vario Power. Kostar 3 miljoner, ungefär. Kanske lite dyrare med extra tillbehör.

Jag klättrade ner från traktorhytten. Kändes obekvämt och ovant, det var länge sedan jag klättrade ner från en traktorhytt. Kanske delvis beroende på att jag hade en kort och snäv kjol på mig. Maskinförsäljaren stod nedanför på marken, beredd att ta emot i den händelse att jag skulle falla. Då hade han fångat upp mig. Maskinförsäljare är rekorderligt folk, det vet jag sedan tidigare, Förr gav de bort väggklockor till lantbrukarfruarna. Iris och jag fick var sin likadan, men det var vi i givandets stund helt ovetande om. Det uppdagades först senare.

Vi övergick till harvar, plogar, såmaskiner och ogrässprutor. Sedan fick jag en hel kasse med produktkataloger. Bland annat Väderstads där allt som hör det väntade vårbruket finns med.
Nu har vi kvällslektyr. Känns festligt att få bläddra igenom katalogerna och räkna på fingrarna.

Så klart att vi ska ha en sådan där fin traktor. Det är ju snart vårbruk. I vår ska vi sätta jordärtskockor har vi beslutat oss för. De växer som ogräs, skockorna, så vi måste göra ett nytt land åt dem så de inte tar livet av allt det övriga som kommer att ingå i vårsådden.

En gång bonde alltid bonde.