Krångliga kossor och några inklämda höns

"Du får gå vart du vill", sa gårdsägarna och lämnade mig utanför mangårdsbyggnaden efter att vi skakat hand.
Vägarna på gården var som en perfekt gräddad kladdkaka. Stel uppe på och kletig under ytan. Mina högskaftade stövlar i mjukt skinn sjönk ner i leran och jag förbannade min dumhet att inte ha ett par gummistövlar liggande i bilens bagageutrymme i beredskap. Jag om någon borde veta bättre. Landsbygden är mjuk och lerig när tjälen släpper taget.

Jag styrde stegen mot ladugården. Öppnade dörren och klev in. En svensk låglandskossa låg på båspallen, Idisslade och stönande så som kor stönar när de ligger och idisslar. Tittade lojt på den främmande besökaren, vände lite på öronen och fortsatte därefter obekymrat att rapa upp grovfoder och tugga vidare.
Vi fick ingen större kontakt så jag lämnade kon och gick tillbaka ut i solen.

En vit häst med röd beklädnad och gröna, som jag tolkade det, tofflor kom ystert skenande mot mig som kontrast mot den lata kossan.
"Stopp! Hit men inte längre", ropade jag ty jag önskar ingen närkontakt med vilt springande hästar.
Hästen ruskade på manen och sprang vidare, lika ointresserad av mig som idisslaren i ladugården.

När jag körde hemåt kände jag doften av ladugård stiga upp ur min rosa halsduk. Svagt men ändå påtagligt. Jag blev så där hopplöst nostalgisk som jag alltid blir då jag varit på en lantgård.

"Du har glömt hur det var", säger maken när jag drömmer mig tillbaka till flydda tider.
"Glömt allt krångel kossor för med sig när man minst av allt önskar sig krångel".
"Vi kan väl åtminstone köpa oss några hönor", försöker jag bedjande men maken avfärdar förslaget. Med motivation att vi inte har några möjligheter att härbärgera höns på vår tomt. Trots att vi är utrustade med ett antal uthus.Det vore faktiskt inte helt omöjligt att klämma in ett par hönor i ett av uthusen om bara viljan fanns.

För övrig har denna dag, för utom ett gårdsbesök, erbjudit mig en undervisning i hur en motorsåg ska hanteras. Det var inte riktigt meningen, vi halkade helt apropå in på ämnet. Allt skulle egentligen handla om bristande elevunderlag på ett naturbruksgymnasium, trädgårdslinjen.
Att eleverna uteblir kommer helt och hållet an på föräldrarna som inte anser att deras ungar ska utbilda sig i att rensa ogräs. De tycker att de ska utbilda sig till något mycket bättre. Helst ett yrke med status.
Jag ska göra en insats och belysa ämnet trädgård, som är ett brett ämne med många möjligheter. Dessutom är det brist på trädgårdsarbetare, företagen skriker efter arbetskraft.

Nu är dagen nästan till ända. Soffhäng och en kopp nybryggt te. I morgon blir det en lång dags färd mot natt. Kan tänkas att min lunch blir en varmkorv med stark senap. Eller ännu bättre, en stor semla...

Välgång och olycka

Två timmar i solen. Med slutna ögon och öppna öron. Småfåglarnas första trevande kärleksläten. Snart är det fullt i holkarna. Hos mamma blommar snödropparna, här får vi vänta ett litet tag till.

Idag sprider vi hjärtan till varandra. I de sociala medierna tar vi emot kärleken från både kända och okända. Så borde det vara varje dag. Men för all del, det kan vara bra att bli påmind om att vi ska värna om att vara vänligt sinnade. Det är annars så lätt att det faller i glömska.

När jag öppnade vår brevlåda fanns det där ett brev. Att få ett handskrivet brev är smått revolutionerande. Andäktigt sprättade jag upp kuvertet med en liten kniv som är anpassad till fruktkniv. Någonstans har jag en brevkniv. Vet inte bara vart, den används tyvärr allt för sällan.

Kuvertet var adresserat till oss båda. Att vänta in maken var helt enkelt otänkbart. Tålamodsprövande och tålamod är något jag inte lärt mig att behärska.
Adressaten började brevet på gammaldags manér. Hoppades att vi var välmående och informerade oss om att det egna hälsotillstånd och liv var som det skulle.

Förutom de vänliga raderna innehöll kuvertet gamla fotografier. På bilderna ler en man mot kameran. Några är svartvita medan andra är i färg. Lite blekta av tidens gång men ändå fina och betydelsefulla för oss som mottagare.

Mannen på bilderna är sedan några år tillbaka död. Vilar i Skogskyrkogårdens minneslund. Där även hans fru har sin viloplats. Och min pappa som till skillnad mot de andra inte har någon relation till Skärblacka. Det var dock kravet mamma ställde, pappa skulle med henne då hon lämnade Värmland och blev östgöte. Så fick det bli och ingen av oss har hört några klagomål framföras.

Jag bläddrar bland fotografierna. Känner ett vemod svepa över mig. Det är så påtagligt att livet är förgängligt, ett lån vi fått att förvalta efter bästa förmåga. De som tänker att allt ska vara som vanligt i evighet går miste om något viktigt. För inget är evigt. Vi lever i ett kretslopp där nya liv kommer medan andra försvinner.
Hur ska vi då kunna förvalta tiden på bästa sätt? Googla på det och det dyker upp mängder med förslag hur vi ska bli rika på pengar.

Det är pengarna som styr över lyckan. Ju mer pengar vi har desto lyckligare är vi.
Men även den rikaste dör så småningom och blir plötsligt enkel och spartansk. Någon som aldrig unnade sig något utöver det ordinära. Var nöjd med det lilla. Därmed bör begravningen bli så enkel och billig som möjligt.
Arvet delas upp. Rättvist. Lyckan förs vidare med tillgångarna. Om någon händelsevis får lite mindre än den andra kommer olyckan in i bilden. Osämjan blir ett faktum, oavsett om det är Alla hjärtans dag eller ej.

Ett brev kan lyfta många tankar...

En borttappad unge och experimentell forskning

En ny vecka har inletts, Som dessutom bjuder på en föraning om vårens annalkande. Som i sin tur genererar i glatt humör. Snart ställer jag undan mina vinterkängor i förrådet.

Då äntligen mörkret viker undan är det lätt att hänge sig åt äventyrligheter. Vad är då bättre än att göra äventyret i grupp. Så resonerade vi och for iväg till Linköping med barn och barnbarn.
Ett besök på Flygvapenmuseet under gårdagen blev resultatet. Där mottogs vi av en dam som bakom disken i foajén gav oss förhållningsorder samt en översiktskarta. Men det är väl så damer med ansvar agerar då det kommer tolv personer på rad. Varav sex av dessa personer är barn.
"Inte röra och inte springa", löd budskapet och vi gjorde det bästa för att efterleva lagar och förordningar.
Det enda missödet blev en borttappad unge som gett sig ut på egen hand för att utforska det som bör utforskas i ett museum. Barnet återfanns efter det att vi vuxna trotsade regeln "Att inte springa i lokalerna" och ordningen blev återställd.

Att tappa bort ett barn är för oss ingen ny företeelse. Det har drabbat oss ett antal gånger då vi vuxna med ansvar förlitat oss på varandra.
För många år sedan, då sonen var liten glömde vi helt enkelt bort honom i tron att någon av oss höll ordning på gossen.
Det hela utspelades i Stockholm efter ett besök på Buttericks. Vi var ett sällskap som uppspelta av allt vi köpt på oss skulle dra vidare i storstadsmyllret mot nya mål. Då är det inte lätt att hålla ordning på allt och alla. Två kvarter bort saknades en liten person varpå vi alla i samlad trupp rusade tillbaka för att finna en mycket ledsen pojke som anklagade oss för bristfälligt föräldraskap.

När orken över att beskåda krigsflygplan, utöva experiment och läst informationsskyltar tagit slut blev det dags för nästa begivenhet. Presentshoppen. Barnbarnen plockade på sig det de ansåg sig ha behov av. Lade upp behoven på köpmansdisken varpå expediten undrade hur det hela skulle finansieras.
"Farmor/mormor har pengarna", svarade de unisont. Farfar/morfar kom till undsättning och vi delade på kostnaderna.

Efter det att vi räknat ihop ungskocken och förvissade oss om att ingen fattades avslutade vi det hela med ett restaurangbesök. Bord förbokat, för säkerhets skull.

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen. Alla dagar är bra dagar men vissa dagar är lite bättre. Dessutom aningen mer händelserika än andra...

Alla rätt och en resa genom Kuddby

Hembakade bullar, kladdkaka med vispad grädde och microvärmda blåbär.
Vi satt mitt emot varandra vid köksbordet. Pratade och kände hur nostalgin sakta smög sig in i samtalet.
Vi pratade om flydda tider som aldrig kommer tillbaka.
Utvandrare och hemvändare. Om att flytta tillbaka för att konstatera att inget är så som det var då. Människors förändring och människors frånfälle.
Så pratade vi om affären. Byns hjärta. Där allt och inget dryftades mellan havregryn, kaffebönor, mjölk, ägg och hästskosöm.
Nedläggningen och byarådets planer som rann ut i sanden.
Affären, ett monumentalt minne över tiden innan Ica Maxi stormarknad började lockade med medlemspriser och rabattkuponger.
Dörren är låst och handtaget bortmonterad. Genom gallertrappan har sly och gräs växt upp och ersatt skosulornas nötande.

Varor in och varor ut. Förnödenheter och nödvändigheter. Inlämnade av tipsrader med förhoppning om alla rutor rätt ifyllda. 1 X 2 och drömmen blir sann.
Allt är stilla och färgen på trävirket flagnar. Brunt papper för fönsterglas. En solblekt gardinkappa vittnar om personalens egen vrå intill baksidans varuintag.
En halvöppen källardörr. Ett härbärge för katter och möss, gråsuggor och tvestjärtar.

Jag tackade för fikat och pratstunden. Stannade vid affären, tog några bilder och körde sedan ombord på färjan. Tvärs över Bråviken och tvärs över Vikbolandet. Östra Husby, kyrkan, högstadieskolan, vårdcentralen och missionshuset.
Kuddby, Buss-Åke och  mellanstadieskolan som sedan länge är tömd på elever. Genom Tåby, förbi ytterligare en kyrka och skolan där småttingarna lär sig räkna och skriva.
Kände mig ensam och längtade hem. Eller längtade jag tillbaka? Till tiden då Buss-Åke stannade utanför vårt gula hus för att plocka upp våra barn som skulle till skolorna i Tåby, Kuddby och Östra Husby.
Allt förändras och jag är ingen hemvändare. Nej, jag nöjer mig med mina minnen.

En varmkorv på macken i Söderköping. Lyxade till det med räksallad och rostad lök.
Vår dotter. Glad och förnöjsam mötte hon mig när jag för sista gången svängde upp bilen utanför hennes arbete.  Kartonger, påsar och kaftanen. Allt stuvades in i bilen. Hon satte på sig sin storbrättade hatt, lämnade ifrån sig nycklarna och arbetstelefonen. Kramades hej då. På skrivbordet stod endast kvar det som tillhör Svenska kyrkan.
På måndag ska maken och jag åter igen stuva bilen full. Med samma kartonger, påsar och kaftanen. Lyfta in allt i dotterns blivande tjänsterum. Snart möts hon av nya kramar och "välkommen hit".

Livet och allt runt omkring är en ständig innovation...

Postleverans och kvällsfrågor

"Hur har du upplevt din dag"? Den frågan ställer vi varandra, maken och jag innan vi säger god natt.
En dag rymmer så mycket. Att kortfattat lägga upplevelserna till rätta och delge varandra det som varit lite sämre och vad som varit bra rensar den mänskliga hårddisken och bidrar med en god natts sömn.
Dock är vi noga med att alltid avsluta vårt samtal med det goda och det som tillfört oss något positivt.
Oftast kommer vi inte på något som varit mindre bra, men även de små triviala irritationsmomenten som att en glödlampa gått sönder och ingen ny finns att finna, att kulspetspennan strejkar eller posten är sen med leverans kan behöva dryftas.

Vårt goda kvällssamtal under gårdagen handlade mest om den flock bestående av säkerligen ett femtiotal sidensvansar som från ingenstans landade i vår trädgård. En naturupplevelse utöver det vanliga. Sidensvansar har vi inte sett på år och dag. Jag blev exalterat pirrig i hela kroppen, fick fram min kamera och förevigade fåglarna vilka gemensamt försvann som på en given signal efter det att de kalasat färdigt på frön från vårt fågelbord.

När vi avhandlat fåglarna lade vi dessa till handlingarna och kastade oss raskt över till nästa upplevelse. Nämligen vår julklapp som vår dotter med familj förärat oss. En resa in till Norrköping där vi på tu man hand avnjöt ost och chokladavsmakning hos Jolla Choklad & Dessert.
Egentillverkade olika choklad med ingredienser som hallon, lakrits, mango, passionsfrukt och mandelmassa med en gnutta kardemumma. Inmundigades med lämpliga sorters ost. Där till en kanna grönt exakt draget te med den rätta temperaturen.
Som om allt detta inte vore nog. I gåvan ingick också en välfylld papperskasse med delikatesser som vi på egen hand fick förmånen att välja ut.

Plötsligt trädde stadens förlossningsläkare in i lokalen. Han var ute efter sötsaker att ta med sig hem.
Vi nickade mot varandra och han ställde frågan till oss hur stortvillingarna och deras kusiner småtvillingarna lever sina dagar. Han var inblandad i båda förlossningstillfällena men jag måste tillstå att jag blev mäkta imponerad av hans förmåga att komma ihåg barnens födslar med tanke på hur många ungar han har sett komma ut ur olika livmödrar och förlossningskanaler.

Vi vinkade av läkaren som tog sina praliner och cyklade hemåt. Fortsatte avnjuta det som återstod på våra tallrikar och efter två timmar körde också vi mot våra hemtrakter. Ej på cykel utan i vår bil även om det kunde ha varit motiverat att ta en cykeltur med tanke på det kraftiga kaloriintaget.

"Hur har du upplevt din dag"? En ny kvällsfråga vi ställer till varandra när vi ligger tätt ihop under täcket och denna dag är till ända om sisådär sju timmar. Mycket kan hända än. Vi ska göra vårt bästa för att undvika de tråkiga svaren.