Soppa på gamla kängor och öppna vidder

Det är i alla fall ingen risk att sädesärlorna bränner fötterna då de landar på plåttaken. Gotland har slagit köldrekord och jag tror nog att vi inte ligger så värst långt efter i tabellen.
Läste som hastigast på nyhetsajten att år 1867 var det så kallt och bedrövligt att folk kokade sina gamla kängor och jag misstänker att de tvingades äta anrättningen för att inte avlida på grund av den svåra kölden.

Kanske bäst att jag rotar fram kängor som är förpassade längst in i förrådsutrymmet. Eftersom jag ändå tycks avstå från att trä i fötterna i dem kan jag lika gärna koka soppa på skodonen. Om det blir ännu kallare, menar jag. Vilket det tydligen finns stor risk för.

Mån tro om det är kylan lockar till mordbrand?  Det brinner lite var stans numera. Någon har till och med försökt sig på att tutta eld på det hus jag en gång för mycket länge sedan bodde i. Hyresgästerna väcktes ur nattsömnen och skrämda fick de svara på frågor har jag hört från säkra källor. Branden började i ett källarutrymme men jag kan dock inte erinra mig om hur varken lägenheten eller källarutrymmet var utformade. Efter intensiv bearbetning har jag lyckats skjuta undan de minnen som härrör sig från nämnda hyreshus, så även interiör och exteriör.

Under förmiddagen hade vi fikabesök av goda vänner. Sådant livar alltid upp. Vi talade om sommaren. Om en inbjudan att få följa med dem ut i deras båt. Se blommande skärgårdsöar, måsar och om vi har tur några sälar.
Det är något speciellt med skärgården. Ljuset verkar ha mer inslag av blått än på land. Klipporna och de öppna vidderna.
Skärgården och havet för med sig goda minnen från tiden då även vi var båtägare och hela familjen gjorde kortare eller längre turer.
Numera nöjer vi oss med att ro ut med vår eka på Glan. Dock är matsäcken lika viktig nu som då.
Min picknickkorg i all ära, men ingen gör så goda picknickkorgar som min vän Birthe. Av till synes enkla medel kan hon trolla fram de mest hänförande små rätter ur sin korg. Snart ska vi åka de många milen hem till henne och hennes make. Hon har lovat en utflykt och vart de än tänker ta oss med är matsäcken det som hägrar mest. I alla fall för min del. Även om utflykter bidrar till att våra vyer vidgas och vi lär känna det besökta landskapet lite bättre.

Idag är det tydligen chokladbollens dag. Något som förvånande nog gått mig helt förbi. Men chokladbollar kan avnjutas vilken dag som helst. Det behövs inget speciellt datum för den sakens skull. För mig har dagens datum en helt annan betydelse. Den här dagen för fyra år sedan var det nära nog att jag hade blivit änka. Så länge jag har förmågan att minnas kommer det aldrig att falla i glömska.

Slitsamma turer och envisa myggor

Björkarna står i sin allra skiraste grönska. Det är så vackert att det nästan tar andan ur mig. Samtidigt så overkligt. För några dagar sedan var grenarna kala, till synes döda efter vintern. Men så med ens, svällande knoppar som spricker och ut vecklar sig små gröna blad. Dags att beskära rosorna vilket nu är avklarat.
Om det inte vore så förbaskat kallt. Morgonens fotopromenad gav stela fingrar istället för ett större antal bilder till min fotosamling vilket var förhoppningarna.
Det fick bli soppa kokt på jordärtskocka, vitlök, vitt vin och grädde till kvällsmat. Till det äppelpaj med vaniljsås. Riktig höstruskmat väl passande till det rådande klimatet.

Eftersom det inte blev några mer vidlyftiga utomhusaktiviteter har jag hållit mig inomhus, kokat te och läst boken om Anna Sundberg. En självbiografi om en ung kvinna som förälskar sig i Walid, en vacker muslim från Algeriet. Walid talade lika vackert som sin egen skönhet om andlighet, Anna föll som en fura och två veckor efter första mötet blev hon hans fru. Konverterade till islam, bar niqab och slutade umgås med otrogna. Födde två pojkar och blev då svartsjukan lagt sig god vän med Walids andra hustru som han delade säng med när han inte var hos Anna.
Turerna i äktenskapet var många och slitsamma vilket till sist mynnade ut i skilsmässa.
Firare strömmade till men Anna valde Said Arif, vilken senare skulle komma att bli en eftersökt terrorist. Efter att ha flyttat runt i världen landade familjen i en by belägen  i Georgien. Maken stred mot ryssen och Anna umgicks med grannfruarna. Ytterligare ett flyttlass och nästa hemvist blev Syrien.

Längre än så har jag inte kommit i boken men den har redan väckt en massa tankar och känslor inom mig. Frågor som hur en svensk kvinna med hela livet framför sig väljer att gifta sig med en terrorist, konvertera till islam, klä sig i niqab och byta ut Halmstad och Lund mot Syrien.

Syftet med boken är enligt Anna själv att berätta den hemska sanningen om vilka vansinniga val hon gjorde men även varna andra som går i giftastankar efter att ha kärat ner sig i en terrorist.
Det är lätt att vara efterklok. Det behöver inte nödvändigtvis vara en terrorist om det ska gå illa för en flicka. Under 2000-talet dödades 267 kvinnor av män som de älskat och litat på. De flesta blev dräpta i sina hem.

Det blev min själ ingen uppmuntrande blogg denna gång. Men allt ska kanske inte vara glatt och livat hela tiden. Det finns jämmerdalar och det finns frostnätter. Men även jämmerdalar har en exitskylt och frostnätter övergår till ljumma sommarkvällar. Då vi kan sitta ute länge, länge och svära över myggen som envisas med att sticka sönder smalbenens nakna hud.

Prickiga bananer och Larssons kastrullresa

Köpte en klase bananer förra vecka. Banan tillhör dock inte min favoritfrukt men är ett bra mellanmål, praktiskt förpackad, lättäten och sprängfull med olika sorters vitaminer.
En enda banan ligger kvar i fruktskålen. Den har börjat ändra skepnad så som bananer gör. Det gula skalet har blivit mörkt prickigt och om inte någon av oss äter upp den snart är den mörk helt och hållet och åker därefter antagligen direkt ner i kompostpåsens innanmäte.

Mörka bananer lämpar sig väl till banankaka. Då ska den vara väl mogen och lättmosad. Så varför köper vi inte prickiga bananer som enligt expertisen är bättre än en helgul eller rent utav grön?
Istället petar vi undan klasen med prickiga bananer, ser till att den hamnar underst i fruktlådan och förser oss med de prickfria bananerna. På kvällen får den fruktansvariga samla ihop det vi konsumenter ratar och hiva ner allt i de väldiga sopcontainrar som är uppställda bakom livsmedelsbutikerna. Där för övrigt allt annat vi inte vill köpa på grund av kort datum, skönhetsfel eller trasiga ytterförpackningar hamnar.

Varje år kastas 74 kilo ätbar mat per person. Eller 717 000 ton om den summan känns bekvämare. Tänker att i dessa ton är inte jag inblandad, så kan det i rimlighetens namn inte vara. Ändå är jag en av alla som kastar mat som börjat bli aningen antik. Det konstaterandet går inte att komma ifrån. Jag är inte bättre än någon annan, trots att jag ofta piffar till gårdagsrester, smakar på grädden, luktar på grytbitarna och bakar banankaka på prickiga bananer.

I Norrköping finns Matbanken. Vilken utomordentligt bra idé! Ria hämtar en gång i veckan upp mat som vi konsumenter inte vill ha och kör sedan ut livsmedlen till olika församlingar som packar om och gör rätt. Idag var jag med och bevittnade transport, avlastning och vidare leverans till de som står utanför samhällets välfärd. Människor som av olika anledningar inte har pengar till sitt dagliga bröd. Föräldrar som är förtvivlade när skolorna har stängt på grund av lov och studiedagar. Då deras barns tomma magar knorrar på grund av utebliven skollunch.
Våra egna barns magar har aldrig knorrat några längre stunder. Därför är det svårt att sätta sig in i den situationen. Jo en gång var det verklig kris. Den gången då hela familjen plus dotterns tidigare ledarhund Tootsie begav sig ut i skogen runt Omberg sittande i en prärievagn dragen av en halt häst.
Vi skulle idka semesterliv i prärievagnen som var utrustad med köksutrustning, sovplatser och ett vattentätt kapell. Larsson kände sig som Pip-Larsson i Kastrullresan.

Kylväskan var välfylld vid avfärden. Innehållet minskade dock snabbt och vid dagens slut var även maten slut. Mitt ute i ingenstans skumpade vi fram i prärievagnen allt medan hungern slet och rev i våra bukar. Efter en övernattning spände vi på morgonkulan hästen framför vagnen och smackade på den hemöver. Då hade för övrigt hästens hälta ökat i styrka så vi hade egentligen inget annat val än att se till att kusen kom hem till sin rättmätiga ägare.
Om jag inte missminner mig stannade vi i Mantorp eller möjligen tidigare än så och åt pizza.

Det händer att vi talar om vår präriesemester. Skrattar åt våra öden och äventyr. Har roligt åt att maten sinade och frågar varandra hur vi (läs mamman) kunde missbedöma vårt behov av matförråd så totalt.

Nu ska jag nog äta upp den prickiga bananen. Under tiden ska jag tänka på att tio familjer i Klockartorpet har hämtat veckans matranson. Mat som ingen annan vill ha. Trots att den är helt och hållet felfri samt ätbar.

Amorösa aktiviteter och grusade planer

Det är full fart i vår trädgård. Jag lyssnar och tar in så många intryck det är möjligt. Efter midsommar kommer fågelsången att tystna, då är fågelungarna flygfärdiga och holkarna gapar tomma.
Vår rosbuske är ett tillhåll för fåglarnas amorösa aktiviteter och vi har sett allt ifrån rödhakar och domherrar till bofinkar och bergfinkar fortplanta sig.
Sädesärlorna däremot utför sin kärleksakt på våra hustak. Det ser aningen vanskligt ut då de halkar omkring på plåten. Speciellt farligt verkar det för hanarna som innan de får till det med honorna måste utföra en slags uppvisning som bevis på att just han är den rätte till att föra sin avkomma vidare.

Idag hade vi för avsikt att besöka Tåkern och dess häckningsplats för alla slags fåglar. Tyvärr har barnbarnbarnets uppkomna sjukdom satt stopp för dylika utflykter där pannkakor och andra smårätter skulle mätta oss under färden. Nya tider för utflykten har satts upp och det ska bli ett sant nöje då det blir av om två veckor framöver. Det är dessutom en julklapp till min mamma ty nu för tiden uppskattar hon att få små dagsturer i gåva istället för en massa pinaler hon inte har någon användning av.

En annan favoritsysselsättning när vårpirret ökar i styrka är badandet i sjöar och hav. Så fort solen får temperaturmätaren att stiga ska folk kasta sig ner i isvattnet. Trots att bästa tiden för utomhusbad är i augusti klarar badarna inte av att vänta.
Själv är jag ingen hängiven utomhusbadare. Däremot kan jag drista mig till att ställa badrumsfönstret på vid gavel då jag befinner mig under duschmunstyckets behagliga varmvattenstrålar. Eftersom fönstret är placerat intill duschutrymmet känns det som om jag befinner mig utomhus utan att jag för den skull behöver förfrysa min nakna lekamen.

Idag är dock Glan tömd på badare. Vädrets makter står inte längre på vattenälskarna sida. Det hotande lågtrycket är på rask inmarsch men vi har ändå hunnit med att fika sittande på yttertrappans trädäck. I morgon kommer snön, om det är jag viss och säker. Trist om vårt körsbärsträd som äntligen har slagit ut i full blom skulle förfrysa sina ljusrosa kronblad. Alltid är det något som bidrar till att den fulla belåtenheten går i stöpet.

Ändå, idag är det söndag vilket är min största favoritdag bland favoritdagarna. Dessutom min namnsdag som uppmärksammats på de sociala medierna trots att jag själv inte uppmärksammat att det står Carina under dagens datum.
En gammal vecka ersätts med en ny vilket skapar en viss förväntan. Speciellt med tanke på den kommande tisdagen. Tack vare min fotoutställning har jag skapat en ny kontakt. Ännu känner vi inte varandra men efter tisdagens fotopromenad kommer nog hon och jag att inte bara dela på det gemensamma fotointresset utan bli goda vänner. Sånt känner jag på mig. Öppna sinnen och delade tankar är en bra början till vänskap. Men vänskap kan vara skör, likväl som den uppstår kan den försvinna. Mycket handlar om livets förändringar, tillit och ömsesidighet. Det kan ibland vara en svår kombination.

Ett virrvarr i vardagen och hästhovskrafs

Känner mig rastlös. Det är som om något fattas mig. Jag vankade runt i trädgården under eftermiddagens sista timmar. Konstaterade att mörka moln drog in och dolde solen. Högtryck stannar aldrig någon längre tid. Tvärt emot lågtryck som har en förmåga att envist hänga sig fast.

Trots trädgårdsnjutningen känns det fortfarande som om det är något som saknas. Kan inte skaka av mig känslan men har nu kommit underfund med vad det hela handlar om. Det oplanerade, det som inte längre står skrivet i min kalender. Under en veckas tid har jag och maken hyst omsorg gällande våra barnbarn. Vilket inneburit många tider att passa. Nervöst har jag ideligen stämt av med min kalender för att undvika att någon unge blivit kvarglömd på nåt ställe. Det hela har varit en vild framfart genom vardagen. Så som föräldrarna har det dag ut och dag in. Vardag som helg. Ett virrvarr av åtagande gentemot deras avkommor.

Jag känner mig näst intill dränerad, inte på grund av att det på något sätt varit trist, tråkigt eller speciellt arbetsamt. Min påkomna trötthet beror mest på det ansvar som vilat på en ansvarstagande mormor/farmors axlar. Till viss del även en morfar/farfars axlar även om det varit jag som haft huvudansvaret med att se till att barnen kommit i rätt tid dit de skulle samt hämta hem dem på exakt utsatt hämtningstid. Dessutom skött utfodringen.

Till råga på allt blev en ur barnaskaran sjuk. Läkarvård krävdes och det var plågsamt att se barnets smärta utan att kunna göra annat än vara ett stöd för både barn och föräldrar.
Gårdagskvällen tillbringade vi på barnakuten. Rädslan i barnets ögon. Snälla händer, medicinering och isglass. Sittande i bakgrunden på en stol lät jag barnet, dess förälder, läkare och sköterskor vara ifred. Jag var endast med för alla eventualiteters skull. Vilket skulle visa sig var bra eftersom timmarna gick, provsvar skulle bli klara och medicin skrivas ut. Då är det skönt att vara två då det ena föräldraparet måste vara hemma för att ta hand om övriga små familjemedlemmar som ska genomgå kvällsritualer i lugn och ro. Apotekskön var lång trots att timman var sen, men ändå, tack och lov för kvällsöppna apotek. Det är enda gången som det känns legitimt att handla sent på aftonen.
Chokladmilkshake och röd himmel på hemvägen. Jag sittande i baksätet bredvid bilbarnstolen med en liten hand i min medan en trött men lättad förälder framförde fordonet mot våra hemtrakter.

När jag kom hem stöp jag i säng. Sömnen hade dock svårt att infinna sig. På näthinnan fanns barnbarnet som fastetsat. Det jag hade fått bevittna var bland det värsta jag sett. Mitt hjärta värkte ikapp med barnets egen smärta. Tack vare medicin och den läkningsförmåga ett barn ofta besitter är vårt barnbarn på bättringsvägen.

Som grande finale på denna vecka blev det idag ridskola med småtvillingarna och deras mamma. Därefter middag med efterrätt hemma hos oss.
På ridskolan fanns en annan mormor och morfar. Mormodern njöt av solen medan morfadern hjälpte sitt barnbarn med hästvård. Att "krafsa" hästhovar ansåg han vara överflödigt, det viktigaste var att manen var kammad och låg som den skulle. Hästen var liten men även små hästar inger respekt. På den punkten var för mig den okände morfadern och jag helt överens. I alla fall då det gäller att "krafsa" hovar.

Nu är veckan som stand in slut. Allt återgår till den ordinarie verksamheten. Både här och där. Till nästa gång vi behövs...