Rött hår och bokstäver i snön

Vi satt på altanen. Drack kaffe och bredde tjockt med smör på kex. Mamma gladdes över blomsterprakten men muttrade över att pionen endast bjöd på en enda blomma.
"Kanske den blommar bättre nästa år," sa hon och jag nickade. Läppjade på kaffet och sa att hemma hos oss blommar snart pionerna rejält.

"Vill du hjälpa mig att borsta mitt hår?" frågade hon plötsligt.
Hon gav mig en blå hårborste och ställde samtidigt en hink på golvet bredvid sin rottingstol.
Försiktigt drog jag borsten genom håret samtidigt som jag förde den andra handen över hennes hjässa.
Min hand fylldes med mjukt grått hår som en gång varit sprakande rött.
"Fortsätt, det känns så skönt", sa mamma.

När jag kramade hej då höll jag plastpåsen med mammas hår i ett stadigt grepp. Hon såg mycket annorlunda ut.
"Hoppas din pion blommar duktigt nästa år", tänkte jag när jag stängde dörren bakom mig.

Nu är det sommarlov. Den bästa tiden på året. Jag minns fragment från mina barndoms somrar. Bekymmerslöst skuttade jag ut i friheten. Bredvid fanns mamma och pappa. Som en självklarhet i ett barns liv.

När våra barn var skolbarn älskade jag sommarloven lika mycket som de. Tyckte om att ha barnen nära mig. Det hände att jag uppmuntrade dem till att skolka, bara för en enda dag. Vår yngsta dotter var lättast att övertala. Som ansvarstagande moder vill jag nogsamt poängtera att det inte var vanligt förekommande att jag bad barnen stanna hemma istället för att gå till skolan. Men det hände kanske en eller två gånger varje år.

Vi grillade bananer. Vispade grädde och slevade upp på faten tillsammans med bananerna som hade fått kolsvart skal. Framför den öppna spisen satt vi tätt ihop. Åt av de varma bananerna medan grädden smälte. Vi läste speciellt utvalda sagor. Eller så bakade vi bullar. En vinter kokade vi te och satt ute i snön och drack. Blåste ner i muggarna så vi inte skulle bränna oss i munnen. Det te som blev över hällde vi ut i snön. Snirklade bokstäver som bildade ord med stålar av te. Skrattade och sa att det såg ut som om någon kissat ord i snön.

Jag hoppas att barnen har goda och glada minnen av sin mamma den dag då sommarens sista pion blommar i vår rabatt. Känner hur mycket jag älskar dem alla. Precis som min mamma älskar mig.
Hon ville att det skulle vara jag som borstade hennes hår. Det som en gång varit så sprakande rött.

Platsfyllning och knäppta händer

Detta var dagen då det skulle ske. Lagningen av min avbitna tand. Jag vaknade i morse, svagt traumatiserad. I vanlig ordning inför ett tandläkarbesök.
Dock avmattades tandläkartraumat och ersattes med en annan sorts ångest då jag upptäckte till min fasa att mitt pass var spårlöst borta.
Timman innan jag skulle bege mig till tandläkaren ämnade jag checka in dottern och mig på flyget som på måndag ska ta oss till London. Men utan pass blir det inga boardingkort och jag letade febrilt.
Funderade på hur jag skulle förmedla det sorgliga i att vi måste ställa in resan i den händelse att jag inte hittade det jag sökte. Och antagligen aldrig se röken av pengarna vi lagt ut i förskott.

Hur är det ens möjligt att en sådan viktig värdehandling kan försvinna? Det står till och med bakpå passet att det ska förvaras säkert och hanteras varsamt.
Efter idogt letande hittade jag det, krampen i magen försvann och jag började så smått att åter grunna över tandläkarbesöket. Lättad slog jag upp första sidan i passet bara för att konstatera att det gick ut 2014. Således var det mitt gamla pass som jag förvarat säkert och hanterat varsamt.

Letandet tog ny fart och nu blev även maken involverad. Så även vår sons anställde som dök upp för att hämta makens bil. Han hade bråttom iväg och kunde inte vara behjälplig i själva letandet men visade av någon anledning upp sitt eget pass. Som om det skulle hjälpa mig som var panikslagen och nödställd.
Dessutom ifrågasatte jag varför han sprang omkring med denna viktiga värdehandling i bakfickan då han enkom rest från Linköping till Skärblacka. Så vitt jag vet krävs inget pass på en sådan resa.

"Ordna upp det här," beordrade jag maken. "Ring polisen eller vem f*n som helst."
Maken som är min klippa i allt tittade sorgset på mig och suckade medlidsamt över olyckan som drabbat hans käresta.

Jag knäppte mina händer i bön och bad om vägledning. Huruvida det var bönesvar eller ej ska jag låta vara osagt men jag fick en ingivelse om att gå ut till förrådet och leta. Jag rev och slet i lådor, papperskassar och plastpåsar. Kände igenom fickorna på vinterjackor, vårjackor och kasserade sommarjackor. Vrängde ut och in på allehanda väskor, körde ner händerna i vinterstövlar och kängor. Inget pass fanns att finna.
Som ett sista desperata försök trevade jag med händerna i alla fack på en svart och lilafärgad ryggsäck. Det verkade lika osannolikt som att passet fanns i en av mina vinterstövlar men det var dock värt ett försök. 

Där, i det sist undersökta ryggsäcksfacket låg mitt pass! Jag öppnade det och fann till min stora lättnad att samma gangsterliknade nuna som alla mina passfoton lyckas likna stirrade på mig. För allra första gången uppskattade jag fotografiet och gladdes åt att det tydligt och klart framgick att passet är giltigt fram till 2019. Hur passet hamnat just där är en fråga som aldrig blir besvarad.

London, here we come!

Uppdragstagare och en blodsugande grannfru

En lång dag börjar närma sig sitt slut. Idel aktiviteter från morgon till kväll. Några av dem mindre tilltalande men som oftast, slutet gott.

Mamman till småtvillingarna och deras storasyster sände ut mig på ett uppdrag. I uppdraget ingick barnaskaran. Likt en gåsmamma med eftersläntrande gässlingar vandrade vi från Hospitalsgatan via Drottninggatan till Repslagaregatan. Jag först och ungflocken på rad efter mig.
Uppdraget bestod av diverse inköp, närmare bestämt 7 stycken trosor X 3=21,
6 par strumpor X 3=18 par, 2 nattlinnen X 3=9 samt 3 morgonrockar.
Framme i klädbutiken lade vi upp en strategi. Tvillingarna pekade vilka trosor de ville ha och deras storasyster kollade ut de rätta storlekar. Därefter hängde hon de utpekade trosorna som var upphängda på små plastgalgar på sina småsystrars utsträckta armar. Sedan skred hon själv till verket och hängde sju trosor i hennes egen storlek på sin underarm.
Lika så strumporna, där ingick samma strategi. Nattlinnena var det lite värre med eftersom en viss beslutsångest slog till. Morgonrockarna fanns det inte så många att välja på så det valet gick helt och hållet komplikationsfritt.

Kassörskan bleknade när vi krokade av samtliga trosor från armhållarna, lade upp dessa samt de övriga klädesplaggen på disken. Men eftersom jag just denna dag var på det hjälpsamma humöret blev det jag som befriade troshögen från de plastiga upphängningsanordningarna. Kassörskan skannade prislappar, kön bakom oss växte och sen tog jag fram den stora plånboken.
"Ha en jättefin dag alla tjejer", sa kassörskan och torkade sig diskret i pannan med ovansidan av handen.
På imponerande 45 minuter hade barnen och jag slutfört uppdraget vilket jag anser vara världsrekord!

Därefter blev det finpasta på pastarestaurangen tillsammans med barnens föräldrar innan vi stuvade in oss och en enormt stor klädkasse i bilen och körde hem till Skärblacka.

Dagens mindre trevliga aktivitet härrör sig till grannfrun som med stort kunnande stack nålar i makens arm. Virusinfektion blev slutresultatet vilket var befriande då vi misstänkte något allvarligare än så. Vila och god omvårdnad av makens fru, skrev läkaren på receptet. Samt en flaska stark hostmedicin.

Efter dagens bravader är urlakningen ett faktum och jag ser fram mot en god natts sömn.

Knutna tankar och stärkta sinnen

Det finns dagar då själen och tankar behöver få ro. Tyvärr är det lättare sagt än gjort. Då det behövs som bäst är det oftast svårast att kunna andas i sin egen takt.
Levande ljus, rökelser och meditativ musik i all ära men inte ens med dessa enkla medel är det lätt att slappna av för att vila kropp och själ.
I mitt huvud snurrar oftast tankarna i en hastighet så de slår knut på varandra. Även om jag befinner mig i viloläge. Eller när jag inte ens skulle behöver tänka.

Idag har jag dock haft förmånen att utestänga stora delar av omvärlden. Fått vila i tystnad allt medan delar av min familj förlustat sig bland de vilda instängda djuren på Kolmårdens djurpark.
Stortvillingarna, deras lillebror och föräldrar samt en tillhörande moster gick åt det ena hållet medan jag åt det andra. Öppnade dörren till Kolmårdskyrkan och trädde in i helgedomen.
Under sex timmar var jag helt och hållet min egen. Förutom under de stunder då djurparksbesökare sökte sig till kyrkan för att beskåda det som är en sorts blandning av en grotta och ett kyrkorum.
Jag har dammat av min skolengelska och i egenskap av kyrkvärd fått både holländare och ryssar att förstå vilken unik byggnad de klivit in i.
Visat på urberget som kyrkan är uppbyggd på och omkring. Det stora stenblocket i den ena delen av kyrksalen medan en klippa löper in genom en av långsidorna där en naturkälla spränger fram sitt vatten. Nåja, spränger är att gå till överdrift, mer droppar om ens det, fuktar igenom är nog den rätta benämningen. Häftigt är det hur som helst.

Smörgåsar, bullar och kakor samt en påse godis har haft en strykande åtgång. Det tarvas bukfylla när det idkas retreat. På håll hördes endast de ljud som tillhör en djurpark. Annars var allt bara stillhet.

Sist jag var i Kolmårdskyrkan är nio år sedan. Då vår yngsta dotter ingick äktenskap med sin man.
Efter det har det aldrig funnits någon anledning till att besöka just den kyrkan. Förrän nu, då vår hemförsamling hörde av sig och frågade om jag ville ägna en hel dag åt kyrkvärdskapet.
Det har för mig varit en välbehövlig vila. Just nu går mycket på högvarv. Omvälvningar där vi vet att en del av livet bara går åt ett håll medan annat bara kan bli bättre.

Stärk i samtliga sinnen mottogs jag vid hemkomsten av maken. Han har väntat på mig och det känns gott.
I morgon är en ny dag, stärk av denna känner jag mig beredd att möta den.

Ett ödesdigert fall och en pinne på höjden

Det börjar bli märkbart tyst i vår trädgård. Den livfulla fågelsången har mattats av. Syftet har nått sitt mål och nu är holkarna fyllda med småfåglar vilka måste ses till att hållas vid liv av föräldrarna.
Det är ett viss vemod över tystnaden. En påminnelse om att sommaren inte är beständig.

Under morgonen har maken och jag haft med oss stortvillingarna på utflykt. Närmare bestämt till Rejmyre. Vi var de enda besökarna, bara det en form av besvikelse. Hantverksbyn som för några år sedan blomstrade låg öde. Den utlovade glassen i Glassbruket uteblev på grund av en låst dörr.
Det vet var och en som lovar barn glass att då uppstår ett visst ramaskri över förlusten.
Dock var glasbruket öppet och där rådde som vanligt full aktivitet. En bilfirma hade lagt en beställning på sneda glasljus vilket fick glasblåsaren att jobba för högtryck.

Det som lockade till mest uppmärksamhet från barnens sida var den stackars måsungen som brutalt ramlat ner från ett tak där föräldrarna byggt sitt bo. Ungen irrade förtvivlat fram och tillbaka allt medan måsparet ilsket skränade och skrek över våra huvuden.
Stortvillingarna gjorde sig bekymmer, jag i egenskap av farmor ängslades däremot över de flygande attackerna.

Enligt ornitologerna ska vi utrusta oss med en lång pinne som vi håller över vårt huvud då vi närmar oss måsar som tappat sina ungar från boet. Till vilken nytta annat än att måsar attackerar den högsta punkten vet jag inte eftersom jag ställer mig tveksam till förslaget. Anser att det skulle se direkt fånigt och oförklarligt ut att promenera runt med en lång pinne uppsträckt i luften. Samt att måsar har en benägenhet att vända baken till och lägga av en skit mot det hotande föremålet. Det krävs exakthet av måsen att träffa pinnen istället för den som håller i den.

Många klagar över måsutfall och då är det landets kommuner som får påringning. Det ligger ej på de kommunala uppdragen att hålla uppsikt över fåglarna så det inte uppstår mänskligt blodvite. Däremot åligger det fastighetsägarna att rensa bort fågelbon vilket ligger i underhållen av tak. Fastighetsägarna hävdar å sin sida att flytta på fågelbon är straffbart, därmed fortlöper problemen på offentliga platser.

Huruvida det gick med den förirrade måsungen i Rejmyre vet jag inte. Vi lämnade den åt sitt öde. Körde in till Norrköping och köpte den utlovade glassen. Chokladglass i strut. Förutom maken som krängde ett bakverk dekorerad med grädde och jordgubbar.
Det må regna och vara kylslaget, glass och jordgubbsbakelser hör ändå sommaren till.