Traditioner och gräddfil

Dotterns och min traditionella årliga resa till London är över och vi är således på hemmaplanen igen.
Vet inte vem som blev gladast över att se oss, maken, som längtat halvt ihjäl sig efter sin käraste eller ledarhunden som troligtvis saknat sin matte. Hunden har fått god omvårdnad och omsorg av maken som funnit tröst i att klia bakom hundens öron då längtan blivit allt för stark.

Att skriva ner reseskildringar så det behagar andra som inte varit med under resans lopp är svårt. Det kan även vara ganska tröttsam läsning. Ungefär som när någon förevisar bilder förställande ridturer på kamel, poolhäng med tillhörande paraplydrink, mat på fat eller inköp av klatschiga badhanddukar framför en inhemsk butik direkt riktad åt den köpglada turisten. I lagom doser är det uthärdligt och underhållande för stunden, men roar mest den som varit och turistat i främmande länder.

Dock dristar jag mig till att i lagom mått dela av mig av vår resa med att nämna Royal Botanic Gardens Kew som kom att bli denna resas absolut största behållning. En fantastisk oas, en relativt kort resväg med London Underground, utanför storstadens puls.
150 hektar botanisk trädgård där över 40 000 olika arter växter samsas. Ett enormt palmhus, växthus med allt från märkliga kaktusar till vackra orkidéer och mitt i allt The Big Stink som luktade märkbart ruttet.
Sex timmars vandring i nästan outhärdlig hetta gjorde oss matta och svaga. En brunch för att fylla på depåerna gjorde kyparen blek. Ty vi är inte vana vid brunch på engelskt manér och lade en beställning som kyparen till sist avstyrde. Med motivation att måltiden skulle bli allt för mäktig och rekommenderade oss sålunda att avstå från bakverken.

London är en ypperlig stad att turista i. Vänliga och hjälpsamma stadsbor i så gott som samtliga gathörn. En karta och förvirrad uppsyn och någon inhemsk kommer skyndsamt till undsättning.
Dessutom kan det vara en fördel att vara synskadad vilket vi fått erfara vid åtskilliga tillfällen. Speciellt på flygplatsen där vi i en helt egen gräddfil tågade förbi långa köer ledsagade av människor i gula västar. Både vid ankomst av vid avgång.
Utanför en Undergroundstation skramlade en man med en bössa.
"Please help the blind", mässade han. Fick syn på min dotter och sken upp. "Is she blind? frågade han märkbart glad över att träffa någon som han vurmade så starkt för.
"Yes giv her some money", svarade jag men han fortsatte konversationen vänd mot mig med att undra om hon var blind sedan födseln.
"Jag är blind sedan födseln men jag kan tala helt på egen hand", kontrade dottern på perfekt engelska och förärades därmed med ett klistermärke som uppmanade att donera pengar till blinda. Mannen ansåg troligtvis att hon kunde vara en autentisk reklampelare för blinda människor i London som behöver en extra slant på grund av sitt funktionshinder.

Naturligtvis har vi shoppat så som sig bör. London har ett stort utbud av varor. I vårt hembagage packade vi sålunda ner inköpen: Var sin solhatt med breda brätten i tvättbart bomullstyg, två klänningar med tillhörande vingar till småtvillingarna som när deras födelsedag är avklarad kan klä ut sig till älvor samt sex paket crumpet.

ID-handlingar och en tjuvkärring

För många år sedan var jag inne i en inredningsbutik. Strosade runt och tittade vad som fanns på hyllorna. Om jag inte missminner mig var jag på jakt efter en födelsedagspresent.
Vid ett ställ med dukar stod en äldre dam. Hon plockade bland grannlåten, vi gjorde ingen större notis av varandra utan ägnade oss var och en åt våra egna inköpsfunderingar.

Plötsligt fick jag se hur damen lät en av dukarna slinka ner i den väska som dinglade ner från hennes underarm. Obemärkt försökte jag snegla på henne för att se vad nästa drag skulle bli.
Hon förflyttade sig till ett annat ställ där det hängde vackra sidenscarfar. Hon provade flera stycken innan hon bestämde sig. Knöt scarfen om halsen, rättade till jackan och drog upp blixtlåset ända upp till hakan. Därefter lämnade hon butiken och jag gick fram till kassörskan för att upplysningsvis berätta att nu hade butiken minsann blivit av med två varor.
Kassörskan rusade till dörren och blickade ut över trottoaren som vimlade av flanörer. Den tjuvaktiga damen var spårlöst försvunnen och kassörskan såg uppgiven ut.
Vi språkades vid om folk som inte har vett att göra rätt för sig. Enades om att det var mycket skamlöst.

Häromdagen skulle jag vara dottern behjälplig med att lösa ut ett paket som företaget hon handlat från låtit frakta med DHL till vår bensinstation. Dottern, småtvillingarna och deras storasyster satt i min bil och väntade allt medan jag utförde uppdraget.
I min bakficka låg dotterns id-handling vilket krävs då andra än mottagaren av försändelsen ska vara den som löser ut paketet.
Eftersom jag ändå var inne på macken passade jag på att köpa en dosa snus. Öppnade snuskylen, tog snuset och stoppade dosan i bakfickan på min kjol. Samma ficka där dotterns id-handling låg. Plockade upp hennes id-kort samt lirkade ut mitt körkort ur plånboken. Uppgav sändningsnumret och överräckte båda id-handlingarna till damen i kassan. Fick efter alla konstens regler paketet, därefter lämnade jag macken och vi körde därifrån.

I morse skulle jag ta på mig tidigare nämnda kjol och upptäckte då snusdosan som låg kvar i bakfickan. Den snusdosa som jag, precis som den tjuvaktiga damen i inredningsbutiken, hade stulit!
Därmed blev jag nu på morgonen nödd och tvungen att köra ner till vår bensinstation och med blossande kinder erkänna mitt fruktansvärda tilltag. Inom mig fanns en oro att macken är utrustad med övervakningskameror och att jag fångats på film när jag var ute på stöldturnén.
Jag höll krampaktigt i snusdosan, lämnade fram den och sa att tjuven återvänt till brottsplatsen för att en gång för alla göra rätt för sig.

Osammanhängande förklarade jag hur situationen blivit som den nu var och bad om att inte bli kallad för en tjuvkärring.
Kassörskan skrattade stort och var tydlig med att det skulle ingen av personalen någonsin kalla mig för.
Snuset är betalt och i sanningens namn; det är inte nyttigt att nyttja tobaksvaror!

Rött hår och bokstäver i snön

Vi satt på altanen. Drack kaffe och bredde tjockt med smör på kex. Mamma gladdes över blomsterprakten men muttrade över att pionen endast bjöd på en enda blomma.
"Kanske den blommar bättre nästa år," sa hon och jag nickade. Läppjade på kaffet och sa att hemma hos oss blommar snart pionerna rejält.

"Vill du hjälpa mig att borsta mitt hår?" frågade hon plötsligt.
Hon gav mig en blå hårborste och ställde samtidigt en hink på golvet bredvid sin rottingstol.
Försiktigt drog jag borsten genom håret samtidigt som jag förde den andra handen över hennes hjässa.
Min hand fylldes med mjukt grått hår som en gång varit sprakande rött.
"Fortsätt, det känns så skönt", sa mamma.

När jag kramade hej då höll jag plastpåsen med mammas hår i ett stadigt grepp. Hon såg mycket annorlunda ut.
"Hoppas din pion blommar duktigt nästa år", tänkte jag när jag stängde dörren bakom mig.

Nu är det sommarlov. Den bästa tiden på året. Jag minns fragment från mina barndoms somrar. Bekymmerslöst skuttade jag ut i friheten. Bredvid fanns mamma och pappa. Som en självklarhet i ett barns liv.

När våra barn var skolbarn älskade jag sommarloven lika mycket som de. Tyckte om att ha barnen nära mig. Det hände att jag uppmuntrade dem till att skolka, bara för en enda dag. Vår yngsta dotter var lättast att övertala. Som ansvarstagande moder vill jag nogsamt poängtera att det inte var vanligt förekommande att jag bad barnen stanna hemma istället för att gå till skolan. Men det hände kanske en eller två gånger varje år.

Vi grillade bananer. Vispade grädde och slevade upp på faten tillsammans med bananerna som hade fått kolsvart skal. Framför den öppna spisen satt vi tätt ihop. Åt av de varma bananerna medan grädden smälte. Vi läste speciellt utvalda sagor. Eller så bakade vi bullar. En vinter kokade vi te och satt ute i snön och drack. Blåste ner i muggarna så vi inte skulle bränna oss i munnen. Det te som blev över hällde vi ut i snön. Snirklade bokstäver som bildade ord med stålar av te. Skrattade och sa att det såg ut som om någon kissat ord i snön.

Jag hoppas att barnen har goda och glada minnen av sin mamma den dag då sommarens sista pion blommar i vår rabatt. Känner hur mycket jag älskar dem alla. Precis som min mamma älskar mig.
Hon ville att det skulle vara jag som borstade hennes hår. Det som en gång varit så sprakande rött.

Platsfyllning och knäppta händer

Detta var dagen då det skulle ske. Lagningen av min avbitna tand. Jag vaknade i morse, svagt traumatiserad. I vanlig ordning inför ett tandläkarbesök.
Dock avmattades tandläkartraumat och ersattes med en annan sorts ångest då jag upptäckte till min fasa att mitt pass var spårlöst borta.
Timman innan jag skulle bege mig till tandläkaren ämnade jag checka in dottern och mig på flyget som på måndag ska ta oss till London. Men utan pass blir det inga boardingkort och jag letade febrilt.
Funderade på hur jag skulle förmedla det sorgliga i att vi måste ställa in resan i den händelse att jag inte hittade det jag sökte. Och antagligen aldrig se röken av pengarna vi lagt ut i förskott.

Hur är det ens möjligt att en sådan viktig värdehandling kan försvinna? Det står till och med bakpå passet att det ska förvaras säkert och hanteras varsamt.
Efter idogt letande hittade jag det, krampen i magen försvann och jag började så smått att åter grunna över tandläkarbesöket. Lättad slog jag upp första sidan i passet bara för att konstatera att det gick ut 2014. Således var det mitt gamla pass som jag förvarat säkert och hanterat varsamt.

Letandet tog ny fart och nu blev även maken involverad. Så även vår sons anställde som dök upp för att hämta makens bil. Han hade bråttom iväg och kunde inte vara behjälplig i själva letandet men visade av någon anledning upp sitt eget pass. Som om det skulle hjälpa mig som var panikslagen och nödställd.
Dessutom ifrågasatte jag varför han sprang omkring med denna viktiga värdehandling i bakfickan då han enkom rest från Linköping till Skärblacka. Så vitt jag vet krävs inget pass på en sådan resa.

"Ordna upp det här," beordrade jag maken. "Ring polisen eller vem f*n som helst."
Maken som är min klippa i allt tittade sorgset på mig och suckade medlidsamt över olyckan som drabbat hans käresta.

Jag knäppte mina händer i bön och bad om vägledning. Huruvida det var bönesvar eller ej ska jag låta vara osagt men jag fick en ingivelse om att gå ut till förrådet och leta. Jag rev och slet i lådor, papperskassar och plastpåsar. Kände igenom fickorna på vinterjackor, vårjackor och kasserade sommarjackor. Vrängde ut och in på allehanda väskor, körde ner händerna i vinterstövlar och kängor. Inget pass fanns att finna.
Som ett sista desperata försök trevade jag med händerna i alla fack på en svart och lilafärgad ryggsäck. Det verkade lika osannolikt som att passet fanns i en av mina vinterstövlar men det var dock värt ett försök. 

Där, i det sist undersökta ryggsäcksfacket låg mitt pass! Jag öppnade det och fann till min stora lättnad att samma gangsterliknade nuna som alla mina passfoton lyckas likna stirrade på mig. För allra första gången uppskattade jag fotografiet och gladdes åt att det tydligt och klart framgick att passet är giltigt fram till 2019. Hur passet hamnat just där är en fråga som aldrig blir besvarad.

London, here we come!

Uppdragstagare och en blodsugande grannfru

En lång dag börjar närma sig sitt slut. Idel aktiviteter från morgon till kväll. Några av dem mindre tilltalande men som oftast, slutet gott.

Mamman till småtvillingarna och deras storasyster sände ut mig på ett uppdrag. I uppdraget ingick barnaskaran. Likt en gåsmamma med eftersläntrande gässlingar vandrade vi från Hospitalsgatan via Drottninggatan till Repslagaregatan. Jag först och ungflocken på rad efter mig.
Uppdraget bestod av diverse inköp, närmare bestämt 7 stycken trosor X 3=21,
6 par strumpor X 3=18 par, 2 nattlinnen X 3=9 samt 3 morgonrockar.
Framme i klädbutiken lade vi upp en strategi. Tvillingarna pekade vilka trosor de ville ha och deras storasyster kollade ut de rätta storlekar. Därefter hängde hon de utpekade trosorna som var upphängda på små plastgalgar på sina småsystrars utsträckta armar. Sedan skred hon själv till verket och hängde sju trosor i hennes egen storlek på sin underarm.
Lika så strumporna, där ingick samma strategi. Nattlinnena var det lite värre med eftersom en viss beslutsångest slog till. Morgonrockarna fanns det inte så många att välja på så det valet gick helt och hållet komplikationsfritt.

Kassörskan bleknade när vi krokade av samtliga trosor från armhållarna, lade upp dessa samt de övriga klädesplaggen på disken. Men eftersom jag just denna dag var på det hjälpsamma humöret blev det jag som befriade troshögen från de plastiga upphängningsanordningarna. Kassörskan skannade prislappar, kön bakom oss växte och sen tog jag fram den stora plånboken.
"Ha en jättefin dag alla tjejer", sa kassörskan och torkade sig diskret i pannan med ovansidan av handen.
På imponerande 45 minuter hade barnen och jag slutfört uppdraget vilket jag anser vara världsrekord!

Därefter blev det finpasta på pastarestaurangen tillsammans med barnens föräldrar innan vi stuvade in oss och en enormt stor klädkasse i bilen och körde hem till Skärblacka.

Dagens mindre trevliga aktivitet härrör sig till grannfrun som med stort kunnande stack nålar i makens arm. Virusinfektion blev slutresultatet vilket var befriande då vi misstänkte något allvarligare än så. Vila och god omvårdnad av makens fru, skrev läkaren på receptet. Samt en flaska stark hostmedicin.

Efter dagens bravader är urlakningen ett faktum och jag ser fram mot en god natts sömn.