En märklig maskin och en egen present

En flytt medför inköp. Trots att det tycks finnas allt i ett hem så finns det ett kompletteringsbehov.
Bland annat en apparat som har förmågan att spela cd-skivor.

Dottern och jag steg in i den elektroniska specialaffären. Haffade en yngling och bad honom visa oss på vilken hylla vi kunde hämta oss en liten behändig apparat med inbyggda högtalare ur vilka det strömmar musik när cd-skivan är insatt och knappen är i on-läge.
Ynglingen stirra stumt på oss. Antagligen mumlade vi fram vår fråga så vi upprepade oss. Han fortsatte stirra, harklade sig, vred huvudet till höger och vänster och försökte sig på ett litet leende.
Av allt att döma tycktes det som om vi frågade efter någon mycket märklig maskin som en välsorterad butik specialiserad på elektronik inte saluför.
"Men jösses"sa vi. "En typ radio eller nåt som går att spela cd-skivor på.
Du vet, det går att öppna en lucka där cd-skivan placeras sen är det bara att köra igång det hela."
Ynglingen skakade dystert på huvudet. Han begrep uppenbarligen inte vad vi var ute efter trots att vi nogsamt förklarade.
"Glöm det hela, sa jag vänd mot dottern. Pappa och jag har en sån som du kan få av oss."
Den unga mannen såg lättad ut men jag undrar vad han egentligen tänkte. Innerst inne. Han som med största säkerhet streamar musik och pluggar in en snäcka i örat. Något annat sätt att njuta av musik är helt otänkbart. Eller ålderdomligt.

Idag fyller för övrigt vår dotter år. Något kalasande av större mått har inte hunnits med. Förutom hembageriets läckra jordgubbskaka bakade av Annika. Samt riskakor med smör och ost.
Present har hon ordat själv. Öppnad i förskott under gårdagen. En egen nyckel till sin egna ytterdörr.
Tårta får det bli en annan dag. När krafterna efter Ikeas ritningar på inte mindre än tjugosju språk återfunnit sig.
Dock har vi något på lut. En överraskning som vi presenterar för henne då det är dags. Fram till dess kan hon fundera över om hon för första gången under sin levnad inte ska få någon födelsedagsuppvaktning av sina kära föräldrar. Men var sak har sin tid, på torsdag ska vi hjälpas åt att hänga upp gardiner. Sen kan vi firar vår dotter med tårta och presenter.

Sandalettpromenad och att följa stigen

"Måste vi åka till Thailand för att finna äventyret"? frågade en man mig idag då vi satt och åt rabarberpaj med vaniljglass.
Vi skulle egentligen tala om nordsvenska hästar men kom istället in på vad livet har att erbjuda.
"Det beror väl på vad som eftersträvas gällande äventyrligheter," svarade jag och vi begrundade frågan en stund.

Äventyr kan dock finnas i vår omedelbara närhet. Påkostat eller gratis, bara att välja och vraka. Dessutom kan äventyrligheterna uppenbaras när vi minst anar det. Det gäller dock att vara rätt skodd för alla eventualiteter. Vilket vi sällan är.

Maken och jag skulle under gårdagskvällen bege oss till en allsångskväll. Min plikt som frilansare kallade och vi såg båda fram mot en för mig trevlig jobbkväll. Väl framme visade det sig att arrangören satt ut fel kväll i utropet och snopna fick vi bege oss hemöver med oförrättat ärende.
När vi ändå var ute på vift kom tanken för oss att stanna till vid några ödsligt belägna gruvor där det i området brutits järnmalm under 1300-talet.

Det är nu som skofrågan kommer på tal. Maken är en hängiven skogsvandrare där han helst av allt forcerar otillgänglig terräng.  Att följa stigar sker endast undantagsvis. För hans medvandrare är det bara att hänga på. Oavsett skodon. Det fick vår äldsta dotter erfara för många år sedan då vi ämnade bege oss ut på en liten, vad vi antog, stadspromenad i en annan kommun än vår egen. Dottern piffade till sig med fina sandaletter och vad jag minns handväska. Det senare ska jag låta vara osagt för jag kan minnas fel.
Den obligatoriska matsäckskorgen var packad och vi stannade till vid en liten skogsbacke för att pausa under färden. Vilket i sin tur ledde till en skogspromenad. I ogenomtränglig terräng. I sandaletter och eventuellt medföljande handväska.
Jag överdriver om jag påstår att promenaden tillhör de mest muntra vi företagit oss.

Åren har sedan dess passerat men sandalettpromenaden i de sörmländska skogsmarkerna har aldrig riktigt fallit i glömska. Men den kommer allt mer sällan på tal då jag själv efter denna vandring forcerat över stock och sten i icke för ändamålet fotriktiga skor.
Så även under gårdagskvällen. Till dotterns förtjusning då hon mitt i vår jakt på gamla ödelagda gruvor i otillgänglig terräng ringde mig. Hennes första fråga då jag besvarade samtalet var vad jag hade på fötterna.
Skor ämnade för en trevlig allsångskväll, var jag nödd och tvungen att erkänna. Hennes röst i luren lät triumferande och aningen belåten.

Trots allt blev det ett äventyr helt utan kostnad. Nöjda med upplevelsen när vi efter några timmar studerat klart gruvorna åkte hemåt. Konstaterade i vanlig ordning att vi haft oerhört trevligt och att det inte behöver vara märkvärdigare än så. Äventyr och upplevelser finns helt nära, det gäller bara att ha öppna sinnen och inte enbart hänge sig åt att tråna efter utlandsvistelser. Samt att ha ett par extra promenadvänliga skor liggande i bilens bagageutrymme. För alla eventualiteter.

Ett gigantiskt besök och ett ostyrigt lågtryck

Ett dovt surrande som hastigt närmar sig. Och så flyger den in genom dörrposten till min skrivarstuga. Landar tungt bredvid mig, klamrar sig fast vid kanten av mitt skrivbord. Under tystnad studerar vi varandra några minuter. Försiktigt reser jag mig från skrivbordsstolen, öppnar min kameraryggsäck och plockar fram kameran. Sätter mig på huk under den imponerande bålgetingen, ställer in skärpan och knäpper några bilder.

Genom kameralinsen ser jag den mjuka behåringen strax bakom getingens huvud. Jag frestas att sträcka fram mitt pekfinger och smeka den över ryggen. Men jag avstår. Är osäker på om den skulle tillåta någon kroppskontakt, även om bålgetingar är fredliga typer vet jag av egen erfarenhet att ett stick av den grova gadden gör djävulskt ont.

Till skillnad mot vanliga ettriga getingar som gärna går till attack så fort det behagar dem är bålgetingar sävliga och nyfikna. När vi sitter ute ljumma sommarkvällar kommer en och annan flygande för att kolla läget. Brummande slår den sina lovar kring våra huvuden, studerar vad som finns på bordet, kikar in genom husets fönster och ger sig sedan iväg. Det hela är odramatiskt och framkallar inga som helst flyktkänslor hos mig.

Att en häst skulle avlida av sju bålgetingstick, en vuxen människa av tre samt ett litet barn av två är en myt. Om hästen eller personen i fråga inte råkar ut för någon allergisk chock vill säga.
På den tiden då vi var bosatta på vår gård ute på Vikbolandet delade vi trädgården med bålgetingar som inrättat sina bostäder i våra gamla ihåliga gråpäronträd.
Skulle vi någon gång ha glömt släcka ytterlampan då vi gick till sängs drogs bålgetingarna till lampans sken. Vi kunde höra de dova dunsarna då de slog mot ytterdörren när de sökte sig till ljuset.
På altangolvet under lampan placerade vi ofta våra ytterskor. Där stod de på bekvämt avstånd så det var bara att sticka in fötterna i skorna när dagen randades och vi skulle ge oss iväg någon stans.
En morgon körde maken ner sina ena fot i sin sko där en bålgeting funnit nattlig vila. Ett kraftfullt stick och maken som vanligtvis är vänligt sinnad och ytterst sällan tar till kraftord svor högt och hoppade runt på ett ben. Vi undersökte tån och jag är nästan säker på att jag fick badda den med något svalkande.
Nästa morgon upprepade sig proceduren men denna gång var det tån på den icke tidigare stuckna foten som fick sig en omgång. Maken svor på nytt högt och ljudligt och hans upplagrade dos av svordomar blev därmed förbrukade på endast två dagar.
Själv stack jag in handen i min sko för att försäkra mig om att ingen bålgeting gömt sig under plösen.
Sticket var outhärdligt. Det brände och sved, fingret dunkade och pulserade allt medan det sakta svullnade upp.

Bålgetingen på mitt skrivbord började darra med vingarna. Fläktade dem fram och åter. Brummandet satte fart. Till en början lite tyst och försiktigt, sedan ökade ljudet så som när ett flygplan står redo på startbanan. Getingen lyfte sin tunga kropp rakt upp, svävade ett par varv kring mig innan den satte av åt samma håll som den kom. Jag hörde ljudet försvinna och blanda sig med bastonerna bortifrån Bråvallafestivalen.

Snart kommer regnet. SMHI varnar för skyfall och översvämningar i vårt område. Men erkänner att lågtrycket över Östersjön är meteorologiskt svårt ty det gör som det vill. Precis som en bålgeting. Dessa gigantiska flygfän går inte heller att tygla.

Dricksglaset Ivrig och en irriterad man i en tjusig bil

Vad är somrigare än att nyvaken plocka egenodlade jordgubbar tillsammans med ett barnbarn. Rufsigt hår och röda bär som av de första solstrålarna blivit aningen ljumma. Filmjölkstallrikar och skivade jordgubbar.  En bra start på dagen.

Vårlök, Alex, Ingatorp, Ekby och Svärta. Lägg där till husgeråd, sängkläder, kuddar, täcken, bestick, pannor och kastruller käckt namngivna av designers med sinne för det estetiska, praktiska, enkla och användbara. Sammanfattningen heter IKEA och är en blandning av köplusta och ångest.

Jag bjöd på fika och en sen lunch. Rödmosig, svettig och med dallrande nerver höll jag täten och följde golvens målade pilar medan det efterföljande släpet bestående av småtvillingarna, deras storasyster och mamma styre kundvagnarna med stor säkerhet.
Denna gång skedde inga missöden likt det som hände då maken och jag gästade varuhuset. En kartong i ena handen, en oaktsam rörelse och traven med dricksglasen Ivrig föll i golvet med ett öronbedövande brak. Allas blickar riktade mot mig medan maken tog mig milt i armen och viskade; "Nu går vi lugnt och stilla härifrån."

Bil och släp parkerade vi på den stora familjeparkeringen. Att fylla båda transportfordonen tog tid och krävde muskelkraft. Vi hjälptes åt, dottern och jag medan småtvillingarna och deras storasyster satt i bilen och väntade.
Då gled en ensam herre i en tjusig bil upp. Stannade precis bakom kärran och pumpade gaspedalen upp och ner. Motorn spann som en katt, motorljudet lät dyrt och luxuöst.
Vi släpade och slet, motorljudet fortsatte morra lågt men uppmanande. Lite längre bort på parkeringen fanns gott om plats men den ensamma mannen ville ha just den ruta vi fyra timmar tidigare ställt vår bil. På f a m i l j e p a r k e r i n g e n. Säkerligen hade mannen en egen familj men möjligtvis hade de valt att stanna hemma en solig dag som denna.

Sista paketet innehållande våningssången Svärta med artikelnummer 102.479.73 självplockat på Hylla 39 Fack 10 lastades ombord på släpkärran och vi satte oss tillrätta i bilen för avfärd mot utlämningsstället för soffa och undersäng till våningssängen. En blick i backspegeln och jag kunde konstatera att den flotta bilen hade körts fram mot vårt släp med en luftmarginal på 2 decimeter.
Vore jag inte den ansvarstagande mormor jag är hade jag satt upp finger nr tre rakt upp i luften och visat mitt fina rosa nagellack med pärlemorskimmer innan jag trampade på min egen gaspedal.

Inköpsdagen är avklarad. Nerverna ligger där de ska och mina kinder har återfått sin normala färg. Dessutom återfick jag min mobiltelefon med tillhörande fack för körkort, kontokort och tankkort som jag glömde på Ikeas unisextoalett för på Ikea är alla människor ärliga. Även om vissa män inte behagar fälla ner toalettringarna efter sig då de lättat på trycket. Men det må vara en petitess i sammanhanget unisextoalett där inga tröttsamma kösystem existerar vilket vanligtvis uppstår vid en damtoalett.

Att sväva på moln och en bil utan repor

Stundom får maken lusten att följa med mig ut på mina frilansande uppdrag. Beroende på vad som erbjuds. Det är bland det bästa jag vet. Allt som oftast packar vi då en matsäckskorg och tar det hela som en trevlig dagsutflykt.
Idag var det en sådan dag. Strålande solsken om än något kylslaget i luften. Dock hindrade det oss inte för ett stopp i Rejmyre för att äta glass där råvaran är kommen från en ko helt nära dig. Så påannonserade glassförsäljaren sin vara. I min tankevärld måtte glassförsäljaren vara något desorienterad för kon som levererat mjölken till glassen är bosatt ute på Vikbolandet och avståndet mellan Sänkdalen och Rejmyre är betydligt större än helt nära dig eller mig.
Glassen var superb och vi delade strutrånen mellan oss och några närgångna gråsparvar. En och annan kaja försökte sig på en charmoffensiv men dessa jagade vi brutalt bort. De såg inte helt fredliga ut.

Mitt egentliga uppdrag var att besöka en ambulerande fritidsgård med tillhörande cirkuspedagog. Akrobatik på hög nivå där även maken och jag blev inbjudna till att testa cirkusartisters förmåga.
Pedagogen borrade in sina fötter i mina magvalkar och lyfte sedan på benen. Jag svävade som på moln. Om något ostadigt ty jag har ingen större vana att ligga och balansera på någon annans fotsulor.
Applåderna lät inte vänta på sig och nu ämnar vi gå all in med uppgiften att öva upp oss, maken och jag som även han fick sig en balansövning av pedagogen.

Annars kan maken hänge sig åt att öva upp sin cykelförmåga på en cykel från den tiden då de första cyklarna tillverkades. För där gick det minst sagt vingligt till väga. Men jag klandrar honom inte, det verkade oerhört svårt att bemästra tekniken. Upp tog han sig och styrde rakt mot min parkerade bil.
Jag skrek och Finspångs bibliotekarie som även hon fanns på plats vid den ambulerande fritidsgården höll händerna för ögonen. Kanske var det tur att bilen stod där den stod eljest hade han väl cyklat rakt ner i den intilliggande sjön. Bilen klarade sig dock utan repor och maken förblev oskadd trots avsaknaden av cykelhjälm.

När akrobatlektionen var avslutad och jag gjort mitt frilandsuppdrag tackade vi och åkte därifrån. Stannade vid en skogsbacke och undersökte vår medhavda matsäckskorg. Åt mackor och drack kaffe. Lade oss en stund på filten och spejade upp mot topparna av gran och fur. Konstaterade att detta var en dag då den är som bäst. I all enkelhet även om de akrobatiska utsvävningarna av denna art ej tillhör vanligheterna.

I morgon blir det andra aktiviteter. Nämligen ett besök på Ikea tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och mamma vilka vi nu väntar på ska komma för en natts övernattning. Ty det gäller tidig uppstigning för att hänga på låset när det ska storhandlas vilket jag misstänker tar tid och kräver ett visst mått av ork för att klara av.