Julgubbar och en nyskapad kontakt

Om det är möjligt att skörda jordgubbar från det egna landet till jul ser jag fram emot med en viss försiktig optimism. Mycket tyder dock på att en sen skörd är att vänta då det blommar i jordgubbslandet. Om inte frosten tar blommorna vill säga.

Under tiden jag väntar på mognaden sitter jag inne i stugvärmen. Det är nu tiden är inne för att vilt och ohämmat ge sig i kast med den lektyr jag tidigare inte hunnit med.
Jag är ingen garvad prenumerant på varken veckotidningar eller månadsmagasin. Men stundom dyker det upp erbjudanden som kan vara svåra att motstå. Ofta sammanhängande med en gåva i form av exklusiva plädar och väskor eller utsökta skålar och väl beprövade skönhetsprodukter.
Det är då som frestelsen blir allt för stor och det är bara att slå till. En liten provprenumeration som därtill expanderar i en gåva är aldrig fel.

Nu ligger högen av tidningar på en hylla i väntan på att bli läst. Faktiskt en riktigt trevlig månadsutgåva med fina bilder och innehållsrik text. Bara att grotta ner mig och ta del av innehållet.
I juli slutade plötsligt tidningen att komma. Jag har inte ägnat frånvaron någon större uppmärksamhet, helt krasst konstaterat att nu är min provprenumeration till ända. Fram till igår då det låg ett brev i vår postlåda.
Redan då jag plockade upp det kändes det illavarslande. En känsla som stärktes då jag sprättade upp kuvertet. Med starkt lysande bokstäver blev jag varse vad det innebär då INKASSO tränger sig in i mitt liv! Jag som alltid är noga med att betala mina räkningar, helst före förfallodagen. Nu är jag sålunda en registrerad förbrytare i allt som gäller moral och utebliven betalning.

Jodå, bekräftade den vänliga damen i andra änden av luren. Du har fått dina tidningar men ej erlagt den erforderliga avgiften för fyra av dem. Så nu är prenumerationen stoppad och kommer ej att återupptas.
Vilken förnedring, vilken skam och vanära! Pulsen steg och kinderna blossade.
Damen manade till lugn och besinning. Förklarade sakligt och pedagogiskt att jag inte var den enda och säkerligen inte kommer att vara den sista som inte uppmärksammat att fakturan befinner sig under det plastomslag som skyddar tidningen vid transporten. Bland allt annat som ligger där i form av reklam.

Nu är min faktura från Inkasso betald. Därtill ränta och straffavgift. Kronofogden behöver icke göra sig besvär. Jag har heller inte haft några invändningar eller bestridit inkassokravet, jag bara undrade i största allmänhet vad som egentligen hade hänt och som föranledde detta minst sagt nervpåfrestande ekonomiska krav.

Damen på fakturaavdelningen och jag tog ett kärvänligt avsked av varandra. Det kändes nästan som vi skapat en väninnekontakt. Inte minst då hon ställe en personlig fråga. Inte om mitt välmående eller hur vädret för tillfället är i Östergötland utan om jag någon gång funderat över begreppet e-faktura.
Innan vi verbalt skildes åt lovade jag att ha e-faktura i framtida åtanke.

Svart bakelit och handrullade cigarrer från Havanna

Det känns i luften som om snön är på ingång. Maken och några av våra grannar har sett till att snökäpparna är på plats vid vår vägs dikesrenar.
Jag fryser vid blotta tanken på snö. Min frusna kropp kräver köttsoppa med klimp. Husmanskost när den är som bäst och det blev en smakfull lunch.

Kylan har även tvingat mig att rota fram långkalsongerna. Längst ner i lådan med vinterkläder låg de. Undanstoppade som i ett försök att förtränga vintern.
Det jag har svårt att förstå är att det ännu finns människor som går i kortbyxor och t-shirt. Med eller utan tryck. De måste i rimlighetens namn frysa ända in i märgen. Vuxna människor med rösträtt får visserligen klä sig precis så som de själva behagar trots att jag får knottrigt skinn vid blotta åsynen av naken hud i vinterklimat.

Som barn var det ett evigt tjatande på mina föräldrar, främst från min pappa, att jag skulle klä mig efter väderleken. Speciellt vintertid då det alltid var mössa som gällde. Under min tonårstid var just mössan ett ämne som skapade osämja.
En bit in i tonåren blev jag kommunist. Hammaren, skäran och C.- O. Hermansson var min ledstjärna. När andra läste Mitt livs novell läste jag med brinnande intresse Gnistan.
Fast besluten i min kommunistiska iver ämnade jag att flytta till Ryssland. Pappa skrattade rått och brutalt. I Ryssland bär varje medborgare mössa. Han gick så långt att han påstod att ryssarna bar mössa även sommartid. Han var en äkta kommunist och jag trodde varje ord han sa.

Mina planer ändrades. Mitt sikte blev inställt på Cuba. Där skulle jag tillsammans med andra kommunister skära sockerrör och rulla cigarrer.
"Du kommer aldrig till Cuba, du har inget pass", sa pappa och snurrade på den svarta räknemaskinen för att räkna ihop hur mycket timmer han mätt under sitt dagsverke.
Jag beställde hem dokument som lämpade sig som underlag till ett pass. Fotograferade mig i fotobåset på Kristinehamns järnvägsstation och dängde bibban av papper i pappas skrivbordsskiva.
Lyfte luren på den svarta bakelittelefonen och ringde till Cubas ambassad i Stockholm.
"Hello, do You need labour in the suger fields in Cuba"?
"No not from Swedish young women".
Jag slängde på luren och pappa log.

Istället for jag till DDR och Tjeckoslovakien. Bytte där mina utsvängda jeans mot ett par allt för stora, grå och utslitna bomullsbyxor. Bytet skedde i en portuppgång och jag kände att jag gjort något stort helt i kommunistisk anda.

Med åren konverterade pappa och jag. Båda övergav vi vänstern. Även om mamma hävdar att han konverterade enbart på röstsedeln, aldrig med hjärtat.

Det närmar sig min pappas dödsdag. Jag tror han har det lugnt och skönt där han nu befinner sig. Han hade aldrig klarat av det klimat som råder idag. Det jag är mest glad över är att han aldrig behövde få uppleva SD.

Skum på läppen och hästskit under naglarna

#metoo är just nu ett hett ämne. Det manifesteras i flera städer över hela landet och sociala medier svämmar över av berättelser från kvinnor som blivit utsatta och trakasserade. Men även män finns med i skaran där både verbala och fysiska övergrepp skett. Visserligen en liten skara men jag är viss och säker på att det finns män som liksom kvinnor lider i tysthet av vad de blivit utsatta för. Av både män och kvinnor.

Jag skulle också kunna berätta under #metoo men väljer av olika anledningar att låta bli.
Däremot kan jag säga att jag under åtta års tid arbetat som ensam kvinna i ett arbetslag bestående av enbart män. Inte en enda gång blev jag utsatt, varken i ord eller handling. Schyssta killar som visste hur de skulle uppföra sig mot deras kvinnliga kollega. Med det sagt innebär det inte att jag tar män som sexuellt trakasserar kvinnor i försvar. Det jag säger är att alla män inte beter sig som svin.

På tal om svin. Just det djuret är vårt äldsta husdjur och beskrevs av Linné 1758 men har används som mänsklig föda längre än så eftersom svinet är känt sedan 9 000 år före Kristus.
Många rätter kan förädlas genom svinets kött. Korv bland annat. Vilket vi avnjöt under gårdagen då krögaren i Rejmyre gästgiveri bjöd maken och mig på en höstinspirerad måltid. Feta korvar och surkål ingick i menyn. Vi smorde kråset och maten smakade förträffligt mycket beroende på att vi förtärde den helt utan kostnad. Som tack för att jag i egenskap av frilansande reporter var där för att skriva om Rejmyre oktoberfest där invigningen av ett ölbryggeri gick av stapeln.
Själv drack jag vatten medan maken avsmakade det skummande ölet som serverades i munblåsta glas från Rejmyre glashytta. Glasen var fina men öl är inte min grej så därför avstår jag helt från att få skum på överläppen.

Jag fick även återuppta känslan att vara bonde timmarna innan avresan till Rejmyre. Dottern behövde hjälp med att mocka stallet eftersom hon spenderade dagen med hennes arbetskamrater och Luther. Iförd gummistövlar och oömma kläder skred jag till verket. Med bestörtning upptäckte jag dock att hästarna stod kvar i sina boxar när jag kom och bad därmed stallets ägare om hjälp. Att leda ut hästar  till hagen ingick inte i min uppgift dessutom ger närkontakt med hästar mig nervösa känningar. Där går gränsen för vad jag klarar av men tar utan problem hand om deras spillning.

I eftermiddag ska maken och jag vara kyrkvärdar. Dottern har bett mig skriva förbönen. Det finns så mycket och så många att be för. Idag vill jag be för alla som skrivit under #metoo. För de som inte vågar skriva och för de som betett sig illa. Alla måste få rätten att omslutas i bön.

Amen.

Sveriges Chicago och Ebbas Hus

Första frostnatten lade ett gnistrande skimmer över våra gräsmattor. Frostnupna rosor och slokande höstaster. Som dock kvicknade till vart efter dagen tinades upp.

Jag känner mig vemodig och trött. Inte beroende på den för årstiden uppkomna frost utan den frost som samhället så frikostigt delar med sig av.
Våld och övergrepp, bränder och skadegörelse, konflikter och fiendskap, splittring och osämja. Önskningar om att varandras närstående förpassas till helvetet och kränkningar av okända. Listan kan göras hur lång som helst och det är tröttsamt. Jag vill att allt ska vara som vanligt, inget annat.

Halva Norrköping var under gårdagen avstängd. Nationella bombgruppen var på plats för att ta hand om en bil där något märkligt föremål med vidhängande sladdar upptäckts på bilens underrede.
När buset ändå var på gång tuttade de eld på en förskola. Vilket medför konsekvenser för förskolans elever och föräldrar men även för elever på andra förskolor och skolor som säkert känner en ängslan över att också de ska drabbas.

En nybakad kaka där bland annat pumpa, kardemumma, valnötter och smör ingår i smeten blir en tillfällig balsam för själen. Krånglig och tidskrävande att åstadkomma men ack så smakrik. Som omväxling till den fadda smaken sociala medier och nyhetsflödet i övrigt ger.

En resa är bokat. Även det ger en höjning av humörets temperatur. Stortvillingarnas storasyster, mamma och jag tänker bege oss till Malmö för att förlusta oss. Bo på hotell och äta hotellfrukost. Ge oss ut i stadens vimmel för att spendera tid med varandra men också på nyttiga onödigheter som korsar vår väg på gångbanorna.
Turning Torso och Pildammsparken. Möllevångstorget och Ebbas Hus. Malmö är (enligt Sydsvenskan)  Nordens farligaste stad men jag har också läst att den bjuder på en kombination av olika sevärdheter vilka vi tre generationer inom en snar framtid ämnar utforska.

Känner nu att frosten inombords sakta början smälta undan. Livshändelser kan inte göras ogjorda. Det går inte att backa bandet. Även om det finns en önskan att jag på något sätt ha kunnat påverka händelseförlopp, låtit ord vara osagda, i vissa fall visat ett större kurage eller tagit mig ur situationer innan de gjort skada. Inte heller kan jag ta ansvar för andras beslut och agerande. Därför låter jag frosten smälta och ge mig själv det utrymme jag behöver. Vila i det goda och ta en bit till av den nybakade kakan bestående av pumpa, kardemumma, valnötter och smör.

En resa till Örebro och den vilda ritten på adrenalinvågen

Efter dryga två timmars arbete lyckades maken befria våra kanelbullar som så sorgesamt blivit inlåsta i vårt förrådsutrymme där extrafrysen befinner sig.
Med fast beslutsamhet gav maken sig på fönstret med hammaren. Meningen bakom detta var att försöka bryta sig in till förrådet fönstervägen men då glasrutan är av gediget material blev det inte ens en antydan till spricka i glaset. Vi förmodar därmed att våra fönster är gjorda av pansarglas.
Därmed sagt blev det till att forcera dörren med såg, kofot och stämjärn. Trägen vinner och bullarna kom väl till pass en dag som denna då grannfrun kom över på förmiddagsfika.

Hon passade då på att beundra min canvastavla som jag beställt utifrån ett egentaget fotografi. Tavlan hämtade jag efter en mycket lång väntan ut idag efter att jag oroligt lyckats spåra tavlans väg från Växjö till Skärblacka.
Eller rättare sagt till Norsholm där den till sist hamnat.
På klockslaget 09.00 befann jag mig utanför ICA Brasken med spårmejlet i näven.
"Tyvärr, ditt paket är felsorterat. Det ska till ICA i Skärblacka så jag har skickat det vidare för en liten stund sedan", sa flickan bakom disken.
Så bra, då vänder jag bilen och åker till vårt eget ICA.
Vilket visade sig vara totalt meningslöst. Mitt tavelpaket hade fortsatt sin färd, denna gång mot Örebro.

Jag red på den högsta vågen av adrenalin. Ilskan visste inga gränser och då PostNord inte var närvarande blev den stackars flickan målet för min vilt galopperande missnöjdhet.
Blek om nosen kilade hon ut på lagret för att se om tavlan påbörjat resan mot Närke. Lika blek kom hon tillbaka med mitt paket i famnen.  Budbilen var aningen försenad och paketet hade därför inte kommit längre än till butikens lagerlokal. Hon höll det i ett krampaktigt grepp och förklarade att hon på inga villkors vis fick lämna ut det eftersom det var ICA Skärblackas uppgift.

Våra ögon möttes. Mina sammetsbruna hade ändrat färg. De var vid detta laget svarta som sot.
En och en halv meter från mig befann sig min hett efterlängtade tavla. Enkom disken fanns mellan oss. Och en vettskrämd butiksbiträde som stammade att om jag skulle få mitt paket måste det först en vända till Örebro innan jag kunde lösa ut det på hemmaplanen.

Istadigt stod jag framför flickan och glodde. Efter en stund förde hon tveksamt skannern mot paketets streckkod. Det blippade till och med näst intill ohörbar röst bad hon om min legitimation.

"Du ser, allt går att lösa. Det är inget att bli så upprörd över", sa jag och tog paketet ur hennes grepp som äntligen mjuknat.

Nu pryder tavlan vår vägg i vardagsrummet. Där passar den mycket bra, om det är både maken och jag helt överens.