Novemberrusk och kärleksfulla plankor

Det snöar på sociala medier. Hos oss, i det verkliga livet, regnar det. Tunga droppar blandar sig med blåsten och dunsar hårt mot fönsterrutan.
Men vad gör väl det när vi väntar besök från Värmland. Jag känner en spänd förväntan. Som när jag var barn och vaknade på julaftonsmorgon.

Vårt besök är nära vänner sedan fyrtio år tillbaka i tiden. När maken och jag var i början av vårt förhållande var Hasse och Iris de första jag blev presenterad för. Det klickade omgående mellan oss och trots att vi inte numera träffas regelbundet har vänskapsbanden aldrig brutits.

Hasse och Iris förmedlar en känsla av hemmatillhörighet. Min längtan tillbaka till Värmland har inte avtagit trots att det är tjugoåtta år sedan vi flyttade till Östergötland. Längtan har förvisso mattats av men finns rotat djupt inom mig. När vi träffar våra nära vänner känns det som om en bit av vårt gamla liv återkommer. Precis som det en gång tedde sig. Allt det vi talar om är igenkännande. Jag kan återuppleva platser och personer trots att tiden som gått lett till förändringar även där vi en gång hörde hemma.

Men skulle jag vilja återvända "hem"? Nej, blir mitt svar. Det är här i Östergötland vi hör hemma, det som en gång varit kan aldrig återskapas. Det är dömt att misslyckas för det har jag sett på nära håll. Människor som återvänder och inbillar sig att allt kan börja om där det en gång slutade har blivit gruvligt besvikna.
Min saknad efter Värmland och vår röda lilla stuga Nybäck är sammankopplat med tiden då vi var nykära, nygifta och våra barns ankomst till världen. Dessutom kom Nybäck att bli mitt allra första riktiga hem efter det att jag lämnat mitt föräldrahem.
Ett öde torp som vi köpte för 62 000 kronor. Mycket pengar ansåg maken men torpet skulle bli vårt och så blev det. Vi rev och renoverade. Folk körde förbi på vägen, gruvade sig och sa att nu har Larsson tagit sig vatten över huvudet.  Vi värmde soppa på röret till vedpannan, snickrade och murade. Tapetserade och satte efter dåtidens renoveringsmode furupanel i samtliga tak.
När vi flyttat in kom nyfikna på besök. De liknade vår boning vid ett rart litet dockhus.

Det händer att vi kör förbi vårt gamla hem. Ser med vemod hur det under åren hamnat i förfall. Men då tänker jag att tillsammans med varje spik som slagits in i virket och varje penseldrag som färgat plankorna röda är uppblandat med vår kärlek. Torpet står där ännu intakt på stadig grund trots väder och vind.  Precis ett långvarigt äktenskap som stundom utsätts för hårda stormar. Är bara grunden stadig och rejäl så håller konstruktionen.

Tre ledsagare och en styrd morsa

Varannan onsdag är vi vår dotter behjälplig med barnen eftersom hon arbetar sent. Fem timmars tillbakablick i hur livet ter sig med små barn. Något som vi lämnat bakom oss sedan många år.
Nu mera flyter vi enkom omkring, äter när vi blir hungriga, lägger oss för att sova när tröttheten tar överhand och sover till dess vi vaknar av oss själv på morgonen. Rutiner är lätt att bryta och låta ett annan livsmönster ta vid.
Vi käkar godis, bullar, kakor och andra onyttigheter när helst det behagar. Vi äter dessutom sådant som våra barn inte gillade. Blodpalt med stekt fläsk och vit sås, levergryta och stekt sill med löksås för att nämna några av de kulinariska rätter som vi aldrig lyckats lära våra barn att uppskatta.

Vi hämtar barnen på skola och förskola. Ryggsäckar, vantar och mössor. Viktiga informationsblad och notering av diverse skriftliga upplysningar som är uppsatta vid utgången och som föräldern bör få veta. Allt ska kommas ihåg och förmedlas vidare.
Matlagning, tevemys, tvagning och godnattsaga. Stoppa om tre täcken, pussa, krama och starta cd-spelaren med stillsam sovmusik. Därefter däckar morfar och mormor i soffan till dess ytterdörren öppnas och barnens mamma hänger upp sin kappa på kroken.

Under gårdagen var barnen ute och lekte medan jag lagade maten. Med upphetsad röst rusade en av tvillingarna in och skrek att nu mormor tänker en av mina systrar rymma!
"Hälsa henne att hon får vänta med det till efter maten", ropade jag tillbaka och vände på fisken i stekpannan.
Med alla ungar i en intakt skara satte vi oss till bords. De viktiga samtalen kunde ta sin början.
Mörkret, vi pratade om mörkret som nu är över oss. Problemen med att ta sig till och hem från skolan och förskolan när det är som att ha en säck över huvudet.
"Det är nog värst för mamma. Vi måste styra henne annars går hon in i bommen på gångvägen. Varje gång".
"Men hon har ju Sigge. Styr inte han åt henne"?
"Nej han ser inte han heller när det är mörkt. Vi måste styra honom också".

Jag fascineras över barnen som redan vid späd ålder förstod att deras mamma inte ser lika bra som alla andra. Till exempel hur de spontant lärde sig att lägga saker i hennes händer för att hon skulle "se" vad de ville visa.
När vi var till Malmö, småtvillingarnas storasyster, mamma och jag gjorde vi som sig bör i en främmande stad. En shoppingrunda. Jag höll avståndet, lät mor och dotter botanisera bland kläder och accessoarer. Flickan hittade en klänning som hon ansåg skulle passa mamma perfekt. Hon läste på de fästade lapparna, tog fram rätt storlek, upplyste om priset och klänningens färgsättning. Följde sin mamma till provhytten och tillsammans granskade de passformen.

När jag såg på dem svämmade mitt hjärta över. Insåg hur mycket de faktiskt behöver varandra. En mammas omsorg över sina barn men också mammans stundom uppdykande behov av hjälp från barnen. Att deras mamma inte ser så bra är inget de ordar om eller bekymrar sig över. Förutom de gånger jag föreslår att mamma kan få köra bilen när vi ska ut och åka. Då brukar de av någon anledning protestera vilt, barnen som är vana vid att mamma normalt sett klarar det mesta. Förutom de gånger hon måste styras upp för att inte gå in i bommen.

Frostiga rosor och partykalsonger med fot

Iskristallerna lägger sig som en hinna på de ännu blommande rosorna. Trots att jag fryser måste jag ändå erkänna att frosten tillsammans med rosorna bildar ett vackert konstverk.

Stortvillingarnas lillebror har fått en ny overall. Eller funktionsoverall som plagget heter. Robust vinterutstyrsel i lättskött material. Håller barnet varmt och torrt. Annat var det då jag som barn tumlade runt i snön. Ty då var vintrarna snörika och kalla. Vilket inte hindrade oss barn att vara ute och leka.
En klick Nivea från den runda plåtburken smordes in på kinderna sen var det bara att ge sig ut och sätta fart på kälken.

Höststrumporna byttes ut mot tjocka strumpor vilka blev upphov till ett vansinnigt kliande. Strumpor som hakades fast i livstyckets strumpeband men där en bit hud mellan underbyxorna och strumporna blev bar. Tillbaka inne i stugvärmen bildades en röd rand högst upp på låren. Det sved och stack när huden tinades upp och jag rev frenetiskt i ett försök att stilla den värsta klådan.

En dag kom mamma hem från postkontoret med en försändelse från ett postorderföretag. Hon hade skickat efter kalasbyxor. Under tydliga instruktioner stack jag ner mina magra ben i dessa tingest. Jag hatade kalasbyxorna från allra första stund. De snodde sig kring låren och benen ingick i ett sorts kvävningstillstånd. I ett försök att befria mig från plågan spolade jag ner kalasbyxorna i toaletten.
Med ett ljudligt slurpande gjorde det vita porslinet allt som stod i dess makt att pressa ner benklädseln men gav kort därefter upp och släppte istället ut vattnet på golvet.
Mamma kom rusande och lyckades med nöd och näppe få fatt i det som stack fram ur kröken. Det blev en dragkamp, toalettstolen höll kvar sitt grepp men mamma var starkare.
Kalasbyxornas befrielse var ett faktum och jag fick snällt falla till föga.

Det är inte alltid som nymodigheterna faller i smaken. Det hade kanske fungerat bättre om funktionsoverallen uppfunnits när jag var liten flicka. Då skulle jag ha sluppit striden mellan mamma och mig om de förhatliga partykalsongerna med fot. En strid där mamma alltid korades som segrare och jag fick foga mig i ödet att genomlida vintrarna iförd slutet av 1950-talets strumpbyxutveckling.

Firma Ruffel och Lås

"Han var från Östergötland. Det hördes när han pratade", sa min mamma.
Jag förstod inte, vem var från Östergötland och vad hade mamma och han haft för sorts kontakt med varandra?
"Ja han som kom för att kolla mina lås".

Jag blev iskall inombords. Hade min mamma, som är en hängiven vän av försiktighetsåtgärder släppt in en helt främmande man i sin boning? En man som hon aldrig kallat på eller som inte hört av sig för att meddela sin ankomst.

Min första fråga blev därför om mamma sett hans legitimation. Vad han hette och vilket företag som skickat iväg honom med uppdrag att se till äldre, ensamstående kvinnors dörrlås.
Absolut, mamma hade sett legitimationen och jag kände mig något lugnad.
"Han hade ju en skylt på jackan. En namnskylt. Det såg jag tydligt även om jag inte precis såg vad det stod på skylten. Han sa för övrigt att han var låssmed".

Jag kan också låta tillverka en skylt och sätta på mig. Firma Ruffel och Lås. Greta Gustafsson om jag får lov att presentera mig.
Mamma såg skeptisk ut. Påtalade att han hade haft verktyg med sig men inte lyckats ta bort altanlåset med dessa medhavda instrument. Trots att han idogt försökt under en ganska så lång tid.
Låssmeden hade tittat oroligt på altanlåset. Det var inte av ett godkänt märke, dessutom skulle låset inte sitta på en altandörr utan på ett fönster. Nu skulle han byta ut det, naturligtvis mot ersättning.

"Är du inte riktigt klok! Har du släppt in en man som ville ta bort ditt altanlås"?
Mamma nickade. Försäkrade att han var vänligt sinnad. Han hade kollat att hon hade larm samt att ytterdörren såg stabil ut med en plåt överst som garanterade svåråtkomligheten för eventuella inbrottstjuvar nu när mörkret är här.

Eftersom den vänligt sinnade mannen inom rimlig tid inte lyckades ta bort altanlåset för att byta ut det mot ett mycket säkrare ansåg mamma att han nog borde plocka ihop sina grejer och bege sig mot nya mål. Till dörrar vars lås var mer instabila än hennes.
Mannen gjorde som mamma sa. Innan han tackade för sig kollade han säkerhetskedjan. Uppmanade mamma att aldrig öppna dörren utan att först kedja fast den.
"För man vet inte vem som kommer på besök".

Jag känner att jag borde göra en insats. Speciellt då jag berättade om händelsen för min make.
"Han var ingen riktig låssmed om han inte fick bort altanlåset", var hans första reaktion.
Vilket inte har lugnat ner mig nämnvärt.
Nu vet jag dock inte vart jag ska vända mig. Har inget signalement, eventuellt bilmärke eller andra viktiga kännetecken. Det jag kan göra i nuläget är att kontakta mammas grannar för att höra efter om också de haft påhälsning. Eljest får jag ringa polismyndigheten. Om de nu tar sig an ärendet. Inget brott verkar ha begåtts ty mammas bohag och värdesaker finns kvar.

Mamma kan känna sig säker. Hon har larm, ett rejält altanlås, stabil ytterdörr med tillhörande överhängande plåtskydd samt säkerhetskedja. Mamma bor i ett fort. Skulle någon mot förmodan olovandes ta sig in kan hon även trycka på säkerhetslarmet hon har runt handleden. Då rycker hemtjänsten ut i den tron att hon ramlat omkull.

Men den där östgöten med verktygslåda skulle jag tros allt bra gärna vilja byta ett och annat ord med.

Bensprattel och gravpynt

Denna vecka och inledningen på helgen har bjudit på stora variationer av bilder i det sociala flödet.
Gravar, ljus, spindlar, monster och lysande pumpor. Vi sörjer, minns och skräms.Tårar, skratt och bus eller godis.
Även i det verkliga livet har jag stött på människor vars utstyrsel anspelar på det amerikanska påhittet Halloween.
Damen sittande vid receptionsdisken i Norrköpings Rådhus, för att ta ett exempel. Hon hade dagen till ära spänt på sig ett diadem där glosögda spindlar vippade käckt från uppåtstående spiraler.
Jag skrattade mot henne, sa att hon var fin. Hon nickade i medhåll och spindelbenen sprattlade i takt med huvudrörelsen.

Igår när mörkret lagt sig var jag med vår dotter och låste dörren till Skogskapellet. Människor, boende i Skärblacka och utsocknes, hade dagen före Alla Helgons dag vallfärdat till gravar och minneslund för att tända ljus. Därefter suttit ner i kapellet, druckit kaffe, lyssnat på musik och med lågmälda röster talat bort en stund. Kanske delgav de varandra minnen från tider då den de tänt ljus för fanns med i livet.
Allhelgonahelgen är en känslosam helg på många sätt och vis. Dagar då vi kommer varandra nära så  som vi aldrig gör under årets övriga dagar. Vi söker stöd och tröst hos varandra. Bekanta eller obekanta spelar mindre roll. Ljuständningen förenar oss. Vissa är i början av sorgearbetet medan andra är mitt i den eller har klarat av den tid som krävs innan sorgen lägger sig till rätta. När minnen inte längre smärtar utan istället skänker en välbehövlig glädje.
Vid gravvårdar fladdrar ensamma ljus men i minneslunden står de tätt. En kollektiv plats för sorg och saknad.

Maken och jag tänder dagligen ljus för att skapa mysfaktor. Dagen har mindre betydelse. Men ganska ofta tänder jag ljus för att få fart på tankeverksamheten. Ett ljus för några vars röster för alltid har tystnat, för de som  finns kvar och  för de som ännu inte är födda. Ibland får var och en dela på ett och samma ljus, ibland får de var sitt. En fladdrande låga som ger plats åt tankar och böner. Tysta ord om tacksamhet över det som varit, det som är och det som förhoppningsvis ligger på framtiden.