Stagnerade rörelser och vår egen tid

Talade med en kvinna häromdagen. Hon var ledsen. Tyckte att någon behandlat henne ovarsamt.
Vi besitter en palett med olikfärgade känslor. Kanske är det därför som det är så lätt att bli sårad. Speciellt av någon som har svårt att lyfta blicken över kanten till den egna sfären.

Under samtalets gång lättade det. Blicken blev klar och skrattet kom tillbaka. Vi behöver stundom ventilera det som känns svårt. Vara en god lyssnare utan att avbryta mitt i en mening. Möjligtvis inflika några visdomsord om vi besitter sådana. Om inte är det bättre att vara tyst för visdomsord kan många gånger förvärra det som redan känns svårt. Framhäva det otillräckliga i tillvaron.

Vissa hävdar att fysik smärta beror på svårigheter med de inre känslorna. Vi lyssnar inte till vad vi vill och hur vi egentligen känner, den inre rörelsen stagnerar och då går det inte att ta sig framåt.
Själv tror jag att vi har en lång kedja inom oss som består av olika val och handlingar. I kedjan finns också engagemang för andra och för sin egen del, lusten att leva och utmaningar att klara av de påfrestningar som vi stundom stöter på.

Livet består av så mycket mer än materiella ting. Allt det nya blir en dag gammalt. åldras fortare än vad vi själva gör. Blir förbrukat och göms undan om det inte helt sonika kasseras.
Själv blir jag glad och upprymd över de färger som just nu omger oss. Och att vi om en liten stund ska åka på körkonsert. Där mitt ibland alla sångare finns vår dotter som övat in sin stämma. Jag blir glad när sonen säger i telefonen att hans förkylning med halsont gett vika.
Jag blir glad när jag tänker på att då mörkret sänker sig i afton sitter jag bredvid maken i soffan med en kopp te. Att vi får somna bredvid varandra och i morgon vakna tillsammans för att möta en ny dag. Glädjen över det våra barnbarn skänker oss och att den tid vi förvaltar tillhör våra liv.
Mer begär jag inte för att må bra.

Att bjuda till och en varsam smet

Vi var ett gäng mor-och farföräldrar som satt i Skärblackabadets entré. Våra barnbarn går på simskola. Alla talade vi välvilligt om underverken. Var och en mest hängivet kring sitt barnbarn. Inget barnbarn kan mäta sig mot det vars egna gener finns sammanflätade med barnets.
En morfar skulle bege sig till Grensholm för att titta efter hjortar. Bara barnet kom upp ur bassängen och tvålat av sig den klormättade huden.
En mormor såg med bedrövade ögon på oss övriga. Hon var fattig. Så fattig att det enda hon kunde bjuda på var sig själv. Inget annat. Bio och kafébesök hägrade men nekades på grund av dålig ekonomi.
Men att bjuda på sig själv är väl det bästa, försökte vi. En klen tröst för en fattigpensionär insåg vi så fort orden yttrats.

Jag funderade lite över mormorn då stortvillingarnas lillebror och jag under gårdagen var ute på äventyr. IKEA i Linköping. Köttbullar och potatismos i restaurangen. Därefter fika på ett finkafé. Vackra tavlor på väggarna, bakverk i överflöd och så glass. En pojke nyss fyllda tre år som i sin barnsliga iver över att få spendera en hel dag tillsammans med sin farmor inte ännu har förmågan att reflektera kring fattiga mor-och farföräldrar.

Vi har det bra. Ordnat det för oss så vi på gamla dagar har råd att unna både oss själva och barnbarnen lyxbakelser på finkafé. Vilket inte betyder att vi inte bjuder på oss själva. På sådant som inte kostar en krona. Som att koka in skänkta päron. Socker, vatten och en bit kanel är förvisso en kostnad. Samt strömmen som spisen drar. Men när treåringen uppflugen på en pall bredvid mig ger sig i kast med att bearbeta ett päron med hjälp av konservöppnaren är det enda som bekymrar mig att han ska göra sig illa på fingrarna.

Nu är det höst på riktigt. Naturen sprakar och vi kurar ihop oss under filten.
"Gör amerikanska pannkakor så åker jag och köper glass. Vi äter det som kvällsmat framför teven", sa maken.
Medan jag separerade äggulor från äggvita, vispade vitan till hårt skum och rörde ner färskost tillsammans med mjölk, vetemjöl, bakpulver och salt för att sedan varligt vända vitan ner i smeten åkte maken och köpte glass.
"Jag tog en påse Twist också. För alla eventualiteter".
Bra, det gäller att gardera sig i den händelse amerikanska pannkakor inte mättar.

Maskintvättföreskrifter och en falsk krokodil

Vårt valnötsträd som skänkt oss glädje trots att det inte givit oss några nötter har till synes gått ett dystert öde till mötes. Kala grenar sträcker sig mot den grå himlen vilket gör det svårbegripligt att trädet om cirka sju månader åter kommer att grönska.
Naturen förbereder sig på vila. Även jag borde vila ty förkylningen håller kvar sitt järngrepp. Vilket känns tröttsamt.

I morgon går vi in i oktober månad. Två månader kvar till jul. Butikerna har i vanlig ordning startat i god tid. Här ska handlas. Lysande renar, tomtar och allt annat tingel tangel som ger den rätta stämningen. Bäst att sätta en pepparkaksdeg. Och stöta saffran.

I samband med att maken och jag gifte oss för 40 år sedan förärades vi av samhället med en bok. En handbok som omfattade allt kring ett äktenskap. Hur vardags- och festbord bör dukas för ett fulländat resultat. Handtvätt- och maskintvättföreskrifter, inköp som gynnar hushållskassan samt vikten av vår-och höststädning. Listan av praktiska tips som underlättar i äktenskapet kan göras hur lång som helst.
Boken finns ej längre kvar i våra gömmor, antagligen mötte den sitt öde vid en vår- eller höststädning.

Dock gjorde boken intryck på mig som ung kvinna. beredd att ta klivit in i äktenskapet. Ty detta med vår- och höststädning har jag tagit till mitt hjärta. Jag fullkomligt älskar denna syssla. Upplever storstädning som en krydda i livet. Jag kan bli så uppspelt av blotta tanken att jag kvällen innan det hela drar igång har insomningssvårigheter. Det låter helt befängt och något jag borde gå i terapi för. Kanske någon tycker.

I den virvlande städningen kasseras mycket av sådant vi mellan städningarna hamstrat. Allt ska bli luftigt och fräscht. Dock finns ett arvegods från min farfar som jag, maken och många med oss uppskattar och som för alltid kommer finnas kvar i vårt hem. Nämligen ett skohorn med skaft av imiterat krokodilskinn. Eller om det är äkta krokodil, när min farfar var ung och införskaffade sig skohornet var det inte så noga med krokodiler och deras skinn.
Detta skohorn älskas inte bara av oss. Våra barnbarn hyser en förkärlek till denna tingest. Skohornet förvandlas till trollspö, svärd, käpphäst och nu senast en gitarr. Bara fantasin sätter gränser.
Stortvillingarnas lillebror samt dotterns ledarhund var under några timmar daghemsplacerade hos oss. Gossen spelade skohornsgitarr för hunden som satt i sin bädd och mest önskade ett slut på föreställningen. Gitarren kärvade plötsligt men smordes upp med spelolja. Gitarrsolot fortsatte och hunden antog en allt mer olycklig uppsyn.  När det äntligen var över blev skohornet en kniv, väl lämpad till att skära bitar av ett päron med.

Tror att min farfar skulle känna sig nöjd med att arvegodset förvaltas väl. Det finns saker som jag kan ha och mista. Men skohornet med skaft av krokodilskinn har en speciell plats i vår hall. Det är oersättligt.

Ett kraftfullt experiment och en korrekt avnavling

Jag föder hellre barn än detta öde, sa mannen till sin hustru. Hon tittade medlidsamt på honom medan pannan baddades med svalkande linnedukar. Hustrun greppade runt mannens nacke, reste hans huvud och förde en tesked med varmt honungsvatten mellan hans torra läppar.
Jag förstår mannen, man cold har även drabbat mig. Körkarlen parkerade sin skraltiga vagn bredvid min bil, hasade sig fram till vårt sovrumsfönster och kikade in på mitt sjukläger i väntan på transport till paradisets evigt grönskande ängar.

När mannen tillfrisknat frågade hans hustru om han fortfarande hade i åtanke att byta bort en förkylning mot barnafödande. Utan tvekan, svarade han. Då så. Hustrun iscensatte ett experiment. Beordrade mannen att dra ut underläppen så långt det gick. En försmak av värkarbetet, förklarade hon. Mannen försökte le. Hävdade att det jämförelsevis inte uppnådde styrkan av en riktigt besvärlig förkylning. Fortsätt dra, manade hustrun. När det tar stopp för du upp läppen över ansiktet, fortsätter över huvudet och sedan så långt ner över nacken du kan komma. Ungefär så känns det att föda barn, till och med aningen värre.

Denna gång lurade jag körkarlen och i ruelse över mitt påbörjande välmående har jag bokat en tid hos fotvårdsterapeuten. Nagelrensning, nagelklippning och skön fotmassage. Belöningen för dagar av lidande.

För övrigt fyller stortvillingarnas lillebror tre år idag. I morgon är det deras tur att fylla år. Sju år har de hunnit bli och det vankas tårta, paket och hurrarop. Treåringen telefonerade i arla morgonstund till farmor och farfar för att bli gratulerad. Vi sjöng i luren vilket väckte så pass stor bestörtning att telefonen överlämnades till barnafadern. När vi i morgon ska räcka över jubilarernas paket
ska jag ännu en gång påminna den minsta gossen att det var jag, hans farmor, och ingen annan som klippte navelsträngen. Hur avnavlingen utförs har stor betydelse i livet.

Det bör nämnas att även min make varit sjuk. Dock är han av den stammen då varken hjärtinfarkt, lunginflammation, blodförgiftning, magsjuka eller förkylningsbesvär hindrar honom från ett aktivt liv. Han bekymrar sig mest över mig och mitt hälsotillstånd.Vi har delat rättvist på flaskan med hostmedicin, febernedsättande piller och mjuka pappersnäsdukar.
Om det behövs skulle min make utan att jämra sig allt för mycket klara av experimentet med underläppen. Ett experiment jag omedelbart skulle sätta stopp för. Tänk om läppen skulle låsa sig i den positionen, det vore värre än värsta tänkbara man cold!

Stillhetens rum och regionens tjänare

Tystnaden bröts enbart av prassel när damtidningarnas sidor vändes. Det är aldrig så tyst som i ett väntrum. Ett gäng luttrade damer som varit med förr, och så nykomlingarna. Svettpärlor på överläppen, uppskrämda av de mer erfarna.

Idag kom beskedet. "Denna gång visade undersökningen inga tecken på bröstcancer".
Jag fnissade. Mest av lättnad. Men också av formuleringen i brevet. Som om det gällde ett lotteri. "Denna gång ingen vinst, bättre lycka nästa gång".
På sätt och vis är mammografi ett lotteri. Det som inte känns utanpå kan finnas inuti. Osynligt lurande. Plötsligt en dag finns knölen där. Som en ärta beredd på ett maktövertagande.

Mammografi är en förmån som sträcker sig från det kvinnan fyllt 40 år till dess hon är 74. Vart annat år går 80 % av Norrköpings kommuns kvinnor för att klämma ihop behagen till en form som mest påminner och stekta ägg. Vändstekta. Plågan är helt gratis, för visst känns det, konstigt vore annat. Men inte så till den milda grad att svetten dryper.

Nu är min mamma utskriven från den specialsjukvård hon haft. Vårdcentralen ska ta över. Mamma bävar. Men så går det när hon haft den dåliga smaken att inte dö efter ordning i sin cancersjukdom.
I ren protest slängde hon ut sin rollator på trottoaren utanför sin ytterdörr och gick till Coop. Det var min tur att bäva. Jag jämrade mig. Var det verkligen tillrådligt? I ditt tillstånd? Du vet, jag ska in till stan på jobb och kan inte hjälpa dig om du inte orkar hela vägen.
"Jag är inte död, har tydligen evigt liv vilket är tur eftersom det inte finns läkare på vårdcentralen", fräste hon.
Jag retirerade. Bad henne gå sakta och vila ofta. Hon hade proppat sig full med morfin, garanterade hon. Så jag kunde känna mig lugn.

När läkaren meddelade beslutet om utskrivning från den vård som varit mammas och min trygghet frågade jag hur vi skulle bära oss åt när det blir som värst. Vilket det blir då och då.
"Ring vårdcentralen".
Men om det blir akut och vårdcentralen har stängt? Javisst, ja det finns jour. Väntetid i telefonen förvisso men det finns hjälp att få. I Norrköping. Om mamma orkar åka dit när det är som värst. Hon såg blek ut. Ingen av oss protesterade över beslutet. Makthavaren Region Östergötlands tjänare hade sagt sista ordet.

Att bli sjuk är precis som med mammografi, ett riktigt lotteri.