Lid under tystnad och antydan till något löst

Jag tillhör de lyckligt lottade som inte lider av någon fobi. Möjligtvis då det gäller tandläkaren. Ett besök i tandläkarstolen föregår uteslutande alltid en viss ångest. Ändå går jag lydigt dit då jag blir kallad för den årliga undersökningen eller om jag råkat bita sönder en tand. Bemästrar rädslan och låter tårarna trilla utefter mina kinder.  Känslan när allt är klart är obeskrivlig men det gäller nog alla.

Under gårdagen bevittnade jag ett gäng personer som lider av verklig fobi, nämligen flygrädsla. Det som slog mig var att så många män samlats för att få hjälp. Vilket bevisar att män inte är starkare än kvinnor. Vi lever i ett samhälle där jämställdhet är ett hyperaktuellt ämne och det är på plats att män och kvinnor även är jämställda då det gäller fobier.
En man stack ut ur mängden. Kraftiga muskler som förstärkte intrycket i den slimmade t-shirt bar. Hans breda nacke, hals och armar smyckade med konstfulla tatueringar. Han verkade inte vara rädd för något som skrämmer. Förutom flygrädslan då.

Vissa i åhörarskaran grät under föreläsningen. Män lika väl som kvinnor. Alla fick ta den plats som behövdes. Det fanns dock en skillnad i könsfördelningen. Männen skämdes inför släkt, vänner och kollegor för sin flygrädsla men kvinnorna gick ut helt öppet med problemet.
Männen hittade på alla tänkbara ursäkter för att undkomma flygresor medan kvinnorna skrev avskedsbrev, tog ett sista farväl av sina kära och dödstädade inför resorna. De män som trots sin rädsla för att flyga ändå tog plats i kabinen styrkte sig med whisky och diverse piller för att härda ut.

Psykologen var tuff, rak och hård. "Tig och lid"! var hans råd. Rid ut ångesten och gör er inga tröstetankar. Störtar planet, tappar en vinge eller får motorhaveri är det inget någon kan göra något åt. Det är bara att gilla läget och inte älta problemen i förväg. Brutalt kan tyckas men ändå ganska logiskt. Vilket är lätt för mig att säga som enkom anser momentet då det är dags för landning känns en smula obehagligt. Kanske drogs jag ändå med en smula in i ångesten bland de rädda åhörarna ty vid hemkomsten fanns en antydan till lös mage. Eller så berodde det helt enkelt på kaffet.

Förutom att jag fick provsitta min väninnan piloten Thereses arbetsplats i cockpit fick jag en bok av psykologen. Som tack för att jag ville vara med och göra publicitet av kursen som förhoppningsvis ska bota de flesta deltagarna från flygrädsla.
"Sluta älta och grubbla" är bokens titel. En bra-att-ha bok i största allmänhet. Ett uppslagsverk att tillgå när något känns betungande. Jag vet några personen i min omgivning som också skulle vara i behov av just denna bok. Kanske ger jag bort den i julklapp. Det är dags att börja tänka på julgåvor för nu dyker det upp erbjudande om förbokning av julbord. Härliga tider nalkas gourmander och näringsidkare.

Brutna löften och lagar som skyddar

Nu är det oryggligt. Sommaren är passé, maken har plockat undan utemöblerna. Det främsta beviset på det förgångna. Egentligen, vad skulle det göra om möblerna fick stå kvar ute under vintern? Som en påminnelse över det som väntar. Det finns dock en osynlig regel som varje ägare av en utemöbel måste följa. När sommaren är slut ska möblerna ställas undan i skydd mot isande vindar, snö och frost.
Vi måste göra det rätta och göra rätt för oss. Något som i alla fall jag lärt mig sedan barnsben. Att göra rätt för mig. Arbeta, betala skatt på lönen och i möjligaste mån hålla ett löfte. Det sistnämnda kan vara svårt, löften utan underskrift med namnförtydligande är lätt att bryta.

Lånta prylar eller ekonomiska medel ska återbördas. Teveavgiften betalas pliktskyldigt. Köper jag en vara ska den betalas. Likaså om jag anlitar någon att utföra en tjänst. Jag betalar även om det svider. Ty så är jag lärd och så förväntar sig motparten att jag ska agera.

Men, om jag då inte vill betala och göra rätt för mig, vad händer då? I rättssamhället Sverige där stiftande lagar med domstolar som tolkar lagarna torde det vara enkelt. Gör jag något brottsligt får jag ett straff som jag med största sannolikhet inte överklagar. Om jag vet med mig att jag utfört brottet vill säga. 

Så finns det de som slipat sitt samvete vasst mot slipstenens roterande sten. Hårdhudade individer som känner till varje kryphål som de med vighet kan ta sig igenom. Där grundläggande principer som att göra rätt för sig totalt kollapsar. Hänsynslöst och utan tanke på vilken skada som åsamkas motparten.

Det som retar mig mest är att ingen kan ta de som inte vill göra rätt för sig i örat. Ruska om till dess öronen glöder av smärta och skam. Jag tänker också, vilken glädje skänker det som någon stulit för någon annan? Skaver det inte en aning längst där inne i den svarta själen?
Nu har inte jag blivit lurad och bestulen. Men jag står som betraktare och lider med den som är drabbad. Ser våndan och vanmakten hos den som kämpar mot de element som på grund av sin slughet har makten och övertaget. I rättssamhället Sverige. Där lagar om ordning och reda ska vara ett skydd och till hjälp för alla som inte är ute i ont uppsåt.

Banne mig, jag ska sluta betala teveavgiften. Eller kanske köpa en ny bil utan att för den skull betala vad den kostar. För inget lär väl hända om jag slingrar mig tillräckligt mycket.

Stagnerade rörelser och vår egen tid

Talade med en kvinna häromdagen. Hon var ledsen. Tyckte att någon behandlat henne ovarsamt.
Vi besitter en palett med olikfärgade känslor. Kanske är det därför som det är så lätt att bli sårad. Speciellt av någon som har svårt att lyfta blicken över kanten till den egna sfären.

Under samtalets gång lättade det. Blicken blev klar och skrattet kom tillbaka. Vi behöver stundom ventilera det som känns svårt. Vara en god lyssnare utan att avbryta mitt i en mening. Möjligtvis inflika några visdomsord om vi besitter sådana. Om inte är det bättre att vara tyst för visdomsord kan många gånger förvärra det som redan känns svårt. Framhäva det otillräckliga i tillvaron.

Vissa hävdar att fysik smärta beror på svårigheter med de inre känslorna. Vi lyssnar inte till vad vi vill och hur vi egentligen känner, den inre rörelsen stagnerar och då går det inte att ta sig framåt.
Själv tror jag att vi har en lång kedja inom oss som består av olika val och handlingar. I kedjan finns också engagemang för andra och för sin egen del, lusten att leva och utmaningar att klara av de påfrestningar som vi stundom stöter på.

Livet består av så mycket mer än materiella ting. Allt det nya blir en dag gammalt. åldras fortare än vad vi själva gör. Blir förbrukat och göms undan om det inte helt sonika kasseras.
Själv blir jag glad och upprymd över de färger som just nu omger oss. Och att vi om en liten stund ska åka på körkonsert. Där mitt ibland alla sångare finns vår dotter som övat in sin stämma. Jag blir glad när sonen säger i telefonen att hans förkylning med halsont gett vika.
Jag blir glad när jag tänker på att då mörkret sänker sig i afton sitter jag bredvid maken i soffan med en kopp te. Att vi får somna bredvid varandra och i morgon vakna tillsammans för att möta en ny dag. Glädjen över det våra barnbarn skänker oss och att den tid vi förvaltar tillhör våra liv.
Mer begär jag inte för att må bra.

Att bjuda till och en varsam smet

Vi var ett gäng mor-och farföräldrar som satt i Skärblackabadets entré. Våra barnbarn går på simskola. Alla talade vi välvilligt om underverken. Var och en mest hängivet kring sitt barnbarn. Inget barnbarn kan mäta sig mot det vars egna gener finns sammanflätade med barnets.
En morfar skulle bege sig till Grensholm för att titta efter hjortar. Bara barnet kom upp ur bassängen och tvålat av sig den klormättade huden.
En mormor såg med bedrövade ögon på oss övriga. Hon var fattig. Så fattig att det enda hon kunde bjuda på var sig själv. Inget annat. Bio och kafébesök hägrade men nekades på grund av dålig ekonomi.
Men att bjuda på sig själv är väl det bästa, försökte vi. En klen tröst för en fattigpensionär insåg vi så fort orden yttrats.

Jag funderade lite över mormorn då stortvillingarnas lillebror och jag under gårdagen var ute på äventyr. IKEA i Linköping. Köttbullar och potatismos i restaurangen. Därefter fika på ett finkafé. Vackra tavlor på väggarna, bakverk i överflöd och så glass. En pojke nyss fyllda tre år som i sin barnsliga iver över att få spendera en hel dag tillsammans med sin farmor inte ännu har förmågan att reflektera kring fattiga mor-och farföräldrar.

Vi har det bra. Ordnat det för oss så vi på gamla dagar har råd att unna både oss själva och barnbarnen lyxbakelser på finkafé. Vilket inte betyder att vi inte bjuder på oss själva. På sådant som inte kostar en krona. Som att koka in skänkta päron. Socker, vatten och en bit kanel är förvisso en kostnad. Samt strömmen som spisen drar. Men när treåringen uppflugen på en pall bredvid mig ger sig i kast med att bearbeta ett päron med hjälp av konservöppnaren är det enda som bekymrar mig att han ska göra sig illa på fingrarna.

Nu är det höst på riktigt. Naturen sprakar och vi kurar ihop oss under filten.
"Gör amerikanska pannkakor så åker jag och köper glass. Vi äter det som kvällsmat framför teven", sa maken.
Medan jag separerade äggulor från äggvita, vispade vitan till hårt skum och rörde ner färskost tillsammans med mjölk, vetemjöl, bakpulver och salt för att sedan varligt vända vitan ner i smeten åkte maken och köpte glass.
"Jag tog en påse Twist också. För alla eventualiteter".
Bra, det gäller att gardera sig i den händelse amerikanska pannkakor inte mättar.

Maskintvättföreskrifter och en falsk krokodil

Vårt valnötsträd som skänkt oss glädje trots att det inte givit oss några nötter har till synes gått ett dystert öde till mötes. Kala grenar sträcker sig mot den grå himlen vilket gör det svårbegripligt att trädet om cirka sju månader åter kommer att grönska.
Naturen förbereder sig på vila. Även jag borde vila ty förkylningen håller kvar sitt järngrepp. Vilket känns tröttsamt.

I morgon går vi in i oktober månad. Två månader kvar till jul. Butikerna har i vanlig ordning startat i god tid. Här ska handlas. Lysande renar, tomtar och allt annat tingel tangel som ger den rätta stämningen. Bäst att sätta en pepparkaksdeg. Och stöta saffran.

I samband med att maken och jag gifte oss för 40 år sedan förärades vi av samhället med en bok. En handbok som omfattade allt kring ett äktenskap. Hur vardags- och festbord bör dukas för ett fulländat resultat. Handtvätt- och maskintvättföreskrifter, inköp som gynnar hushållskassan samt vikten av vår-och höststädning. Listan av praktiska tips som underlättar i äktenskapet kan göras hur lång som helst.
Boken finns ej längre kvar i våra gömmor, antagligen mötte den sitt öde vid en vår- eller höststädning.

Dock gjorde boken intryck på mig som ung kvinna. beredd att ta klivit in i äktenskapet. Ty detta med vår- och höststädning har jag tagit till mitt hjärta. Jag fullkomligt älskar denna syssla. Upplever storstädning som en krydda i livet. Jag kan bli så uppspelt av blotta tanken att jag kvällen innan det hela drar igång har insomningssvårigheter. Det låter helt befängt och något jag borde gå i terapi för. Kanske någon tycker.

I den virvlande städningen kasseras mycket av sådant vi mellan städningarna hamstrat. Allt ska bli luftigt och fräscht. Dock finns ett arvegods från min farfar som jag, maken och många med oss uppskattar och som för alltid kommer finnas kvar i vårt hem. Nämligen ett skohorn med skaft av imiterat krokodilskinn. Eller om det är äkta krokodil, när min farfar var ung och införskaffade sig skohornet var det inte så noga med krokodiler och deras skinn.
Detta skohorn älskas inte bara av oss. Våra barnbarn hyser en förkärlek till denna tingest. Skohornet förvandlas till trollspö, svärd, käpphäst och nu senast en gitarr. Bara fantasin sätter gränser.
Stortvillingarnas lillebror samt dotterns ledarhund var under några timmar daghemsplacerade hos oss. Gossen spelade skohornsgitarr för hunden som satt i sin bädd och mest önskade ett slut på föreställningen. Gitarren kärvade plötsligt men smordes upp med spelolja. Gitarrsolot fortsatte och hunden antog en allt mer olycklig uppsyn.  När det äntligen var över blev skohornet en kniv, väl lämpad till att skära bitar av ett päron med.

Tror att min farfar skulle känna sig nöjd med att arvegodset förvaltas väl. Det finns saker som jag kan ha och mista. Men skohornet med skaft av krokodilskinn har en speciell plats i vår hall. Det är oersättligt.