Ett gulnat papper och fascinerande nystan

Natten till den 29 april 1984 föddes vår son i Örebro förlossningsavdelning. I förlossningsrummet intill vårt fanns ett annat par som även de hälsade sin son välkommen till världen.
Vi nyförlösta mammor skapade ett band mellan oss som håller än i dag.
Pappan i den andra familjen är präst och så som brukligt är bland präster lockar andra tjänster i församlingar än den där de för tillfället är anställda. Så även för denna präst och flyttlassen drog iväg till nya orter under årens lopp. Bland annat till Svenska kyrkan i utlandet. Under några år bodde familjen i Berlin och på den tiden hörde brevkorrespondens till vanligheterna. Därmed fick jag återkommande rapporter brevledes gällande familjens väl och ve.

För nästan trettio år sedan flyttade även vi. Inte utomlands men väl till Östergötland från Värmland. Nya platser och nya människor att utforska och bekanta oss med. Samt en ny lantgård med allt vad det innebär.
Efter fjorton år på Vikbolandet kände vi att det var dags att gå vidare mot nya mål. Vi sålde gården och köpte Christer Wides hus i Kolmården. Christer var en känd konstnär vars verk pryder offentliga rum lite var stans runt om i vår kommun.

Mitt frilansande som reporter har jag dock aldrig avslutat och för ett par år sedan gjorde jag ett reportage om Johan Perwe med anledning av hans bok Mörkläggningen. Johans morfar Erik Perwe var präst i Norrköping sedan i Berlin under andra världskriget. Han hjälpte judar och politiska flyktingar, både genom att gömma dem med också med att fly. Tyvärr avled den ädelmodige prästen mitt under sin gärning och fick därmed aldrig uppleva freden.

Nu under helgen fick jag syn på ett litet papper som stack upp ur ett av våra fotoalbum. Nyfiket drog jag fram det och som visade sig vara en tidningsartikel, dock ej skriven av mig. Skrynkligt och gulnat men fullt läsbart.
På den tillhörande bilden syns tydligt prästen Christer och hans fru Elisabeth, paret vi blev bekanta med då våra söner föddes och när artikeln skrevs bodde i Berlin där Christer var kyrkoherde. På bilden ses även drottning Silvia, en ung kronprinsessa och två för mig okända damer.
Artikeln är skriven för omkring tjugo år sedan och med nyfikna ögon läste jag den.
Förbluffad avslutade jag läsningen.  Vid en mässa i Victoriakyrkan i Berlin avtäcktes en tavla till minne av Erik Perwe, gjord av konstnären Christer Wide.

I artikeln finns gemensamma nämnare till oss. Christer och Elisabeth som funnits med i vår bekantskapskrets under många år, Christer Wide som vi en gång köpte huset av samt Erik Perwe vars barnbarn Johan jag intervjuat. De sistnämnda var när skribenten knattrade ner sin artikel på sin skrivmaskin för oss helt okända personer.

Livet är som ett garnnystan. Längst med garnets spunna trådar finns det alltid något som sammanflätar människor på ett eller annat sätt. Vilket jag finner vara mycket fascinerande.

Härskna minnesnötter och ointressanta titlar

Tillsammans med stortvillingarna, deras lillebror och föräldrar gör vi upp planer inför vår kommande resa. Utrikesresa. Vi ska resa med lätt packning, i alla fall maken och jag som inte behöver bekymra oss om extra barnkläder, gosedjur eller annat praktiskt som tillhör barnfamiljer.

Med lätt packning går det att fylla på väskorna vid hemresan med diverse inköp av brukbart och minnesvärt gods.
För många år sedan gjorde vi ett besök hos makens syster och hennes familj i Frankrike. I vanlig ordning reste vi med halvfyllda resväskor. Vilket visade sig vara praktiskt då min svägerska skänkte oss en stor påse valnötter som hon plockat från trädgårdens valnötsträd.
Vid incheckningsdisken i flygets avgångshall visade min väska en oroväckande stor övervikt. Valnötterna. "Vi slänger nötterna", sa maken men jag vägrade. Varpå maken fick punga ut med flera hundralappar för att göra sin fru till viljes.

Idag har dessa nötter ett stort affektionsvärde. Visserligen har de under åren härsknat och blivit oätliga. Men de är ett minne av min svägerska som slutade sin livsvandring en kort tid efter vårt besök.
Det händer att maken muttrar över den skrymmande påsen. Påtalar att det nog är dags att göra sig av med de oätliga nötterna. Varpå jag trycker påsen tätt intill mitt bröst och med tydlighet i rösten förkunnar att nötterna inte på villkors vis förpassas till soptunnan.

Det är alltid skönt att få sista ordet. Det gäller bara att spara på krutet så sista ordet blir genomtänkt och träffsäkert. Igår till exempel fanns inte läge att avfyra min frustrations skarpa ammunition. Nej, istället sov jag på saken och lät känsloyttringarna komma till vila. Styrkt av nattens timmar formades under morgonen orden till den effekt jag hoppas uppnå.  Nu kan jag lägga  det uppenbara försöket förminska mig och den kunnighet jag besitter till handlingarna.
Jag bad maken granska orden innan jag tryckte på avfyrningsknappen. Det är alltid bäst att låta någon annan förhandsgranska dokument med allvarlig innebörd innan det förmedlas vidare till mottagaren.

Fina och krångliga titlar, helst på engelska, som ska signalera högutbildning, kompetens och framgång imponerar inte på mig när den statuskåte inte besitter helt vanligt folkvett utan istället beter sig som en påse nötter.

Födelsedagskram och en förskottstårta

Varje gång jag kör ut på Skärblackavägen möts jag av vår lokale matvaruhandlare. Fryntligt blickar han ner på mig från bondgårdens ladugårdsvägg. Som en vägens skyddshelgon. "Kör försiktigt", ler blicken. "När du ändå är ute och åker, passa på att kom in till oss och handla dina dagliga varor".
Vilket jag också gör.  Är bygdens företagare köptrogen.
I vår matvaruaffär känner jag mig trygg. Vet var varje vara har sin plats. Vänlig och språkvillig personal och alltid träffar jag på en och annan kund att växla några ord med.

Igår kom kassörskan springande. Ropade mitt namn och gav mig en kram. Jag kände hennes värme genom jacktyget.
"Grattis på födelsedagen", sa hon och klämde till lite extra.
Hövligt tackade jag för omtänksamheten. Passade i samma andetag på att nämna att min bemärkelsedag infaller den 3 mars. Hon såg snopen ut.
"Asch bättre att vara ute i god tid än inte alls. God jul och gott nytt år förresten".
Jag funderade på att införskaffa mig en tårta. I förskott på min födelsedag.

Maken och jag delar förmågan att tappa bort andras födelsedagar. Skamset uppdagas det att nej nu har vi glömt bort att gratulera. I år igen! Vilket föranleder försenade gratulationer.
Nu kan vi trösta oss med en ny forskarstudie. Glömska är ett bevis på hög intelligens, säger forskarrapporten. Tvärt emot tidigare analyser, nämligen det att de med gott minne är de smartaste.
Att glömma bort som till exempel födelsedagar är det yttersta beviset på ett friskt minnessystem. Genom att sålla bort viss information optimerar vi vår beslutsamhetsförmåga för sådant som har betydelse i vår överlevnadsförmåga.

Vilket inte hindrar mig från den pinsamma känslan som uppstår då jag glömt bort någons födelsedag.
"Använd dig av Facebook, där dyker alla som fyller år upp och du uppmanas att gratulera".
Den funktionen har jag tagit bort då det gäller mig självt. Av den enkla anledningen att jag är en sådan dålig Facebookvän att jag istället föredrar att ringa eller skicka ett gratulationskort. I den händelse jag kommer ihåg det vill säga.

Andliga hus och avstressat skvaller

Vi ser dem lite  var stans ute på landsbygden. Spår av väckelserörelsen som bredde ut sig under 1800- och 1900-talet. Nämligen bönhusen. Enkla byggnader som idag är omgjorda till privatbostäder, sommarstugor eller står helt öde och i långt framskridet förfall. Flertalet av landets bönehus är till och med jämnade till marken och tillsammans med  rivandet har ett kulturarv gått i graven.
Dock finns ett bönhus i Jämtland med byggnadsår 1936 som av länsstyrelsen byggminnesförklarats.

Precis som med gamla nedlagda affärer ute på landsbygden fyller dessa bönhus mig med vemod. Borta är tiden då närheten till allt som behövdes ute på landsbygden är förbi.
Jag gör mig en föreställning om hur predikanten i bönhusen med kraft och styrka förkunnade ordet medan arbetshänder knäpptes i bön.
Styrkta av stundens allvar dracks det kaffe när predikanten stoppat undan den heliga skriften i sin portfölj. Bönhuset fylldes med kaffedoft och skvallret tog vid när händer sträcktes mot faten med bullar, sockerkaka bakad på färska lantägg och småkakor som drömmar, vaniljhorn och brysselkex med röd kant.

Skvaller är inte enbart omoraliskt. Det har även sitt syfte för skvaller behöver nödvändigtvis inte vara förtal. Skvaller knyter människor samman vilket i sig kan vara något positivt. På bönehusens tid fanns varken mobiltelefoner eller sociala medier. Då var det öga mot öga som gällde.
Det sägs att stresshormonet minskar när vi skvallrar. Kanske är det därför begreppet "utbrändhet" inte förekom när allt det som var viktigt eller oviktigt dryftades direkt människor emellan.
Idag känns det stressande att ständigt ha en känsla att på ett ofördelaktigt sätt hamna högst upp i sociala mediers glödande trådar.

Det märkligaste bönhus jag någonsin sett var när maken och jag gjorde en rundtur i Värmland. På baksidan av en ekonomibyggnad som trots ett mycket förnämligt tak såg helt öde ut satt en skylt som påvisade att här höll Pingstkyrkan till. Om det hölls bönemöte i nutid eller om det var en nedlagd aktivitet framkom aldrig med tydlighet. Trots att vi ställde frågan till de som ännu bodde kvar i byn fick vi endast svävande svar. Ingen visste så noga hur det var med andligheten i den till synes öde ekonomibyggnaden.

Transfetter och friterade fortplantningsorgan

Nu ser vi in till grannen. Kala grenar sträcker sig mot oss. Endast ett och annat löv gör ett sista försök att hålla sig fast för att undvika dala till marken och undkomma förmultningen.
Nu varnas det för den norska vinden som kan uppgå till orkanstyrka. Jag har laddat upp med böcker som förströelse medan stormen rasar utanför stugknuten. Promenaderna är härmed inställda.

Om jag inte vill ligga i soffan och läsa kan jag alltid sträcka mig efter fjärrkontrollen, trycka igång teveapparaten och hänge mig åt matlagning. Där lagas bra och nyttig mat. Nu för tiden gäller det inte att äta vad jag själv tycker är gott. Nej, det måste noga vara utvalda råvaror med nyttiga fetter, kolhydrater och proteiner. Dristar jag mig att säga något annat är det likställt med att svära i kyrkan.
Det slås larm och vi blir rädda för socker, transfetter och dödsframkallande halvfabrikat. Mathysterin vet inga gränser.

Vad äter folk i andra länder? funderar jag över denna blåsiga måndag då det står hemtrillade köttbullar och egenstompat potatismos med den där extra klicken smör som förhöjer mosets karaktär på dagens meny.
I Kambodja friterar husmödrarna fågelspindlar medan det i Peru serveras friterade marsvin. I Asien anses befruktade kycklingägg som kokats då kycklingen är i beredskap att picka sönder skalet som en riktig delikatess. Åker jag till den amerikanska mellanvästern kan jag bli bjuden på stekta tjurtestiklar med som doppats i smält choklad om jag inte hellre åker till Kina för att avnjuta åsnehannens fortplantningsorgan. En måltid som sägs ge en mycket vacker och spänstig hy. Krispigt steka anktungor låter inte heller så dumt om de serveras med finhackad färsk chili.
Matkulturer som krockar med våra egna trots att vi sneglar mot det utländska köket när vi vill bli inspirerade. En sjukt hälsosam middag tillagat med dofter och smaker från medelhavet imponerar om vi bjuder hem gäster. Då krävs det även ett eller ett par glas vin, upphälld från den praktiska vinboxen. Vin lär dessutom vara väldigt nyttigt för hjärta och blodkärl.

På tal om födointag. Edward Blom är på krigsstigen. På grund av butikskedjornas tjuvstart med julmust. Enligt Instagram. Han håller benhårt på traditionerna den annars så fryntlige Blom. Äter julmat varje dag med början då det egentliga startskottet avfyras för  julmat fram till Tjugondag Knut. Då har jag redan ätit min första semla. Faktiskt tidigare än så. För snart är det dags för saffranssemlorna att göra sin entré.