Surt öl och en släng av spysjuka

Jag vet med stor säkerhet att mitt balansorgan är fullt fungerande. Minsta krängning kan få mig spysjuk. Ett problem som plågat mig sedan barnsben. Mamma färdigställde alltid spypåsar när vi skulle iväg på bilturer. En papperspåse träddes ner i en plastpåse för undvikandet av doft och läckande innehåll. Dessa påsar fylldes så långt maginnehållet räckte. Vad mina föräldrar gjorde med påsarna minns jag inte. Antagligen vevade pappa ner bilrutan och hivade iväg påse med maginnehåll så den hamnade i någon dikesren längst med vägen. Det bär mig emot att säga det men jag tror så skedde. Ty på den tiden var det inte så noga med miljö och miljöförstöring. Då hivade vi gladeligen plast i det gröna utan några som helt tankar på kommande problem.
Men jag måste säga till mina föräldrars försvar, de uppfostrade mig att aldrig kasta skräp någon annan stans än i för ändamålet avsedda behållare. Som till exempel allmänna papperskorgar. Mina spypåsar var nog ett undantag från regelverket.

Som vuxen hanterar jag åksjuka genom att själv köra bilen då maken och jag är ute på färd. Men det händer att illamåendet slår till trots att jag är chaufför. Lite beroende på vägens beskaffenhet och kurvor.
Tåg, flyg, båt, taxi och buss är det värre med eftersom där finns inga möjligheter för mig att sköta framförandet. Jag får snällt anpassa mig och hoppas på upplåsta toalettutrymmen utan köbildning om jag skulle behöva spy.

Dock har jag inte i min vildaste fantasi föreställt mig att jag skulle bli åksjuk i mitt arbete som frilansande skribent. Men tydligt är, allt är möjligt.
Reurpack i Norrköping, huvudsäte för Pantamera där samtliga petflaskor och aluminiumburkar som vi konsumenter över hela Sverige tömt på innehåll och sedan pantat hamnar i petflask-och aluminiumburksanläggningen ute på Händelö.
Jag såg verkligen fram mot besöket som ska mynna ut i en artikel. Med hög ambitionsnivå på mottagarna blev jag välkomnad och rundvandringen i petflask-och aluminiumburkshanteringens värld inleddes.
Det luktade starkt av gammalt öl och läskeblask. Vi travade på gallergolv där svarta band med flaskor och burkar susade fram i rasande fart. Även runt omkring oss fanns band som höll samma höga tempo där burkar och flaskors gick mot en säker återvinning. Det snurrade i huvudet och magen gjorde uppror. Jag blev helt enkelt åksjuk. Försökte koncentrera mig på guidningen medan jag klamrade mig fast i ledstänger samtidigt som jag skulle sköta min kamera.

Efteråt, nedhasad i en stol i ett konferensrum likblek och darrande försågs jag med bubbelvatten från återanvänd petfaska. Själva intervjun kunde starta och jag kan bara förmedla: Panta mera!
För övrigt skickas flaskkorkarna till Småland och blir till kabeltrummor. Bara det är värt en släng av rörelsesjuka.

Underjordisk race och pomada i håret

Det finns nog få bilförare som aldrig upplevt ett aggressivt beteende i trafiken.
Jag erkänner villigt, det har hänt mer än en gång att jag svurit vid ratten. Jag har blivit fly förbannad på mina medtrafikanters oaktsamhet eller så har andras ilska varit riktad mot mig från en mycket bättre bilförare som anser sig äga vägbanan.
Att kasta sig vilt och ohämmat mellan olika filer kan ge ett finger.  Hålla hastighetsbegränsningar, ligga för nära framförvarande bil eller inte vara snabb nog när rött slår om till grönt är ytterligare några exempel på orsaker som skapar vrede.

Många gånger tror jag ilskan bottnar i rädsla. "Jäklar, nu var det nära ögat. Hade inte jag varit en sån säker bilförare som hann bromsa eller parera hade det smällt. Sanna mina ord"!
Fyra av fem bilförare laddar upp en sorts ilska så fort bilens motor börjar spinna. Det visar forskares kartläggning av bilförare genom noga utförda tester. Vanligtvis fredliga människor har fått fylla i olika formulär. Den ena handen mot hjärtat i en försäkran om att svara sanningsenligt medan den andra handen håller i pennan som ska sätta kryss i formulärets olika rutor. Slutresultaten visade sig vara skrämmande.

Idag har jag varit inne i Norrköping på jobb. Körde ner min bil i ett av stadens underjordiska parkeringsplatser. Jag hann inte många meter ner innan framrutan och speglarna på båda flyglar immade ihop. Uppvärmda parkeringshus har många bekvämliga fördelar men vid kylslagen väderlek är det ett aber.
Jag brukar alltid backa in i parkeringsrutor vilket blir smidigare när jag ska köra därifrån eftersom vår bil är av en större modell. Då behöver jag inte backa och trixa ut ur rutan något som kan vara besvärligt om det är fullt med parkerade bilar bakom och bredvid mig.
Idag kunde jag enbart förlita mig på den inre backspegeln eftersom sidospeglarna var obrukbara. Ytterligare en bil med en manlig förare i min ålder ämnade använda sig av samma taktik två parkeringsrutor från min. Därmed väntade han tålmodigt på att få ta ut sin sväng. När jag var färdigparkerad gick jag fram till mannen och gjorde rent hans immiga yttre backspeglar. Han log och gav mig tummen upp.

Under tiden gled en svart, häftig bil med dubbla avgasrör ner i garaget. En yngling klädd i skinnjacka, solglasögon uppdragna på huvudet och bakåtslickat hår lät motorn i sin bil morra otåligt och uppfordrande. Han trummade med fingrarna på ratten och jag såg vad han tänkte.
"Sno er på gamlingar, här ska jag fram"!
När vi som klarade uppkörningsproven för många år sedan krånglat färdigt drog tuffingen i sin häftiga bil iväg med skrikande däck. En ung mans uppvisning i mod, makt och styrka.
Nu hade allt kunnat sluta lyckligt och väl om det inte varit för betongpelaren som stöttade garagetaket i det hörn ynglingen med bakåtslickat hår skulle runda.
Braket var öronbedövande. Bilen fullkomligt lindade sig runt pelaren. Föraren backade en bit, öppnade bildörren och sprang därifrån så den pomaderade luggen föll ner över ögonen. Kvar stod en svart bil med omfattande skador som en tragisk påminnelse vad konsekvenserna av road rage medför.

Vemodstrånad och jämrande suckar

För exakt trettio år sedan morgonmjölkade vi våra kor för sista gången. Därefter gick flyttlasset mot Östergötland. Mina svärföräldrar stod utanför det som varit vårt hem och arbetsplats med nyckeln i handen beredda att överlämna den till våra efterträdare. De vinkade farväl och jag grät konstant under resan mot det som skulle bli vårt nya hem.

Många gånger under dessa år har jag drabbats av vemodstrånad. Hade jag levt under 1600-talet hade det räknats som ett livhotande tillstånd. Nostalgi ansågs vara en dödlig sjukdom där melankolikern blev en apatisk enstöring som enkom ägnade sig åt djupa suckar och stönande. En avmagrad krake som på grund av magont tappat aptiten. Varken mediciner eller hot om bestraffning hjälpte och till sist kom döden som en slutgiltig befriare.

Så illa har det aldrig varit för min egen del. Tvärt om. Jag har under de här åren lagt på hullet, rejält till och med. Min aptit har alltid varit glupande och de jämrande tongångarna som stundom undsluppit mig har berott på annat. Ofta härlett till andra människors uppförande, åsikter och handlingar. Jag har upphört med mitt jämrande för många år sedan. Nu låter jag andra sköta sina egna angelägenheter utan inblandning av mig. Möjligtvis kan jag kosta på mig ett pipande utan någon som helst bakomvarande styrka.

När jag blickar bakåt har åren i Östergötland varit fantastiska. Jag har tillsammans med min familj upplevt glädje och sorg, djupa dalar och höga toppar, sjukdom och tillfrisknande, nya liv som berikar oss lycka och dödsfall med efterföljande sorgeår. Nya bekantskaper, avvecklingar och nystarter.
Jag har firat mina 40, 50 och 60-åriga födelsedagar och under tiden sett våra barn växa upp till självständiga individer.
Beslutet att flytta har aldrig fallit i ångerns fåror även om längtan till den värmländska myllan funnit med som en ständig följeslagare.

Min pappa, en värmlänning ända in i märgen har sin sista viloplats i östgötska Skärblacka. Nästan varje gång jag far förbi kyrkogården säger jag hej till honom. Det känns fint att han fick följa med när även mamma flyttade hit från Värmland. Hon satt bredvid mig i bilen och flyttbussen befann sig någonstans bakom oss. Hon höll urnan med pappas aska i ett stadigt grepp medan den fann stadga mot hennes ben. Det kommer en tid då hon får vila bredvid pappa. Trots att pappa inte finns bland oss annat än som ett varmt minne är vi intakta. Mamma, pappa, jag och min familj i det landskap vi en gång i tiden aldrig haft någon förankring till.

Jag blandar "Så grant står Östergyllen i sommarfager prakt och skördar, de gyllene, de bölja. Väl hundra vita kyrkor på slätten håller vakt"... med "Ack Värmeland du sköna, du härliga land, du krona för Svea rikes länder" medan maken fyller i "Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö, så vet jag att aldrig jag mig ångrar".
Just så, tänker jag. Vi har inget att ångra. Varken det ena eller det andra. Däremot har vi mycket att känna tacksamhet och glädje över.

Ett hjärtligt välkomnande och en kärleksapparat

Sittande vid frukostbordet svepte jag morgonrocken tätare runt kroppen. Knackade håglöst med teskeden hål på mitt av maken perfekt kokta ägg.
Han undrade hur det var fatt.
"Hösten, jag avskyr hösten. Dimmig, kall och rå. Kolla ut genom fönstret så ser du själv".
"Men det är ju fint"!
"Vad exakt tycker du är fint"?
"Grinden, dimman, vattnet, tallarna och granarna".
Jag muttrade över hans ständigt positiva inställning. Vände bort blicken och lät den vila på stearinljusens fladdrande låga. Förvisso, det är mysigt med hösten och inomhusvärmens ombonade känsla. Så måste jag tänka annars blir november outhärdlig.

Tvättmaskinen behövde laddas med smutsiga jeans. När frukosten var avklarad tryckte jag på maskinens startknapp. Den kvirrade till och en display tändes. Välkommen, hälsar tvättmaskinens glada tillrop i blå text. Fantastiskt köp av tvättmaskin maken gjort efter det att den gamla gått sönder. Han fick fria tyglar och kom därmed hem med det bästa.
Maskinen hälsar inte bara välkommen, den läser av plaggen och därefter vägs innehållet. En ny text kommer upp på displayen som berättar hur mycket tvätt medel som behövs. När allt sedan sätts igång går det hela tiden att läsa vad som händer till dess maskinen tystnar och berättar, nu är tvätten klar.

När jag var barn och min mamma skulle tvätta skedde det under stor vånda. Tvätten skulle kånkas ner från lägenheten, vidare genom källargången, ut på bakgården och sedan in i nästa hyreshus där tvättstugan var belägen. Byken skulle först efter den sorterats blötläggas över natten i stora rostfria kar.  Vittvätt, kulörtvätt, grovtvätt, fintvätt, ylletvätt och annan tvätt  som för säkerhets skull hanterades som handtvätt samlades i olika högar.
Tvättmaskinen var ett enormt åbäke som fylldes med vatten via en kran. Tvätten tung av blötläggningsvatten flyttades från blötläggningskaren till maskinen. Sedan gällde det att hålla koll på temperaturmätaren. Överskred det röda strecket 90, 60 eller 40 grader beroende på vad som tvättades måste kallvatten tillsättas. När tvätten var klar efter först ha sköljts fyra gånger vilket skedde genom att tvättvattnet tappades ur och nytt tillsattes var det ånyo dags för förflyttning. Denna gång till centrifugen som stod på ett eget upphöjt podium. Låg tvätten fel skakade apparaten våldsamt och mamma drabbades alltid av panik. En pedal trampades ner och centrifugalkraften avtog med ett vinande ljud. Jag älskade centrifugen. Kravlade mig upp på den och satt där och skakade med i takten så tänderna skallrade i käften. Allt medan mamma ömsom tittade på mig så jag inte föll rakt ner i betonggolvet och ömsom på tvättmaskinens temperaturmätare.

Två stora torkrum med enorma fläktar. Tvätten hängdes upp på linor och fladdrade därefter muntert i det heta vinddraget. Om mamma var rädd för centrifugen var stenmangeln en allt större skräck. Mest för att mina barnahänder skulle fastna under träramarnas tunga stenar som förflyttades över det som skulle manglas. Därmed var mangelrummet förbjuden plats för mig.
Hela proceduren med tvätten tog en hel dag i anspråk. Om jag bortser från blötläggningskvällen och natten. Mamma bredde smörgåsar, hällde kaffe i termos och blandade saft i glasflaskor. I tvättångorna satt vi uppflugna på en hög träbänk och åt av den medhavda matsäcken medan vi lyssnade till tvättrummans rytmiska dunkande.

Jag tittar ömt på vår nya tvättmaskin. Den som hälsar välkommen då det är dags för tvätt. Skänker en tanke till min barndoms husmödrar som efter en dag i tvättstugan gnuggade sina värkande ryggslut. När jag slutat vänslas med vår moderna informativa tvättmaskin ser jag ut genom fönstret. Faktiskt har dimman lättat och jag faller tillbaka i mitt vanliga glada sinnelag.

Rumla runt i ullen och en eldriven färd

Den kom inslagen i plast. På baksidan stod adressatens namn upptryckt i svart. Mitt för- och efternamn. Produkten i form av ett magasin garanterade, detta är Sveriges största pensionärstidning.
Jag rev upp plasten och lade tidningen bland alla andra tidningar som skulle till soptunnan och placeras i det fack där papperstidningar samlas innan de skickas till återvinningen.

Så kom jag på, det är pensionärerna som varit med och byggt upp vårt samhälle. Plikttrogna människor med ett gemensamt mål. Att göra rätt för sig. Därför plockade jag upp tidningen. Eljest hade det känts som ett svek, inte bara mot Sveriges största pensionärstidning som så generöst gett mig den i gåva utan också som ett svek mot samtliga svenska pensionärer.

Sittande vid köksbordet bläddrade jag i den fullmatade tidningen. Kan tänkas att där kunde finnas något intressant för en snart blivande pensionär.
Hälften upplever förändringar i vattenkastningen. För mig ointressant då den artikeln riktade sig mot män. Jag behövde inte läsa artikeln, illustrationerna talade sitt tydliga språk.
PRO:s körfest i Skinnskatteberg var roligt att läsa om. Kanske jag ska gå med i en kör. Då har jag chans att träffa Pugh Rogerfelt och Claes af Geijerstam.
Reklam för vin med varningstexten att hälften av alla som drunknar har alkohol i blodet. Torde gälla även pensionärer.
Lite olika recept och stickbeskrivningar på tumvantar. Erbjudande om hjälp med testamente där testamentstagarna är katter.
PRO medlemsresor och frågor som rör pension från Australien. Lättsam träning som bör utföras varje dag, reklam om trosor med ben i bomull. Om hela trosan eller endast benen är tillverkade av bomull, jag förmodar det är trosbenen som åsyftas, framgick inte med tydlighet.

Pensionärskvinnor bör klä sig Very British vilket kan vara snyggt när de är ute och åker på sin elscooter som just nu har kanonpriser vilket även gäller trehjuliga elcyklar. Det gäller att ha fyllt på sitt förråd bestående av hörapparatsbatterier, som just nu säljs för 26 kronor kartan, så det finns reservbatterier hemma.
Ull i sängen ger oanad energi vilket kan vara bra utifall någon av kontaktannonserna är värda att svara på. Speciellt om den kontaktsökande undertecknat med Höstglöd, Ärliga försök, A hard days night eller Piggelin.

Känner mig uppmuntrad efter läsningen. Ser verkligen fram mot pensionärslivet som inträder till våren. Är dock lite osäker på om jag ska ta steget fullt ut och teckna medlemskap i PRO. Jag har några månader på mig innan jag fattar beslut.