Levrat blod och obegripliga tal

En helledig måndag. Välbehövligt och avslappnande. Och om ett par dagar får även våra barnbarn och deras skolkamrater ledigt från skolan. Ett långt sommarlov ligger framför dem och väntar.
Som skolbarn längtade jag alltid till sommarloven. Skolan var ett gissel som jag tragglade mig igenom under nio års tid.
Min mormor och min mamma var båda lärare. De hävdade att jag hade läshuvud men istället för att insupa kunskap från katederhåll ägnade jag mig åt lättja. Som vuxen är jag benägen att hålla med.  I alla fall då det gällde den påstådda lättjan.
Jag hade mina knep för att slippa undan tråkiga lektioner. Speciellt matematiken. På den tiden var dyskalkyli ännu inte uppfunnit. Barn som hade svårt med hanteringen av siffror ansågs helt enkelt som dumma i huvudet. Och till den kategori barn tillhörde jag. De dumma i huvudetbarnen.

Jag har alltid haft lätt för att blöda näsblod. Under mina barnaår kom det att bli en besvärlig åkomma som inte upphörde förrän mina föräldrar tog med mig till en läkare specialiserad på svaga blodkärl i näsan. En smärtsam behandling utfördes som gick ut på att de inre delarna av näsan värmebehandlades.
Men innan denna näsbränning sattes in utnyttjade jag näsans svaga blodkärl genom att sticka in ett finger och med taktfasta rörelser rota runt tills blodet började rinna. För att uppnå dramatisk klimax böjde jag mig över skobänken och lät blodet flyta ut över uppställda siffror där det hopräknade slutresultatet som alltid var fel.
Fröken suckade. Förmanade mig att luta huvudet bakåt medan hon föste mig ut ur klassrummet och in i lärarrummet där jag fick ligga på soffan med en kallvattendränkt handduk placerad över näsroten. Dåtidens motsvarighet till dagens blodstillande vadd.
När blodflödet stillnad och det som återstod var tjocka blodlevrar petade jag ut dessa ur näsan och det röda flödet fortsatte i oförminskad styrka.
När läkaren så förargligt tog sig an mina försvagade blodkärl blev det slut med näsblödningarna och jag fick hitta på andra trix för att undkomma matten. Något jag jobbade på med gott resultat ty allt som ofta föstes jag ut ur klassrummet men inte på grund av näsblödningar. Störande och dåligt uppförande löd lärarinnedomen och jag fick sitta på bänken i skolkorridoren och begrunda mina usla gärningar.
Så här i efterhand är det inget jag känner mig speciellt stolt över. Det hade varit bättre jag använt mitt påstådda goda läshuvud istället för att krångla och peta mig i näsan. Eller så var det ett sätt för en flicka som ansågs vara dum i huvudet att be om hjälp när hon inte begrep sig på matte.

En vänlig grönskas rika dräkt och täcket över huvudet

Jag har tjatat länge. Men maken har ihärdigt hävdat vikten av att hålla kroppen i rörelse. Trägen vinner vilket är hemligheten för framgång. Oftast behöver jag inte tjata, maken brukar alltid uppfylla mina önskningar men den här gången tog det ett par år innan han gav med sig.
Han är nöjd. Båda är nöjda och delar glädjen över Stig Juniors ankomst.
Nu när vår trädgård är som vackrast kan vi ägna oss åt ögonfröjden medan Junior gör sitt. Vår gräsmatta är perfekt klippt.
Junior startar sin arbetsdag klockan 06.00. Han backar ut ur sitt bo och beger sig allt som oftast bort mot den del av boningshuset där vårt sovrum ligger. Vi hör hur det morrar lite svagt från motorn och vi drag täcket tätare runt våra kroppar. Somnar om och när vi kliver upp för att äta frukost har Junior förflyttat sig till en annan del av trädgården. Klockan 20.00 tar Junior nattvila och vi går en inspektionsrunda. Skickar några berömmande ord bort mot Juniors boplats medan maken påtalar att vi borde ha införskaffat honom för länge sedan. Jag nickar instämmande.

Det är inte utav lättja vi skaffat en robot som sköter om vår gräsmatta. Det är främst för att få tid över för annat. Som att klippa gräs till exempel. Med en son som har trädgårdsfirma har vi i allra högsta grad blivit involverade i företaget. Speciellt nu när hans sambo tillika delägare i firman nyss fött barn och är mammaledig. I kundkretsen ingår tjugotre gräsmattor som ska klippas regelbundet. Många av kundernas gräsmattor har sonen delegerat ut på maken och mig. Därför känns det bra att få slippa vår egen vilken motsvarar 5,2 km gångsträcka. Vet det med säkerhet då jag mätt upp sträckan med min stegräknare sist jag klippte den.
För skojs skull har jag även mätt upp sträckan jag går med gräsklipparen under en dag hos några av gräsklippskunderna. Det visade sig landa på imponerande 1,8 mil. Så maken kan sluta oroa sig. Vi håller våra kroppar i rörelse utan att för den skull behöva klippa vår egen gräsmatta. Med gott samvete och svällande vad-och benmuskler kan vi låta Stig Junior jobba på egen hand.

Om en stund ska jag åka bort till vår dotter för att se hur hon och våra barnbarn har det. Bäst att jag tar med gräsklipparen för jag misstänker att gräset växt hos henne sedan jag klippte det för en vecka sedan. Det är härligt med sommar!

Romantik och djärvhet

Mors dag. Strålande sol och bara ben under kjolen. I vårt kylskåp ligger olika sorters kött i marinad. Barn och barnbarn är i antågande under eftermiddagen. Jag känner mig till freds.
Vi brukar inte ha som vana att fira mors dag. För mig är det mors dag var dag. Så har det alltid varit. Jag upplever det som en högtidsstund då jag träffar våra barn och barnbarn. Det krävs ingen speciell dag för jag ska känna så.
I år är denna dag trots allt mycket annorlunda. Vilket naturligtvis beror på att jag inte längre har någon mamma att fira. Bakom vårt hus växer liljekonvaljer. Jag har under de åtta år som mamma bott här i Skärblacka plockat en bukett och gett till henne på mors dag. Nu fick jag istället åka till mammas gravplats på Skogskyrkogården med blommor. Var där tidigt i morse innan någon annan kom för att placera blommor vid sina döda mödrars gravar. Vi behövde talas vid en stund, mamma och jag. Eller rättare sagt, jag behövde tala. Mamma lyssnade förhoppningsvis. Eller så är det min innersta innerliga önskan att hon hör mig när jag talar till henne.

Det är spännande dagar som ligger framför oss. I slutet av veckan kommer en ny liten familjemedlem. Stig junior. Maken är i förberedelsetagen. Han snickrar, fixar och donar. Så allt ska bli så bekvämt och bra som möjligt. För oss och för Junior.
Mellan varven hinner maken med att pyssla i vår dotters hus. Hon har kommit sig tillrätta och flyttkaoset har utvecklats till ett fint, hemtrevligt och mysigt hem. Nu återstår bara småtvillingarnas storasysters rum. Sängen ska skruvas samman och ställas på plats. Likaså skrivbordet ska in i rummet och en hylla fästas i väggen. Takbelysning och sänglampa. Sedan kan hon flytta in. En av tvillingarna vill att alla ska tycka att just hennes rum är det vackraste. Hon är romantiskt lagd den flickan. Rosor på ena väggen och så ett sminkbord som färgmässigt bryter av allt det rosa. Hennes tvillingsyster har ett mer tufft stuk i sin inredning. Svart medaljongtapet till exempel. Medan deras storasyster är djärv som valt en färgskala som får åskådaren att ta ett djupt andetag.

Stortvillingarna och jag har under veckan varit hos akvariefiskhandlaren och köpt guldfiskar till vår trädgårdsdamm. Blyga rackare som snabbt simmar in under en sten och gömmer sig så fort en skugga faller över dammen. Fiskarna är fyra till antalet och innan de släpptes ner i vattnet fick de egna namn. Linnéa, Ulla, Britt och ett namn som farfar hittade på men som redan fallit i glömska. Vilken är av föga betydelse då ingen av oss riktigt vet vem som är vem.

Allt det här och mer därtill berättade jag för min mamma denna mors dags morgon. Och att vi ska grilla i eftermiddag. Kyrkogårdens egen damm låg spegelblank. Där rådde frid och ro. Precis så som det sig bör på en begravningsplats. Jag grät en skvätt innan jag gick. Då tyckte jag mig höra mammas röst.
-Gråt inte Carina. Du vet, allt är bra. 

En dålig lyssnare och vinstdrivande mål

När Gud tröttnade på människornas oaktsamma leverne kände han ånger över sitt skapande. Han tog därmed ett snack med sin polare Noa och uppmanade honom att snickra ihop en ark utifrån den gudomliga ritningen. Noas familj jämte alla olika arter djur, en av varje kön, skulle få följa med på seglatsen mot Araratbergen. När så syndaflodens vatten dragit sig undan och duvan Noa skickat iväg för att spana kom tillbaka med en olivkvist i näbben klev han ut ur arken följd av sin familj och alla djur. Sist av dem alla kom ett par mördarsniglar. En hane och en hona.
-Vad har du gjort Noa? ropade Gud från sin himmel. Har du tagit med dig mördarsniglar!
-Ja, du sa ju markens alla kräldjur, försvarade sig Noa.
-Men inte mördarsniglar. Jag sa, ta inte med dig några mördarsniglar, svarade Gud bistert.
-Jag hörde väl fel. Alla kan göra misstag. Så även en skapare., muttrade Noa.

Och här är de nu. Mördarsniglarna. Regnet och nattens dagg har väckt sniglarna ur sin dvala. Än så länge små och till synes oskyldiga men ack så befruktningsdugliga.
Jag har tagit fram snigelsaxen. Med ett raskt klipp separerar jag huvudet från kroppen. Ondgör mig över otyget och saknar tagetes som för mig tillbaka till min barndom och tagetessomrarna hos min farfar. Jag har för länge sedan gett upp, nyplanterade tagetes förvandlas till ynkliga blomlösa stjälkar över en enda natt.

Ja alla kan vi göra misstag. Vi ska inte lägga någon skuld på Noa. Möjligtvis på den som skapade mördarsniglar. För övrigt är vi bra på att skuldbelägga andra och oss själva. Ett oskick som troligtvis bottnar i rädsla. Rädslan över att inte duga eller ett försök att få andra ändra åsikt eller känna sig värdelösa. Fungerar inte det går det alltid att dra till med någon lögn för att på så sätt få andras sympatier eller vinna uppsatta mål för egen räkning.

Nu ska vi hålla avstånd. Ett numera vedertaget begrepp. Den som långt innan Covid 19 tagit avstånd behöver inte längre lägga skulden på någon annan för det egna beslutet om avståndstagande. Nu är det legitimt.
Solen skiner och på klädstrecket hänger tvätten på tork. Jag ska gå ett varv genom trädgården. Ta med mig snigelsaxen i den händelse att en och annan mördarsnigel ännu inte dragit sig undan solstrålarna.
Tack ska du ha Noa för att du inte lyssnade ordentligt på instruktionerna!

Pannkakor i busken och en sörjandes rättigheter

Knappt hann vi placera ut trädgårdsmöblerna på dess utvalda platser innan solen gick i moln och himlen öppnade sig. Försommaren är här och grilloset som lägrat sig över området har tillfälligt lagt sig.
Delar av barnbarnsskaran och jag har dock under veckan hunnit med några utflykter innan regnrusket tog vid. Bland annat det stora pannkaksäventyret. Precis som det låter. Äventyr med medhavda pannkakor. Det hela slutade med så pass leriga och blöta barn att jag fick klä av dem det mesta innan de fick tillåtelse att sätta sig i min bil vid hemfärden. Men det var hög upplevelsenivå på vår utflykt. I ordets rätta bemärkelse.

Det är nu tre månader sedan min mamma dog. Jag har börjat landa i att för alltid vara föräldralös. Även tankarna har sorterats in i de rätta facken i takt med att allt praktiskt är avklarat. Det enda som fattas är mammas avslut med Coop. Jag har följt samtliga muntliga instruktioner från MedMera banks kundtjänst. Som är blankettlös då det gäller kontoavslut vid dödsfall. Har själv snickrat ihop ett avslutande brev, tagit kopia på mitt körkort, skrivit ut kontoutdrag från mitt egna konto, tagit kopior på dödsfallsintyg med släktutredning samt fått allt vidimerat innan det skickades in. Trots det lyser avslutet med sin frånvaro. Det ligger under behandling, ring nästa vecka, lyder svaret när jag tar kontakt.

Något annat jag väntar svar på är från en överläkare på Vrinnevisjukhuset. Som ansåg att mamma inte var i behov av palliativ vård. Remissen från vårdcentralen där en begäran om specialvård i hemmet vid livets slutskede avslogs. Grundat på ett telefonsamtal mellan mamma och sjukhuset där mamma inte var nog tydlig med sin bristande ork att leva vidare. Två månader efter överläkarens avslag var mamma död. Ingen skugga över hemtjänsten och hemsjukvården. De gjorde ett fantastiskt jobb. Men nätternas ansvar lades i mina händer. Då var vi väldigt ensamma, mamma och jag. Det hade varit skönt att få skjuta över det ansvaret på expertisen. Bör nämnas att detta skedde innan det stora pandemiutbrottet. Hade det varit idag kunde jag ha en viss förståelse gällande brist på resurser.

Nu när det gått en tid och jag hunnit ikapp vill jag ha ett svar från överläkaren. Hur hon tänkte och resonerade. Och varför hon inte kom hem till mamma och mig den dag som vi kommit överens om. Varför hon inte anlände på utsatt tid utan lät oss vänta i två timmar innan beskedet kom att det inte skulle bli något möte. Det har nu gått en månad sedan jag mejlade överläkaren med mina frågor och funderingar. Antagligen har hon inga ambitioner att svara en dotter vars mamma var gammal och förbrukat som människa. Men för mig handlar det precis som med Coop MedMera bank att få göra ett avslut. Det ingår i en sörjande persons rättigheter.