Tårar bakom nattbussen och ett kravfyllt bifall

 Ute faller snön. Vid fågelbordet förser sig småfåglarna av födan som ska hålla dem varma och vid liv. Sexton domherrar har letat sig hit. Måste vara rekord. Jag kastar ett öga på dem lite då och då där jag hänger över matbordet och gör allt för att få mitt julklappspussel till ett färdigt motiv.

Pusslandet har pågått sedan juldagen. Det är lika frustrerande som det är nöjsamt att pussla. Jag suckar, pustar och ger stundom ifrån mig förnöjsamma grymtanden. 

Vissa dagar kan det gå fyra timmar och på sin höjd fem bitar som passar ihop med varandra. 

Jag gnäller och maken mäter med tumstocken. Det är hans bidrag ty han hävdar att på grund av rådande omständigheter som han kallar färgblindhet kan han inte vara mig behjälplig på annat sätt än med tumstocken. Jodå, det är rätt, lika långt på alla sidor. Jag tvivlar, dessutom fattas det en kantbit. En enda ynka bit saboterar allt.

Den måste finnas, säger maken. Och så letar vi vidare. Jag har sträckt mig så långt att en kväll strax före sänggåendet dissikerandes dammsugarpåsen. Nyduschad, insmord i väldoftande nattkräm och iförd morgonrock sprättade jag upp påsen. Ut pöste skräp som tovats ihop till en illaluktande mjuk klump. Jag grävde bland röran, klämde och kände. Enda resultat av mitt handlande var att göra om kvällstvagningen.

Jag letar pusselbitar, kräks i Themsen och gråter bakom en röd nattbuss. 

Maken ger mig näringsintag. Åker till affären och köper godis. Kokar kaffe och värmer bullar. Igår la han in en extra växel. Kom hem med både semlor och smörgåstårta. Han är en verklig coach som peppar mig att aldrig ge upp.

Och se där! Plötsligt lossnade allt. Ögonen skarpa som en örns och fingrarna löpte likt en konsertpianist över pusselmattan. Bit efter bit fogades samman och nu känner jag mig som en kompetent pusslare. För att inte säga expert. 

Jag har redan framför önskemål till dottern inför nästkommande presentinköp. Hon har gett sitt bifall. På ett villkor. Att London by night är lagt fram till julafton 2021. 

Uråldriga lagar och ett förlösande beslut

 Vi har gjort det, kastat ut hela härligheten och julgranen åkte först av allt ut genom ytterdörren. Tvärt emot Bondepraktikan och en tradition som sträcker sig så långt bakåt i tiden som till slutet av 1600-talet.

Tjugondedag jul. Knutdagen. Som har sitt namn efter dansken hertig Knut som blev mördad år 1131 men den Knut som Bondepraktikan åsyftar är konung Knut, även han en dansk som efter sin död helgonförklarades och blev den medeltida Knutsgillenas beskyddare.

Jag bryr mig inte om varken den ena eller den andra av Knutarna. Barrar granen och julpyntet gjort sitt rensas det bort.

Åh, nej inte redan, säger de trofasta traditionsidkarna. Jodå, och när jag stöter på en semla tänker jag sluka den tillsammans med varm mjölk. Före fettisdagen. De traditionsbundna skakar uppgivet på sina huvuden. Försöker inleda en moralpredikan men jag går mina egna vägar och gör precis som jag vill.

Småfåglarna har fått det som är kvar av julosten i gåva. Girigt och missunnsamt pickar den som landar först i sig av osten. Jag tittar ut genom fönstret och tänker, det finns säkert regler för sådant också. Hur småfåglar bör matas på korrekt sätt. 

Vi är styrda av regler och förordningar. Vissa av nödvändig art medan andra borde strykas ur rullarna eller om inte annat ses över. Många lagar är lekmannamässigt påhittade och saknar laglig grund medan andra är självklara  moralregler mer än lagar. 

Men så finns de där riktiga lagarna. De vi måste följa. Lag och ordning i samtliga led. Eljest ställs vi inför domare och nämndemän. 

Det finns lagar som är uråldriga och förlegade men som med tiden luckrats upp och blivit rättvisa. Eller rättare sagt landat i beslut som gynnar den svagaste. Den vars liv lagts i beslutfattarnas händer. Då är det av allra största vikt att de som dömer gör rätt.

Vi har lämnat 2020 bakom oss. Skitåret då all skit hände. Nu kan det inte bli värre, sa vi till varandra. Hemma vid köksbordet, när vi stötte på varandra vid postlådorna eller i matvarubutiken för inköp av livsnödvändigheter.

När nyårsklockorna klämtade höll vi andan. Skålade i skumpa och sa, nu blir allt bra ska du se. Vänta bara. Och vi väntade. I fyra evighetslånga dagar som tog sin början redan före jul. Om nätterna satt vi i skenet av levande ljus och drack varm choklad. Åt upp de sista lussekatterna. Sömnen var långt borta och ögonlocken svullnade av sömnbrist.

Så kom beskedet. Vi blev förlösta från all den ångest vi burit inom oss. Vi firande med pecannötskaka som vår dottern, småtvillingarna och deras storasyster bakat. Alla kusiner vid ett och samma bord, vi vuxna ett bord lite längre bort. En samlad familj som lät oss väl smaka av det hembakade och sa till varandra: Det nya året blir ett riktigt bra år. För när något börjar bra måste det i rimlighetens namn fortsätta rulla på i samma riktning.

Nostalgiska suckar och sviktande självsäkerhet

 I flera år har vår dotter och jag haft som tradition att göra en resa till England. De första åren var det London som gällde. Vi turistade på de välkända turiststråken och besökte landmärken som Big Ben, London Eye, Tower Bridge och Westminster Abbey. Shoppade på Oxford Street, Covent Garden Market och butiker med inriktning på vintage, skor och många sorters teer. 

Med åren har vi blivit riktigt duktiga på att ta oss fram under jorden. När vi väl lärt oss Londons tunnelbanesystem har vi snabbt och enkelt förflyttat oss till platser utanför själva stadskärnan. Stundom har vi känt oss och även i praktiken varit vilse men hittat rätt i slutänden.

De två senaste åren har vi lämnat London för att vidga våra vyer. Engelska landsbygden samt Oxford har varit vårt turistmål. Vi har bott på familjära B&B, druckit öl ihop med lokalbefolkningen och testat engelska maträtter. Sett oss omkring, åkt med lokaltrafik och promenerat långa sträckor utan medhavd karta. I stekande sol och hällande regn.

Efter varje resa har vi planerat in en ny. Som av praktiska skäl börjar och slutar i London. Men, årets resa blev inställd. När vi kan återuppta resandet är i nuläget osäkert. Håll ut, håll i och håll avstånd är vad som gäller. Tänk om vi aldrig mer får uppleva våra engelska äventyr. Boris kanske håller gränserna stängda för all framtid. För att undvika smitta om engelsmännen så småningom  blir av med den. 

Dottern och jag pratar då och då om våra resor. Suckar uppgivet och känner oss tragiska till sinnen över förlusten av årets traditionella resa. 

Jag har länge tänkt köpa mig ett pussel. Enligt mig själv är jag en begåvad pusselbyggare. Har blick för färg och form, ser vilka bitar som passar ihop och tycker det är spännande när motivet växer fram. Detta gäller barnpussel eftersom jag aldrig tidigare stiftat bekantskap med pussel för vuxna. Men eftersom jag har blick, tålamod och fallenhet för barnpussel borde detsamma gälla vuxenpussel. Detta har jag nämt för vår dotter som köpte ett pussel och en pusselmatta till mig i julklapp. Motivet är London by night. 1000 mycket små  bitar som ska sammanfogas till ett motiv av staden vi längtar till. 

Varken jag eller dottern har upplevt London by night eftersom vi brukar gå till sängs senast kl 20.00 när vi är turister. Men den som besöker London och orkar vara uppe och ute till dess mörkret faller vet att när staden tänds så tänds det upp rejält. London Eye, Big Ben, Westminster Abbey, Westminsterpalatset, alla broar och övriga byggnader strålar och allt speglar sig i Themsens nattsvarta vatten.

Jag har börjat bygga pusslet. På en timma har jag fått ihop en liten, liten del av Big Bens urtavla. Sprätt omkring bland pusselbitarna lite på måfå men inser att jag måste inrätta ett sorts system för att hitta bitar som stämmer ihop med varandra. Inser också att min självsäkerhet gällande pusselbygge fått sig en rejäl törn.

Det är inte så lätt att få allt att passa ihop. Det krävs tålamod, varsamhet och logiskt tänkande om resultatet ska bli så som vi vill att det ska vara. Livet självt är som ett pussel. Vi kan inte fogas samman med tvång om vi inte passar ihop. Däremot behövs vi med de likheter och olikheter vi har om livspusslet ska bli rätt lagt och som gynnar oss alla på ett eller annat sätt. 

Ett schema för mormor och skrattande kastanjetter

Juldagen. Vi hinner knappt slå upp ögonen innan erbjudanden från köpmännen om att byta julklappar som väckt missbehag når oss. Passa på under mellandagsrean. Skynda att fynda. Tvärt emot alla rekommendationer för undvikandet av smitta.Vilket är fullt förståeligt. Köpmännen tyngs ner i skosulorna av ekonomiska bekymmer. Därmed drar mellandagsrean igång så som den alltid har gjort.

När jag var barn var det en total omöjlighet att byta julklappar. Tacksamhet över gåvorna stod högt i kurs. Möjligtvis kunde ett klädesplagg som var för litet bytas mot en storlek större. Var det däremot för stort syddes det in till rätt passform. Vissa jular kom min mormor på besök. Hon hade alltid hemstickat i paketen. Alster som vuxit fram under höstens kulna kvällar. Mormor var duktig med all slags handarbete och som jag minns det blev jag glad över det hon stickat åt mig.

Min mamma och hennes systrar hade ett slags mormorschema som skulle följas strikt. Två jular i rad med mormor ansågs allt för påfrestande. Ett brutet schema gav upphov till hetsiga ordväxlingar mellan systrarna. Vilket jag som barn aldrig begrep. Jag älskade när mormor kom kvällen före julafton och åkte hem efter annandagen. Hon gav mig alltid odelad uppmärksamhet och vi hade mycket att tala om. Jag satt uppkrupen i hennes knä, lade örat mot hennes bröst och lyssnade till magsyran som åkte kana och gav ifrån sig ett kluckande läte på grund av kronisk halsbränna. Så hade hon löständer. I kvällstoaletten ingick rengöring av garnityret. Fascinerad stod jag bredvid och såg på när mormor spottade ut tänderna och grep sig an dem med en stor tandborste. Därefter åkte de ner i ett glas med vatten. Där låg de och flinade mot mig i all sin konstgjorda prakt. När mormor inte såg fiskade jag upp tänderna ur glaset och klapprande den nedre raden mot den övre som kastanjetter. Mormor förmanade mig att inte leka med hennes tänder för de var dyrgripar som var henne behjälpliga med näringsintaget.

När jag var sju år fick jag en grammofon av mina föräldrar.  Mormor tipsades. Köp gärna en skiva i julklapp åt Carina. Mormor ammande förslaget och begav sig till närmaste skivaffär.

På julaftonen delades paketen ut. Av formen att döma anade jag vad mormor köpt. Jag lossade högtidligt julsnöret och befriade innehållet från pappret med juligt motiv. 

Och där låg den, ep-skivan. Kinesiska muren framförd i äkta rap-anda av Evert Taube.

Mormor såg förväntansfull ut. Skivan lades på skivtallriken och Everts sluddrande rytmiska spoken word fyllde rummet. 

”Det var Shi Huangdi, kung av Qin som lät bygga den kinesiska muren. Och bränna alla böcker i Kina. Detta hände på Hannibal tid innan Jesus var född”.

Pappa  skakade uppgivet på huvudet och mamma beklagade sig. Själv föll jag i tårar ty jag hade hoppats på Sven Ingvars senaste skiva. Mormor, ja hon muttrade någonting i stil med otacksamhet. Men att byta skivan mot något mer lättsamt när julen var överstökad och mormor åkt hem var helt otänkbart. För så gjorde vi inte när jag var barn.

Långsamtväxande beslut och kära kulor

 Nu har även vi släpat in granen och klätt den. Nytt för i år är julgransbelysningen. Sladdlös. Ett enda tryck på den tillhörande lilla dosan och samtliga ljus tänds. Annars är det som vanligt. Julgranskulorna har hängt med oss under alla år. Vi köpte dem inför den första gemensamma julen. I en affär i Karlskoga. 

I flera föregående jular funderade jag när helgen var över och de sköra glaskulorna plockades ner i kartonger hur nästkommande julen skulle utvecklas. Framför allt gick tankebanorna kring var jag skulle befinna mig. Julen kom att bli ett långsamtväxande beslut om förändring. En förändring som skulle innebära lugn och trygghet. Förändringen kom till slut och den nya trygga julen inleddes med nyinköpta julgranskulor.

Våra julgranskulor bär spår av jular som gått. Vissa är lite repiga medan färgen flagnat av på sina ställen på andra. Några av kulorna har svarta prickar som uppstod då maken fick magsjuka kvällen innan julafton. Jag agerade samarit och gav honom ett stort glas aktivt kol som han utan övertalningsförsök svalde i ett enda svep. Den svarta kolen landade i den upproriska magen för att omgående vända och som en kaskad hamna i vår nyklädda julgran och underliggande julklappar. Därav de beständiga svarta prickarna.

När vi var skogsägare gick maken ut i skogen och högg vår julgran. Han valde med omsorg och för det mesta var granen till belåtenhet. Förutom den gången då granen utsattes för någon form av chock när den placerats inomhus och någon gång under nattens timmar släppte samtliga barr som samlades likt en extra julgransmatta omkring julgransfoten. Det var en anskrämlig syn som mötte oss på morgonen men som skogsägare löstes problemet under julaftonens förmiddag.

Årets gran är i sedvanlig ordning inköpt hos julgransförsäljningen utanför vår lokala matvaruhandel. Den är grön och grann, aningen sned men vem är egentligen perfekt? Årets julfirande är för oss som för alla andra mycket annorlunda. Men en viss julefrid har dock infunnit sig. Vi har haft en mer personlig turbulens i vår familj som inte härrör  Covid 19. Vi samlar tankarna och skrapar ihop den kraft som finns kvar och ser fram mot en jul där  vi taktiskt splittrar familjeumgänget på ett virussäkert sätt. Och gläds över julsamvaro som tack vare rådande omständigheter kommer vara fram till veckan efter nyårsafton. 

Vi har varandra som en sammansvetsad familj och finns för varandra varje dag. Om vi inte kan fira julafton så som vi egentligen önskar finner vi tröst i att detta förhoppningsvis inte är vår sista jul och att nästa jul är precis som den alltid brukar vara.