Ingers bästa tips och en blodig osthyvel

 Sitter i soffan och äter resterna från lördagens godispåse. Utanför stugan påminner mig prydnadsbuskarna om att allt snart är överståndet. Jag översköljs av vemod och stoppar den sista godisbiten från lördagsgodiset i munnen. Väntan på våren känns evighetslång tänker jag medan käkarna mal och det söta lägger sig som en hinna runt tänderna.

Borde egentligen borsta tänderna rena efter sockerintaget men jag har inte hål i tänderna sa tandläkaren förra veckan så sockret kanske inte gör någon större skada. 

Jag har bytt tandläkare. Det är den åttonde i raden som ska sköta om min tandhälsa mellan egenvården.

Det låter som om jag bytt tandläkare vart femte år men så är inte fallet. Antingen har min favorittandläkare gått i pension, börjat ägna sig åt musik eller så har jag flyttat från orten där kliniken varit belägen.

Den sista i raden sålde kliniken och ersattes av en som hotade med att skicka mig till Vrinnevisjukhusets specialavdelning för tänder om jag inte gapade stort och skötte mig så som förväntas av en patient. Jag gapade, led och avslutade vårt gemensamma förehavande direkt efter det jag lämnade tandläkarstolen.

Efter diverse rekommendationer om underbara tandläkare fastnade  jag för Louise på De Geerkliniken. Vilket visade sig vara ett lyckokast. Tack Inger Ramstedt för bästa tipset! Louise hade full förståelse över att jag legat sömnlös natten innan besöket. Precis som alla nya bekantskaper inom tandhälsan ställde hon frågan om jag varit med om något traumatiskt gällande tandläkarbesök. Och som vanligt svarade jag nekande. Jag är en harkrank och har så alltid varit gällande tandläkare.  Louise hade lika varliga händer som sinne och som en extra bonus berömde hon min tandstatus. Hon kommer utan tvekan att kunna sälla sig till skaran ”min bästa tandläkare”.

På hemväg grubblade jag över min panikartade skräck inför tandläkarbesök. Kan det bero när jag som elvaåring ständigt snorade och snörvlade till dess mina föräldrar tröttande och mamma tog mig till läkaren? Polyper. De ska omedelbart bort löd domen.

Detta hände sig då narkosbedövning enkom var ämnade åt behövande. Barn ansågs klara det mesta i vaket tillstånd som till exempel ett så banalt ingrepp som avlägsnande av polyper bakom nästan. Närvarande föräldrar var mest till besvär inom sjukvården och torde dessutom vara ett klent stöd åt sina telningar. De fick snällt vänta i utvisningsbåset.

Proceduren inleddes med vassa spröt som stacks genom näsborrarna  in i polyperna. Förklaring till varför var överflödigt. Gissar att det var en form av lokalbedövning. Därefter spändes jag fast med breda läderremmar i en gammaldags upprätt tandläkarstol och en bastant sköterska höll fast mitt huvud med ett järngrepp. Doktorn fattade ett verktyg som liknade en liten osthyvel och körde upp den bakom näsan genom munnen som hölls uppspärrad med en anordning av metall. Det krasade och knakade när läkaren hård och bestämt hyvlade.

En assisterande sköterska sög blod med en genomskinlig slang medan jag själv totalt skräckslagen svävade mellan liv och död.

När jag efter vad som kändes som en evighet stapplade ut ur operationssalen med blodet forsande ur mun och näsa höll mamma på att svimma.

I det kanske förklaringen ligger varför föräldrar inte fick närvara och hålla handen vid operationer utan narkos. De kunde vålla onödigt besvär och oreda bland sterila instrument, läkare och sköterskor.   

Idag, när en vuxen knappt får säga till en oregerlig unge på skarpen utan att riskera hamna i tingsrätten, skulle denna inhumana handling jag utsattes för kallas för ett kränkande och mycket smärtsamt övergrepp mot barn. 

Möjligtvis ligger denna händelse till grund varför jag panikartat motsätter mig att någon ska rota runt bland mina tänder. 

Osynliga vävare och brustna länkar

 Vi vet att de finns där. En och annan dyker upp titt som tätt men de flesta håller sig undan. Nu när hösten gjort sitt intåg syns under tidiga morgnar nattens arbete. Vackra konstruktioner som skimrar av dagens droppar.

Det närmar sig jul, sa damen jag pratade med häromdagen. Jag nickade instämmande och förmedlade triumferande att jag minsann har inhandlat årets samtliga julklappar.  Sittandes i soffan med bekväm leverans till vår lokala matvaruaffär och bensinstation.

Det drog en sorgsen skugga över damens ansikte. Jag förfärades. Hade jag nu gjort ett fatalt övertramp som redan köpt julklappar? Har jag överskridit den förbjudna gränsen långt innan skyltsöndagen? 

Nej, nej. Damens känslor handlade om uteblivna tack. Tack för julklappar och födelsedagspresenter.

Barnbarnen var stora nu. De fanns där men syntes sällan. Dök stundom upp när det närmade sig jul och bemärkelsedagar. Mest som en påminnelse om deras existens.

De önskar sig bara pengar numera, fortsatte damen. Utdelning där återkoppling saknas.

Men sluta ge något, hur svårt kan det vara?

Det hör ju till, annars är jag en dålig mormor. Dessutom blir kanske besöken allt mer glesare.

Hon hade antagligen rätt i sitt antagande.  Ingen utdelning innebär med största sannolikhet svalnat intresse. 

Så finns det de bland generationen mor -och farföräldrar som alltid är välkomna att dela gemenskapen med sina barn och barnbarn. Som utan ekonomiska gåvor visar att den största gåvan är självaste livet. Gemenskapen och glädjen att få finnas med där det händer. Utan extravagant skimmer. När vardagen är gråaktig och pusselbitarna inte går att foga samman på grund av tidsnöd. Där inga presenter behövs. Då finns de där, mor -och farföräldrarna som en extra resurs. Skapar ett band som bildar en kedja när generationer avlöser varandra. En upphovsberättelse värd mer än pengar och gåvor. 

Men ibland bryts kedjan av olika anledningar. Länkar går sönder eller tappas bort. Den som klamrar fast vid den återstående delen av kedjan gör det oftast av rädsla att ytterligare en länk ska vittras sönder. Och fortsätter därför att ge utdelning där återkoppling saknas. 

Våga släppa taget. Det går även om du är rädd för du kommer alltid att vara en mormor, ville jag säga till den modstulna damen. Men det sa jag inte för troligtvis ansåg hon att det var värt att betala för en konstruktion hon själv varit med och skapat. 

Fräscha rövar och en värmande bristvara

Under veckorna som gått har jag levt i socialt utanförskap. Det vill säga jag har i största möjliga mån undvikit sociala medier. Därmed är jag ovetande om vad folk ätit till frukost och lyxiga middagar, födslar och dödslar, rådande väderlek, om skogen är tömd på kantareller, runkeeperresultat, vad folk kommer att bli i deras nästa liv och vilken färggrupp de tillhör. 

Kan utan överdrift påstå att jag levt mitt liv så som jag gjorde innan jag handlöst och oförberedd kastade  mig ut i cyberrymden. Innan jag drevs av en obehärskad nyfikenhet att ta del av den information andra glatt, glamoröst och stundom i behov av bekräftelse delar med sig av. 

Det  har fungerat väl ut. Jag har varit produktiv med strumpstickor, plöjt igenom tidningshögar, löst korsord och hängett mig åt en dansk tv-serie där alla är snälla mot varandra och hjälps åt i vått och torrt. Studerat fåglar som gör sig beredda på den årliga flytten till varmare länder. Nästa vecka släpps alla restriktioner och då kan vi umgås med vem vi vill, när vi vill och var vi vill. Utan begränsat maxantal personer dessutom. Då kanske sociala medier  blir överflödigt. 

När viruset attackerade oss visade vi att var och en står sig själv närmast. Genom att hamstra skithuspapper. Butikshyllor med toalettpappersrullar var länsade och förblev så veckorna igenom. Rövar torkades och när papper tillsammans med den solida substansen av födan med ett slurpande ljud försvann genom toalettstolens krök log vi segervisst. De sista förpackningarna med vardera tolv rullar toalettpapper hamnade i rätt badrumsskåp. Tack och lov i denna begynnande tid av katastrof. 

Nu finns det som innan virusets begynnande framfart gott om skithuspapper i butikerna. Däremot är varmvattenberedare en bristvara. Om det beror på Covid-19 eller ej ska jag låta vara osagt. Vi har nu varit utan varmvatten en hel månad på grund av att det inte går att uppbringa en enda varmvattenberedare ute på marknaden. Fabrikerna som tillverkar dessa tingest hinner inte med i produktionen och kan därmed inte förse sina grossister och kunder utan varmvattenberedare blir sålunda utan varmvatten. 

Jag har tröttnat på att i kvällsmörkret treva mig fram över gårdsplanen för att komma till vårt andra hus där det finns en dusch med varmt vatten. Därför klär jag av mig i vårt badrum och ställer mig i bakom vårt duschdraperi. En stor kastrull med vatten som jag värmt på spisen placerar jag på golvet framför mig och med hjälp av en tvättlapp tillverkad av frotté tvättar jag min nakna kropp. Medan jag tvålar in mig tänker jag att allt kunde vara mycket värre. Som att vara utan skithuspapper till exempel. Ty även om vi inte har något varmvatten kan vi i alla fall hålla röven någorlunda fräsch tack vare det oumbärliga pappret som enligt tillverkaren håller vad det lovar. 

     

En glädjekräm och en skvätt guldvatten

Brittsommaren erbjuder en lugn stund ute på altanen. Korsord, blommande ljung och påhälsning av vilda djur. Välbehövlig vila efter förmiddagens stadsresa. 

Följde med dottern på tuttröntgen. Det är utvalda från vårt närområde som kallats på undersökningen därmed dyker ett och annat bekant ansikte upp i väntrummet. När vi klev in och dottern anmälde sig i luckan passade en väntande dam på att ställa en del kyrkliga spörsmål till henne eftersom hon kände igen församlingens präst. Vilket intresserade receptionisten som tog tillfället i akt att blanda sig i konversationen medan hon bjöd på handsprit och munskydd. 

Som mamma och för dagen även ledsagare blev jag bjuden in i det allra innersta rummet och fick bevittna tuttklämmningen och de bilder som sedan skickas iväg för granskning. I allra högsta grad intressant speciellt då det inte är dags för mig förrän nästa år.

Nästa anhalt var köpcentrat på Ingelsta. Vissa inköp inför stundande födelsedag skulle göras. Eftersom min hudkräm börjar ta slut gick vi in i en butik som tillhandahåller olika sorters välgörande kroppsprodukter.

Började botanisera bland burkar och flaskor. Då gled en kvinna upp vid vår sida. Klädd i en utstyrsel som förde tankarna till en laboratorieassistent. Enda skillnaden var att kvinnans klädsel var svart och inte den traditionella laboratorieassistentens vita rock. 

Vänligt frågade hon om vi behövde hjälp. Jag försökte förklara vad jag var ute efter. En kräm i en stor svart burk. Men nej, tyvärr jag visste inte artikelns benämning. Så vi sökte på nätet. Tyvärr. Säljs endast online. Men, kvinnan i svart hade något annat att erbjuda. Vilket genast skulle testas på min hud.

Jag blev för till ett exklusivt handfat med guldkran. Ljummet vatten strömmade ur kranen och jag uppmanades att skölja mina händer. Vattnet var ljuvligt i temperaturen. Vilket jag numera inte är bortskämd med ty vi har fortfarande enbart kallvatten i vår kran då varmvattenberedarens ankomst är försenad ytterligare några veckor. 

Ett skum applicerades på mina händer. Burken var gul och skulle påminna mig om solen. Som om det inte var nog, smorde jag in mig med mirakelskummet skulle jag bli glad. Tror att kvinnas fasta övertygelse var att min uppsyn krävde detta uppiggande solskum. Jag var inte på dåligt humör, däremot kände jag mig besvärad. Dock gnodde jag in mig lydigt, satte näsan till handen och mmmm vad det doftade gott. Kvinnan log brett och med det glada skinande ansikte var nog det där skummet standard i hennes badrumsskåp. 

Jag sköljde av mig och frågade om jag fick ta en av de där hoprullade trasorna  som låg på en hylla så jag kunde torka av mig. Leende försvann och med ett stänk av stränghet i rösten blev jag upplyst att det var handdukar och att hon skulle överräcka mig en när behandlingen var klar. För nu var det dags för efterföljande scrub. Naturligtvis från samma soligt glada serie. Utan att jag hann värja mig låg en klick på handens ovansida. Jag gnuggade och sa artigt att det där var rejäla grejer. Då såg hon medlidsamt på mig. Lugna harmoniska rörelser. Njut av den aromatiska stunden och låt gammal sliten hud avlägsnas varsamt.

Jag fick nog. Sträckte mig efter de hoprullade textilierna men hon var snabbare. Med en gracil rörelse förvandlade hon rullen till en liten handduk och lät meddela att nu skulle jag bli insmord med en kräm. En annan kund, möjligtvis utan behov av en glädjekräm pockade på uppmärksamhet. Kvinnan i svart avvek från min sida. Jag greppade dotterns arm och väste att nu går vi. Utanför butiken pustade vi ut. Dottern sniffade på min hand, nej det där var ingen vidare doft du mamma. Vi går och köper presentpapper istället. 

Vilket blev en enkel och snabb procedur utan att vi behöva testa oss fram för att känna oss soligt glada och nöjda.

Tacka vet jag näthandeln!

 

En hårdknäckt nöt och en borttappad kunskapsexpert

 

Idag gjorde jag den fantastiska upptäckten. På marken under vårt allt mer gulnande valnötsträd låg elva stycken nötter. När jag skalat av de mörka ytterskalen låg de där. Inte alls liknande de valnötter som inhandlas i butik, de här nötterna är vackra men tveksamt ätbara. Nu ska de torka sen visar sig resultatet när vi knäcker dem. 

Kvar på grenarna hänger fler nötter redo för det oundvikliga fallet mot marken.

Jag har en plan, finns det inget innanför det hårda skalet kan nötterna ändå få en framträdande plats i årets övriga julpynt. 

Det är nu som mycket kan skördas. Inte enbart valnötter. 

På sociala medier plockas det svamp. Främst kantareller. En gång i tiden var också jag en hängiven svampplockare. Kunskapstörstande följde jag med min svärmor på svampkurs. Allt för att utvidga plockandet och inte enbart stanna vid kantareller. Svärmor gick vilse i storskogen och pådraget blev stort. Eller rättare sagt, jag och övriga kurskamrater trodde hon var vilse. Vilket hon förnekade när en utspridd skara deltagare under ledning av skogs -och svampexperten som guidade oss bland tickor, kremlor  och riskor hittade svärmor sittande på en mossbelupen sten. Hon lade sordin på vår glädje över återföreningen genom att bli förnärmad och ansåg att vi alla var lagda åt det dramatiska hållet.

Min svärmor var inte ängslig gällande svampplockning. Hon vågade sig på det mesta. Snodde ihop stuvningar på bläcksvamp och andra svampar som hon menade var läckra ej giftiga matsvampar. Hon var den verkliga kunskapsexperten i svampskogen. När vi intagit en måltid innehållande svamp gick vi under några timmar i ovisshet huruvida magen skulle börja värka eller ej. Något drastiskt inträffade dock aldrig så hon hade nog rätt i sina antagande gällande svamp och dess anrättning. Den där svampkursen handlade nog mest om socialt umgänge och att hitta för henne nya outforskade svampmarken.

Nu för tiden plockar jag sällan svamp. Skogen vimlar av vildsvin och min irration över att andra hittar ätliga svampar före mig förtar glädjen. Jag kommer hädanefter enbart ägna mig åt att plocka valnötter.