En oroväckande operation och en tyst suck

 Nu är det dags. Att kliva ut ur vinterdvalan. Advent, jul, nyår, en rejäl förkylning och ett par begravningar har vi hunnit med sedan sist. Plus allt annat.

Jag har länge gått och oroat mig för starroperation. Synen har blivit allt sämre och grumligare. Så att jag oroat mig för operation är en underdrift, jag har varit totalt skräckslagen. Mamma opererade båda ögonen på en och samma gång. Glad som en lärka seglade hon ut ur operationssalen och tyckte att det där var en baggis. Nu kan jag inte längre göra någon intervju gällande starroperation med min mamma. Förresten hade det inte spelat någon roll. Den som genomgått en gastroskopi och jämfört det med ett rutinbesök hos tandläkaren är inte mycket att tala med när det gäller rädsla för vårdingrepp.

Maken har även han genomgått en starroperation. Men precis som min mamma tyckte han det var enkelt, rent utav ganska trevligt. Så han är utesluten som stödperson.

Jag gjorde ett försök att få vår dotter visa empati och medömkan. Reaktionen uteblev. Det verkar som om hon har problem med hörseln. 

Jag bokade tid hos optikern. Han ställde några sedvanliga frågor. Bland annat om min medicinering. Beredd att anteckna såg han snopen ut när jag, i min ålder, förkunnade att jag inte använder några som helst mediciner. Däremot den där starren jag fått på båda ögonen är verkligen oroväckande. Och rädslan för operation hänger som mörka moln över min allt mer grånande kalufs.

En kort undersökning gav besked. Mina ögon är klara och utan tillstymmelse till någon starr. Jag började nästan gråta av lättnad.

Optikern var en välpolerad yngling med pondus. Han menade att om jag inte väntat i åtta år med att göra en synundersökning skulle allt bli till det bättre. Jag kontrade med att om jag nu fått starr är det en onödig ekonomisk kostnad att skaffa nya glasögon innan operationen är verkställd och ögonen läkt.

Optikern gjorde ett försök att sucka tyst.

I måndags hämtade jag mina två par nya glasögon. Nu ser jag lika bra som i min ungdoms dagar. Ett rejält avbräck kassaflödet men det spelar ingen roll så länge jag inte kastar bort pengarna på glasögon före en starroperation. 

Svart mjölk och hjärtstopp

 Idag har jag orkat kravla mig upp ur sjukbädden och med stapplande steg tagit mig till postlådan. Bara för att få en nypa frisk luft. Den skrällande hostan har gett mig ömma magmuskler och jag befarar både framfall och bakfall för det känns konstigt precis över allt. 

Och så har vintern anlänt. Ser ingen som helst tjusning i det vita täcket, det ger enkom upphov till besvär.

Advent står för dörren och jag har bestämt mig för att i morgon ska jag vara frisk nog att klara av juliga gardiner, lika juliga dukar och så adventsstjärnor och sjuarmade ljusstakar som kommer lysa upp i mörkret.

Men idag är allt bara ynkligt. Så fick jag ett sms.

”Hej hur mår ni? Är i mataffären, behöver ni något så handlar jag åt er”. 

Den goda grannen hörde av sig. Värme och omtänksamhet. 

Forskning har visat att vi mår bra av att ha goda grannar. Vilket jag kan hålla med om utan att vara en forskare. I Värmland hade vi en granne som alltid gav oss det onda ögat. Hur det hela började minns jag inte så här 35 år senare men jag gissar att det startade när hon ville köpa mjölk av oss. Ja visst en liter eller två kunde vi undvara av vår försörjning som mjölkbönder. Men när det eskalerade till uppemot trettio liter åt gången nödgades vi sätta stopp. Då gjorde hon en polisanmälan. Anonymt. Gällande obeskattad mjölkförsäljning. Svart handel med vit mjölk. Sen fortsatte det av bara farten. Anmälningarna haglade in till poliskonstapel Håkansson. Stulna dagstidningar. Sviktande hjärta och en släng av hjärtstopp på grund av våra uppsatta elstängsel runt beteshagarna som förhindrade att våra kossor tog sin in på hennes gräsmatta. Oljud från motorsåg, röjsåg, traktorn, skördetröskan och att det luktade skit från gödselbrunnen. Och att våra barn bar opassande kläder. Den dagliga listan med upprättade anmälningar var lång och enligt anmälaren fullödig.

Poliskonstapel Håkansson nödgades sammankalla oss alla till möte på polisstationen i Degerfors. 

Målsägande och svarande. Håkansson i mitten. 

”Håll sams. Sluta med de här dumheterna. Var goda grannar”! 

Håkansson dundrade och visade upp sin bästa polisiära sida. 

Vi åkte hem och mjölkade våra kor. Grannen packade ihop sitt bohag, sålde huset och flyttade till Karlskoga och blev granne med kommunens soptipp. För på den tiden fanns ingen återvinning utan det var bara att tippa all skit i en enda stor hög.

En nyttig investering och en boostad övertygelse

 Det har mer än en gång hänt att jag införskaffat grejer till vårt hushåll som jag ansett vara direkt nödvändigt för en fullt fungerande vardag. Exempelvis elektrisk äggkokare, bakmaskin som bakar under nattens timmar, skärmaskin för charkuterier, färskpotatisskalare med vev och salladsslunga även denna försedd med vev. 

Och hur många av dessa praktiska hushållsapparater nyttjas numera? Ingen. Någon har gått sönder, bakmaskinen tog min svägerska med sig hem till Frankrike och resten har skrotats när insikten sa att det där var totalt onödiga och platskrävande prylar.

Förra veckan blev maken sjuk. Feber, halsont och hosta. Jag köpte hem drycker som enligt tillverkaren ska boosta immunförsvaret. Maken skulle till vilket pris som helst behöva bli frisk och jag inte bli sjuk. I morgon skulle vi ha kalas. Mat till elva personer hemma hos oss. Något vi och gästerna sett fram emot.

De nyttiga och dyra dryckerna har flödat. Vi räknade på kostnaderna, maken och jag tog ett gemensamt beslut. Nu måste vi helt enkelt köpa oss en elektrisk juicemaskin. Elva flaskor nyttigheter motsvarar maskinens kostnad och sen blir det gratis dricka. Lite skrollande på surfplattan, ett klick och maskinen ramlade ner i kundkorgen, swishat och klart. 

Upprymd kontaktade jag våra barn och berättade om köpet.  Ingen av dem lät speciellt exhalterade. Då gav jag mig på barnbarnen.

”Har du räknat in kostnaden för frukt och grönsaker farmor”?  sa en av dem. 

”Oooo”, svarade den andra efter mitt sms.

Juicemaskinen anlände. Apelsin, morot, färsk ingefära och en bit chili förädlades till flytande form. Mustigt och gott. Sen blev det dags för färska rödbetor och ingefära.

Upprymd berättade jag för ännu ett barnbarn om den fantastiska maskinen och de lika fantastiska dryckerna varpå barnet undrade hur det där med rödbetor smakade. 

”Nyttigt”!

”Då menar du alltså inte speciellt gott, mormor”.

Kalaset är inställt. Min hals värker, näsan rinner och hostan tilltar i styrka. Vi pressar färska nyttigheter som ska bota oss från det utmattande tillstånd vi just nu befinner oss i.  Och hålla oss friska för all framtid. Övertygade om att vi gjort en mycket bra investering när vi köpt oss en elektrisk juicemaskin. Vi boostar vår inställning till detta med morötter, apelsiner, ingefära, chili och rödbetor. 

Ett ljus för utvandrarna och en värmelåga för det som brustit

 Just hemkommen från kyrkogården där jag tänt ljus för mamma och pappa som vilar tillsammans i minneslunden.

Båda var inbitna värmlänningar och att pappa skulle bli östgöte efter sin död ja det kunde nog ingen föreställa sig. Men det var mammas krav om hon skulle utvandra från det landskap hon föddes i till oss här i Östergötland. I ett tryggt och säkert grepp höll mamma det som var kvar av pappas lekamen och som förvandlats till aska som pytsats ner i en blå urna. Hela färden från Degerfors till Skärblacka reste de båda gemensamt mot det nya. Han till kyrkogården, hon till Såglötevägen. Hon rakryggad bredvid mig i passagerarsätet, han i hennes knä.

Nu ligger de båda på Skogskyrkogården och jag den föräldralösa får tända ljus och minnas det som en gång varit.

Det är tid för minnen av de som gått före oss till den plats vi ännu inte har tillträde till. Dödens rike. Vi tänder ljus, dricker kaffe i Skogskapellet hos diakon Hanna och prästen Lotta. Som finns där för att värma en frusen själ med hett kaffe och varma ord. 

Jag minns och tänker. På en krånglig relation med min mamma. För det var inte alltid så lätt och enkelt det hela. Men det jag minns bäst och som tröstar mig när mammalängtan är som svårast är allt det goda, glada och varma vi hade tillsammans. Allt det andra har jag lagt åt sidan. Allt det ljusa har tagit överhand och jag kan enbart känna en stor tacksamhet över att mamma blev just min mamma och ingen annans. De bästa och finaste åren genom vårt gemensamma liv ända fram till slutet. 

Saknaden är svår och stor. Det är så mycket jag behöver prata med henne om. Visa och berätta. Få tilldelat klokskap och råd. Hjälp och stöd. Dela glädjeämnen och gemenskap. Allt detta är en omöjlighet för mamma finns inte längre mer än i mitt minne och på fotografier.

Jag tänker också på alla som av olika anledningar inte får ta ett slutgiltigt farväl av sina föräldrar när den stunden kommer. När döden oåterkalleligt är en barriär till försoning och en fortsättning framåt till slutstationen.

Känner en oerhörd tacksamhet över att jag fanns där, fick hålla mina föräldrars händer fram till det vägskäl där jag var tvungen att släppa taget och låta dem färdas den sista biten helt ensamma. 

Det ljus jag tänt för mamma och pappa på Skogskyrkogårdens minneslund brinner inte enbart för dem. Ljusets låga omsluter även alla brustna relationer i en tid då vintertidens mörker omsluter oss alla. 

En felsägning och en nätdraperad hud

 Dottern ringde mig och ville ha skjuts till veterinären med sin hund. Ledarhunden hade ont i ett öra.

Vi blev mottagna i receptionen och hänvisade till ett undersökningsrum. 

Djurvårdaren klappade Putte och säkerställde åkomman genom att påtala att hunden skulle få behandling för ögonen. 

Nej öronen, sa dottern och jag unisont. Varpå djurvårdaren svarade att hon hade svårt att uttala ordet öron och det kunde då tolkas som om hon sa ögon.

För en vecka sedan vad det dags för återbesök hos veterinären. Samma djurvårdare som sist gjorde om proceduren. Klappade hunden och säkerställde anledningen till återbesöket. 

”Då var det dags att kolla ögonen igen Putte”.

”Nej öronen, det är öronen. Visserligen är det här en blindhund (alla som är vän av ordning, språkpoliser och lättkränkta, ursäkta mitt ordval) så det kan ligga nära till hands att det är ögonen men det är öronen” avbröt jag.

Genast kände jag dotterns fingrar på utsidan mitt lår. En tyst markering, håll käften!

Åter igen fick djurvårdaren ursäkta sig med att hon har svårt att säga öron.

När dörren stänges efter henne och vi väntade ensamma i rummet på veterinären suckade dottern.

” Mamma, du är så pinsam att jag nästan dör”!

Jag blev förvånad. Dottern brukar inte backa gällande pinsamheter. Hon hakar gärna på när jag föreslår att vi ska göra något udda i det offentliga rummet som i mångas tycke är både oerhört pinsamt och direkt olämpligt. Som till exempel sticka huvudet genom toalettsitsar på Bauhaus för att sedan fota oss med mobilen och publicera det på social medier. 

Strax innan jag skulle ta klivet in i tonåren köpte min mamma en ny baddräkt. Hon och jag brukade gå till badhuset i Karlstad ett par gånger i veckan. Baddräkten var hudfärgad och som om inte det vore nog, den var draperad runt om med ett sorts svart stormaskigt nät. Men värst av allt, hon hade inhandlat en exakt lika kroppsnära dräkt till mig. Väluppfostrat tackade jag, klev i min baddräkt och gick därefter bredvid min mamma klädd i hudfärgad simdräkt med svart nät och ut på simhallens kaklade golv. Och på en tonårings vis höll jag på att skämmas ihjäl när blickarna föll på oss båda. Mamma däremot var fullt och fast övertygad om blickarnas avund när hon och hennes avkomma lätt och ledigt sjönk ner i det klorerade vattnet klädda i likadana naturfärgade baddräkter med svart nät. 

Jag har hört att om man kan bemästra pinsamma situationer växer man som människa. Blir stark och modig i växandet. Det är bra att ta emot det pinsamma och vända det till något positivt. Det är då man lär sig överbrygga svårigheter och våga ta steget ut i det okända. Kanske är det tack vare den där baddräkten som jag vilt och ohämmat vågat kastat mig in i olika utmaningar. Haft mod att satsa på det till synes omöjliga trots varnande röster som förkunnat att det där kommer du aldrig att gå i land med. 

Nu är det sällan jag går till ett badhus. Tycker det är oerhört pinsamt när jag med våt och fuktig hud efter den obligatoriska moment dusch före bad försöker trycka in fläsket i baddräkten som är svart utan onödiga krusiduller och utsmyckningar. Då är jag hellre pinsam tillsammans med vår dotter när vi besöker Bauhaus. Anser det vara mer stärkande i mitt fortsatta växande.