Ett nedslående besked och ett nödvändigt stick

 Som barn drabbades jag ideligen av halsfluss. Jag blev ordentligt sjuk och mamma ringde läkaren. Oavsett vilken tidpunkt det var på dygnet kom läkaren hem till oss med sin stora doktorsväska  Tittade ner i halsen där två tonsiller fulla med gula proppar täppte till svalget.

Feberyran togs ner med Bamyl  och infektionen hävdes med flytande penicillin som läkaren ordinerade och skrev ner på sitt receptblock. Pappa åkte till ett nattöppet apotek i Kristinehamn där en apotekare satt bakom en lucka i väntan på sjuklingar med diverse krämpor som krävde bot och lindring. 

Från sjukdomsutbrottet till friskförklaring löstes på allra bästa sätt. 

I förrgår var det dags för läkarbesök och cellgifter för maken. Vi gör resan tillsammans och brukar avsluta det hela med lunch i Norrköping. 

Denna gång såg doktor Niclas allvarlig ut. Tyvärr, behandlingen är verkningslös. Cancern är frisläppt men vi ger inte upp. Det som inte går att bota går att lindra och ge livskvalitet ett tag till. Nya cellgifter av annan sort sätts in om två veckor. Men influensa och covidvaccin är ett omedelbart måste eftersom det inte kan ges när behandlingen är i gång.

När vi kom hem ringde jag vårdcentralen. Tryckte in samtliga val och sen väntade på vi att sköterskan skulle ringa.

Nej ingen vaccination, alla måste följa bokningsdagarna. Första lediga tid är den 13 november. Dagen efter igångsättningen med cellgifter. Det är pensionärer som vaccinerar och dessa kan inte kallas in bara för att vi vill det. Det måste du förstå Carina!

I vanliga fall skulle jag ha blivit rosenrasande. Nu fick jag panik. Bad på mina bara knän om vaccination.

Nej tyvärr, bokade tider är det som gäller.

Igår ringde jag vårdcentralen i Finspång. De kunde vara behjälpliga men ett nytt försök med vår vårdcentral rekommenderas. Jag gjorde ett nytt försök. Nja, kanske skulle det vara möjligt men den vaccinansvariga måste först säga sitt. Besked skulle ges under förmiddagen. 

Jag grät av vanmakt och ängslan. Telefonen var tyst och när förmiddagen snart skulle bli eftermiddag åkte vi till Finspång. Där blev vi väl omhändertagna. Maken fick sina sprutor och jag fick mina av bara farten trots att jag försäkrade att jag inte ville snylta vaccin från en annan vårdcentral än min egen. 

Sen ringde vår vårdcentral. Maken var välkommen på måndag, ett undantag från bokade tider hade gjorts.

Inga risker har tagits, vi har ordnat det på annat sätt. Men tack snälla för att du hörde av dig och ursäkta att vi ställt till med besvär. 

Artighet vinner alltid i längden. Och allt var mycket enklare förr …

En oväntad attack och en sötnos i rosa

 Ledarhunden är sjukskriven och får därmed bo hos oss fram till dess han tillfrisknat och är i tjänst igen. 

Det är en praktisk lösning eftersom hunden ska besöka veterinären regelbundet och då kan vår dotter känna sig lugn i att jag sköter dessa besök.

I morse lämnade jag hunden på djursjukhuset inför ett nödvändigt ingrepp. Innan det var dags satt vi tillsammans med två andra hundar och deras ägare i väntrummet. Jag känner alltid ett obehag när jag sitter i ett hundväntrum eftersom jag är rädd för andra hundar än ledarhunden. Sviter efter att jag en gång i tonåren blev hundbiten. En svart schäfer attackerade mig helt utan förvarning. Jag hade varken tittat eller närmat mig hunden och var helt oförberedd på hugget. Senare fick jag veta att jag inte var den enda som hunden satt tänderna i.

Medan vi väntade på dagens upprop klev en man in genom dörren. Han såg lika respektingivande ut som en välbyggd schäfer. Musklig, hård blick, hängande byxbak och kepsen bak -och fram.

Han förklarade i receptionen att hans hund satt i bilen och eftersom det var tre hundan i väntrummet var det tryggast att hunden var kvar där den var.  Han poängterade att hunden var försedd med munkorg och att om han fick en puck skulle han komma in direkt då pucken pep och det blev deras tur. Under tiden kunde han gå på en liten promenad med sin hund så den skulle hålla sig lugn.

Jag kände nervositeten sprida sig i kroppen. Flackade med blicken efter en flyktväg för mig och ledarhunden eftersom vi hade samma bokade tid som den hund som av säkerhetsskäl bar munkorg. För tänk om vi sammanstrålade när det var dags att gå till respektive undersökningsrum!

Såg framför mig ett aggressivt muskelberg som slet och drog i kopplet och flämtade tungt när strypkopplet drogs åt. Och hur säkert är en munkorg när adrenalinet pumpar?

Mannen fick sin puck och gick ut för att ta en liten promenad med sin hund. Jag tittade ut genom fönstret för att vara beredd på vad som eventuellt väntade mig. 

Ut ur bilen lyfte mannen en mycket liten och bedårande söt hund. Den liknade en sådan där hund svenska Hollywoodfruar har i sina handväskor under sina shoppingturer. Den lilla svansen viftade glatt och munkorgen var läckert rosa med blå band knutna runt det näpna hundansiktet. Kontrasten mellan hundägaren och hans hund var framträdande Jag började fnittra medan jag iakttog det omaka ekipaget promenera runt ute på parkeringen och de övriga hundägarna stirrade storögt på mig. 

Dock kan skenet bedra. Liten och kaxig, underskatta aldrig småhundars förmåga att använda tänderna om de anser det nödvändigt. Då är det bäst att ta det säkra före det osäkra och använda munkorg. Samt vänta utanför ett djursjukhus till dess att pucken piper. För så agerar ansvarstagande hundägare. 

En tutte med stånd och en skrämmande krok

 Den 18:e i varje månad, när min pension trillar in på kontot, har jag för vana att rengöra spisfläkten, kaffemaskinen, diskmaskinen och tvättmaskinen. Och känna igenom mina bröst enligt konstens alla regler.

Den 18 november 2024 var inget undantag, allt genomfördes planenligt.

Gällande mina bröst märkte jag inget anmärkningsvärt. Ändå gnagde tanken, ”något är fel”. En månad senare efter den obligatoriska inbjudan om mammografi kom beskedet. Mitt i julveckan. Ja God jul då familjen Larsson!

Fick jag panik, dödsångest eller hysteriskt utbrott? Nej, jag tog det med lugn fattning. Konstaterade att jaha nu är det min tur att hamna i cancerträsket. Det som skrämde mig var läkarbesök, sprutor och skalpeller. Allt det nödvändiga ont som måste uthärdas. 

Jag gick med i en Facebookgrupp där bröstcancerkvinnor, eller systrar som de kallar sig, ska stötta och peppa varandra. Den som inte var rädd för allt innan fick garanterat oroliga nerver. För att liva upp lite bland ärriga bröst, dränage och hårlösa skallar försökte jag blanda lättsamma inlägg med allvar. Det gick så där.  Jag klev ur gruppen innan jag och min tumör blev utkastad. 

Biopsi. Bara ordet skrämde mig från vettet. Maken var med och höll min hand. 

Min stöttepelare som föll strax efteråt i sin egen cancersjukdom.

Samtal med kirurgen som trädde ner mina behag i burkar så de såg ut som två nybakade muffins. Kalla  doktorhänder gav upphov till tuttstånd. Pinsamt. Dottern var med och höll min hand.

Jag fick en hjärtkudde i gåva. Som kommande stöd till ett nyopererat bröst.

Sprutan med järnoxid som stacks in i vårtgården. Jag svor och jämrade mig. Dottern höll åter igen min hand.

Operationsdagen var kommen. Och jag våndades. Över kroken som skulle in i tumören och som skulle ledsaga kirurgens arbete. Sonen var med och höll min hand. 

”Få det där med kroken överstökat nu. Hon har tjatat i över en månad om det här och är mer rädd för kroken än för cancern”, uppmanade han läkaren. 

Sonen släppte min hand när doktor Ylva gjort sitt och stövlade in på förbjudet område för män. Ställde sig bakom glasskivan tillsammans med sköterskan och där diskuterade de livligt hans forna njursten medan jag nykrokad klamrade mig fast i mammografiapparaten. Kroken satt där den skulle och sonen fotade bildskärmen. Han tyckte det var en häftig upplevelse. Och jag kan inte annat än att hålla med. 

Uppskuren, ihopsydd och kräksnödig transporerade sonen mig hem. Tumören gjorde egna utflykter för analyser medan jag fullföljde min behandling.

Återbesök ett par veckor senare. Sonhustrun var med och höll min hand. Jag blundade och hon kvittrade när bandaget togs bort. Allt såg fint ut. Förutom att vänster bröst förlorat mer än en storlek i bh-kupa.

Vad har jag då lärt mig av detta? Att den som säger att bröstcancer är en enkel match har fel. Att överlevnaden är hög men sjukdomen medför ett bök och stök. Att mycket gör ont och att orken tar slut. Och att det är långt kvar innan jag är friskförklarad. Om jag har turen på min sida. Det finns inga garantier när det gäller cancer. 

Den största lärdomen är dock att när något sånt här sker är familjen och deras händer det som betyder mest av allt. 

Ett trevande försök och ett enkelt hej

 Väntrum på sjukvårdsinrättningar är oftast opersonliga. Faktatidningar där det går att läsa om sina egna tillstånd eller andras. Kändisar som bredvilligt låter sig intervjuas och hur fantastiskt livet blivit efteråt. När de är friskförklarade. Tröttnar man på att läsa de tummade tidningarna går det att fördriva tiden med att titta på en uppsatt skärm som ger Regionens rullande matnyttiga information om förkylningar, fästingbett eller influensavaccin.

Ett annat sätt är att försjunka sig i sin telefon. Där är utbudet stort och privat. Avskärma sig från omvärlden fram till dess att det egna namnet ropas upp. Eller så görs trevande försök att närma sig sina medpatienter. Vilket kan vara en bedrift.

I det väntrum vi två, maken och jag, numera spenderar mycket tid samlas de som drabbats av någon form av blodcancer. En dold och tyst samhörighet. En del namnlösa ansikten har kommit att bli välkända medan andra är helt nya.

Uppradade på stolar med uttryckslösa miner. Var och en med sin egen oro och vånda. Patienter och närstående.

Personligen tycker jag det är trevligt när vi som samlas där hälsar på varandra. Ett enkelt ”hej” utan efterföljande konversationer.

För en tid sedan satt ett par makar i väntrummet när vi kom. Vi hälsade och kvinnan stirrade oförstående på oss. Hon frågade om vi kände varandra och jag förklarade att vi enkom ville vara trevliga och artiga. Hon funderade en stund och bekräftade att vara artig kan väl aldrig göra någon större skada. Sen var den saken ur världen och tystnaden lägrade sig.

Jag anser att det är trevligt att prata med folk. Kända som okända. Jag pejlar av läget för att se vem som kan tänkas vara mottaglig. Ögonkontakter brukar öppna upp och en bra inledning kan vara att beklaga sig över bristen på parkeringsplatser vid ett så pass stort sjukhus som Vrinnevi. Klagomål av allehanda slag brukar liva upp och konversationen är i gång. 

Sedan rullar det på av bara farten. Vi har avhandlat församlingshemmet vid Skällviks kyrka som är sålt och numera privatbostad. En man berättade att han hade tre häcksaxar. Minsann. Jag i min tur berättade att vår son är ägare till nio häcksaxar i varierande modeller och längder på svärd. Och där tog samtalet abrupt slut. 

Igår när det var dags för makens cellgiftsbehandling gick allt lätt och smidigt. Utan föregående trevande ögonkontakt. En kvinna var sällskap åt sin svägerska som hade gått in till läkaren. Kvinnan blev uppenbarligen glad åt lite sällskap så vi inledde genast vårt samtal. Änka. Nyss fyllda 90 år och två hejdundrande kalas var avklarade. Men 102 är det tänkte eller ville hon inte bli. Bodde i Lindö med trädgård som hon inte orkade med. Jag överräckte ett visitkort med logga och telefonnummer till Kullerstad Trädgård & Design. Trädgårdshjälp finnes. Bästa väninnan kom från Skärblacka men hon var död sen länge. 

Jag önskar att fler hade frimodigheten att våga närma sig varandra. Det kan mynna ut i goda samtal om stort och smått. Eller bara kosta på sig ett enkelt ”hej” . Det kan räcka långt för det är en bekräftelse på att vederbörande är sedd. 

Ett omtalat underverk och ett efterlängtat paket

Den där katten. Envis, påhittig, jobbig men alldeles ljuvlig. Hon är verkligen som ett barn. Påkallar uppmärksamhet och jag måste ideligen motargumenten. ”Inte nu, vänta ett tag, mormor måste göra det här först”. 

Jodå, jag kallar mig mormor när jag pratar med henne. Är ju mormor till de barn där hon bodde innan hon flyttade till oss. Så varför ändra på ett vinnande koncept? En mormor är alltid en mormor oavsett vad.

Vi skämmer bort vår katt, morfar och jag. I en kökslåda förvaras kattgodis och när suget sätter in sätter tiggeriet fart. Öppnas inte lådan nog snabbt och den prasslande påsen plockas fram biter hon mig i fötterna. Kattpsykologer har nog teorier om att vi förvrängt huvudet på henne i vårt tanklösa agerande. Belöning ska ske när belöning är befogad, inte jämt och ständigt.

Jag har köpt en fluffig bädd där hon kan landa mjukt och kura ihop sig. Hon fullständigt hatar den där bädden. När jag introducerade den och bjöd in katten till en skön sovstund tittade hon anklagande på mig. Satt stelt i det mjuka fluffet innan hon demonstrativt klev ur och la sig tillrätta i vår säng. Enda gången hon accepterade bädden var när hon full av smärtstillande och anestesiyrslig inte kunde göra motstånd.

Ett hopsytt snitt på magen efter kastrering krävde en body. Tratten gav upphov till panik så valet blev enkelt. Efter ett par dagar tyckte jag att hon kunde få lufta det läkande såret. Bodyn åkte av och slickandet tog fart. Att få på henne den förhatliga utstyrseln krävdes en mormor, en morfar och tjocka arbetshandskar. 

Det mesta kretsar numera kring katten. Igår var hemsjukvården här för att ta prover på maken inför nästa cellgiftsbehandling. Jag malde på. Berättade och fnissade om vår katts egenskaper och eskapader. Sköterskan letade efter en lämplig åder och grävde med nålen efter blod. Nickade, hummade och skrattade när hon förstod att ett skratt var på plats att avläggas. Jag är som en förstagångsföderska. Tror att alla är lika intresserade som jag är av familjens nya underverk. 

Nu har jag beställt en present till katten. Den förra ägarinnan, vår dotter, tror sig bestämt veta att gåvan kommer att bli lika hatad som den fluffiga bädden. Det är nämligen en GPS som ska fästas i ett halsband runt katten och paras ihop med min smarta telefon när hon ska gå ut. Varken maken eller jag får någon ro när katten är ute och ränner om nätterna. Vetskapen om att något hemskt kan hända oroar oss. Vi vill ha kontroll och slippa stå huttrande ute på trappan i mörkret och ropa på henne om nätterna. Paketet med dess innehåll är mycket efterlängtat och jag hoppas att det kommer inom en snar framtid. 

Livet med katt är som att ha bebis, förskolebarn och tonåring. Alldeles, alldeles underbart jobbigt.