En röst

"Berätta för mig om min släkt" sa barnbarnet Elin, 15 år, och strök bort en röd hårslinga från ansiktet.

Då insåg jag att släkten på min sida inte är så stor längre. Jag har min mamma kvar i livet samt moster Karin och mina kusiner.

Min morfar Henning har jag aldrig träffat, mormor Mia slutade sin livsvandring dagarna före sin 90-årsdag, farmor Elin har jag ett vagt minne av, 6 år var jag när hon dog, farfar Adolf som jag stod mycket nära under min uppväxt, dog för 38 år sedan. I december i år är det 2 år sedan min pappa Uno somnade in och jag ångrar mig så att jag inte pratade mer med honom om vår släkt bakåt i tiden.

På vårt kylskåp hänger en fin bild av min pappa, på så sätt nuddar jag tanken på honom varje dag. Men jag minns inte längre hans röst! Jag förundras och förvånas över insikten, hans ansikte, händer, kroppshållning, den karaktäristiska gropen i hakan och de blå ögonen, det minns jag tydligt och klart, men inte hans röst.

Så inser jag plötsligt att jag inte heller minns rösterna från förr, mina mor och farföräldrar, mina svärföräldrar, min svägerska, de som är borta och inte längre kan tala till mig.
Alla minnen omkring dem  finns kvar, platser vi besökt tillsammans, människor vi mött vid olika sammanhang, händelser och upplevelser, bilder som etsats sig fast i den del av hjärnan som lagrar minnen och bilder.

Jag skräms och blir sorgsen över de borttappade rösterna som en gång betytt så mycket för mig! Förgäves försöker jag hitta dem igen..........