Fingrar som ser och makaroner

Avslutade helgen i går kväll med att gå på kvällsmässa i Ringarums kyrka. Evangelietexten för dagen var svår och tung att förstå och jag undrade i mitt stilla sinne hur Mikaela skulle få till predikan utefter texten.Hon använde sig av det som ligger henne nära sitt hjärta, vår miljö och hur vi påverkar den samt hur vi alla kan hjälpas åt att värna och vårda det fina vi har, innan det är för sent.
Psalmerna var ljusa och glada sommarpsalmer och hela mässan blev ljus, glad och varm.

Efteråt kom en dam fram till mig och viskade i mitt öra: "Tänk vad duktig hon är Mikaela, tänk att hon kan vika ihop dukarna och rätta till så bra efter måltiden."
"Ja, svarade jag, vilken fin mässa det var".

Det här har jag som mamma till ett gravt synskadat barn varit med om många gånger, ibland har jag totalt struntat i det, ibland har jag känt ilskan bubbla upp inom mig och jag har svarat otrevligt och snäsigt, ibland har jag bara suckat och inte svarat alls.

Som föräldrar har vi fått kämpa för vårt barn, inte minst när hon skulle börja skolan. Ett visst föräldramotstånd från några, är det verkligen bra för våra barn att dela klassrum med en handikappad flicka?!
I tonåren när jag följde henne till stan när hon skulle köpa kläder: Expediter som vänt sig till mig, jag som inte ens kom i de utvalda kläderna, istället för att tala till sin kund. Då har jag demonstrativt vänt mig bort, ögonen ser inte men flickan kan faktiskt prata!

Idag är vår dotter vuxen, hon är själv mamma till tre små flickor och hon har en make som ser på hennes handikapp precis som vi alltid gjort. Det finns där, går inte att göra något åt, men man kan påverka vardagslivet genom att bara hjälpa till när det verkligen behövs och när vi blir ombedda om att hjälpa till.

Klart att vi, Mikaelas mamma och pappa oroat oss, inte minst när hon efter många och långa år äntligen stod där i Linköpings domkyrka och vigts till präst. Skulle omgivningen och de som anställer en nybakad präst se Mikaela eller bara fokusera på hennes ögon?
Glädjen, stoltheten och vissheten om att Mikaela blev sedd för den hon är och det hon står för, var obeskrivlig när vi satt i kyrkbänken och hon blev välkomnad i Ringarum/Valdemarsviks församling som deras medarbetare.

Jag blev rörd nästan till tårar när jag klev in i vårt hembageri och kvinnan bakom disken sa: " Hon med den lilla flickan och tvillingarna, det är din dotter va, ni är så lika? Hon är så gullig och rar, tror du hon tar illa upp om jag säger det nästa gång hon kommer hit?"
Jag förstod innerst inne vad hon egentligen menade: "Hon är så duktig som klarar av att gå hit själv med tre barn och inte se."
Skillnaden var att hon inte ifrågasatte hur hon egentligen gjorde för att hålla styr på en 3-åring samtidigt som hon klarade av tvillingvagnen, utan att se........

För några dagar sedan blev jag våldsamt sugen på makaronen men hur jag än letade i skafferiet så fanns det inget paket med just den råvaran. Det fick bli ris istället. Idag när jag öppnade skafferidörren stod plötsligt makaronerna där, antagligen har paketet stått där hela tiden. Jag såg det inte helt enkelt.

Jag är hundraprocentigt övertygad om att Mikaela har koll på om det finns makaroner eller inte i deras skafferi!