Båda korsen har jag fått av min man, det ena har steninfattningar och det andra små fotspår i sanden och på baksidan av det står det berättelsen om Fotspår i sanden. Just det korset köpte min man till mig när vi öppnade vår begravningsbyrå och han tyckte jag kunde använda det när jag behövde lite extra stöd och uppmuntran. Eller om jag ibland kände att jag inte riktigt kunde bära mig själv, då skulle jag känna att jag blir buren av starka, osynliga armar.
Vi är alla i olika faser i livet, ibland i perioder då livet känns tungt och då är just korset med fotspåren trösterikt, jag behöver inte tänka så mycket, fingra lite på det då och då, hålla det i handen och känna en sorts trygghet och tillit.
För flera år sedan stötte jag ihop med en kvinna som hade en liten sandal runt halsen i en smal kedja. Efter en stund sken hon upp, tittade på mig och frågade om jag också tyckte om att åka till Thailand.
Jag svarade att jag inte visste så noga om jag tyckte om det eftersom jag aldrig varit där.
"Men varför bär du då ett kors med små fötter?" frågade hon och visade sin sandal som bar exakt likadana fötter som mitt kors.
Efter en del förvirring från min sida bad jag henne att vända på smycket, och precis som på mitt kors stod skriften om fotspåren i sanden inpräntade.
Damen höjde på ögonbrynen och erkände att hon inte sett det tidigare.
"Nu kan jag väl inte bära smycket längre, jag köpte det bara för att jag tycker så mycket om att gå barfota på stranden i Thailand" utbrast hon med förfäran i rösten.
Jag funderade en liten stund och tröstade henne med att hon gärna kunde fortsätta att ha det runt halsen, att smycket kunde ha två innebörder, antingen fortsatte hon att bära det som en påminnelse om långa, vackra sandstränder eller också en förtröstan i att hon blir buren när livet känns lite mörkt. Eller varför inte båda delarna.
Vi skildes åt och jag fick en känsla av att vi båda var lika glada över våra smycken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar